Inför Förintelsens minnesdag på torsdag har jag skrivit denna krönika i Sydöstran (26/1):

Rester av järnvägsspår till ett ödsligt fält i skogen är numera i stort sett allt som återstår. Här, tio mil öster om Warszawa i Polen, var platsen för nazisternas utrotningsläger Treblinka. Ständiga tåg anlände hit mellan juli 1942 och augusti 1943. Vid perrongen tömde de sin last på människor, vilka efter ankomsten fick marschera rakt in i tretton väntande gaskammare.

Totalt blev Treblinka evig slutstation för 800.000 män, kvinnor och barn. Samtliga dömda till döden av blott ett skäl: de hade fötts som judar. En av dessa dömda var Jankel Wiernik. Han tillhörde Treblinkas Sonderkommando, den grupp som av nazisterna tvingades vara behjälpliga med att gasa och bränna sina judiska olycksbröder.

Wiernik lyckades dock fly Treblinka innan lägret revs och nazisterna dirigerade om tågen till Auschwitz. Men minnet av de skräckfyllda ögonen på barnen han varje dag ledde till gaskamrarna undkom honom aldrig. Han skriver:

”Idag är jag en hemlös gammal man utan familj. Jag är en vandrare. Det är med känslan att alla mina erfarenheter stämplats in i mitt ansikte som jag vandrar. Tre generationer såg jag utplånas. Jag måste få fortsätta leva för framtidens skull. Världen måste få veta.”

Jankel Wiernik avled 1972, han var då 83 år och hade vigt resten av sitt liv efter Treblinka åt att vittna om det ofattbara. Nu, några decennier senare, finns snart inga överlevande offer kvar av de miljoner judar som Hitler gav enkel biljett till sina dödsfabriker.

Förintelsens minnesdag, imorgon den 27 januari, är ett försök att hindra glömskan från att segra. Kunskapen om Förintelsen måste bäras vidare till åminnelse av det judiska folkets katastrof och som en vaccinering mot historielöshetens faror.

Men räcker det för att hindra nya utbrott av ondska, nya massmord, nya exempel på omvärldens passivitet när bödlarna löper amok? Aldrig mer! Denna försäkran brukar vi ofta höra i högtidstalen. Aldrig mer Treblinka eller Auschwitz.

Ändå fogas plågsamma namn från vår egen samtid till raden: Srbrenica, Rwanda, Darfur… Där har intoleransen åter visat sitt grymmaste ansikte. Även i vårt eget land misstänkliggörs människor fortfarande för sin hudfärg, etnicitet och religion. De kan vara judar, muslimer eller något annat.

Förintelsen illustrerar vilka ohyggliga konsekvenser det kan få om vi låter fördomar, främlingsfientlighet och rasism att slå rot. Kan det hända igen? Absolut. Att resa motstånd är därför varje människans ansvar.