”Kungafamiljen är de som Göran Hägglund kallar verklighetens folk. De får förmodligen större sympati för att de inte är särskilt kulturintresserade.”
Carl Johan De Geer, konstnär (DN 4/5).
Regeringen Reinfeldt visste tydligen vad den gjorde, när Victoria uppvaktades med en platt-TV häromåret.
Alliansen är på spåret igen. Fantastiska fyran – Reinfeldt, Björklund, Olofsson, Hägglund – åker tåg genom Sverige. Igår besöktes bland annat Borås och Göteborg, idag tuffas det vidare till Skövde och Örebro. Verkar vara en trevlig utflykt.
Budskapet som ska säljas in till väljarna, då? Det är ett valprogram i nio punkter. Om vad Alliansen INTE tänker göra. Inte höja skatten för vanliga löntagare, inte avskaffa RUT, inte införa kilometerskatt, etc. Den som önskar besked om vad Alliansen verkligen vill, får vänta på perrongen till sensommaren.
Också en form av negative campaigning.
Jag hoppas dock att Reinfeldt & Co begrundat exemplet George Bush, den äldre. Under valkampanjen till Vita huset 1988 lovade även han triumferande att inte höja skatten: ”Read my lips, no new taxes!”.
Väl vald till president tvingades Bush göra tvärtom, vilket naturligtvis ledde till urspårat förtroende. Väljarna kickade ut honom fyra år senare.
För övrigt är Lena Melins kommentar till Alliansens tågturné den mest tänkvärda i tidningsfloden:
”SJ Event borde ta över hela SJ. De skötte det abonnerade tåget. Framme i tid. Jättegod mat. Inga avstängda toaletter. Fungerande eluttag. Toppen!”
Vad säger inte detta om Alliansens Sverige? Det krävs tydligen att man måste vara en synnerligen priviligerad resenär, som kan specialchartra egna lok och vagnar, för att SJ ska börja leverera acceptabel standard…
Under hela mandatperioden har Socialdemokraterna bombat den borgerliga regeringen med kritik om jobbskatteavdraget, Alliansens paradnummer.
Nu har den rödgröna oppositionen så äntligen sytt ihop sitt eget budgetalternativ. Och resultatet blir… att i princip hela klabbet får vara kvar.
Statsminister Fredrik Reinfeldt borde väl bli glatt överraskad av ett sådant erkännande. Men föreföll istället betryckt och snudd på förbannad, när han mötte Mona Sahlin under gårdagens debatt i SVT:s Aktuellt (här och här).
Fast det är klart. Det är kanske inte är så kul att gå in i en valrörelse där motståndaren triangulerat bort ens bästa vapen. Fråga Bob Dole, som blåstes av banan enligt samma metod från Bill Clinton 1996. Eller John Major, som gick ett likadant öde till mötes mot Tony Blair 1997.
If you can’t beat them, join them. Det är en läxa som också Sahlin och hennes koalitionskamrater lärt. 71 miljarder kronor i blå inkomstskattesänkning vs 69 miljarder kronor i rödgrön inkomstskattesänkning. Differens: två miljarder spänn. Inte en avgrundsdjup klyfta mellan alternativen, precis.
Väljarmatematiken är utan tvekan talande. Socialdemokraterna vill förstås inte riskera att få den breda, strävsamma medelklassen emot sig. Vilket är utmärkt och insiktsfullt även rent ideologiskt. Ofta är det poppis bland intellektuella från både vänster och höger att sparka på medelklassens folk. De är småborgerliga, tröga och saknar verklig horisont utöver sina tre V:n – Villa, Vovve och Volvo.
Men på många sätt är medelklassen det goda samhällets kitt. Tvånget att ta hänsyn till deras intressen utgör ett hälosamt korrektiv mot alltför äventyrliga experiment och omvälvningar från den styrande elitens sida.
En alienerad medelklass är något av det värsta som kan inträffa, vilket historien tydligt visat. Tag bara massarbetslösheten och rekordinflationen som drabbade Weimarrepublikens Tyskland. Det var medelklassens förlorade förtroende för demokratin som gav Adolf Hitler en karriär.
Ett jämförelsevis mindre drastiskt exempel av annat slag är det svenska riksdagsvalet 1948. Socialdemokraterna hade övermodigt lanserat ett omfattande efterkrigsprogram med starka socialistiska förtecken. Partiet fick storstryk av Folkpartiets Bertil Ohlin och var nära att mista regeringsmakten på kuppen.
Det glömde Tage Erlander aldrig.
Socialdemokraterna förstod att deras folkhemsprojekt vore omöjligt att genomföra utan förankring bland befolkningens medelklassgrupper. Från 50-talet började Erlander klokt och pragmatiskt att anpassa partiets hållning därefter. Mona Sahlin talar gärna uppskattande om Olof Palme. Men det är uppenbarligen i Tage Erlanders fotspår hon praktiskt vandrar.
Det hedrar henne.
I mitten av april kom Skolverkets nya riktlinjer. När partierna knackade på skolornas dörrar under valåret fick ingen särbehandling ske. Antingen släpps samtliga in. Eller inga alls.
Denna rekommendation till landets rektorer var feg, ryggradslös och ynklig. Skolverket orkade inte ta strid för att hävda skolans demokratiska uppdrag och har i praktiken devalverat skolans värdegrund till ett dokument av tomma ord. Konsekvenserna har på många håll blivit rent bisarra.
