”När man tittar på vad våra svenska politiker läser – jag blir ju mörkrädd! Förr i tiden brukade man ju bjuda in författare och politiker till olika underhållningsprogram och någon gång har jag varit med tillsammans med en politiker, och jag var chockad i mötet, för jag gick runt och trodde att en politiker var en bildad person.”
– Bodil Malmsten, författare, i senaste numret av tidskriften Fokus (38/2012).
Skrivit i Corren 21/9:
Profeten Muhammed hånad i västerländsk media! Känslorna i Mellanöstern exploderade, bokstavligt talat. Ambassader attackerades, flaggor brändes på gatorna.
I Sveriges radio kommenterade vår egen utrikesminister situationen: ”En tidning får göra precis vad den vill men det finns ju gränser”. Och slog fast: ”Man måste ju visa respekt för andra människors uppfattningar och religion”.
Detta var i januari 2006, strax efter att danska Jyllands-Posten publicerat några satiriska Muhammedteckningar. Något som militanta islamister inte var sena att använda som förevändning för att piska fram hat, upplopp och våldsaktioner.
Den grundlagsskyddade yttrandefriheten, fundamental i varje demokratiskt system, var plötsligt satt under press. Det är i sådana lägen som valörerna prövas. Ska vi vara ståndaktiga eller falla undan?
Att Sverige då hade en utrikesminister, socialdemokraten Laila Freivalds, som räddhågat slirade på målet var utan tvekan anmärkningsvärt. Hennes uttalande kunde tolkas som en slags eftergift till islamistiska extremister att sänka ribban för vad som i Skandinavien var godtagbart att publicera eller inte. Genast blev klimatet lite syrefattigare, gränserna lite trängare.
Nu har Mellanöstern exploderat igen. Mycket tyder på att religiösa fundamentalister försöker kidnappa den arabiska frihetsvåren. Ungefär som den folkliga revolutionen i Iran 1979 stals av ayatolla Khomeinis hårdföra mullor, vilka skyllde allt elände på USA, Israel och det påstått dekadenta västerlandets islamfientlighet.
En enfaldig, amatöristiskt producerad film som förlöjligar profeten Muhammad har nyligen grävts fram på Youtube för att elda Mellanösterns invånare mot allt vad västerländskt inflytande heter. Åter stormas ambassader och konsulat, demonstrationstågens slagord ekar, flaggor brinner, hatet och våldet hotar att triumfera.
Detta är i sig naturligtvis väldigt oroande. Om extremisterna lyckas i sin uppvigling kan länder som Egypten, Libyen, Jemen och Tunisien gå samma väg in i det islamistiska tyranniets mörker som en gång Iran.
Men oroande är också signalerna på upploppen från Tyskland och Frankrike, EU:s axel. I måndags sa den tyska förbundskanslern Angela Merkel inför Berlins samlade journalistkår att hon ansåg det finnas goda skäl till offentligt visningsförbud mot den kontroversiella Muhammedfilmen.
I onsdags fördömde Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius satirtidningen Charlie Hebdo, som publicerat egna nidbilder av samme Muhammed. I Europa gäller religionsfrihet, muslimer är lika välkomna att fredligt utöva sin religion som någon annan grupp.
Men här gäller också yttrande- och tryckfriheten, även för sådant material som vissa kan uppleva som dumt, fjantigt eller kränkande mot religiösa auktoriteter. Vi får aldrig ge vika för extremister som vill kväsa de grundläggande rättigheter som det demokratiska samhället bygger på.
Att huka när viktiga ideal och principer utmanas är att göra våld på friheten och i slutänden blir vi alla offer. Därför är den fega självcensurens undfallenhet lika farlig som fanatikernas skrämsel och terror.
Skrivit i Corren 20/9:
Ack, 70-talet! Det var slidkniv och utedass med Gösta Bohman, piprök och fåravel med Thorbjörn Fälldin, satans mördare och diktaturens kreatur med Olof Palme.
För oss som växte upp när dessa färgstarka herrar dominerade den politiska scenen är det lätt att drabbas av nostalgi. Dagens spolformade partiledargeneration framstår som hopplöst distanserad i jämförelse. Särskilt i kontrast till Palme.
Ingen kan mäta sig med honom i strålglans och karisma. Det känslomässiga engagemang han väckte i folkhemmet, bland motståndare och anhängare, saknar motsvarighet. Kanske även rimlighet.
