”For a generation and more, the government has sought to meet our needs by multiplying its bureaucracy. Washington has taken too much in taxes from Main Street, and Main Street has received too little in return. It is not necessary to centralize power in order to solve our problems.”
– George McGovern, senator och demokraternas presidentkandidat 1972, har gått ur tiden idag.
Skrivit i Corren 19/10:
Under torsdagen uppmanades vi att fika rättvist. En kollektiv trivselstund med etiskt odlat och upphandlat kaffe i våra muggar. Ett ganska mysigt sätt att bekämpa fattigdomen och förändra världen, kan tyckas.
Det var organisationen Fairtrade som låg bakom den nationella fikakampanjen. Linköping deltog officiellt som en av dryga 40 svenska kommuner med ”Fairtrade City”-diplomering. Det betyder att man förbinder sig att sprida information om etiskt riktig konsumtion och arbeta för ökat utbud av rättvist producerade varor. Syftet gott, allting gott. Eller?
Nja. Det finns tyvärr en del smolk i Fairtrades kaffebägare. Organisationens idé bygger på ett alternativt handelssystem, där certifierade kaffeodlare (främst i Centralamerika) garanteras ett minimipris som är högre än vad marknaden är villig att betala. Meningen är detta ska ge småbönder stabilare ekonomiska villkor och främja den sociala utvecklingen i deras lokalsamhällen.
Flera forskningsstudier, bland annat en färsk undersökning från Berkeleyuniversitetet i USA, visar dock effekterna snarare blir negativa. Det garanterade minimipriset gör att mekanismen för utbud och efterfrågan sätts ur spel, vilket leder till kostsam överproduktion av Fairtradeodlat kaffe. Det mesta tvingas organisationens anslutna bönder faktiskt dumpa på den vanliga marknaden, vilket i sin tur försämrar möjligheterna för reguljära kaffeodlare att klara sig.
Enligt Lydiah Wålsten, ansvarig för miljö, tillväxt och konsumtion på Timbro, är det endast 30 procent av det ”rättvist” odlade kaffet som säljs under Fairtrades varumärke. Resten slumpas alltså bort på ett dyrt, olönsamt och kontraproduktivt sätt, där vinnarna blir få och förlorarna många. Fundera gärna på den etiken vid nästa fika.
Skrivit i Corren 18/10:
I söndagens Dagens Nyheter fanns en platsannons: Handläggare sökes till Nämnden för hemslöjdsfrågor. Den hugade kunde läsa mer på deras hemsida: ”Nämnden för hemslöjdsfrågor, NFH, är en statlig myndighet under Kulturdepartementet. NFH stärker hemslöjden i hela Sverige genom att planera, driva och följa upp aktiviteter med såväl kulturella som ekonomiska perspektiv”.
Inget ont om slöjd och dess utövare. Men är det nödvändigt med en statlig byråkrati för sådan verksamhet? Frågan blir särskilt aktuell mot bakgrund av en ny bok, Alliansens myndighetspolitik, som ekonomen Henrik R S Olsson skrivit på tankesmedjan Timbros uppdrag. Han påminner om vad borgerligheten lovade innan segervalet 2006.
Den vildvuxna myndighetsfloran som frodats under det socialdemokratiska maktinnehavet skulle rensas rejält. Det krävdes besparingsprogram, införande av tak för myndigheternas tillväxt, et cetra. Så vad har då hänt efter sex borgerliga år?
Enligt Henrik R S Olssons granskning är svaret nedslående. Antalet myndigheter har förvisso minskat något, från 247 till 234 stycken. Men siffrorna är skenbara, eftersom det mest handlar om organisationsförändringar. Byråkraterna är ungefär lika många som förr, deras verksamheter tenderar att leva vidare under nya beteckningar.
Ett symptomatiskt exempel är Statens biografbyrå. Trots att filmcensuren avskaffats och det egentliga uppdraget alltså bortfallit, har myndigheten bara ändrat namn till Statens medieråd och ökat personalen under hänvisning till att man numera ämnar ge råd om barn och ungdomars mediesituation. Skulle inte föräldrar och skola kunde sköta detta lika bra eller bättre?
På senare tid har flera myndigheters vidlyftiga representation skapat braskande rubriker och indignerade kommenterar. Avslöjandet om Tillväxtverkets festande fick till och med dess generaldirektör på fall.
