Gamla Långöbron i Karlskrona, strax efter kl 5 på morgonen. Mitt hem vid havet är sålt, jag flyttar längre uppåt landet och en tradition är över. Släkten på mors sida har funnits på ön sedan 1900-talets gryning. Nu finns ingen längre kvar. Tåget mot Linköping, tidningen och det andra livet väntar. Au revoir.
Edward Hopper, Boy and Moon, 1906-1907.
Rättvisa är att få göra precis vad jag vill. Orättvisa är allt som hindrar mig från det.
– Samuel Butler (1835-1902), ur boken Om papegojor och genier, med mera.
Skrivit i Corren
15/3:
Inför Tysklands anfall på Polen 1939 gav Hitler order till sina generaler att agera hänsynslöst. Polacker, även civila, skulle skjutas utan pardon. Führern förklarade: ”Endast så kommer vi att vinna det livsrum vi behöver. När allt kommer omkring, vem talar idag om armenierna?”
Hitler syftade på Turkiet som under första världskriget 1915 hade försökt att utplåna den kristna armeniska kulturen. Ungefär en miljon människor mördades – armenier, assyrier, pontiska greker.
I omvärlden reagerade ingen. Vilket Hitler tacksamt noterade. Likgiltigheten för offrens öde bidrog till att uppmuntra nazisternas samvetslöshet och deras ohyggliga brott mot Europas befolkning.
Men medan dagens Tyskland har gjort upp med sitt ruggiga förflutna, vägrar ännu regimen i Ankara benhårt att erkänna slakten 1915 som ett folkmord. Konsekvensen är att någon försoning aldrig skett. Trots att nästan hundra år passerat, fortsätter detta mörka arv från 1900-talets början att förgifta även vår tid.
Den turkiska statens halsstarriga ovilja att lösa sin historiska skuld, visar med all oönskad tydlighet att landet inte är moget för sitt länge hett eftertraktade EU-medlemskap. Respekten för mänskliga rättigheter är helt otillräcklig. Kurder diskrimineras, journalister fängslas, författare förföljs, folkmord förnekas.
Under president Abdullah Güls svenska statsbesök i veckan konstaterade förvisso Fredrik Reinfeldt att bland annat pressfriheten lämnar en del övrigt att önska. Men annars framstod den svenska regeringen som Turkiets ivrigaste EU-supporter.
Inget fel i det, om det samtidigt görs kristallklart vad som krävs för att Turkiet ska släppas in i unionen. Tyvärr verkar Moderaterna och i synnerhet utrikesminister Carl Bildt slira oroväckande på den punkten.
2010 beslutade Sveriges riksdag att kalla den turkiska statens folkmord för ett folkmord. Regeringen med Bildt i spetsen var totalt kallsinnig och slog dövörat till. Då som nu prioriterade Bildt istället kärvänligt varma relationer med Ankara.
Carl Bildts nonchalanta inställning till mänskliga rättigheter är ett återkommande fenomen som kastar en ovärdighetens skugga över Alliansen. I måndags ville exempelvis EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) att Sverige skulle delta i några andra medlemsstaters uppmaning till bestraffning av EU-länder som gör våld på demokratin.
Detta med anledning av den auktoritära utvecklingen i det konservativt styrda Ungern. Bildt lade in veto direkt, vilket måstes anses anmärkningsvärt. Kan vi lita på honom som Sveriges röst i världen?
Denna fredag samlas landets moderater på partikonferens i Karlstad. Välgörande vore om någon tog tillfället i akt att tala klarspråk om Turkiet och armenierna. Ty Bildts skamliga tystnad i denna moraliska testfråga kan väl ändå inte vara representativt för Moderaterna som helhet. Eller?
Skrivit i Corren 14/3:
På dagens kultursida i Corren skriver historikern Christer Nilsson om den hårt trängda svensktalande minoriteten i Finland. Det är en viktig artikel, läs den! Ty utvecklingen är lika sorglig som oroande.
Svenskans grundlagsfästa status som nationalspråk jämte finskan ifrågasätts allt högljuddare. Extremistpartiet Sannfinländarna (motsvarigheten till SD här hemma) kräver enfaldens inskränkta konformism. Medvetenheten om vårt månghundraåriga förflutna som gemensamt rike håller på att förloras i historielöshetens töcken – även på denna sida Östersjön.
Överhuvudtaget lämnar Sveriges intresse för den finlandssvenska skaran åtskilligt övrigt att önska. Märkligt, inte minst mot bakgrund av dess imponerande traditionsrika och vitala kultursfär. Tänk bara på författare och poeter som Bo Karpelan, Monika Fagerholm, Edith Södergran, Jörn Donner, Elmer Diktonius…
Själv har jag länge undrat varför inte Svenska Akademien har några ledamöter från detta sällsamt mångbegåvade och fascinerande svenskspråkiga Finland. Sedan riket klövs 1809 har Akademiens dörr österut varit både stängd och låst. Är detta verkligen förenligt med Gustav III:s intentioner? Jag tvivlar.
Som grundare slog han fast att Akademiens centrala uppgift är att ”arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”. Vilken tillgång hade inte de som talar, skriver och verkar på den vackert klingande finlandssvenskan varit därvidlag.
