Månadsarkiv: december 2012

Dags att gottgöra Ohlins skamgrepp

Publicerad den av
Svara

SkCorren.rivit i Corren 20/12:

Andra världskriget må vara långt borta, men ännu vilar dess skugga tung över den svenska bostadsmarknaden. Det var nämligen då, 1942, som den statliga hyresregleringen infördes.

Därmed fick vi ett skolboksexempel på vad som ofta blir konsekvensen när politisk klåfingrighet hindrar en fungerande prisbildning på marknaden: brist och svarthandel.

Ty när staten inskränkte avtalsfriheten sjönk hyresrätternas lönsamhet, omsättningen stagnerade och det privata byggandet minskade. Särskilt i storstäderna blev bostadsbristen snart en allt svårare huvudvärk. Köerna växte, likaså det osunda köpslåendet med svarta kontrakt.

Stat och kommun försökte kompensera bortfallet av privata investeringar i hyresfastigheter genom bostadsbyggande i offentlig regi. Mest känt (eller ökänt) är miljonprogrammets betongförorter, en närmast desperat politisk satsning för att i ett slag åtgärda det skriande behovet på fler hyresrätter – i synnerhet bland yngre människor och låginkomsttagare. Men eftersom roten till det onda, hyresregleringen, inte togs bort kvarstod problemen och gör så än i dag.

Det hade inte behövt bli så. I mitten av 60-talet insåg Tage Erlanders socialdemokratiska regering att den enda vägen ur eländet var marknadsbaserade hyror. Nationalekonomen Assar Lindbeck hade varit medförfattare till en uppmärksammad utredning om saken. Den väckte gehör hos bland andra Olof Palme, som drev på för att hyresregleringen måste avskaffas. 1967 var en proposition klar för att skickas till riksdagen.

Då ingrep Folkpartiets ledare Bertil Ohlin. Han hade länge pläderat för marknadshyror. Men kunde ändå inte, av taktiska skäl, låta bli att ge Socialdemokraterna ett tjuvnyp från vänster. Ohlin påstod att fastighetsägarna skulle få en orättvis vinstökning och kritiserade regeringen för att vara fördelningspolitiskt oansvarig.

Finansminister Gunnar Sträng blev så förbannad över Ohlins skamgrepp att propositionen drogs tillbaka. Man kan alltså säga att det är Folkpartiets fel att bostadsbristen fortfarande plågar Sverige.

Nu har emellertid Folkpartiet chansen att gottgöra sina gamla synder på området. Alliansregeringens hyresbostadsutredare Per Anders Bergendahl presenterade i går sitt förslag som under en övergångsperiod skulle leda till en helt fri prisbildning.

Hyrorna tillåts därmed variera mellan attraktiva lägen och mindre attraktiva, vilket inte minst motverkar den ständiga omvandlingen från hyres- till bostadsrätter som är vanligt i innerstäderna. Samtidigt stimuleras nybyggnationen för att möta efterfrågan, då hyresfastigheternas lönsamhet blir garanterad på marknadsmässiga grunder.

70 år av missriktad bostadspolitik kan äntligen få ett slut. Det vore onekligen på tiden.

Karlskrona måste kunna bättre!

Publicerad den av
Svara

Sydöstran, din lokaltidning i Blekinge. Skrivit i Sydöstran 19/12:

”Karlskrona kommun ska vara bland de 125 högst rankade i Svenskt Näringslivs undersökning om näringslivsklimatet år 2012.”

Så skrev den borgerliga femklövern i sin budget för året som nu snart är till ända. Höga ambitioner är utmärkt. Men det måste också finnas politisk kraft att sätta bakom orden.

Annars blir det bara retoriskt snömos, som urholkar förtroendet och respekten för de kommunala makthavarnas förmåga att leverera. Inom näringslivet kan man inte nöja sig med prat. Där gäller handling och resultat.

