Cornelis om Kung Byxlös

Ingen har väl undgått att vår festglade konung avslöjats med brallorna nere. Eller avslöjats, det är knappast rätt ord. Majestätets kvinnliga eskapader har det skvallrats om i journalistkretsar under åratal. Ingen har dock vågat/orkat/velat skriva och trycka något. Förrän nu, uppenbarligen.

Men Cornelis Vreeswijk, han sjöng ut om saken redan 1973. På albumet Istället för vykort. Låten heter Till Riddarhuset, alternativt Balladen om Hans Höghet på Alexandra. Den flygande holländarens kommentar är lika god som någon annan dessa dagar, antar jag.

Kalla mig Hans, sa Hans Majestät.
På danshaket Alexandra
glider jag runt med små lätta fjät
precis som alla andra.
Jag är en vanlig person, sade Hans,
fastän jag glider omkring på distans.
Detta må ingen klandra
på danshaket Alexandra.

Hoppsan, sa Hans till sin adjutant.
Hoppas för tusan bövlar!
Stå inte där och dregla, din fjant,
på mina nya stövlar!
Nej du, sa Hans, den damen är min,
ty hon är både folklig och fin.
Hennes pokal ska vandra
på danshaket Alexandra.

Man hurrar för Hans och Hans hyllar man
och jag har inget emot ‘en.
Och enligt vad som sägs fyller han
den intelligenta kvoten.
Han läser både bokstav och tal.
Han gläder mången tärna på bal.
Dessutom shakar han bra
på danshaket Alexandra.

Men det är det där med Hans Majestät
som jag har svårt att svälja.
Han heter Hans för så vitt jag vet
och släktnamn kan ingen välja.
Men när det står Hans Höghet i ens pass
så lägger man ej bort titlarna på dass.
Detta må man väl klandra
på danshaket Alexandra.

Där det aldrig regnar

Kan liksom inte hjälpa det. Men ibland när jag kommer hem från en sen utekväll känns det lika skönt som nödvändigt att knyta sig till It Never Rains in Southern California. Varför? Kanske behöver vi alla någon slags personlig vaggvisa. Om inte annat somnar man bättre. Och vaknar gladare. Låt det aldrig regna på din huvudkudde!

Denna Albert Hammonds stora hit är för övrigt omnämnd i Mats och Beppe Wolgers  Den store fixaren. Boken om en vacker, magisk barndomssommar i 70-talets början. Har ni missat den, tja, då har ni missat något.

En fransk skåning upptäcker Amerika

Våren 1831 seglade den unge franske aristokraten Alexis de Tocqueville till New York för att studera den märkliga nationen USA, skapad genom revolution och frihetskrig dryga 50 år tidigare.

Tocqueville reste runt i landet och nedtecknade flitigt sina intryck. Han konstaterade bland annat att amerikanerna gillade hårda sängar, inte drack rödvin till maten vareviga dag och att deras myggor både större och ilsknare än i Frankrike.

I februari 1832 tog han båten hem igen. Sedan blev det några år av tystnad, men Alexis de Tocqueville var ingalunda overksam. Tvärtom var han fullt upptagen med att reflektera över sina upplevelser. Han satte dem på pränt i två tjocka band, publicerade 1835 och 1840 under titeln De la démocratie en Amérique (Om demokratin i Amerika).

Det var en skarpögd analys av det djärva amerikanska experimentet i folkstyre och liberalism. Tocquevilles slutsats blev att demokratins och jämlikhetens idéer var ödesbestämda att erövra världen. Verket fick stort inflytande, till åtskilliga reaktionära makthavares förtret i Europa. De höll med näbbar och klor hårt på sina nedärvda privilegier och önskade förmodligen att Tocqueville borde ha drunkat i Atlanten innan han hunnit tillbaks med budskapet om att friheten faktiskt fungerade over there.

