I helgen betalade jag 110 kronor i entré för att titta på ett av den svenska stormaktsepokens mest grandiosa misslyckanden: det felkonstruerade regelskeppet Vasa. Fartyget som inte hann segla många hundra meter innan hon kantrade och sjönk mitt i Stockholms ström.

Vasamuseet är påkostat och intressant, skeppet mäktigt och fantasieggande. Besökaren ställs även ansikte mot dödskalle med katastrofens offer. Intill den olycksaliga 1600-talsbåten har man lagt ut en rad gapande skelett från Vasas besättning. Museifolket har hittat på namn åt kvarlevorna också. Benhögen på bilden är döpt till ”Ivar”.

När vraket efter Vasa bärgades 1961 fann man resterna av femton personer som följt med skeppet till botten. Två år senare begravdes dessa människor under högtidliga former på Galärvarvskyrkogården.

Senare grävdes skeletten upp igen för att genomgå en grundlig arkelogisk undersökning. Om detta är ingenting att säga, det var vetenskapligt motiverat. Men att museet idag låter Vasas förolyckade människor ligga till allmän beskådan vid vraket känns…. ganska obehagligt. Och respektlöst.

Vilket meningsfullt musealt värde har det att fläka ut likdelar på detta vis? Noll. Det krassa skälet är väl att man på ett billigt sätt vill försöka kittla besökarna. Som om inte Vasaskeppet i sig vore spektakulärt nog. Jag kan inte låta bli att undra om Vasamuseets krämare själva skulle vilja stoppas ner i glaslådor efter döden och enligt samma modell tvingas schavottera i offentligheten med sina vitnande benknotor.