Månadsarkiv: augusti 2010

Var kommer barnen in?

Publicerad den av
Svara

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (10/8) om att den populära lekplatsen på Valla i Linköping tillåtits förfalla:

Barn har ingen rösträtt. Som bekant. Hur ska de då göra sina röster hörda? Barnen får helt enkelt hoppas på att vuxenvärlden är välvilligt inställd till deras behov.

Annars får de göra som i Tage Danielssons underbara filmsatir Sopor från 1981: ockupera kungliga slottet i Stockholm och låta kronprinsessan Victoria (då fyra år, spelad av Lena Nyman) bli deras språkrör.

Sopor var förkortningen på de upproriska barnens egen aktionsgrupp och ska uttydas ”Sveriges onödigförklarades protestorganisation”. Humanisten Tage Danielssons budskap var att vi måste ta bättre hand om varandra och skapa ett varmare samhälle där alla kan få plats.

Jag tycker nog det är lite skruttigt att Tages egen hemstad nonchalerat att hålla lekparken på Valla i ordentligt skick och sedan skylla på bristande resurser. För barnen är lekparken viktig. Onödigförklara dem inte.

Det vore mig främmande att uppmana barnen till ockupation av kommunhuset i protest. Men det skulle inte skada att visa Sopor där vid nästa fullmäktigesammanträde.

I svampmolnets skugga

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (10/8) om kärnvapenhotet:

Igår, för 65 år sedan, singlade ”Fat man” genom skyn. Det var namnet den amerikanska militären kallade bomben som utplånade Nagasaki den 9 augusti 1945. Tre dagar innan hade ”Little boy” gjort samma sak med Hiroshima.

Bägge bomber detonerade en halv kilometer ovan marken för att nå maximal, destruktiv effekt. Sammanlagt dog ungefär tvåhundratusen människor direkt. Många fler avled senare av strålskador. Ännu idag fortsätter ”Fat man” och ”Little boy” att skörda offer.

Några fler atombomber har aldrig använts i krig sedan dess. Hittills, bör understrykas. Ty hotet från dessa domedagsvapen är långt ifrån över.  Märkligt nog förs det sällan eller aldrig någon verkligt bred och intensiv diskussion om detta.

Annat var det under kalla krigets epok, då supermakternas kärnvapenmissiler var ständiga föremål för debatt, demonstrationer och uppmärksammade politiska initiativ. Inte minst i Sverige, där Olof Palme satte kampen mot kärnvapnen högt på agendan och gjorde flera internationella utspel i frågan.

När kalla kriget upphörde var det många som andades ut. Risken för kärnvapenkrig ansågs undanröjd och engagemanget bleknade bort. Dock har faran för nukleära katastrofer tvärtom ökat efter Berlinmurens fall.

USA och Sovjet insåg att det låg i deras gemensamma intresse att inte begå ett kollektivt, radioaktivt självmord och höll varandra i schack genom global terrorbalans. Det var en bisarr, surrealistisk sorts ordning. Men den fungerade.

Numera är vi, trots internationella avtal för att begränsa och kontrollera kärnvapenspridningen, på väg mot en situation som liknar rena anarkin. Ta exempelvis Iran, styrd av en fundamentalistisk islamistisk regim som kommit långt i utvecklingen av egna kärnvapenladdningar. Omvärldens försök till sanktioner och förhandlingar tycks inte förmå hejda de beslutsamma mullorna i Teheran.

Eller ta Nordkorea, också det en järnhård, militaristisk diktatur baserad på irrationella ideologiska föreställningar. Där är besattheten av atombombskortet nära nog total. Eller ta Pakistan, en instabil kärnvapenmakt vilken snart kan falla i händerna på krafter som står Afghanistans talibaner nära. Därutöver kommer Pakistans gamla ingrodda konflikt med grannstaten Indien, också det en kärnvapennation.

Samtidigt pågår en omfattande illegal handel med material och teknik för att framställa atombomber, som bland annat Nordkorea dragit stora fördelar av. Syrien och Burma är två andra tyrannier som är mycket aktiva på denna apokalypsens marknad. Även hos terrornätverket al-Qaida finns ambitioner.

Ett regionalt atomvapenkrig, låt säga mellan Iran och Israel (vars innehav är en officiell hemlighet), är blott det en fasansfull tanke. Men ett sådant krig kan snabbt eskalera till att få globala följder.

65 år efter Hiroshima och Nagasaki tycks dessvärre drömmen om en kärnvapenfri värld vara mycket långt borta. Ett nödvändigt steg på vägen vore dock om medvetenheten kring denna ödesfråga ökade. Där bär vi alla ett ansvar.

