Månadsarkiv: januari 2013

Med landstinget i sängkammaren

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/1:Corren.

Priset på preventivmedel är orättvist. Eller snarare: det är landstingens olika subventioner av p-piller för tjejer som skapar orättvisa. Det menar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), som vill nå en enhetlig lösning.

De skattefinansierade rabatterna skiljer sig markant beroende på var i landet man bor. SR:s Ekoredaktion har gjort en intressant klartläggning. I Kalmar betalar landstinget 120 kronor per år till 20 års ålder. I Norrbotten är p-medel helt gratis tills förmånstagaren fyllt 25 år.

Här i Östergötland gäller att tjejer upp till 19 år får 25 kronors rabatt för tre månaders förbrukning, 100 kronor för ett år eller 300 kronor för implantat som varar upp till tre år. Västerbotten är det enda landsting som inte ger några subventioner.

Vad är skäligt? Socialstyrelsen hävdar att skatterabatterade p-piller kan medföra färre aborter. Okej. Men från 15 år anses både tjejer och killar kunna ta ansvar för sin sexualitet. Upplysning om vad detta innebär finns i riklig mängd. Är det obekvämt att tala med föräldrarna i det laddade ämnet, tillhandahåller grundskolan undervisning i sexualkunskap och samlevnadsfrågor.

Är det sedan landstingens uppgift att påta sig ett ansvar för att tjejerna ska skydda sig genom att anslå subventioner ur en redan ansträngd budget? Tveksamt. Särskilt gällande ungdomar som uppnått myndig ålder och är vuxna i lagens ögon.

Ur liberalt perspektiv vore det rimligare om SKL tog en principiell funderare på hur långt det offentligas åtaganden egentligen bör sträcka sig. Den gränsen är ofta alldeles för flytande i vår svenska socialstatskultur. Från civilsamhällets sida kunde exempelvis påpekas att kondomer för killar ger det bästa skyddet. Både mot oönskade graviditeter och könssjukdomar.

I det senare fallet hjälper inte p-piller alls. Oavsett om skattebetalarna är inblandade i leken eller ej.

En dag för Raoul

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 7/1:

Det brinner ett ljus under bronsreliefen på Raoul Wallenbergs plats i Linköping. Där brukar också ligga blommor, jämt, året om. I sin stilla enkelhet är det en gripande manifestation till minne av Sveriges främste diplomat.

Hur många judar räddade han från gaskamrarna i Auschwitz? Vi vet inte exakt, det brukar talas om tiotusentals. Men att klarlägga den precisa siffran är kanske inte så intressant.

Det väsentliga i Wallenbergs gärning är att han vägrade kapitulera för ondskan, rasismen, den till synes hopplösa övermakten. När han reste till Budapest 1944 var det en stad helt i nazisternas våld. Med mod, listighet och häpnadsväckande driftig organisationsförmåga utmanade Wallenberg en av de grymmaste massmördarna som historien känner: Adolf Eichmann.

Denne var besatt av uppgiften att utplåna samtliga Ungerns judar innan Tredje riket föll. Eichmann lyckades inte. Och det är till icke ringa del Raoul Wallenbergs förtjänst.

Vad Wallenberg lär oss är att en persons beslutsamma agerande kan spela roll trots alla odds, att vi aldrig får vända oss bort från medmänniskor i nöd under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet. Löp inte med tidsandan, lita på din egen synskärpa, handla!

Raoul Wallenberg greps av Röda armén och försvann i Stalins fängelser, skändligt övergiven av svenska UD och en undfallande regering i Stockholm. Men hans röst ekar fortfarande till oss genom historien. Varje människa som bekänner sig till humanistiska ideal har en moralisk plikt att regera mot krafter vilka hotar det öppna samhällets fundament av tolerans och mångfald.

Den uppmaningen har fått särskild aktualitet nu när främlingsfientlighetens och rasismens mörka skuggor åter faller över Europa, inklusive vårt eget land. Avskyn, fientligheten, misstänksamheten mot ”den andre” – jude, muslim, färgad eller något annat – tycks märkligt ingrodd. Denna mänsklighetens barnsjukdom har en otäckt tendens att ständigt återkomma. Därför behövs goda förebilder som Wallenberg.

2012 hedrades hundraårsdagen av hans födelse med mängder av aktiviteter, i Sverige och utomlands. Länge betraktades Raoul Wallenberg med kyla av det svenska officiella etablissemanget som låtit honom duka under i Sovjetdiktaturens klor. Världen över var han en självklar och allmänt hyllad hjälte, dock inte här.

Men den svenska efterkrigstidens skamsna försök till bagatellisering, nonchalans och tystnad är äntligen definitivt förbi. Regeringens sanktionerade minnesår, skickligt samordnat av Olle Wästberg, följs upp under 2013 genom att Wallenberg får en permanent plats i almanackan, den 27 augusti, Raouls namnsdag.

Liksom det brinnande ljuset under bronsreliefen i Linköping tjänar denna dag som en ständig erinran om allas vårt ansvar för att skingra mörkret.

Jag tycker om djur som är bruna

Publicerad den av
Svara

Noisette.

Detta är Noisette. På franska betyder namnet hasselnöt. På svenska betyder Noisette det käraste djuret av dem alla. Ursprungligen är hon från Spanien, är synnerligen förtjust i fisk och tillhör Lotta, en nära vän i Karlskrona.

Ibland när jag är i min våning på Långö kommer Noisette och gör visit. Vi har umgåtts en hel del, hunden och jag. Tyvärr inte lika mycket som jag skulle önska, eftersom arbetet håller mig borta. Nu var det ett tag sedan jag var på Långö och vi gick en promenad tillsammans längs badstranden och bryggorna vid Danmarksfjärden.

