Månadsarkiv: januari 2013

Enklare är bättre

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 18/1:

Jobbskatteavdraget är Alliansens paradnummer i syfte att stimulera fler människor att gå från bidrag till arbete. Egentligen är det tekniskt sett inget avdrag, utan en automatisk reduktion på skatten som är proportionellt uträknad efter vissa kriterier (kommunalskattesats, prisbasbelopp och förvärvsinkomst från anställning eller aktiv näringsverksamhet).

Låter det krångligt? Det är det.

Faktum är att de flesta svenskar inte har en aning om hur deras inkomster påverkas av jobbskatteavdraget. Enligt en färsk opinionsundersökning från SNS Konjunkturråd har mer än hälften av de tillfrågade noll koll.

Och av de som trodde sig veta, var det bara tio procent som ungefärligen kunde svara rätt. En förbluffande hög andel i undersökningen visste inte heller var gränsen för statlig inkomstskatt låg, eller hade en susning om nivån på arbetsgivaravgifternas andel av lönesumman.

Slutsatsen som SNS drar är rimlig: när vanligt folks kunskaper inom dessa områden är så dimmiga, hur väl fungerar då incitamenten för att stärka arbetslinjen? Antagligen inte jättebra.

Potentialen att maximera sysselsättningen torde därför bli väsentligt större om skattesystemet vore enklare och begripligare. Nu är det en enda röra. Sedan skattereformen i 90-talets början har den politiska klåfingrigheten firat triumf på triumf. Resultatet är ett lapptäcke som nästan är lika hopplöst som innan.

SNS föreslår istället en platt inkomstskatt på 25 procent, finansierat genom en breddad skattebas, bland annat återinförd fastighetskatt och slopade ränteavdrag. Det senare skulle motverka dagens lånedriva hushållsekonomi och skapa mer finansiell stabilitet.

Inriktningen på förslaget är klok och konstruktiv. Men sågas ändå av Anders Borg. Som allt skulle vara fint som det är. Eller som ännu ett tecken på att Alliansen fastnat i förvaltarskapets reformtrötthet. Synd.

Barnfattigdomen synad

Publicerad den av
2

Skrivit i CorrCorren.en 17/1:

Barnfattigdom. Det är ett starkt begrepp. När våra minsta far illa, då reagerar vi instinktivt och upprört. Barn föds skyddslösa och är utelämnade åt föräldrarnas och den övriga vuxenvärldens välvilja.

Ett samhälle som låter massor av barn leva under svåra sociala förhållanden är definitivt inget bra samhälle. Särskilt om det till råga på allt är ett av världens rikaste. Då måste det ju vara något fundamentalt fel på den förda politiken. Som den svenska alliansregeringens.

Detta var förre S-ledaren Håkan Juholts främsta angreppspunkt mot de borgerliga. Gång på gång återkom han till frågan. Klyftorna hade ökat dramatiskt, barnens utsatthet var det tyngsta beviset på välfärdsstatens förfall. Juholt hämtade stöd för sin argumentation från de svenska barnrättsorganisationernas larmrapporter, vilka fått stort genomslag i medierna.

Rädda barnen hävdade att en kvarts miljon barn i Sverige är fattiga. Majblomman slog fast att tusentals skolbarn inte ens har råd med glasögon och därför knappt kan se svarta tavlan i klassrummet. Bris har gått ut ännu hårdare och menar i en aktuell kampanj att svenska barn ”förvånansvärt ofta vittnar om en liknande oro och stress hur de ska få tag på mat som barnen i Moçambique”. Och där råder svält!

Skulle detta vara sanningen om Reinfeldts Sverige vore det fruktansvärt. Men hur är det egentligen? Gårdagskvällens Uppdrag granskning i SVT gjorde det andra journalister borde ha gjort och synade verkligheten bakom larmandet. Resultatet blev förödande. För barnrättsorganisationerna.

De har systematiskt svartmålat situationen, blåst upp i sig tveksamma siffror, hårdvinklat statistiska undersökningar och gått till häpnadsväckande retoriska överdrifter. Några horder av svältande svenska barn utan kläder för vintern kunde inte Uppdrag granskning finna.