Tingsten skulle bultat Björklund?

Publicerad den av
5

”Karl Staaff bjöds in till socialdemokratins förtroenderåd. Numera allierar sig det liberala partiet med kristdemokrater och bigotteriet. Man kan ana det hån som skulle strömma ur Herbert Tingstens skoningslösa, liberala penna.”

Olle Svenning, ledarskribent på Aftonbladet, avfyrar en bredsida mot Jan Björklund och Folkpartiet. Som ivrig NATO- och kärnvapenförespråkare hade Tingsten nog ändå funnit vissa förmildrande drag hos dagens Björklundliberaler…

Grisar – eller skulpturer?

Publicerad den av
Svara

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (7/8) om Motala, som brottas med hur kommunen ska få fart på besöksnäringen. Bland annat satsas det på ”grissafari”:

På kartan! Där vill Motala vara för att locka turister och få snurr på hjulen. Nog finns en del bra förutsättningar med Göta kanal, etc. Räcker det?

Avgörande för att hävda sig inom besöksnäringens hårda konkurrens är bilden, känslan, vibrationerna som kommunen förknippas med. Jag vet inte vad grissafari innebär för Motalas varumärke, men låt mig ge ett annat exempel på vågat nytänkande.

Liksom Motala är Borås en gammal industristad där traditionella näringar sett bättre tider. Vidare är Borås ofta stämplat som trist och regnigt. Den bilden är i förändring.

Politikerna, näringslivet och kultursektorn samverkar framgångsrikt för att profilera Borås som skulpturstad. Verk av spännande konstnärer som Jim Dine, Tony Cragg och Carl Fredrik Reuterswärd tar plats på gator, torg och i parker.

Snarare än tråkig och grå, omtalas kommunen idag som intressant och progressiv. Från att ha varit i kartans marginal gällande attraktionskraft glider Borås mot ett betydligt centralare läge.

Motalas beslutfattare borde göra ett studiebesök.

Friggeboden – en liberal frihetssymbol

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (7/8):

Vad gör FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan numera? Svaret stod i tidningen Sydöstran förra veckan. Han bygger en friggebod på sitt sommarställe i Blekinge.

En händelse som ser ut som en tanke. I år är det nämligen 30-årsjubiluem för friggeboden, en av svensk politiks populäraste reformer. Hur många av dessa små stugor som snickrats ihop sedan 1980 är svårt att uppskatta, men idag lär det finnas långt över en halv miljon.

Det var dåvarande bostadsminister Birgit Friggebo (FP) som drev igenom beslutet att liberalisera den överbyråkratiska plan- och bygglagen, samt förenkla de nitiskt segdragna tillståndsprocesserna. Under 70-talet krävdes till och med bygglov för lekstugor.

Över hela det svenska samhällsfältet låg vid denna tid en tung, grå filt av detaljregleringar, myndighetskontroll och statsförmynderi. Tron på politikens allmakt och ingenjörsmässiga styrning hade ännu ett starkt grepp om sinnena. Friggeboden blev ett trendbrott. Plötsligt fick vem som helst – med ett minimum av restriktioner – möjlighet att smälla upp ett litet hus på 10 kvadratmeter (senare ökat till 15) på sin egen tomt. Det betraktades som mycket radikalt.

Föga förvånande hade remissrundan innan lagen trädde i kraft bjudit på starkt motstånd. Var inte detta att ge medborgarna ett ansvar som de inte kunde axla? Instanserna oroades bland annat för ett anarkistiskt byggande som hotade att förfula hela den svenska landskapsbilden.

Men Friggebo backade inte och succén blev omedelbar. ”Folk tyckte att de fått en frihet som var bäst att utnyttja snabbt som ögat innan den togs bort”, minns Birgit Friggebo i en tillbakablick (Expressen 21/7). Bara det är väl ganska talande för hur trånga folkhemmets väggar hade blivit. Detta inträffade alltså ungefär samtidigt som politikerna på fullaste allvar diskuterade ett förbud mot parabolantenner…

Elaka tungor säger stundtals att friggeboden är det enda lyckade inslaget från den borgerliga regeringsperioden 1976-82. Nog kan dagens alliansministär framstå som ett mirakel av sammanhållning och effektivitet i jämförelse.