Traditionellt har Karlskrona knappast utmärkt som något sprudlande företagsparadis i stil med Gnosjö, snarare dess motsats. Ändå fanns hopp om att en lovande uppryckning var på gång. Bland landets 290 kommuner hade Karlskrona 2007 en skämmig placering på 225:e plats i Svenskt Näringslivs ranking.

Följande år vände trenden och 2011 nådde Karlskrona plats 143. Det gick åt rätt håll och den signalen var viktig. ”Vi är en kommun som lever för förändring med en positiv anda”, sa kommunalstyrelsens ordförande Camilla Brunsberg (M) då.

Sedan gick tyvärr luften ur ballongen. Facit av femklöverns mål om att nå 125-strecket 2012 blev istället ett dramatiskt fall ner mot bottenligan igen. Kommunen hamnade på plats 204.

Svenskt Näringsliv konstaterade: ”Årets ras visar på ett stort missnöje bland de drygt 200 företagare som svarat i Karlskrona. Företagen ger ett uttryck för att kommunpolitikers och kommunala tjänstemäns attityder försämrats och att man inte är nöjd med kommunens service och tillämpning av lagar och regler”.

Den negativa situationen bekräftades i barometern Årets företagarkommuner, som UC och Företagarna står bakom. Där mäts näringslivsutvecklingen genom studiet av fyra faktorer: omsättning, kreditvärdighet, resultat och antalet företag. Karlskrona låg på plats 272, nästan sämst i Sverige.

Detta är genuint allvarligt och utgör ett svidande underbetyg för kommunens styrande. Karlskrona är naturskönt och vackert. Men utgör en avkrok i relation till den ekonomiska aktiviteten i övriga landet. Därför måste Karlskrona vara extra duktigt på att göra sig attraktivt för företag och entreprenörer.

Utan ett blomstrande näringsliv som skapar resurser och möjligheter vissnar framtiden. Jobben, befolkningsutvecklingen och den kommunala ekonomin är beroende av att politiker och tjänstemän inser dessa basala fakta. Och agerar därefter.

Hotet mot julbordet

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 19/12:

Denna vinter har det snackats mycket om traditioner som upplevs hotade. Pepparkaksgubbar i luciatåg, skolavslutningar i kyrkan, Walt Disneys tomteverkstad eller vad det nu har varit.

Okej, själv har jag lite svårt att hetsa upp mig. Det mesta är ju bara stormar i vattenglas och rent trams, ärligt talat. Har det exempelvis någonsin förekommit något hot mot pepparkakornas fortlevnad? Från vem i så fall? Staten, EU, Dagens Nyheters kulturredaktion?

Om vi däremot återgår till verkligheten så finns det en tradition som faktiskt är i fara. På riktigt. En av julbordets främsta delikatesser kan snart vara ett minne blott: ålen. Aldrig förr har det funnits så lite ål i europeiska vatten. Beståndet har minskat med dryga 95 procent sedan 1970-talet.

Svunna är de dagar när miljoner och åter miljoner ålar vandrade upp längs våra älvar och vattendrag. Kortsiktigt rovfiske bör främsta skulden till att så icke längre är fallet. Men ett annat problem är vattenkraftverkens turbiner som mosat många ålar till döds. Om något decennium kan ålen vara lika utdöd som dronten.

Mot bakgrund av att arten är klassificerad som akut hotad, förbjöds ålfiske i Sverige 2007. I princip. Yrkesfiskare med särskilda tillstånd har ändå kunnat fortsatta att fånga hundratals ton ål varje år. Skälet är regionalpolitiskt.

I Östersjön anses ålfisket så viktigt för kustbygdens överlevnad att Havs- och vattenmyndigheten är frikostiga med dispenser. Logiken i detta är knappast helt kristallklar. Om ålen är avgörande för det kustnära, småskaliga fisket – vad är det då för poäng att fiska ihjäl ålen? Hur ska kustbygden överleva sedan då?

Naturskyddsföreningen kräver totalstopp för ålfisket, i syfte att ge beståndet en sportslig chans att återhämta sig. Det verkar rimligt om vi vill behålla ålen även på framtidens julbord.