Däremot organisationer som fulspelat på vårt grundläggande rättvisepatos i syfte att skapa uppmärksamhet och fånga sympatier. Deras trovärdighet torde nu vara mycket begränsat. De kan stå där med skammen och Juholt har fått något att begrunda.

Risken är dock att barn som är utsatta på riktigt drabbas av minskat intresse både från medialt och politiskt håll i avslöjandets spår. Klyftor finns, men det handlar snarare om relativt minskad jämlikhet än ökad fattigdom. Höginkomsttagare har fått mer pengar i plånboken efter skattesänkningarna, ja.

Men det har också låginkomsttagarna fått. Fortfarande är inkomstskillnaderna i Sverige mycket små, internationellt sett. De verkliga problemen rör familjer som tenderar att fastna i samhälleligt utanförskap; lågutbildade, ungdomar och flyktingar som inte släpps in på arbetsmarknaden, livschanser som förloras genom utbildningsväsendets sjunkande kvalitet, etc.

Materiellt lider få någon skriande nöd. Det är den sociala rörligheten, klassresorna, som Sverige måste bli bättre på.

När Centern var värre än SD

Publicerad den av
Svara

Sydöstran, din lokaltidning i Blekinge. Skrivit i Sydöstran 16/1:

Centerns vice ordförande Anders W Jonsson var på besök i Blekinge förra veckan. Han kommenterade då turbulensen kring partiets kontroversiella idéprogram med att Centern ”alltid varit liberala”. Ett intressant uttalande.

Särskilt som det tycks vara uppfattningen även hos många andra centerpartister dessa dagar. Exempelvis skrev Gösta Gustafsson, distriktsordförande i Östergötland, nyligen att ”ända sedan 1910-talet då Bondeförbundet startade har den socialliberala inriktningen varit tydlig” (Corren 5/1). Tror verkligen Centern på detta själva?

Bondeförbundet startade som ett agrarkonservativt, antimodernistiskt intresseparti för jordbrukare, där liberala idéer snarast skyddes likt pesten. Det märks tydligt om man studerar deras partiprogram, unikt bland riksdagspartierna genom att officiellt förespråka rasism.

Enligt 1933 års version skulle partiet kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga utländska raselement” och skydda ”folkmaterialet” mot ”degenererade inflytelser” (paragraferna gällde till 1946). Tidsandan satte förstås prägel på klimatet. Men dåtidens Centerparti var i särklass när det gällde judefientlighet, rasbiologi och främlingshat.

I boken Sverige och Förintelsen (1997) framhåller etnologen Ingvar Svanberg och historikern Mattias Tydén att bortsett från de svenska nazisterna, var det Bondeförbundet ”som sedan 1920-talet starkast tagit till sig de rasbiologiska föreställningarna. Och det är egentligen inte konstigt då den rasbiologiska litteraturen ofta framhöll att en ‘sund’ och ‘rasren’ bondebefolkning utgjorde svenska folkets grundstomme”.

Bland Centerns grundare fanns den antisemitiske propagandisten Elof Eriksson, som hade intima kontakter med nazisterna i Tyskland. Otto Wallén, även han en inflytelserik figur i partiet, talade på nazistiska möten och förklarade 1939 i riksdagen att han var stolt över att vara antisemit.

SLU-bladet, ungdomsförbundets tidning, skrev i en typisk kommentar 1938: ”den svenska bondeklassen älskar heller inte judarna över hövan… en utresningsaktion mot icke önskvärda element kan snart vara på tiden.” Och så vidare. Exemplen kan mångfaldigas.

Det jag finner svårt att förstå är inte att Centern idag vill vara liberala. Utan att partiet aldrig gjort upp det förflutnas synder och istället skamlöst bluffar om sin mörka historia.

LO försurar Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/1:Corren.