Jämför med Gustav III:s förebild, Franska Akademien. De bryr sig i upplysningstidens anda naturligtvis inte om medborgarskap, utan väljer in ledamöter från hela den franskspråkiga världen. Förvisso är den väldigt mycket större än den svenskspråkiga.
Vårt eget område begränsar sig till Sverige och omkring 300 000 människor i Finland. Men desto angelägnare att vi stärker banden och håller ihop. Eller vad säger du, Peter Englund?
Otto Dix, To Beauty, 1922.
Skrivit i Corren 13/3:
Det ser ut att bli ett pinnhål uppåt för Linköpings kommunalråd Lena Micko. Inför den stundande S-kongressen tycks hon ha goda chanser att få en ordinarie plats i partiets verkställande utskott.
Sedan tidigare är Lena Micko VU-suppleant och ett ytterligare avancemang är sannerligen inte betydelselöst. Att vara ordinarie ledamot innebär att tillhöra S-toppens inre kabinett med makt att verkligen kunna göra skillnad gällande politikens utformning, eller i hanteringen av uppkomna krissituationer (något som S knappast varit förskonat från under senare år).
Och inte minst: om det blir maktskifte 2014 är ordinarie VU-ledamöter att betrakta som självskrivna aspiranter på ministerposter i regeringen. Så vem vet vad framtiden har i sitt sköte?
I vilket fall skulle en tyngre position för Lena Micko näppeligen vara till skada för dagens vilsna och sargade socialdemokrati. Hon är resultatorienterad och pragmatisk, en skicklig politisk hantverkare som kan få saker gjorda. Hon har gedigen erfarenhet av kommunsektorn och ger ett tilltalande intryck i tillväxt- och infrastrukturfrågor.
Dessutom har Lena Micko funnits i kretsen kring Mona Sahlin, alltså den falang som varit inriktad på medborgerlig egenmakt och förnyelse i liberalare riktning. Sahlin maldes ju tyvärr ner av partiets traditionalister, vilka till icke ringa del bär skulden för Socialdemokraternas förlorade anseende och relevans i många väljares ögon.
Dock behöver Sverige en slagkraftig opposition som håller regeringen på tårna och kan vitalisera debatten. I Stefan Löfvens försök att återge partiet fotfäste kan säkert Lena Micko spela en viktig roll.
Men då måste hon också förmå ta ett större utrymme i offentligheten än hittills, höja rösten så den hörs tydligare på det nationella planet. En Linköpingspolitiker av hennes kaliber har allt att vinna på att våga utmana mera.
Skrivit i Sydöst
an 13/3:
Det rör på sig långt uppe i Kiruna. Hela stan är i färd med att flyttas för att ge rum åt LKAB:s expansiva gruvschaktande. Men Kiruna rymmer även en annan verksamhet som är på offensiven: Radiotjänst.
Sedan första mars gräver dess 200 anställda kontrollanter guld i försöken att vittja svenska folkets fickor. Däri kan ju finnas smarta mobiltelefoner som tar emot TV-sändningar via webben. Och då undkommer ingen TV-licensen längre.
Samma sak gäller om du har dator med nätuppkoppling eller surfplatta. Det är bara att pröjsa, även om ditt hem saknar traditionell TV-apparat.
SVT-chefen Eva Hamiltons tidigare löfte om att man skulle ligga lågt med mobil- och datorkontrollerna visade sig vara noll och intet värt. Trots att Hamilton även är högsta ansvarig för Radiotjänst (ett dotterbolag till SVT) kunde hon inte hindra sin VD Carl-Gustav Johansson från att blåsa i jakthornet.
Personligen gillar jag uppriktigt public service. Den allmänna radion och TV:n är en viktig del av samhällets intellektuella och demokratiska infrastruktur. Tag exempelvis Uppdrag granskning eller P1:s Kaliber.
Få andra medieföretag i Sverige har längre resurserna för att bedriva den kvalificerade grävande journalistik som public service-kanalerna ofta ger lysande prov på. Tror mig, ingen är så fruktad av våra makthavare, offentliga eller privata, som en vasst granskande reporter.
Dock har finansieringsmodellen för public service blivit uppenbart föråldrad, vilket den absurda mobil- och datorjakten på ett närmast övertydligt sätt illustrerar. Licensen var en sak på den gamla monopoltiden när en TV var en TV.
Men idag har teknikutvecklingen och mediaexplosionen passerat lagstiftningen med hästlängder. I höstas presenterade Public service-kommittén ett förslag som innebar att licensen skulle skrotas och avgiften tas ut via skattsedeln. Rimligt och klokt.
Det moderna finansieringssystemet var tänkt att sjösättas i samband med det nya public service-avtalet 2014. Men regeringens svagaste kort, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, orkade aldrig besluta sig i frågan utan begravde den på sitt departement.
Istället såg Radiotjänst chansen att börja kräva pengar för svenskarnas mobiltelefoner, något som nu tyvärr hotar att undergräva legitimiteten för public service. Var det kanske kulturministerns baktanke?
Christian Dahlgrens Blogg 