Men krognotorna som skrevs ut på skattebetalarnas bekostnad var förstås bara småpotatis i sammanhanget och skymde sikten för vad som borde varit väsentligare att diskutera: vad ska vi ha Tillväxtverket till? Vilken nytta för det svenska näringslivet gör Tillväxtverkets budget på närmare 4 miljarder kronor om året? Det vore intressant att se en utvärdering på detta, om det överhuvudtaget finns någon.
Totalkostnaden för de statliga myndigheterna uppgick 2011 till 210 miljarder kronor, vilket borträknat för inflationen är högre än 2006. Det förefaller lätt att instämma i Henrik R S Olssons slutsats att resurserna borde kunna utnyttjas effektivare. Han menar att myndigheter som saknar ”central betydelse för medborgarnas grundläggande trygghet och välfärd” har föga existensberättigande.
Dit torde Nämnden för hemslöjdsfrågor rimligen höra. Men den har funnits sedan 1981 och är ännu ohotad. Alliansens misslyckade reformering av byråkratin tyder väl på att Ronald Reagan hade rätt: ”Det närmaste vi kommer evigt liv på jorden är en statlig myndighet”.
Skrivit i Corren 17/10:
Mutor, korruption, penningtvätt. Att bli förknippad med sådant skumrask stärker knappast något företags varumärke. Inte konstigt att Telia Sonera slår ifrån sig. Men turerna kring den svenska telekomjättens affärsäventyr i österled ter sig onekligen besvärande.
För att komma in på mobilmarknaden i den tidigare Sovjetrepubliken Uzbekistan har Telia Sonera lierat sig med ett minst sagt dubiöst brevlådeföretag i Gibraltar (Takilant) och betalat cirka 1,7 miljarder kronor till dess ägare, bland andra en 25-årig kvinna som är kompis med den uzbekiske diktatorns dotter. Tydligen en bra kontakt om man vill ha en lukrativ 3G-licens fixad i landet.
Några etiska synpunkter på Takilants metoder hade uppenbarligen inte Telia Sonera, de pröjsade bara och var nöjda. Annat var det dock med Riksenheten för korruption, som häromveckan beslutade att frysa Takilants tillgångar i Nordea efter misstankar om grovt mutbrott och penninghäleri. Även om Telia Sonera förnekar egen kriminalitet, reser förstås bolagets omdöme i valet av affärsparter allvarliga frågor.
Det är inte precis några små belopp Telia Sonera slussat över till Takilant, borde man då inte vinnlagt sig om bättre kontroll? Var det enbart av naivitet och godtrogenhet som gjorde att vårt gamla Televerk hamnade i den här soppan? Det är faktiskt lite svårt att tro.
Telia Sonera har medvetet inriktat sin expansion på flera starkt kontroversiella marknader som kräver hårdhudade affärsmän av det mindre nogräknade slaget. Enligt analyser som Dagens Industri nyligen gjort består hela koncernens ekonomiska tillväxt av verksamheter i diktaturländer som Uzbekistan, Azerbajdzjan, Kazakstan och Vitryssland. Värdet på dessa kontrakt uppgår till ungefär 40 miljarder kronor.
På ”mogna” marknader som i Norden och Västeuropa går det sämre. Det är helt enkelt i tyrannierna som pengarna finns och det är dit Telia Sonera styrt sina steg för att kunna håva in vinsterna.
Moraliskt sett är det givetvis inte oproblematiskt, tvärtom. För att kunna etablera sig i diktaturstaterna har Telia Sonera cyniskt accepterat att samarbeta med regimernas säkerhetstjänster, vilka fått tillgång till telesystemen i syfte att övervaka, spåra och tysta inhemska oppositionella. Vämjeligt är ett milt ord i sammanhanget.
Än värre är att det skett med den svenska regeringens goda minne. Staten äger ju 37 procent av Telia Sonera och har därför ett tungt ansvar, men slappheten har varit rent skandalös. Det bästa vore förstås om regeringen sålde rubbet av sitt innehav. Tyvärr går det inte.
En ohelig riksdagsallians av S, MP, V och SD stoppade förra året ytterligare försäljningar av statens Telia-aktier. Därmed står även dessa partier med skammen. Vad betyder väl affärsmoral och mänskliga rättigheter så länge Telia Sonera levererar vinst till statskassan? Någon vacker historia är det inte.
Postkillen på min arbetsplats skapar avund. Han var där, inte jag. Men det var coolt att åtminstone få se biljetten.
Skrivit i Corren 16/10:
”En resväska, en ryggsäck och en golfbag – det blir mitt liv i framtiden!” Med detta glada utrop tog kommunalrådet Kjell Söderström (S) i Arboga farväl av politiken och åkte till Filippinerna.