”Jag blir på riktigt ledsen över personer som ger sig in i politiken för att förhindra, försvåra och förbjuda. Vad ÄR problemet med att människor inte ska vara hänvisade till monopol och offentlig sektor?”

Så skrev en av mina vänner på Facebook i går. Anledningen var LO:s förslag, lanserat på DN Debatt, om hårt reglerade och korporativistiskt kontrollerade ”samhällsbolag”. Det är fackföreningsrörelsens alternativ till privata aktörer inom vård, skola och omsorg.

LO-kongressen beslutade ju förra året om att ”non profit” ska råda inom dessa verksamheter. Hur denna princip skulle omsättas i praktiken visste ingen då. En utredning tillsattes i LO-borgen. Och nu vet vi alltså.

Dessa ”samhällsbolag” vore liktydigt med en kvävande tvångströja på välfärdsutvecklingen i Sverige. De senaste två decennierna har tusentals nya tjänsteföretag i välfärdsbranschen skapats. De sysselsätter över hundratusen människor, vars service efterfrågas av mångdubbelt fler svenskar.

Konkurrensens ökade valmöjligheter har inte bara väsentligt underlättat enskilda medborgares vardag. Utan har även medfört ett förändringstryck som effektiviserat, förbättrat och förnyat välfärdverksamheten, såväl i offentlig sektor som bland de privata utförarna.

Mycket kritik från vänsterhåll har riktats mot att skattepengar delats ut i vinst. Men denna kritik bortser från att vi samtidigt har fått bättre valuta för skatten som finansierar vården, skolan och omsorgen.

Med LO:s socialistiskt inspirerade förslag skulle mångfalden snart vissna och bakom hörnet väntar återgången till den gråa konformismens 70-tal. Vem blir lyckligare av det? Jag blir också sorgsen över politiskt aktiva som vill förhindra, försvåra och förbjuda, ja rent ut sagt försura Sverige.

Och monopolnostalgin kan jag ärligt talat inte begripa. Vad var bättre 1975? Black Sabbaths skivor, möjligen.

Löfven som gårdagens fånge

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 15/1:

Olof Palme har gjort en storstilad återkomst sista tiden. Dokumentären om hans liv fick svenskarna att flockas på biograferna i höstas. Den längre TV-versionen samlade mängder av tittare under julhelgen. Dramaproduktioner som filmen Call girl och SVT:s nya serie En pilgrims död fortsätter att elda intresset. I tidningarna har det skrivits spaltmeter kring Palme och hans gärning.

I denna otacksamma skugga av det förflutna kämpar den nuvarande partiledaren Stefan Löfven med att komma in i matchen. Under epoken Palme var Socialdemokraterna fortfarande navet i svensk politik.

Även i opposition var det som om Palme lyckades dominera strålkastarljuset. Nästan som i dag, mer än 25 år efter sin tragiska bortgång. Frågan är dock vilken relevans Socialdemokraterna egentligen har numera. Kontrasten till fornstora dagar är slående.

Sedan 2006 har man genomlidigt två historiskt katastrofala förlustval och bytt partiledare fyra gånger. Väljarstödet ligger knappt över 30 procent. Moderaternas mittenorientering har minskat konfliktytorna och gjort det svårt att skrämmas med det gamla kära högerspöket.

Även det traditionella trumfkortet om regeringsdugligheten är borta när borgerligheten enats i sitt alliansbygge. Men efter Alliansens inledande reformperiod ger Reinfeldt & Co mest ett trött och defensivt intryck.

Ansvar för rikets finanser och god förvaltning av statsmaskineriet är nog bra. Fast inte sätter sånt väljarnas hjärtan i brand direkt. Det borde öppna spelplanen för en pigg, modern och revanschsugen Socialdemokrati.

Betydande förhoppningar fanns om att Stefan Löfven var mannen som kunde återge partiet vitalitet och styrfart. Näringslivsvänlig, stabil, pragmatisk, insiktsfull – omdömena om Löfven gav nästan känslan av att en svensk Tony Blair äntrat ringen.

