Cherlek

Under mitten av 80-talet försökte Coca-Cola lansera varianten Cherry i Sverige. Jag drack min första på ett fik i Kållered. Och blev instant hooked. Det var jag ungefär ganska ensam om. ”Björnklister”, löd ett vanligt omdöme hos den smaklösa majoriteten i folkhemmet. Lanseringen blev en flopp.

Nå, trots allt finns det fortfarande sofistikerade affärsinnehavare som håller ut och vägrar kapitulera för pöbeln. Ibland kan man nämligen hitta importerade burkar från USA i hyllorna. Som idag på ICA Ringen vid Skanstull i Stockholm. Lyckan är självfallet fullständig.

Malmös (s)kamlige man

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Nästa onsdag infaller årsdagen av Kristallnatten den 9-10 november 1938. Tusentals judiska affärer plundrades. Drivor av krossat glas blänkte på gatorna i skenet av brinnande synagogor över hela Tyskland. Judar förnedrades, misshandlades, mördades öppet.

Det var den värsta pogromen i Europas moderna historia. Men det var ändå bara en generalrepetition. Snart skulle deportationstågen börja rulla mot destinationer som Treblinka och Auschwitz, där miljoner judiska människoliv bokstavligen förvandlades till rök och aska.

Manifestationer till åminnelse av Kristallnattens offer brukar vara vanliga runt om i Sverige. Själv har jag medverkat i ett antal, även hållit tal med det sedvanliga budskapet att ”måtte det aldrig hända igen”. Åhörarna applåderar känslosamt och sedan går alla hem, nöjda med att ha uttryckt sitt avståndstagande mot Hitlerepokens judefientlighet.

Ibland har jag undrat vad dessa manifestationer egentligen tjänar till. Ingenting är enklare än att som svensk idag förklara sin avsky mot Nazitysklands brott, begångna i historisk tid. Kostnaden är noll, risken obefintlig, bifallet är allmänt oavsett politiska sympatier i övrigt.

Märkligt nog är det som om antisemitism endast blivit liktydigt med SS-officerare i hakkorsbindlar, jagades judar med hugg och slag. Annars är judehatet tydligen svårare att känna igen och bli upprörd av.

Manifestera gärna till minne av Kristallnattens offer. Men glöm inte att antisemitismen fortfarande är en högst påtaglig realitet, i detta land, här och nu. Malmö är hårdast drabbat.

Där kan judar knappt visa sig på gatorna utan att bli förföljda och trakasserade. Kvällsposten skrev nyligen att hatbrotten ökar mot medlemmarna i den judiska församlingen. Kränkande tillmälen och obscena gester är vardagsmat och har pågått i flera år. Vissa judar anser sig så utsatta att de inte längre vågar stanna, utan flyr Malmö.

Samtidigt har kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) visat en närmast demonstrativ kallsinnighet mot vad som händer i hans stad, trasslat in sig i märkliga resonemang och krystade bortförklaringar.

Bland annat har han jämställt sionism (den judiska nationalkänslan) med antisemitism, sagt att orsaken till judehatet är Israels övergrepp mot palestinierna – som om alla judar, oavsett hemvist eller personlig åsikt, skulle vara kollektivt ansvariga för den israeliska regeringspolitiken! Så talar en tvättäkta dumbom.

Reepalu är inte bara en skam för sig själv och Malmö. Utan även för svensk socialdemokrati, som sannerligen förtjänar bättre företrädare. Reagera!

Den kungliga lobben

Eftersom jag mestadels är baserad i Stockholm dessa dagar, får man glädjen att gästa nya tennisklubbar. Som exempelvis Lidingö TK. Ett mycket trevligt ställe att börja dagen på.

Under morgonträningen har min tennisparter och jag bland annat praktiserat vad vi kallar ”den kungliga lobben”. Givetvis uppkallad efter racketfantomen och lobbspecialisten Mr G himself. Undrar ni hur den utförs?

Min partner har koncist definierat detta vapen i slagrepertoaren enligt följande:

En lobb som slås slängigt och där spelaren själv blir förvånad över vunnen boll.

Man känner sig helt enkelt som Gustaf V upp i dagen. Skåla gärna i punch efter avslutad match. Men för Guds skull: inga bollkallar närvarande!

Nån jäkla anständighet måste det ändå vara i omklädningsrummen numera.