Linköping är en härlig stad och tidningen jag jobbar på är excellent. Dock detta aber: varken hav eller Noisette finns här. Vilket börjar kännas så smått. Det är dags att resa down south någon helg snart, helt klart. Kära vänner måste man ju vårda.

”Jag tycker om djur som är bruna,
djur jag sällan får röra,
men hundar mest
och ekorrar, på hösten en häst,
men mest av allt hundar som ingenting har att göra.”

– Beppe Wolgers

Thatcher och Palme

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 4/1:

Förra året såg vi Margaret Thatcher på vita duken i Meryl Streeps gestalt. Nu kommer Järnladyn även i bokform. I dagarna släpps nämligen den första svenska biografin om Storbritanniens kontroversiella premiärminister. Författare är Gunnela Björk, docent i historia.

Det blir säkert intressant läsning och ett välkommet alternativ till den grasserande nostalgin kring Olof Palme. Javisst, bägge är fascinerade gestalter. Men politiskt är Palmes demokratiska socialism hopplöst daterad, bankruttförklarad genom den marknadsliberalism som Thatcher representerade.

Faktiskt hade Palme framtiden bakom sig redan på 70-talet. Under honom blev socialdemokraterna mindre pragmatiska och mer radikala i takt med att Sverige hamnade på dekis efter 60-talets rekordår. Men för Storbritannien var läget ännu värre.

Politiken präglades av en impotent höger och en verklighetsfrämmande vänster. Militanta fackföreningar lamslog samhället med strejker, centrala London höll bokstavligen på att drunkna under ett berg av sopor. Skyhöga skatter och okontrollerade utgifter knäckte statsfinanserna. 1976 tvingades Labourregeringen väjda till IMF om akuta nödlån, ungefär som ett U-land i tredje världen.

Se gärna Stanley Kubriks film A Clockwork Orange från 1971. Den tolkar profetiskt exakt decenniets ångestladdade stämningar i ett England där samhällskontraktet är i upplösning, där social oro och nihilism breder ut sig.

Thatcher kom till makten 1979 med löftet att leda landet ur denna mardröm. Vilket hon också gjorde. Hennes liberala recept innebar förändringar som sved, men resultatet gjorde att Storbritannien föddes på nytt som nation under 80-talet.

Palme begrep förstås aldrig Thatcher, han hade bara avsky till övers. Dock är det hennes arv som levt vidare och fortsätter att inspirera.

Thatcher.

En reform i behov av reform

Publicerad den av
7

Skrivit i Corren 4/1:Corren.

Säg organiserad brottslighet och man tänker väl främst på knarkhandel, prostitution och bankrån. Men numera verkar de kriminella nätverken funnit ännu en lukrativ gren: personlig assistans för funktionshindrade.

Radions Ekoredaktion rapporterade i torsdags om en pågående polisutredning i Södertälje. Omkring 40 personer misstänks där svindlat Försäkringskassan på betydande belopp. Det handlar inte om att någon låtsats vara handikappad.

Istället har verkligt funktionshindrade blivit utnyttjade av ett assistentbolag, vilket systematiskt uppgett falska tidrapporter om assistans som aldrig utförts. Härvan inkluderar även brottsmisstänkta anställda vid Södertälje kommun och Försäkringskassan själv.

Hjärtlösheten och cynismen i arrangemanget är slående. Utsatta, ofta ensamma människor i behov av omfattande hjälp för att klara sin dagliga livsföring står ju som offer.

Södertäljefallet inte något unikt. Totalt beräknas bedrägerierna över hela landet motsvara upp till 15 procent av den svenska assistentverksamhetens kostnader. Det rör sig årligen om många hundra miljoner kronor i ersättning som betalas ut på oriktiga grunder.

Svante Borg, försäkringsdirektör vid Försäkringskassan, medger till Ekot att hans myndighet varit för godtrogen: ”Om vi ska vara självkritiska ska vi säga att vi fick för sent klart för oss hur omfattningen av den kriminella företagsamheten ser ut, att den var så stor”.

Från de handikappades intresseorganisationer har det uttryckts oro över att det utbredda fuskandet ska leda till ifrågasättande av assistentreformen som sådan. Den är en rättighetslag som tillkom under den borgerliga regeringen i början av 90-talet. Intentionerna var goda.

Funktionshindrade skulle slippa vara hänvisade till trista institutioner och istället få möjlighet att leva självständiga liv på egen hand. Huvudproblemet har dock inte visat sig vara fusket, även om det är allvarligt nog. Utan att reformen sprängt alla tidigare kalkylerade ramar. Utgifterna ökar ohejdat.

1998 kostade den personliga assistansen 5 miljarder kronor. 2012 var summan över 25 miljarder. 2017 väntas beloppet bli minst 32 miljarder kronor. Den goda viljan håller således på att besegra det ekonomiska rimliga.

Det är baksidan av sociala rättighetslagar. De kan prövas av domstolar utan finansiellt ansvar. Besluten blir sedan prejudicerande för tjänstemän och politiker, som måste göra avvägningar mellan massor av andra behov och begränsade resurser i sina budgetar. Ekvantionen är svår, nästan hopplös.

Kanske är inte det bästa för alla svårt funktionshindrade att leva ensamma i lägenheter med dygnet runt-passning. För vissa kanske det vore vettigare med ett gruppboendes gemenskap, under tillsyn av högt kvalificerad personal. Finner vi inte värdiga alternativ är den bistra sanningen att assistentreformen på sikt riskerar att kapsejsa.