Hittills har vi inte sett mycket i den vägen. Socialdemokraterna försöker lansera sig som ”Framtidspartiet”. Men starka ideologiska spänningar och en insulär ombudsmannakultur hämmar rörelseriktningen.

Motvilligt har partiledningen tvingats acceptera huvuddragen i Alliansens politik av RUT- och jobbskatteavdrag, samtidigt som renläriga partiaktivister råskäller på alltihop som höjden av orättvisa och dessutom kräver stopp för privata aktörer i välfärdssektorn.

I går fick Löfven kasta åt S-vänstern några lugnande köttben och lova återställare vid ett eventuellt regeringsskifte 2014. Bland annat ska den sänkta krogmomsen bort och så även RUT-avdraget för läxhjälp. Inga stora saker, men viktiga som ideologiska symboler.

Vad partiet i övrigt vill mer än att vara en blek kopia av Palmes Socialdemokrati (vänsterfalangen), alternativt en sämre variant av Alliansen (högerfalangen) står skrivet i stjärnorna. Kanske måste ytterligare ett val förloras innan den verkliga resan mot framtiden och förnyelsen börjar.

Ska Sverige vara värnlöst?

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 14/1:

”Ryssland utgör inte på något sätt ett militärt hot mot Sverige och kommer sannerligen heller inte att göra det i framtiden. Att påstå något annat är bara tramsigheter.”

Det sa Håkan Juholt i Svenska freds tidskrift Pax nr 2, 2007. Han var då en av Socialdemokraternas tyngsta försvarspolitiker, bland annat hade han suttit ordförande i försvarsberedningen under flera år. Juholt må i vanligt ordning formulerat sig yvigt och raljant.

Men orden belyser ändå tämligen väl inställningen som länge var förhärskande inom det politiska försvarsetablissemanget. Bland partierna fanns enighet om att Ryssland efter Sovjetepokens kalla krigande var borta ur hotbilden. Något omfattande och kostsamt militärt försvar av våra gränser behövdes inte.

Året efter Juholts tvärsäkra uttalande i Pax, slog Ryssland till med fullskaligt krig i Georgien. Aggressionen blev ett brutalt uppvaknande för Sveriges nedrustningsoptimistiska riksdag och regering. En omsvängning tycktes vara på gång, även från alliansens ledande parti Moderaterna, som övergivit sin tidigare traditionellt försvarsvänliga linje.

Utrikesminister Carl Bildt fördömde skarpt hökarna i Kreml. Karin Enström, moderat ledamot av försvarsutskottet, fyllde i: ”Det visar att vi måste ha ett bättre insatsförsvar än i dag. Kostar det mer pengar har jag inga problem med det” (Sydsvenskan 3/9 2008).

Sedan var det tyvärr som den yrvakna svenska tigern beslöt att somna igen. Men den ryska björnen gjorde det inte, utan fortsatte att vässa klorna. Nyrik på gas- och oljepengar kunde Kreml öka sin militärbudget dramatiskt.

I torsdags annonserade Putin att Rysslands flotta till år 2020 ska förstärkas med över hundra nya krigsfartyg och ubåtar. Prislappen för denna satsning motsvarar 864 miljarder kronor. Vad betyder det för Sveriges strategiskt känsliga position som Östersjöstat? Vår egen flotta består i dag endast av fyra ubåtar och sju otillräckligt beväpnade ytstridsfartyg.

ÖB Sverker Gustafsson larmade nyligen om att vi bara kan försvara oss i högst en vecka mot ett begränsat angrepp. Detta kommenterade Karin Enström, numera försvarsminister, som tillfredsställande och menade att ”man ska akta sig för att dra några förhastade slutsatser” om Rysslands rustningsiver (DN 9/1). Nähä. Sov gott då.

Vi andra har dock all anledning att bekymra oss för vårt anorektiska försvar. Inte för att Ryssland lär invadera Sverige. Utan därför att den svenska svagheten medför påtagliga risker för finlandisering, alltså ett demoraliserade klimat av gradvis anpassning och undfallenhet när en stormaktsgranne spänner musklerna.