Det var i september 2004. Och på Filippinerna är han fortfarande kvar. Uppehället står skattebetalarna i Arboga kommun för, 300 000 kronor varje år. Pengar som rullar in på Söderströms konto utan att han behöver göra ett handtag fram till ålderspensionen. ”Hur ser ditt liv ut i dag, jobbar du någonting?”, frågade SR:s Ekoredaktion honom förra hösten. ”Nej, jag kan väl hjälpa till lite i dykshopen”, blev svaret.
På detta sätt var det sannolikt inte meningen att de ekonomiska trygghetssystemen för avgångna heltidspolitiker skulle fungera. Enligt SR:s granskning kvitterar 450 tidigare politiker i kommuner och landsting ut visstidspension för en summa på mer än 70 miljoner kronor om året. Krav på nytt jobb finns inte.
Liknande generösa villkor kan före detta riksdagsledamöter njuta av. Alla som suttit i riksdagen minst sex år och som hunnit fylla 50, är garanterade arbetsfri inkomst till 65-årsdagen. Notan kostar skattebetalarna 63,3 miljoner kronor om året.
I våras avslöjade SVT att 45 tidigare riksdagsmän som avgått efter valet 2010 ännu lever på inkomstgarantin. Den som utnyttjat garantin längst är förre S-riksdagsledamoten Lena Klevenås från Älvsborgs län. Hon lämnade sitt uppdrag 1998 och har enligt en intervju i Fokus (nr 11/2012) bland annat använt tiden sedan dess för att skriva en bok ”om att vara illojal mot sitt parti”. Att istället vara lojal mot sina gamla väljare i löntagarkollektivet och skaffa egen försörjning har tydligen inte föresvävat henne.
Så här kan vi givetvis inte ha det. Uppenbart är att systemet slagit väldigt fel om det gynnar framväxten av ett nytt slags frälse, en klass av politiska förtidspensionärer i arbetsför ålder som skyggar för civila yrken. Att ha haft tunga företroendeuppdrag i demokratins tjänst, som exempelvis prestigefyllda kommunalrådsposter, kan näppeligen utesluta möjligheten till nya karriärer.
Många kommuner, vars ekonomiska läge redan är hårt ansträngt, har nu börjat få nog och inlett en översyn av visstidspensionerna, bland annat Norrköping. Även i riksdagen pågår en utredning för att skärpa villkoren.
Rimligt vore med en tidsbegränsad omställningsförsäkring under ett år, kopplat till en karantänsregel när det gäller uppseendeväckande sidbyten typ Björn Rosengren. Att han som näringsminister med ansvar för Telia från ena dagen till den andra hoppade av för att bli rådgivare åt konkurrenterna i Kinnevikskoncernen var knappast någon etisk fläckfri affär.
Men vad gäller huvudspåret får aldrig råda tvekan, oavsett om man är politiker eller vanlig knegare: arbete, inte bidrag.
Läser i Per Wästbergs senaste memoardel (Ute i livet) om en träff hemma hos Tore Browaldh i början av 90-talet, där bland andra tidigare vice statsministern Odd Engström deltog. Wästberg skriver:
”Enligt Odd, nytänkande socialdemokrat, var hans parti utan tillstymmelse till idéer och saknade intellektuella och uppfinnare med fantasi.”
Mot den bakgrunden ter sig onekligen fenomenet Håkan Juholt i förklarat ljus.
En platsannons i söndagens Dagens Nyheter fångar min blick. Det är nämnden för hemslöjdsfrågor som söker en handläggare. Nämnden för hemslöjdsfrågor? Jo, det är ”en statlig myndighet under Kulturdepartementet vars uppgift är stärka hemslöjden i hela landet genom att tillvarata, utveckla och förnya slöjden”.
Kan någon förklara för mig varför Sverige har en myndighet för sånt? Vem kom överhuvudtaget på idén att hemslöjd är en statlig uppgift? De som är intresserade av att virka, väva och göra näverkorgar kan nog klara den saken utmärkt på egen hand utan hjälp från skattefinansierade byråkrater. I annat fall bör det påpekas. Gärna av representanter från nuvarande regering som tidigare lovat att rensa upp i den vildvuxna svenska myndighetsfloran.
Skrivit i Corren 8/10:
Sveriges störste rockstjärna? Det måste vara Yngwie Malmsteen, denne egensinnige gitarrfantom som spelar snabbare än blixten. Nu ligger en rykande färsk biografi om honom på bokhandelsdiskarna, skriven av journalisten Anders Tengner.
