Mannen som släckte Europa

Firar Europadagen med att skänka en sur tanke till sir Edward Grey. Hade inte han som utrikesminister manipulerat in en motvillig liberal brittisk regering i första världskriget (som därmed också blev ett världskrig och inte bara ett ”vanligt” kontinentalkrig), skulle tyskarna sannolikt vunnit 1914/1915.

Med resultatet att vi redan då fått det ungefär som idag: ett enat Europa i någon form av mer utvecklad tullunion där Tyskland spelat rollen som tyngsta aktör. Minus allt avgrundselände med kommunism, fascism och nazism under mellantiden. Förmodligen.

”The lights are going out all over Europe”, sa Grey i ett sedermera bevingat uttalande från de ödesdigra sensommardagarna 1914 då civilisationens framtid plötsligt hamnat i vågskålen för beslutsfattarna. Och Grey borde veta. Mer än någon annan bar han ansvaret för att ljuset släcktes.

Nytt hopp för Frankrike och Europa

Frankrike har fått en ny ledare och hans namn är François Hollande! Kanske bör man nyktert sett inte ha några våldsammare förväntningar på honom. Men bara det faktum att den maktfullkomlige, karikatyrmässige och i främlingsfientliga vatten oblygt fiskande Nicolas Sarkozy är borta från toppen är en lättnad.

I ett Europa präglat av ekonomiska misslyckanden och allt mörkare högerkrafter, kan den franska vänsters seger förhoppningsvis innebära en ljusning och ge den europeiska politiken en ny balanspunkt. Förvisso kan  man uppleva tveksamhet inför vissa vallöften om skattehöjningar och sänkt pensionsålder.

Hollande är dock ingen radikal, snarare en socialdemokratisk pragmatiker och är tydligt tillväxtorienterad. Han blir den andra socialistiska presidenten som Frankrike haft sedan Charles de Gaulle skapade den femte republiken 1958.

Den förste socialisten var som bekant François Mitterrand (vald 1981) och sammantaget gjorde ju han knappast dåligt ifrån sig. Efter den store de Gaulles dagar har nog faktiskt ingen annan varit bättre. Frankrike var ett modernare land och EU stod väsentligt mycket starkare när sedan de konservativa med Jacques Chirac återtog presidentpalatset 1995.

François Hollande är en historiskt medveten person och har försökt framställa sig som en statsman i Mitterrands anda. Vi får se hur han förmår att axla den tunga manteln. Men så här på valnatten kan vi väl unna oss att känna en smula tillförsikt ändå. Vive la République!

(Jag återkommer snart med en krönika i Sydöstran om det franska valet och arvet efter Mitterrand.)

Skogskyrkogården

Tunnelbanan, en monstruös bläckfisk med långa slemmiga armar. Varje morgon under vintern sög den fast hans kropp och kastade ut honom från Slussens pulserande folkvimmel, över Skanstullsbron, bort till Skogskyrkogårdens enslighet. I en brunmurrig, dåligt ventilerad 70-talsbyggnad satt han bunden vid ett skrivbord och såg Globen trona bortom de snötäckta hustaken. Allt medan blinda, krökta, av tillvaron skadeskjutna människor kom och gick i sitt eviga horisontlösa mörker utanför hans dörr. Han höll den ständigt stängd, som ett skyddsvärn mot korridorvarelsernas förgrämda mummel. Aldrig att något skratt lyckades bryta den dova atmosfären, inte ens från tillfälliga besökare. Skämten kvävdes innan de blivit tänkta. Mellan byggnadens tegelväggar rymdes åtskilligt. Men varken humor eller glädje, knappast egentligt liv. Istället hekatomber av inlagor, skrivelser, remisser, rapporter som förbereddes, skrevs och justerades med militärmässig nitiskhet. Förutom de oändliga pappershögarna, producerade enkom för att mata den glupskt tuggande byråkratikvarnen, segades tiden fram på vindlande sammanträden i fönsterlösa mötesrum. Pratbubblor steg mot taket och sjönk till golvet i ett flöde som hölls igång av ömt vårdad offermentalitet, allmänkonspiratorisk bitterhet och litervis beskt automatkaffe. Detta var verkligen en begravningsplats, ett själarnas fängelse i underjorden. En dag vid Slussen kändes plötsligt luften hög, frisk och klar. Det var första förnimmelsen av vår, snön och isen skulle ge vika. Han fyllde lungorna. Och högg armen av bläckfisken. När den släppte sitt grepp började lyriken åter sjunga.

Hasch, maktens bästa vän?

Natt, kan inte sova och lyssnar då självklart på Neonmagasinet om hasch. Gamla vällagrade grejer av Sveriges Radios ungdomsredaktion anno december 1977, bevarad på nätet till allmänhetens fromma.

Thomas Nordegren, vid denna tidpunkt ännu inte journalist i P1 utan byråsekreterare på Socialstyrelsen, varnar mycket bestämt och allvarligt för haschrökning – med argumentet att sånt är ”samhällsbevarande” (!).

Alltså att hasch skapar individuell inåtvändhet och passiviserar ilskan mot orättvisor, vilket skulle spela den rådande maktstrukturen i händerna. Det där kunde väl någon tipsa Statens folkhälsoinstitut att starta en upplysningskampanj om? Var samhällsomstörtande, vägra braja! Typ. Lite mer innovativt än ”knark är bajs” i alla fall…