Konsten att korrumpera en debatt

Läser följande lockande rader på Expressens ledarsida idag:

”Europaminister Birgitta Ohlsson (FP) vill ha mer debatt om EU:s framtidsfrågor: tillväxt, demokrati, utvidgning och reformer av arbetssätt. Hur få till det? Vifta med statliga bidrag, förstås. Ideella föreningar och stiftelser kan fram till den 15 oktober söka debattbidrag. Tre miljoner finns att dela på för dem som vill ta fram rapporter, skriva debattartiklar, ordna seminarier och konferenser.”

Vilket gyllene tillfälle att fixa extra skatteåterbäring! Nån som har lust att hitta på en s.k. ideell förening för en s.k. konferens? Jag flyger gärna till Cannes. Där kan vi bubbla lite om EU medan vi dricker bubbel på stranden. Vi skriver i ansökan att vi vill diskutera eurokrisens inverkan på invandrade handikappade ungdomars demokratiengagemang utifrån ett feministiskt, drogförebyggande genuskulturellt mångfaldsperspektiv. Funkar alltid.

Kostnad? Tja, ska vi dra till med 200.000 spänn? Som att stjäla godis från en baby.

Allvarligt talat. Vill Europaministern ha mer debatt kring EU borde hon göra sitt jobb och stimulera till en sådan genom egna insatser. Som att skriva en insändare eller hålla ett tal. Ni vet, sånt som brukar ingå i en politikers arbetsbeskrivning. Demokratisk opinionsbildning kallas det.

Att däremot försöka dopa fram en diskussion genom kasta ut skattegodis till presumtiva deltagare är enbart stötande, principiellt förkastligt och inbjuder till korruption. Som den annars goda liberal Birgitta Ohlsson är, kunde man tycka att hon borde veta bättre.

Än finns Tage Danielsson bland oss

Snart är det premiär för årets Tage-revy i Linköping. I en artikel på Correns kultursida idag (14/7) har jag träffat både Tage och hans lokala uttolkare, skådespelaren Håkan Bäck: 

Det var två somrar sedan jag sist arbetade på Corren. Varje morgon när jag promenerade in till redaktionen på Badhusgatan brukade jag passera Tage, som stod under den lummiga grönskan och sa hej. Samma sak när jag återvände på kvällen.

Man blev alltid på gott humör av att kunna hälsa på honom. Bara en sån sak som att han vägrade vara något på “-ist”. Utom humanist och cyklist. Det är en skön attityd, tycker jag.

Denna sommar bor jag i andra kvarter som inte ger tillfälle till dessa dagliga möten. Lite synd. Jag har saknat Tage. Så en förmiddag styrde jag stegen dit, och jodå. I korsningen mellan Östgötagatan och Vasavägen stod han fortfarande troget som en harmonisk trygghetspunkt i stadslivet.

På en av parkbänkarna intill hade jag dessutom stämt träff med skådespelaren och producenten Håkan Bäck. Han medverkar i årets Tage Danielsson-revy, som har premiär i Gamla Linköpning den 25 juli. Jag frågar honom om skulpturen, skapad av konstnären Karl Göte Bejemark, gör den Tage Danielsson rättvisa?

Håkan Bäck drar lite på svaret, är tyst ett slag. Och säger sedan:
– Det är nog svårt att hitta en bild av Tage. Han var en mångfacetterad person. Men ja, kanske. Han står här i frack och statyn är porträtterad av honom som medverkande i en revy på Katedralskolan. Det blir en symbolisk blandning av finkulturen och det jordnära, han hade ju bägge sidor i sig.

Din egen Tagerevy, vad bjuder ni på där?
– Det blir flera nummer ur Lådan, som Hasse och Tage satte upp 1966.

Som klassikern med Aftonbladet eller Expressen?
– Ja.

Och Vad i helvete har dom för sig i banken efter 3?
– Ja. Vilken koll du har (skratt). Vi har även med texter från hans litterära verk, bland annat några dikter som Ragnar Dahlberg läser. Själv håller jag en monolog som heter Har vi råd att ha kvar våra vänner från socialgrupp 3. Den handlar om valvindarna som vänder, hur vissa byter fot och inte längre vill kännas vid sin arbetarbakgrund. Det är slående hur den texten fortfarande håller.

Du menar att Tage Danielsson ännu är relevant inte bara som underhållare, utan också som samhällskritiker?
– Absolut. Många av hans texter känns aktuella, vilket gör revyn legitim. Det är verkligen inte bara nostalgihumor. Vi vill också hålla hans minne levande. Stora profiler kan försvinna ur medvetandet förbluffande snabbt. Det räcker med en ny generation, sedan är de bortglömda.

Hur ser du på Tages politiska engagemang?
– Han kom från ett arbetarhem, men gick aldrig i ledband och såg det som viktigt att utmana partipiskor och våga kritisera. Han skriver någonstans om skillnaden mellan solidaritet och lojalitet. Man ska akta sig för att vara lojal, då kan man hamna var som helst. Tage upplevde ju en besvikelse över att solidariteten förlorades när lojaliteten med arbetarrörelsen istället skulle sättas främst.