Ska vi med trovärdighet kunna hävda respekten för Sveriges integritet är ett starkt försvar nödvändigt. Oss bråkar man inte med, vi kan bita ifrån!

Men när Moderaterna uppvisar samma lättsinniga nonchalans som Håkan Juholt, då har vi problem.

TGV till Stockholm!

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 11/1:

Train à Grand Vitesse! TGV, det är nästan som att flyga, fast på räls. Jag glömmer aldrig första gången jag åkte höghastighetståg i Frankrike.

Det var juni 1990 och jag kom ju från Sverige, järnvägarnas u-land i jämförelse. Långsamt, oförskämt dyrt, risiga och krokiga banor som inte tycks ha förbättrats mycket sedan 1800-talet. För att inte tala om SJ:s service! Nä, vi talar inte om den.

Frankrike däremot! Vilken upplevelse. Jag klev på det futuristiska TGV-tåget i Paris och susade fram genom det franska sommarlandskapet mot Marseille vid Medelhavet. Punktligt, bekvämt, excellent trevlig personal, en bar med champagne fanns också. Man kände sig som en kung. Efter knappt 3 timmar var jag framme.

Förr, innan TGV, tog samma tågresa mellan Paris och Marseille tio timmar. TGV är del av TEN-T, The Trans-European Transport Network, som länkar samman en rad länder på kontinenten med snabba järnvägshjul i långt över 300 km/h. TEN-T är ett av de bästa exemplen på europeisk integration i praktiken.

Och Sverige? Vi kan tydligen bara drömma om att få bli del av denna karta. Kostar för mycket, för lite befolkningsunderlag, etc. Så brukar invändningarna låta. Regeringen vill inte ens satsa på en höghastighetsförbindelse mellan Linköping och Stockholm, som Ostlänken gav hopp om.

Istället för planerade tåg i 320 km/h vill man snåla ner projektets kapacitet till spår för max 250 km/h. Men nu har Riksrevisionen gett bakläxa. De nedsaktade tågen blir inte samhällsekonomisk lönsamma. Det måste gå fortare om arbetspendling åt båda håll ska bli attraktivt.

Höga hastigheter ger tillväxt. Så är det. Om Linköping, rikets femte största stad, kunde integreras effektivt med den dynamiska Mälardalsregionen vore det guld värt för alla parter. Tänk möjligheterna som öppnar sig med ett TGV till Stockholm! Vi borde inte nöja oss med mindre.

Centern i förnyelsens våndor

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 10/1:

Ideologisk debatt är uppfriskande. Men i Centern har det tydligen blivit för mycket av det goda. Förslaget till nytt idéprogram, djärvt liberalt och delvis framtaget med hjälp av den nyliberala debattören Johan Norberg, har fått stora delar av medlemskåren att sparka bakut.

I Östergötland har Centerdistriktet till och med tagit fram ett eget program, mindre statskritiskt och mer i gammal socialliberal Folkpartistil. Andre vice partiledaren Anna-Karin Hatt skrev i går en debattartikel i Corren som andades liknande tongångar. Från Sörmland dundras det om att partiordföranden Annie Lööf borde visa bättre ledarskap och att hennes förtroende snart är förbrukat.

De högljudda reaktionerna från Centerbygderna går inte att ta miste på: ”Platt skatt, fri invandring, slopad skolplikt? Vad är detta för konstigheter? Vi förstår inte!” Det är begripligt.

Gruppen bakom idéprogrammet har dragit upp de stora linjerna, försökt vara ideologiskt konsekventa i sak och formulerat en radikalt alternativ samhällsvision till rådande förhållanden. Men en general måste känna sina trupper. Ska man leda dem i fälttåg mot okänt territorium krävs handlag, smidighet och förmåga att ingjuta förtröstan om det rättfärdiga i uppdraget. Annars riskeras demoralisering och myteri.

Annie Lööf har inte direkt varit inblandad i programgruppens arbete. Men det har helt klart skett under påverkan av hennes politiska uppfattningar. Hon har inte hymlat med dem. Innan Annie Lööf valdes till partiledare deklarerade hon på sin hemsida att Margaret Thatcher var hennes förebild.