Ständiga regeringsombildningar, grälsjuka bråk och splittring om kärnkraften, kombinerades med valhänt hantering av en drabbande lågkonjunktur med arbetslöshet, varvs- och tekokris. Fälldin, Ahlmark, Bohman, Ullsten & Co har sällan fått ett direkt bländande betyg av eftervärlden.

Men då bortses från något högst väsentligt. Innan 1976 hade Socialdemokraterna regerat i 44 år, unikt i den demokratiska världen. Kollektiviseringen, monopoltänkandet, byråkratiseringen och pampväldet började bli alltmer kvävande. 70-talets maktväxling innebar i sig en mental förändring.

Ett fönster slogs upp mot ett friskare klimat, de värsta vänsteranspråken hejdades. Utvecklingen mot ett friare, mer pluralistiskt samhälle inleddes och gick inte att rulla tillbaka. Det blev heller inte något parabolförbud och friggebodarna står här än.

Som symbol för en öppnare epok – vår egen – är den lilla stugan helt klart värd att fira. Lycka till med hammaren, Kofi Annan!

Låt spårvagnarna rulla!

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (6/8) om spårvagnens comeback:

Stockholm hade länge Sveriges största spårvagnsnät. I samband med högertrafikomläggningen i september 1967 försvann nästan alltihop. Beslutet kom genom åren att orsaka nästan lika mycket tandagnisslan som resultatet av rivningsraseriet i citykvarteren. Inte så få stockholmare, och även många utsocknes, har sörjt de rullande vagnarna genom huvudstadens gator.

Nu kan de sluta med det. Igår började testkörningen av en ny generation spårvagnar i Stockholm. Det sker på den första etappen av Spårvagn City, en linje med reguljär trafik mellan Sergels Torg och Waldemarsudde, via Nybroplan. Premiär för allmänheten blir den 23 augusti.

Händelsen kan ses som ett svenskt trendbrott. Förutom Stockholm har ett försvarligt antal kommuner ett förflutet med egna spårvagnslinjer – som Gävle, Karlskrona, Kiruna, Sundsvall. Men i takt med att bussar sågs som ett bättre och flexiblare alternativ skrotade alla sin rälsbundna gatutrafik under efterkrigstiden.

Endast Göteborg och Norrköping gick mot strömmen. Där satsade man istället vidare på denna kollektiva transportform. Det var ett ovanligt framsynt drag. Numera rullar nämligen spårvagnen en renässans till mötes. Tydligast märks det internationellt. De senaste decennierna har det på åtskilliga håll i Europa och USA växt fram nya linjer, trafikerade av toppmoderna spårvagnar som är tysta och smidiga, kapacitetsstarka och energisnåla. Samt helt avgasfria.

I Sverige är Stockholm långt ifrån den enda staden som återupptäckt spårvagnens fördelar. I Malmö, Lund, Uppsala, Jönköping och Helsingborg är spårvagnens comeback antingen redan beslutad, eller under utredning.

Även från Linköpings sida finns framskridna planer. Enligt vad kommunstyrelsens ordförande Paul Lindwall (M) sa till Corren tidigare i år, hoppas han att beslut om en tidsplan för bygget kan tas under kommande mandatperiod. Omkring 2020 kan Linköpings gator vara trafikerade med rälsbunden kollektivtrafik.

Linköping har också manifesterat sitt intresse genom att bli medlem i det landsomfattande nätverket ”Spårvagnsstäderna” – bildat förra sommaren – där många tongivande kommunpolitiker ingår i syfte att verka för spårvagnarnas fromma.

Förvisso är de ingen billig investering. En finansieringsmodell som inkluderar statsbidrag lär behövas. Men väl på spåret är spårvagnarna miljövänliga, säkra och effektiva. Samt inte minst mysiga. Deras positiva inverkan på stadsutvecklingen och kommuninvånarnas trivsel bör inte underskattas.

Busslinjer kan över en natt ändras, eller dras in. Det sker inte lika lätt med spårvagnar, vilka därför ofta förknippas med starka symbolvärden av trygget och kontinuitet. Hållplatserna blir en slags fasta bastioner i en förändlig omvärld och som sådana naturliga samlingspunkter kring vilka gärna affärer, kiosker och annan verksamhet frodas. Nog har vi goda skäl att hälsa spårvagnen välkommen även till Linköping.

Trumpetstöt för Erik Lindegren

Publicerad den av
Svara

På kulturfronten gör vi en fanfar för ”mannen utan väg”, poeten Erik Lindegren, som denna dag skulle fyllt hundra år jämt om han inte avlidit under majrevolten 1968. En liten ironi måhända, eftersom han ju själv var en banbrytande modernist. Och stundtals även eldfängd.