Under min period i låg- och mellanstadiet var Palme lika självklart närvarande i snacket som Fantomen, KISS, bröderna Lejonhjärta och den första Stars Wars-rullen. Tror ni nutidens ungar i småskolan bryr sig ett dugg om Stefan Löfven?
I tisdags såg jag Palmedokumentären på bio. Filmen är både ett gripande personporträtt och en fascinerande återblick på ett nyss svunnet Sverige. Den berättar historien om en mycket begåvad ung man från högborgerliga Östermalm, som efter studier i USA närmast slumpartat sögs upp i socialdemokratins innersta krets.
Redan som 26-åring i början av 50-talet rekryterades Palme som medarbetare till statsminister Tage Erlander. Onekligen ett lyckokast för arbetarrörelsen. Palme gav det knarriga socialdemokratiska regeringspartiet förnyad vitalitet, blev en oumbärlig idéspruta åt Erlander och utgjorde en centralgestalt i bygget av efterkrigstidens blågula samhällsprojekt.
Rekordårens tillväxtmaskin genererade floder av skattepengar, reformerna avlöste varandra. Socialdemokraterna verkade oövervinnerliga. I valet 1968 fick man 50,1 procent av rösterna. Året därpå lämnade Erlander statsministerposten. Landet och partiet var kronprinsen Palmes att regera.
Det som slog mig i biofåtöljen var att Palmes stjärna där och då, hösten 1969, nådde zenit. Egentligen gick det sedan bara utför. Palme fångades av 68-rörelsens vindar, socialdemokratin radikaliserades, den svenska modellens samförstånd mellan arbete och kapital bröts sönder.
Lågkonjunkturens 70-tal blev ett stenhårt politiserat och grälsjukt decennium. Folkhemmets kollektivistiska socialstat krackelerade och borgerligheten knockade den alltmer maktfullkomliga arbetarrörelsen genom att tvinga Palme i opposition 1976. När han sex år senare åter blev statsminister var Sverige på väg in i marknadsliberalismens epok, en tid som Palme varken begrep eller fann fotfäste i.
Nog för att Olof Palme var en fantastisk personlighet. Men hans föråldrade demokratiska socialism är knappast något att känna nostalgi över. Det inrikespolitiska klimatet är också väsentligt sundare, även om underhållningsvärdet i partiledardebatterna inte längre är vad det har varit.
Skrivit i Corren 19/9:
”Gör kronan på hans hjässa lätt och all din tro till honom sätt”, sjöng riksdagsledamöterna traditionsenligt för Carl XVI Gustaf innan monarken i går höll sitt tal och förklarade att riksdagen kunde påbörja sitt nya arbetsår.
Ceremonin kan tyckas som en oförarglig ritual. Men vad är det för signal den egentligen sänder? Borde inte riksdagsledamöterna förklara all sin tro till demokratins ideal, i stället för att underdånigt lovsjunga en icke-vald person vars märkliga ämbete bygger på ojämlikhet, distansering och förtrollning?
All makt utgår från folket, förkunnar regeringsformen. Det är således vi, som genom våra valda ombud i riksdagen, utgör kronan i folkstyret. Inte kungen. Så vad har han då i parlamentet att göra?
Inget alls, menade Peter Althin och Mia Sydow Mölleby från Republikanska föreningen på tisdagens DN Debatt. De ansåg att talmannen fortsättningsvis själv skulle öppna riksmötet och be kungen stanna hemma i sitt slott. Knappast någon orimlig ståndpunkt.
Å andra sidan, om man vill vara lite elak: är inte denna ceremoni samtidigt ganska symptomatisk för en institution där ledamöterna är vana att böja sina nackar? Riksdagen ska vara det högsta organet för offentlig makt i Sverige.
Men ironiskt nog påminner parlamentet om en modern variant av 1700-talskungen Adolf Fredrik. Formellt förkroppsligande han den högsta makten. Men i praktiken var han reducerad till blott en namnstämpel för regeringsbesluten och fyllde sina dagar med att svarva snusdosor.
Förra året utkom Ann-Marie Pålsson med en uppmärksammad bok om sin period som riksdagsledamot för Moderaterna. Hon hävdade att Sverige hade världens svagaste och mest osjälvständiga parlamentariker. Bokens titel var i sig talande: Knapptryckarkompaniet.
Ledamöterna var helt i händerna på sina partiledningar och utrymmet för eget agerande var minimalt. Som tillhörande regeringskoalitionen skulle Pålsson och hennes partikamrater enbart verkställa besluten som dikterades från Rosenbad.