Prince och vapenvansinnet

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 18/12:

Jag lyssnar på Prince och albumet Controversy. I låten Annie Christian sjunger han om mordet på John Lennon och mordförsöket på Ronald Reagan. I en refräng utropar Prince: Everybody say gun control! Gun control!

Skivan släpptes i oktober 1981. Bara några månader tidigare hade John Hinckley avlossat skotten mot Reagan, och inte ens ett år hade passerat sedan Mark Chapman skjutit Lennon till döds.

Bägge gärningsmän var unga och uppenbart psykiskt störda. Att sådana personer med lätthet kunde komma över skjutvapen måste vara fel. En nyvald president nästan mördad och en älskad Beatlesmedlem nermejad. Vad mer skulle krävas innan USA:s generösa vapenlagar stramades åt?

Prince var sannerligen inte den enda som försökte uppmana till hårdare restriktioner. Snart skulle även Reagans förre pressekreterare Bill Brady driva frågan. Han var med Reagan under attentatet, en av Hinckleys kulor träffade honom i huvudet. Brady överlevde, dock svårt handikappad. Hans hjältemodiga kamp väckte breda sympatier.

Men det skulle dröja till 1993 innan kongressen antog lagen som bär hans namn, The Brady Bill. Den gick ut på att alla som ville handla skjutvapen skulle få vänta några dagar innan vapnet kunde hämtas från affären. Detta i syfte att möjliggöra bakgrundskontoll av köparen. I praktiken har lagen tyvärr visat sig tandlös.

De senaste åren har trenden istället tydligt pekat mot ökad liberalisering. Fyra dagar har nu gått sedan den ofattbara tragedin på lågstadieskolan i Newton, Conneticut. Tolv döda flickor, åtta döda pojkar, sex döda kvinnor. Alla mördade av ännu en psykiskt sjuk ung man med skjutvapen. USA är i landssorg.

Jag lyssnar på Princelåten från 1981. Everybody say gun control! Gun control! Ja, vad mer kan nu rimligen krävas?

Nya oliberala Moderaterna

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 18/12:

Visst finns dåliga exempel på privatiseringar. Ta vårdcentralen Serafen, som Alliansstyrda Stockholms läns landsting 2007 sålde till mottagningens egna läkare. Prislapp: knappt 700 000 kronor. De följande fyra åren drar de nya ägarna in mångmiljonvinster innan vårdbolaget Capio köper Serafen för omkring 20 miljoner kronor. Vänsteroppositionen kritiserade affären och detta med all rätt.

De borgerliga hade ju praktiskt taget skänkt bort offentlig egendom för en spottstyver. Sånt kan knappast betecknas som god förvaltning av skattebetalarnas pengar. Istället blev Serafen en tacksam symbol att peka på för privatiseringsmotståndarna och skadade förtroendet för reformvilliga liberala krafter som vill öka valfriheten och effektivisera välfärdssystemen.

Men vad Serafenhistorien i grunden illustrerar är ingalunda att försäljningar till privata utförare är av ondo. Utan inskärper snarare betydelsen av att privatiseringar måste skötas professionellt och på marknadsmässiga villkor. Att Alliansen i Stockholm uppträdde som naiva träskallar är inget seriöst argument mot hela projektet för att åstadkomma större mångfald i utbudet av välfärdstjänster.

Inom Socialdemokraterna och LO hörs högljudda krav på att enskilda välfärdsaktörer måste förbjudas att göra vinst. Dessutom tyder opinionsmätningar på en viss skepsis bland folk över vad förnyelsen kan innebära.  Det är naturligt att förändringar möter oro.

Det finns alltid de som fördrar det ”som gammalt och fornt varit haver” (för att citera motståndarna till Gustav Vasas moderniseringsprojekt på 1500-talet). Tror man på det man gör finns dock föga anledning att blekna. Istället desto viktigare att pedagogiskt förklara vad som står på spel och bilda opinion för sin sak.