Men bland reformsinnade européer var mottagandet desto varmare. Så även i vårt eget avlånga och då tämligen efterblivna land. Den från konservatismen omvände liberalen Erik Gustav Geijer tyckte att Om demokratin i Amerika var en av de bästa böcker han någonsin läst.

Mycket imponerad var också Johan August Gripenstedt, klok och energisk statsman som genom sin modernisering av Sverige lade grunden till ett dittills oanat välstånd. Under debatten som föranledde skrotandet av den antikverade ståndsriksdagen, åberopade Gripenstedt flera gånger Tocqueville som stöd för att Sverige borde få en tidsenligare politisk representation. En ny tvåkammarriksdag blev det så äntligen 1866. Förebilden var tvåkammarsystemet i den amerikanska kongressen som Tocqueville beskrivit.

På sätt och vis är Alexis de Tocquevilles roll i just Sveriges väg mot demokratisering ganska passande. Han tillhörde en gammal adelssläkt från Normandie, uppkallad efter normanderna, de nordiska vikingar under ledning av Gånge-Rolf som fick provinsen i förläning av den franska kronan år 911.

Många av dessa vikingar var äventyrssugna skånska grabbar, som döpte ställena där de slog sig ned efter byarna hemmavid. Det som idag heter Evereaux i Normandie är exempelvis en förfranskning av Everröd, Yvetot är Yvetofta, etc. Och orten Tocqueville (som ätten tagit namn från) hette ursprungligen Tågarp. Alltså skulle Alexis de Tocquevilles anfader möjligen ha varit en skånepåg i förskingringen.

Onekligen något att tänka på nästa gång du passerar originalets Tågarp mellan Svalöv och Landskrona. Dess bidrag till historien är sannerligen inte fy skam.

Artonhundraåttionio

1889 firades hundraårsjubileumet av franska revolutionen med världsutställningen Exposition Universelle i Paris, vars kioskvältande dragplåster var invigningen av Eiffeltornet på Marsfältet.

Samma år bildades det socialdemokratiska partiet i Sverige, liksom spelföretaget Nintendo i Japan. Carl Bildts farfars farfar Gillis tvingades avgå som statsminister.

Två sedermera mustaschprydda, men annars mycket olika herrar föddes: Adolf Hitler och Charlie Chaplin. Även min kära farfar såg dagens ljus 1889, liksom filosoferna Ludwig Wittgenstein och Martin Heidegger.

Hur ska man tolka detta?

Om Strindberg och vikten av att bära hatt

Män bär inte hatt längre. Det är synd, har jag upptäckt. August Strindberg brukade ta en promenad  varje morgon för att samla inspiration. Han var noga med att alltid ha hatten på huvudet. Annars riskerade de inspirerade tankarna att flyga sin kos, trodde han.

Själv gick jag en runda kring ön som är mitt hem i morse. Hösten är andlöst vacker, men ack så vemodig. Havet var blankt och stilla, badplatsen melankoliskt tom, över minigolfbanan låg drivor av gulnade löv. Ja, denna sommar kom och försvann lika snabbt och lätt som förra årets. Kvar dröjer en bister insikt om att de korta, varma månadernas förhoppningar aldrig riktigt infriades. Så mycket tennis blev det inte heller. Drömmen om sommaren är den ständigt undflyende. Vi får förpacka vår längtan till nästa säsong.

Om detta och lite annat trivialt funderade jag på att skriva. Fast tillbaka vid datorn hade stämningen skingrats, orden kändes platta, livlösa, omöjliga att foga samman. Strindberg hade väl rätt. Man borde ha hatt. En hög hatt, som kan fånga alla de där virvlande ideérna och hålla spärr mot inspirationens flyktighet.

Apropå vår store nationalförfattare sa förresten hans konservative antagonist Fredrik Böök en gång:

”Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats av annat än blint hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de grövsta tankefel, de mest flagranta osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på någonting?”

Eftervärlden har tydligen mycket att tacka Strindbergs hatt för.