Det är fascinerande läsning. Malmsteen var Stockholmskillen som från sju års ålder övade på sin gura dag och natt med målet att erövra världen. Och det gjorde han ju. Men det var först efter att han emigrerade till USA som karriären tog fart. I jantelagens Sverige där han växte upp på 70-talet brydde sig få.
Mot bakgrund av Malmsteens tjurskalliga individualism kan det tyckas överraskande att han ändå diggade Socialdemokraterna. I boken berättar hans dåvarande flickvän: ”Yngwie avskydde Ulf Adelsohn och allt vad Moderaterna stod för. Däremot talade han alltid gott om Olof Palme”. Malmsteen gick till och med i demonstrationstågen på första maj, röstade även på Palme i dennes segerval 1982.
I sin nuvarande amerikanska exil verkar dock inte gitarrguden längre ha mycket till övers för vårt gamla folkhem. Om Sverige säger han: ”Alla är likadana. Ingen får vara överlägsen, ingen får stå under någon. Man får ingen uppmuntran att göra något. Man blir tillsagd att hålla käft och veta hut. Alla ska ha lika mycket. Om man har mer än någon annan ska man dela med sig”.
Jag antar att Stefan Löfven knappast kan räkna med någon draghjälp från Yngwie Malmsteen i nästa val.
Skrivit i Corren 5/10:
Det vore magstarkt att kalla årets amerikanska presidentval för en gäspning. Men det har knappast varit någon pulshöjare heller. Den våg av smittande entusiasm som bar Barack Obama till Vita huset för fyra år sedan är för länge sedan borta.
Numera framstår hans gamla slagord ”Yes, we can!” mest som en pinsam påminnelse om grandiosa förhoppingars krasch mot en bister verklighet. I dag är Obama en påfallande luggsliten president vars ledarskapsförmåga reser allvarliga frågetecken. Minns 2008! Vilket var hans viktigaste löfte? Inte sjukvården.
Utan att Obama skulle frälsa Washington från huvudstadens förgiftade politiska klimat, bli en brobyggare mellan demokrater och republikaner, och vara den samlande kraften för USA:s färd mot en ljusare framtid. Facit? Klimatet är mer polariserat än någonsin.
Visst, republikanerna i kongressen har inte precis bjudit till. Sedan 2010 har partiet medvetet obstruerat på alla upptänkliga sätt med målet att sänka den sittande presidenten. Men det är också en effekt av att Obama under sina första år misslyckades att kapitalisera på auktoriteten som valsegern gav honom.
Att den stora sjukvårdsreformen tröskades igenom var historiskt, dock med betänkliga gnissel under hjulen. Smidiga relationer med kongressen kräver en president som gillar det intrikata maktspelet, som njuter av att ömsom smickra, ömsom bryta arm med kongressmän och senatorer, som behärskar taktiserandets konst utan att förlora den långsiktiga strategin ur sikte. Sådant som Lyndon Johnson var en mästare på.
Men Obamas högdragna, stingsliga och predikande uppträdande mot kongressen för snarare tankarna till en annan demokratisk president: Jimmy Carter. Liksom Carter tycks Obama sakna ”the joy of politics”, den kanske mest nödvändiga egenskapen i lagstiftningsarbetet.
Även ur en annan aspekt blir parallellen till Carter oundviklig. När denne fruktlöst sökte återval 1980 belastades han av ansvaret för USA:s risiga ekonomi. 2012 är den ekonomiska situationen än värre. Även om Obama ärvde ett svårt utgångsläge av George W Bush, fattas det efter fyra år övertygande tecken på återhämtning. Det borde innebära ett gyllene tillfälle för republikanerna.
Men den enda någorlunda valbara kandidaten de kunde skaka fram var Mitt Romney, som inte gjorde någon upphetsad. Obamas knappa ledning i opinionsmätningarna berodde till icke ringa del på hans utmanares svaghet. Kampanjcirkusen fram till den 6 november föreföll att bli en skäligen gråtrist affär.
Och så kommer överraskningen: i den första TV-debatten slår Romney mer eller mindre knock på Obama. Medan presidenten gjorde ett slitet, defensivt och grinigt intryck, framstod Romney nästan som en hungrig och vital Ronald Reagan i sina pläderingar för en marknadsliberal nystart av Amerika. Plötsligt är det match igen.
Om Romney kan hålla samma stil distansen ut lär hans chanser öka betydligt. Carter underskattade Reagan 1980 och med känt resultat. Obama får nog akta sig för ett liknande misstag.
Christian Dahlgrens Blogg 