Nya Moderaterna väljer emellertid ett mindre hedrande alternativ: att sätta upp ett blött finger i luften och väljarmaximera politiken efter vindriktningen för dagen. Tryggare tillsammans heter en ny rapport från det ledande regeringspartiet och bara den S-doftande titeln är talande.

I rapporten, lanserad på söndagens DN Debatt, pläderas för en omprövning i synen på privatiseringarnas samhällsnytta. Bland annat hävdades i DN att ”det gemensamma ägandet är, och bör förbli, starkt i Sverige”. Med ”gemensamt ägande” menas alltså den politiker- och byråkratkontrollerade sektorn i stat, kommun och landsting.

Signalen till liberala reformister är således att Moderaterna nu prioriterar omsorgen om rådande offentliga maktsystem före marknad, frihet och pluralism. Utrymmet för att stärka enskilda människors inflytande och rulla tillbaka den politiska klassens dominans riskerar därmed att krympa dramatiskt, samtidigt som omvandlingstrycket för att skapa en bättre fungerande välfärd minskar.

Det är illa för Sverige.

Fryst avgång

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 14/12:

Det var i söndags på Stockholms Central. Jag hade precis köpt biljett till SJ:s sista avgång mot Linköping och klivit ombord. Ingenting hände. Sedan en högtalarröst som meddelade: ”Det är svårt att beräkna förseningen på det här tåget. Men det kommer helt klart att bli försenat.” Då hade vi alltså inte ens lämnat stationen.

Man kan nog lugnt säga att SJ:s redan låga popularitet bland resenärerna nått fryspunkten dessa dagar. I höstas lovade SJ och Trafikverket bot och bättring. Kaoset från föregående vintrar var historia. Nu skulle man minsann vara förberedda. Ändå tycks snön i gammal vanlig oordning anlänt som en överraskning. Med välbekanta konsekvenser. Förseningar i parti och minut, inställda tåg, förbannade kunder.

I tisdags kom det abrupta beskedet att hundratals avgångar helt sonika stryks från tidtabellen mellan 12-19 december. Anledningen är att SJ plötsligt tvingats laga vagnar och röja spår inför jultrafiken.

”Min uppfattning är klar: Tågen ska gå och de ska gå i tid!” Det sa näringsminister Björn Rosengren (S) när järnvägsnätet brakade samman vintern 2001/2002. Krismöten hölls med alla inblandade aktörer, planer för storsatsningar mot problemen drogs upp. Dåvarande Banverkets generaldirektör Bo Bylund förklarade sig ”mycket nöjd med resultatet som innebär att vi tillsammans i branschen ska åtgärda de brister som finns”. Ett decennium senare är väl en rimlig fråga hur många år till som åtgärdandet kräver.

Själv är jag luttrad och tar det kallt. Jag brukar alltid ha datorn och några DVD-filmer mig på tåget. Förseningarna blir uthärdligare då. I söndags såg jag Runaway train med Jon Voigt från 1985. Filmen handlar om ett herrelöst tåg som löper amok på Alaskas vintriga järnvägar. Men det rullar åtminstone. SJ verkar bara herrelöst.

Alliansens seger och skattedebattens nederlag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 13/12:

Våren 2005 startade lovande. The Economist, husorgan för varje makthavare med självaktning, publicerade ett nummer på temat ”The flat-tax revolution”.

Tidskriften var hänförd över systemet med platt skatt som flera länder i Central- och Östeuropa infört efter kommunismens fall. Vad som tidigare mest betraktats som en fängslande vision bland marknadsorienterade politiker och opinionsbildare i väst, hade faktiskt förverkligats med succéartat resultat på andra sidan av den gamla järnridån.

The Economist beskrev utvecklingen som ett steg mot enklare, rättvisare och bättre skatter i Europa. Plötsligt blev ämnet även hett i svensk debatt. DN:s ledarsida hakade snabbt på The Economist och pläderade för den platta skattens välsignelser.

