Jag botaniserar lite allmänt i klippboken Crazy, man, crazy! – en samling av Beppe Wolgers’ kulturartiklar i Stockholmpressen åren mellan 50- och 60-tal.
Råkar fastna för en intervju med Per Wästberg, den är från februari 1959. Han är mitt i steget, ska strax göra en längre resa till södra Afrika, och förklarar:
”Det är farligt att läsa tidningar, svenska vill säga, om man är intresserad av politik. Man blir så lätt föraktfull. Höga skatter eller låga, ett eller två barnbidrag, fördummar TV mer än Vilhelm Moberg, jag vet inte – allt är med i samma hopplösa trista byk. Hamnar man i sörjan förlorar man sin själ.”
Betrakta auktionsutroparna som försöker överrösta varandras rubriker i rapporteringen från dagens valrörelse. Vad har egentligen förändrats på 50 år?
Själv överväger jag att segla till Kap Verde.
Christian Dahlgrens Blogg 
Hm… än värre idag.
Men Vilhelm Moberg fördummade aldrig. Och på 50- och 60-talen förekom ändå viss ideologisk debatt.
Och med Palme fick den ny fart.
Även om jag inte gillade hans politik så måste man erkänna att han för en tid bidrog till att lyfta debatten ideologiskt. Med Per Ahlmark som effektiv sparringpartner.
Idag finns ingen Vilhem Moberg, ingen Palme och ingen Ahlmark.
Och heller ingen Herbert Tingsten, Ingemar Hedenius…