”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat”, uppges statsminister Fredrik Reinfeldt ha rutit åt den moderata riksdagsgruppen vid ett tillfälle.
Hennes redogörelse är djupt nedslående läsning, men vittnesmål med liknande innehåll är inte ovanliga från ledamöter även ur andra partier. Känslan av maktlöshet och förlorad mening i uppdraget är återkommande.
Uppenbart är att regeringskansliets inflytande svällt på bekostnad av parlamentets. Bara en sådan sak att ministrarna föredrar att portionera ut nyheter om statsbudgeten till medierna innan den presenteras för riksdagen, tyder näppeligen på större respekt för folkets valda ombud. Som vi själva som röstat fram dem sällan ens vet namnen på för övrigt.
Möjligen skulle riksdagens ställning kunna stärkas dels genom ett mer renodlat personval, dels genom att ledamöternas antal skärs ned från dagens 349 anonyma stycken till, låt säga, 149. Då kunde ansvaret bli tydligare och ledamöternas incitament att räta på sina kuvade ryggar förbättras.
Skrivit i Corren 18/9:
Ärat vårt namn flög över jorden. Men det var då. I helgen fick vi det definitiva kvittot på att Sveriges stormaktstid är ett minne blott. Vårt bedagade landslag misslyckades i kvalet för att hålla sig kvar i Davis Cups elitdivision. Förnedringen blev total: 5-0 till Belgien.
Ingen är förvånad. Fiaskot var väntat. Få tror heller att nedflyttningen endast blir en temporär affär som 2000, då vi kunde komma tillbaka efter en säsong. Snarare är frågan om Sverige nu ens kan hålla stånd bland B-lagen i division 1.
Nog är det deprimerande för ett land som tillhört världens främsta tennisnationer. Tolv gånger har vi varit i Davis Cup-final, sju gånger har vi vunnit (senast 1998). Med osäkerheten kring den sjukdomsdrabbade Robin Söderlings framtid står det också skrivet i stjärnorna när vi kan hävda oss i Grand Slam-turneringarna igen. Söderling var rankad fyra. Vår bäste man idag är doldisen Patrik Rosenholm, 440 på ATP-listan!
Sätt det i kontrast till det gyllene 80-talet, då vi hade en uppsjö av starka spelare i kölvattnet efter giganterna Borg, Wilander och Edberg. Då kunde det inte ens räcka att ligga på topp-10 för att platsa i Davis Cup-laget. Under 90-talet fortsatte tennisframgångarna av bara farten, tills allt ebbade ut. Vad hände?
Ekonomen Stefan Fölster varnade nyligen för att Sverige blivit en ”fet katt”. På Världsbankens ranking av företagsklimatet har flera av våra konkurrentländer börjat segla om oss. Ännu är läget helt okej.
Men om regeringen inte håller garden uppe, utan istället slår av på reformtakten och låter sig nöja med sakernas tillstånd, kan effekterna på sikt bli allvarliga. Näringslivet tappar ångan, färre entreprenörer får luft under vingarna, tillväxten faller, välståndet minskar.
Sveriges tunga fall från tennistronen är ett avskräckande exempel på konsekvenserna av ”feta katten”-syndromet. Vi tog storstilade segrar för givna, slutade drilla lovade juniorer för att kunna möta utländskt motstånd, lät utvecklingen springa ifrån oss.
Feta katter dåsar, hungriga jagar. Alliansen borde akta sig för att bli lika mätt som en gång Svenska tennisförbundet.
Skrivit i Corren 17/9:
2012 har på flera sätt blivit ihågkomsternas, tillbakablickarnas och reflektionernas år. På biograferna har precis en kritikerrosad dokumentärfilm om Olof Palme haft premiär, vilken får oss att ånyo begrunda arvet efter en av Sveriges lyskraftigaste, kontroversiella och dominerande politiker.
En minst lika färgstark person är August Strindberg, vår eldfängda nationalförfattare som förnyade svensk litteratur och blev ett världsnamn inom dramatiken. Detta år är Strindberg extra aktuell med anledning av att ett sekel passerat sedan hans bortgång.
2012 markerar även hundraårsminnet av OS i Stockholm, vars väloljade organisation blev internationell förebild för hur stora sportevenemang skulle arrangeras (Stockholm-OS är ur den aspekten egentligen de första moderna olympiska spelen). I våras var det också hundra år sedan Titanics förlisning, den mest mytomspunna fartygstragedin i historien.