Som ideologiska favoritböcker angav hon följande tre: Anarki, stat och utopi av Robert Nozick, Och världen skälvde av Ayn Rand, samt Till världskapitalismens försvar av den ovan nämnda Johan Norberg. Samtliga verk är stadigt förankrade i libertariansk och marknadsliberal filosofi.

Hur rimmar sånt tankegods med Centerns rötter och traditioner? Svar: inte alls.

Det forna Bondeförbundet är i grunden ett agrarkonservativt intresseparti för jordbrukare och glesbygdsfolk, historiskt antimodernistiskt och intimt knutet till den korporativa staten. Om det förr talades om liberalism i denna rörelse, var det snarast ett skällsord.

Annie Lööf är däremot en idéburen politiker som vill omvandla sitt parti till en liberal spjutspets och göra det relevant för en ny tid. En minst sagt delikat uppgift.

Men Annie Lööf och hennes krets av urbana storstadsliberaler har gett medlemmarna ute i landet för mycket att svälja och för fort. Vilket en klok general borde kunnat förutse och agerat försiktigare. Istället framstår nu befälhavaren som främmande och oerfaren med tveksamt omdöme.

Å andra sidan: Centern utsåg ju själva ingen ny variant av Olof Johansson till ledare, utan en ung och öppet neoliberalt inspirerad ordförande. Vad hade de trott?

Hundra år med Nixon

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 9/1:

Watergate kommer alltid att fläcka Richard Nixons eftermäle. 1974 tvingades han som enda amerikanska president att avgå i förtid. Djupt vanärad, offer för sin egen förföljelsemani mot politiska motståndare.

Nixon bar på en livslång avsky mot ”den liberala eliten”, som han ansåg behandlade honom kränkande och orättvist. När Nixon nådde Vita huset 1969 var han besatt av att ge igen. Watergateskandalen blev priset för detta mörka, hämndlystna drag i hans karaktär.

Nixon avled 1994, men skulle fyllt 100 år idag om han fått leva. För många är han urtypen för den politiska skurken. Men redan på 80-talet uppstod en slags renässans. När republikanernas ideologiska positioner försköts allt längre högerut under Reagan, började Nixon ses i ett nytt ljus.

Inte så få liberaler i USA kom, ironiskt nog, att omvärdera honom – trots Watergate. Främst var det inrikespolitiken som fångade intressent. Faktiskt var Nixon där förbluffande progressiv.

Han sänkte rösträttsåldern till 18 år och avskaffade den i Vietnamkrigets spår hatade värnplikten. Han införde, för sin tid, radikala miljövårdslagar och gjorde banbrytande insatser inom medborgarrättens område. Kvinnor fick jämställda möjligheter på arbetsmarknaden, villkoren för svarta och andra etniska minoriteter förbättrades också markant.

Nixons kanske största inrikespolitiska triumf var att han lyckades integrera skolsystemet i sydstaterna. På programmet fanns även en allmän sjukvårdsförsäkring, samt negativ inkomstskatt i syfte att motverka den fattigaste befolkningens beroende av socialhjälpsbyråkratin.

Bägge dessa förslag avvisades dock av demokraterna i kongressen, som tyckte att Nixon gick för långt. Men några, som Ted Kennedy, ångrade sig bittert senare. Andra vindar svepte då över USA, gör så ännu. I historiens backspegel var måhända Richard Nixon inte fullt så dum ändå.

Happy 100th Birthday, Richard Nixon!

Publicerad den av
Svara

Richard Nixon

”The twin pillars of my father’s legacy are peace and the victory of free-market capitalism. I think my father’s guiding principles were peace and justice… because without justice, peace is only ephemeral. Everything he did in the international area was to bring about a lasting peace.”

– Patricia Nixon Cox (Orange County Register 5/1, President Richard Milhous Nixon was born in Yorba Linda, California, on January 9, 1913).