Berömd är episoden då han kastade en grogg i ansiktet på Lars Forssell, efter att denne dristat sig till att hylla Evert Taube (detta var innan Taube blivit en allmänt folkkär, överskattad nationalklenod).

Erik Lindegrens produktion är sparsmakad men utsökt, och har precis utkommit  i en samlingsvolym på bokförlaget Themis. Lars Gustafsson skriver en uppskattande och mycket läsvärd artikel om Lindegren i Expressen (här) och citerar bland annat Promenad i vinterskymning:

Vi går i stelnad, glasklar
svindel
(det blå är outsägligt,
skymtar fram som havet)
vi går som svalan flyger med
sitt hjärta
(i en enda kropp)
ty vi har växlat våra
kroppars guld
och vintersolen smälte sitt
silver i våra lemmar
och som en månes stigande
fullhet lyser nu våra sinnen
över skymningens uråldrigt
strålande, stigande hav
                Thalatta

Har kärlekens och erotikens låga någonsin fångats bättre på svenska språket?

Reklam i skottgluggen

Publicerad den av
Svara

”Branschen kallar det inslag eller avbrott. Jag föredrar termen inbrott. Det är så det känns. Reklaminbrott. Man blir berövad någonting – sin tid, men också sin värdighet.”

Lars Ryding, journalist på SvD, om den nya lagändringen som gör det möjligt sända längre reklaminslag per timme i svenska kommersiella kanaler (en lag som i praktiken är skräddarsydd för TV4).

Rekommenderad vidareläsning för den kritiske radikalen: Reklamen är livsfarlig av alarmisten Sven Lindqvist, utgiven redan 1957. En underhållande stridsskrift som finns i nytryck – vad sägs exempelvis om följande rader:

”Reklamen är mördande farlig, ett hot mot ett naturligt liv. Den lurar oss att köpa saker vi inte vill ha, lockar våra barn att driva utpressning hemma och tvingar oss att byta ut saker vi trivs med.”

Eller som Nationalteatern uttrycker det:

Ett piller till kaffet?

Publicerad den av
Svara

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (5/8) angående pensionärsorganisationen SPF:s kampanj mot övermedicineringen i vården:

Att SPF reagerar mot övermedicineringen är förhoppningsvis en väckarklocka som får gehör. Den generösa utskrivningen av all slags mediciner är dock ett bekymmer som inte enbart berör våra äldre. Snarare tycks förtjusningen i piller vara uttryck för en generell samhällstrend.

Ty vad kan inte ”botas” med färggranna små kapslar idag? Ångest, potensproblem, snuva, onda leder, baksmälla. Tja, säg något och nog finns en tablett mot det också.

Vi börjar vänja oss vid kemiska lösningar som en snabb och enkel universaldoktor. Ibland fungerar det också utmärkt. Det är i vanlig ordning överdriften som ställer till det. Stressade läkare som slentrianmässigt tar fram receptblocket till närmaste apotek hellre än ordinerar en krävande behandling, som kanske är långsiktigt effektivare men kostar mer i tid och pengar. Sådana exempel är inte ovanliga inom psykvården.

Men även vi andra, normalt sett friska, har skäl att tänka till. Vägen till en bättre livskvalitet går inte alltid genom en pillercocktail.

Osund biogas i Linköping

Publicerad den av
Svara

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (3/8) om det expanderande privata företaget Swedish Biogas International, startat och drivet av kommunala Tekniska verkens vd Stig Holm:

Att satsa på biogas är utmärkt. Som alternativt bränsle är det bättre än exempelvis etanol. Biogas tillverkas av avloppsslam och livsmedelsavfall, vars nytta i övrigt är noll. Etanol tillverkas däremot av grödor och tenderar därmed stjäla utrymme från livsmedelsproduktion.

Men ska det satsas, ska det satsas med ekonomiskt och affärsmässigt sunda metoder. Så kan knappast sägas vara fallet med Swedish Biogas International– ett privat bolag som i praktiken byggt hela sin verksamhet med Linköpingsbornas skattepengar som riskkapital.

Det är tekniken som utvecklats i kommunala Tekniska verken som Swedish Biogas International nu skördar framgångar på. En teknik som Tekniska verkens vd Stig Holm exploaterat vid sidan av sin offentliga verksamhet – och detta med politiskt tillstånd.

Följden blir inte bara att andra aktörer trängs ut i illojal konkurrens. Det fläckar även Linköping som en kommun där man inte är främmande för något som liknar vänskapskorruption.