Finns det några arvtagare till Tage idag?
– Det gör det kanske. Men samhället är kallare och humorn har förändrats. Numera är det humor draget till sin spets, ofta stenhård och cynisk, gränsande till mobbning. Tage Danielsson kunde vara vass, men samtidigt väldigt insiktsfull och allt han skrev kom ur ett varmt hjärta.

”Den som älskar extra mycket
blir på ondskan extra vred.
När den snälle blir förbannad
blir han ilsken med besked.”
(Animalen, 1979)

”Jag kan en sång om skärgården. 
Så här går den:
Roslag och plankon.
Taube och Carl Ankton.”
(Samlade dikter, 1967)

”Moraliskt påstående: Den som sover syndar icke.
Men detta är ju lika sant: Den som syndar sover icke.
Hur gör man?”
(Bok, 1963)

”Vad gör ett idealland
som ständigt känner pressen
från jämmerland till kvalland?
Går man där, ytterst lessen,
galoschtungt framåtskridande
med pukan stämd i moll?
Tvärtom, du sorgset kvidande.
Se här din svåra roll:
att inse världens lidande 
med glädjen i behåll.”
(Samlade tankar från roten, 1985)

Våga vägra statsbidrag!

”Att vi inte behöver några pengar har andra partier svårt att förstå. Det gör dem galna. Den som är en tjuv tror förstås att även du stjäl. Nätet finns för vårt budskap och är gratis.”

Beppe Grillo, satiriker och ledare för den politiska rörelsen Femstjärnan som utmanar Italiens korrumperade partietablissemang. Grillos blogg tillhör de tio mest lästa i världen och Femstjärnan har drygt 20 procent av väljarkåren bakom sig, enligt de senaste opinionsmätningarna (DN 12/7).

Sommarlåten

T-Rex: Celebrate Summer (1977)
I denna sista glamrockande singel från T-Rex konstaterar Marc Bolan att ”summer is heaven in ’77”. Och så var det. Jag hade precis fyllt 8 år, börjat läsa Kamratposten, besökte mormor på idylliska Långö i Karlskrona, sommarlovet var en frihetens ocean av ledig tid och hela livet doftade maskros, smultron och vanilj. Det borde alltid vara 1977. Alltid.

Suverän Wiehe på Valö

Recension av Mikael Wiehe på Valö i Björkfors den 6 juli, publicerad på Corren.se idag:

Mikael Wiehe kan få mig att må mycket illa. Som när han för dryga halvåret sedan skrev en artikel i Svenska Dagbladet till det kubanska tyranniets försvar. Där framstod Wiehe som nidbilden av sig själv; en övervintrad kommunistproggare från värsta vänsteråret 1968, ännu förblindad av unken revolutionsromantik och marxistiskt diktaturhångel.

Men! Mikael Wiehe kan också få mig att må väldigt bra. Som i fredags när han framträdde i Björkfors och gav nytt liv åt den anrika festplatsen Valö, en andlöst vacker vykortsidyll som man nästan inte tror finns längre.

Inramad av vatten, grönskande björkar och tallar klev Wiehe upp på dansbanans gamla scen i julikvällen och rev av Jag har vänner i en oemotståndligt smittande version. Där, då och direkt var vi alla uppåt 900 personer i publiken hans kompisar. Wiehe behöll med suverän elegans, värme och rutin det greppet om oss hela konserten igenom.

Ty en sak är odiskutabel: Mikael Wiehe som bäst är en av Sveriges främsta liveartister och estradörer. Mellansnacket var en ljuvlig blandning av skämt, allvar och ironisk självdistans. Och låtarna!

Likt en proggens Sven-Bertil Taube levererande Wiehe ett gnistrande pärlband av musikaliska skatter som Titanic, Mitt hjärtas fågel, Vem kan man lita på?, Flickan och kråkan… Går det annat än att kapitulera?

Wiehe må vara folkpensionär numera, men vitaliteten, närvaron och energin visade inga tecken på att falna. En eloge även till hans tre man starka kompband, som inte minst fick Sakta lägger båten ut från land att lyfta till nya intagande höjder.

Mikael Wiehe kan, som sagt, ibland få mig att må illa. I Björkfors fanns dock inget att anmärka på. Jag försökte verkligen hitta något att rikta en kritisk taskspark mot. Det gick inte.

BP lever – i Björkfors!

Igår var jag ute och körde bil på slingriga vägar genom Östergötlands sommarlandskap. Mitt mål var att recensera en konsert med Mikael Wiehe på den gamla festplatsen Valö, som hade sin storhetstid under folkhemmets gyllene 1950-tal. Och när jag nådde det lilla samhället Björkfors, var det verkligen som att ha färdats rakt in den nostalgiska förflutenhetens epok. För vad fann jag, om inte en komplett BP-mack! Svindlande.

Hela härligheten!

Vad månne dessa spännande skåp innehålla?

Klassiska oljefat.

Självklart förevigar man gärna sitt namn i gästboken.

Pumpen vi saknar att samlas kring.