Farväl, Hannes Råstam (1955-2012)

Det är några år sedan. Men jag kan fortfarande höra Hannes Råstams mjuka, engagerade och eftertänksamma röst när jag i en telefonlur intervjuade honom om tiden som musiker vid Björn Afzelius sida.

Jag höll på med en artikelserie om mina egna favoriter bland gamla progglåtar. Tanken var  att intervjua upphovsmännen, men när det gällde Svarta gänget från 1985 gick det förstås inte. Afzelius var ju död sedan länge. Så jag tog den näst bäste, basisten och vännen Hannes Råstam.

Han var mitt uppe i ett hektiskt arbete på någon TV-dokumentär (minns idag inte vilken), men delade ändå generöst med sig av sin tid och berättade om turnélivet i kompgruppen Globetrotters och intrycken av Afzelius.

Han skulle skriva en bok om Affe sa han i slutet av vårt samtal. Hade mycket material liggande och en av Sveriges mest folkkära artister förtjänade definitivt en ordentlig skildring. Just den boken blir nu tyvärr aldrig skriven.

Inte heller får vi se fler prov på Hannes Råstams briljanta journalistik. Som grävande reporter, avslöjare av orättvisor och missförhållanden var han aldrig näst bäst. Fem guldspadar talar sitt tydliga språk. Han var den bäste. Denna torsdag har varit en dag av saknad. Och den känslan kommer att hålla i sig länge.

En julaftonsmorgon i Karlskrona

I ett torftigt möblerat rum på det schweiziska värdshuset Vita hästen dog han. Under närmare trettio år hade den allt mer ensamma och förvirrade mannen irrat Europa runt.

Han kallade sig själv överste Gustafsson, men hette egentligen Gustav IV Adolf. Kungen som förlorade Finland i ett ödesdigert krig, avtvingades tronen och fick sitt namnchiffer systematiskt utplånat i offentligheten. Det sista han någonsin såg av Sverige var Karlskrona, min hemstad.

På fregatten Camilla skickades han ut därifrån till den långa och dystra exilen. Skeppet hade fyrtio kanoner, ett deplacement på 1345 ton och ingick ursprungligen i den nya stormaktsflotta som Fredrik Hendrik af Chapman, geniet, byggde åt Gustav III på 1780-talet.

Men nu var det 1809, vinter och det svenska Östersjöimperiet låg oåterkalleligen slaget i ruiner. Den högste ansvarige, syndabocken, Gustav III:s son och arvtagare hade suttit fängslad sedan i maj. När Camilla hissade segel var det julafton, en bistert kylig morgon. Gustav Adolf fördes ombord till sin hytt och försvann med ljudet av masternas knarrande rår, blockens gnissel och bogvattnets brus. Karlskronas örlogshamn bleknade i fjärran. Den onämnbare var för alltid borta.

En dag måste jag skriva nått om detta.

Hylla Strindberg med Lill-Babs

Nu, 2012, ska det vara klang och jubel kring August Strindberg. Det har ju gått precis ett sekel sedan han avled. Dock surar många Strindbergsfans över att det officiella Sverige snålat med bidrag till minnesåret. Regeringen har anslagit en ynka liten skattemiljon.  Och Posten har inte ens brytt sig om att ge ut ett frimärke för att fira vår stora nationalförfattare.

Istället väljer Postens motivkommitté att hylla Lill-Babs, som från och med nästa vecka får äran att pryda svenska folkets brev och vykort. Så var det med den kulturella prioriteringen. Men är det något att uppröras över?

Känns det tvärtom inte tämligen makabert att använda någons frånfälle som förevändning till att slå på trumman och glamma? Nog doftar det en smula nekrofili över detta påbjudna Strindbergsjubileum.

Vill fansen ändå frankera med sin idol tycker jag att de kan använda den serie frimärken som Posten gav ut 1949. Då inföll ett mycket trevligare hundraårsminne: Strindbergs födelse. Obegagnade frimärken av denna sort är inte svåra att hitta, på Tradera kan man exempelvis köpa samtliga nedan för endast 30 spänn.

Förvisso har portot höjts betydligt sedan 40-talet, men varför då inte kombinera med Lill-Babs på kuvertet? Med tanke på Strindbergs gamla rykte som kvinnohatare, gör det säkert bara honom gott att få sällskapa med en tuff brud i lyxförpackning.

Spanska trappan i Rom blev Nya Slussen i Karlskrona

Det är lätt att bli förälskad i Rom. Audrey Hepburn blev det i Prinsessan på vift (Roman Holiday), den berömda filmen från 1953 som också blev hennes stora genombrott. Där spelar Hepburn en ung kunglighet som smiter iväg för att incognito på sin Vespa upptäcka den eviga staden.

Hon möter en amerikansk journalist i Gregory Pecks gestalt, snart spirar naturligtvis romantiken. I en klassisk scen går de bägge hand i hand på Spanska trappan och, ja – Rom har väl sällan skildrats så intagande och vackert på vita duken.

Nyligen blev också en besökande lokalpolitiker från Karlskrona förälskad i Rom. Särskilt i just Spanska trappan. Så till den grad att han ville bygga ett liknande mästerverk i sin egen hemstad. Platsen skulle vara Ristorgsbacken vid Stortorget på centrala Trossö. Som då såg ut så här:

Lokalpolitikern övertygade sitt eget parti om idén. Han övertygade de andra partierna. Eftersom kommunen hade lite risigt med pengar, övertygade han även örlogsstadens köpmän. Som sköt till slantarna som fattades för att projektet skulle bli verklighet. Vilket det nu blivit.

För några månader sedan invigdes Karlskronas version av arkitekteten Francesco de Sanctis skapelse från 1725, där Hepburn och Peck hade sitt rendezvous vid Piazza di Spagna. Under julens mellandagar begrundade jag själv resultatet. Det ser ut så här:

Sorry. Men inte med den bästa vilja i världen kan jag associera varken till Rom, Francesco de Sancti eller Audrey Hepburn. Om någon prinsessa råkar vara på vift i Karlskrona är nog chansen ganska minimal att hon skulle lockas till ett romantiskt möte på dessa trappsteg. Knappast några andra kärlekssugna människor heller. Däremot har konstruktionen tydligen blivit mäkta populär bland unga killar som skateboardramp.

Den mest träffande kommentaren fällde en av mina vänner från Varberg. Han betraktade Karlskronas nya stolthet och sa: ”Det där ser ju ut som en lightvariant av Nya Slussen i Stockholm”.