I efterhand har det ”osänkbara” skeppets undergång 1912 kommit att ses likt en föraning till första världskrigets utbrott, 1900-talets urkatastrof som slog mänsklighetens gamla invanda tillvaro i spillror och som skapade, på gott och ont, samhället av idag.
Titanic och det påföljande blodbadet i Europas skyttegravar 1914 symboliserade bägge slutet på 1800-talsvärlden och dess optimistiska utvecklingssyn. Framstegstanken drabbades av ett förödande hårt slag, som vi ännu inte riktigt hämtat oss ifrån.
Men 1912 var också året då Raoul Wallenberg föddes. Utan att förringa varken Palmes eller Strindbergs betydelse, är det nog Raoul Wallenberg som vi mer än någon annan enskild person eller händelse bör hålla i åminnelse. Särskilt i dessa tider när främlingsfientlighet, antisemitism, religiös och nationell fanatism börjar vädra morgonluft igen.
Som förebild står Wallenberg i särklass och skänker oss alla förnyat hopp om vad människan i sina bästa stunder kan förmå. Under Europas mörkaste epok, när nazisterna höll kontinenten i ett järngrepp och Auschwitz’ ugnar brann som intensivast, fattade han det personliga beslutet att utmana Hitlers förintelsemaskineri. I Budapest 1944, då en av jordens farligaste platser, räddade han tiotusentals judar undan hakkorsets mördarband.
Liberalen Per Ahlmark har skrivit att Raoul Wallenberg ”för tanken till några av människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska, det moraliska och fysiska modet”.
Wallenbergs gärning har universell räckvidd. Aldrig får vi vända oss bort från utsatta människor under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet, ty varje individs bidrag till en bättre värld spelar roll. Regeringen har i Sverige och internationellt förtjänstfullt uppmärksammat 100-årsminnet av Wallenbergs födelse genom rader av olika aktiviteter.
På onsdag inleder också Östergötlands museum i Linköping en serie föreläsningar om Wallenberg. Gå gärna dit och låt dig inspireras av mannen som vägrade låta tyranniet, terrorn och intoleransen segra. Och agerade därefter.
Idag har vi tittat lite på Björn Borgs gamla racketar. Finns att beskåda på Stockholm TK. Härlig klubb med skön 70-talskänsla. Har man tur sitter dessutom Rolf Norberg, medlem i vårt legendariska Davis Cup-lag 1975, bakom bokningsdisken.
Donnay Borg Pro, den mest berömda modellen i Borgs arsenal.
Skrivit i Corren 14/9:
Tycker du illa om framväxten av stora, snurrande vindkraftverk i landskapsbilden? Vänj dig!
Överallt i Sverige skjuter vindkraftverken upp som gigantiska mekaniska vita svampar ur jorden. Och de kommer bara att bli fler. Många, många fler. Det har regeringen bestämt.
Länge var vindkraften en ytterst marginell energikälla. För ett decennium sedan gav produktionen endast 0,5 terawattimmar (TWh). 2011 var produktionen uppe i 6,1 TWh. Men vänta till 2020. Då ska vindkraften enligt statsmakternas planer ge oss 30 TWh. Det kommer att krävas veritabla skogar av vindsnurror för att nå den siffran.
Ingreppen som detta medför i naturmiljön och kulturlandskapet är dock vanligen mindre populära bland dem som tvingas bo nära snurrorna. I Ödeshög är det folkliga missnöjet så omfattande att lokalpolitikerna infört strängare regler än de flesta andra kommuner för vindkraftsetableringar.
Det gillar förstås inte länsstyrelsen, som i egenskap av statens förlängda arm försöker slå undan motståndet. Fallet Ödeshög handlar således inte enbart om invånare som vill värna sin hembygd. I vågskålen ligger även principfrågan om vad det kommunala självstyret egentligen är värt.
Utan tvekan betalar vi ett dyrt pris för den forcerade massutbyggnaden av svensk vindkraft. Som energikälla är den svår att få lönsam på marknadsmässiga grunder. Därför har staten uppfunnit ett raffinerat subventionssystem genom lagen om elcertifikat (införd 2003), som tvingar fram ökad produktion av förnyelsebar energi. Kostnaden läggs på elräkningarna för vanliga hushåll och mindre företag.
Vad hela vindkraftssatsningen kommer att gå loss på är omdiskuterat, men en sak är klar: notan blir saftig. Förra året släppte tankesmedjan Timbro en rapport som uppskattade beloppet till svindlande 215 miljarder kronor.
Man förstår onekligen att Ödeshögs kommun är skeptiskt inställd.
Christian Dahlgrens Blogg 