”Sverige bör dra lärdom av grannarna i öst”, förkunnade den liberala morgontidningen och radade upp argumenten: det blir lönsammare att arbeta och utbilda sig, det stimulerar ekonomisk tillväxt, det minskar behovet av byråkrati, etc (DN 24/4 2005).

Bland de borgerliga partierna, ännu i opposition, väcktes ett snart allt livligare intresse. FP:s Lars Leijonborg gillade tanken, KD:s Göran Hägglund uttryckte sympati och Centerns Maud Olofsson instämde. Bara Fredrik Reinfeldt avvek. Dock hade Moderaterna tidigare drivit frågan och förhoppningar fanns om en renässans.

I början av valåret 2006 lät CUF-ordföranden Fredrik Federley förtröstansfull: ”Om alliansen blev överens skulle man kunna införa platt skatt det tredje året med en borgerlig regering” (SvD 2/2 2006). En borgerlig regering fick vi. Men ingen platt skatt. Intresset tvärdog när makten var vunnen.

I tisdagens SvD försökte dock MUF:s ordförande Erik Bengtzone åter skaka liv i debatten. Han krävde höjt grundavdrag och platt inkomstskatt i syfte att göra beskattningen rättvisare och människors liv friare. Ett hedervärt initiativ. Sverige bör sträva mot enhetlighet och neutralitet i skatteuppbörden.

Största problemet på den vägen tycks emellertid vara att borgerligheten drabbats av samma sjuka som Socialdemokraterna uppvisat i regeringsställning. Väl på taburetterna vill politikerna styra och ställa så mycket som möjligt. Om man låser skattesystemet genom de fasta principer som platt skatt innebär, begränsas regeringens makt och manöverutrymme.

Sånt är mentalt svårsmält i vår offentliga kultur där myten om politikens omnipotens är stark. Kortsiktigt dribblande med olika skattesatser, momsnivåer och avdrag är både ett sätt att demonstrera handlingskraft och njuta maktens sötma. Därför har vi också fått leva med ett lapptäcke till skattesystem.

Kanske krävs det först en ny generation politiker som Erik Bengtzone för att ändra på det.

Var kommer barnen in?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/12:Corren.

I Vreta kloster skola får inte luciatåget se ut hur som helst. Där gäller strikt uniformering: pojkar måste vara stjärngossar. Annars kan de glömma deltagande.

”Vi har en hög svansföring när det gäller luciafirandet”, förklarade rektor Thomas Winberg i gårdagens Corren. Hans styvnackade påbud har gjort elever ledsna och föräldrar upprörda.

En mamma berättar att hennes son hade sett fram mot att gå i luciatåget. Han ville vara tomte och i god tro skaffat sådan dräkt. Men skolan gav sträng bakläxa. Enligt mamman hade sonen mått dåligt av att motas in i ledet med ”klänning” och löjlig strut på huvudet.

En skitsak? Nej, verkligen inte om man är en kille på åtta år. Ty eleverna det handlar om är inte äldre än så. Jag minns själv hur det var i den åldern. Rektor Thomas Winberg gör det uppenbarligen inte alls, trots att han jobbar med barn. Då kan jag meddela honom att inga andra har så höga och lustfyllda förväntningar på julen som just barnen.

Och från en småkilles perspektiv är det total pest att påtvingas fjantiga klädpaltor av maktfullkomliga vuxna som vägrar lyssna och förstå. Man skäms inför kompisarna och hela världen, och tror att man ska dö. Julen känns som lagd i aska och ruiner. Sånt glöms inte i första taget, det kan jag lova.

Först när Corren grep in och skrev om saken backade Winberg motvilligt med orden: ”Om någon ändå inte vill vara stjärngosse får man väl vara tomte och gå längst bak då, fastän det inte var tänkt så”. Det var ju bussigt, gå längst bak, som på nåder.

Jag tycker att rektor och lärare på Vreta kloster bör fundera allvarligt över för vilka skolans luciatåg egentligen är till. Är det primärt som en traditionell lustifikation för dem själva? Eller ska man börja prioritera barnens upplevelser istället?