I vissa skolor portas varenda politiskt kotte. Varken LUF, SSU eller MUF är välkomna. Andra skolor, som Vilhelm Mobergsgymnasiet i Emmaboda, bjuder till och med aktivt in nazister!
Även i Karlskrona råder öppna spjäll. Eller nästan. Gymnasiet af Chapman har nu beslutat att alla partier som finns representerade i kommunfullmäktige får komma och försöka övertyga eleverna om sina förträffligheter.
Den främsta vinnaren är förstås Sverigedemokraterna, Karlskronas tredje största parti. Vilket måste kännas som en skön revansch för den lokale ledaren Richard Jomshof, tungt namn även på central nivå inom SD.
Samme Jomshof har nämligen sedan tidigt 2000-tal ett förflutet som lärarvikarie i samhällskunskap på af Chapman. Denne skåning hade då precis flyttat till Karlskrona i syfte att starta upp en lokalavdelning för SD. Ett smart drag från hans utgångspunkt.
Kommunen har traditionellt sett haft en oproportionerligt stor mottaglighet för högerextrema yttringar, från slutet av 20-talet ända in i våra dagar. Det fanns alltså en tacksam politisk reservoar att exploatera. Jomshof har också varit mycket framgångsrik därvidlag.
Men att samtidig vara samhällskunskapslärare och främlingsfientlig propagandist gick naturligtvis inte ihop. Efter upprörda protester tvingades Richard Jomshof avbryta vikariatet på skolan.
Han fick sparken, kort sagt. I synnerhet tack vare ett berömvärt och principfast agerande från Socialdemokraterna, som satt vid makten under denna mandatperiod. Även den borgerliga oppositionen applåderade avskedandet.
Själv grät Richard Jomshof ut i medierna och spelade rollen av martyr:
”Jag är nationalist och vill stoppa massinvandringen till Sverige. Jag har rätt att ha den uppfattningen utan att drabbas i mitt arbete. Jag är mot det multikulturella samhället” (Sydöstran 15/2 2002).
Man kan dock rimligen fråga sig varför elever med invandrarbakgrund skulle behöva utsättas för en sådan figur i katedern. Eller några elever överhuvudtaget. Skolan varken kan eller får vara värdeneutral. Fascister borde inte höra hemma i våra skolor.
Men tiderna förändras uppenbarligen.
Richard Jomshof är idag inte bara välkommen som SD-politiker till af Chapman.
Den 18/2 i år rapporterade SVT:s Blekingenytt att samtliga partier i Karlskrona svängt 180 grader och välkomnade honom tillbaka som lärare igen, om Jomshof så önskade (endast S var tveksamma). Och varför inte? Våta fingrar i luften brukar ju tydligt indikera vartåt vinden blåser.
SD är bevisligen väldigt populära i stan. Sådan väljarkår, sådant politiskt klimat. Att resa motstånd kan kosta många röster. Arma elever. Arma föräldrar. Arma Karlskrona.
Mer att läsa:
Skolverket kapitulerar för extremhögern
SD och Karlskrona, en tragisk historia
SD-ledare: ”Islam är långt värre än nazism och kommunism”
”Visst kan man stå vid gränsen och skjuta dem…”
Tintin ligger pyrt till. Det är visserligen den tecknade journalisten från Belgien van vid efter alla rafflade strapatser jorden runt – och även utanför, han var som bekant först på månen.
Denna gång är det dock inga lömska bovar som är ute efter honom. Utan politiskt korrekta censurivrare, som vill förbjuda det klassiska albumet Tintin i Kongo. En belgare av kongolesiskt ursprung har känt sig förorättad och dragit äventyret till domstol.
Men Tintin har varit i samma knipa förr. Då i Sverige. För tre år sedan menade Fatima Doubakil, styrelseledamot i Afrosvenskarnas riksförbund, att albumet var rasistiskt och JK-anmälde det för hets mot folkgrupp. ”Det finns ingen plats för Tintin i ett demokratiskt samhälle”, förklarade hon (Expressen 21/8 2007).
Tintin i Kongo kom dock ut 1930. Att verket är genomsyrat av den nedlåtande, föraktfulla syn på Afrika som var allmänt förekommande i västvärlden råder inget tvivel om. Senare medgav Tintins skapare Hergé (Georges Remi) att han skämdes för albumet och tonade ner de värsta inslagen i kommande utgåvor.
Pikant nog blev Tintin i Kongo omåttligt populärt i just Kongo och många andra afrikanska länder under efterkrigstidens avkoloniseringsepok. Läsarna tyckte nämligen att albumet på ett hejdlöst komiskt sätt speglade vilka fördomsfulla puckon deras forna europeiska kolonialherrar var.
Kanske något betänka innan det sätts fyr under bokbålet.
”Nu omfamnar vi entreprenörskapet. Vi för helhjärtat en politik för fler och växande företag.”
Vem sa detta? Om inte riksdagsledamoten Luciano Astudillo (S). Under sitt förstamajtal i Växjö utropade han till de församlade skarorna att Socialdemokraterna är ”det nya småförtagarpartiet”.
Sålunda bekräftade han den rådande trenden inom svensk politik. Från vänster till höger stjäl man ogenerat varandras kläder. Moderaterna jobbar hårt på att locka arbetets söner och döttrar in i högerburen. Socialdemokraterna kontrar med att vilja bli företagarnas bästa vän. Särskilt det lilla trängda Centerpartiet, som försökt nischa sig som entreprenörernas spjutspets i regeringen, får väl se upp när Luciano Astudillo går på offensiven:
”En rödgrön näringsminister kommer efter den 19 september att arbeta som en bäver för att förenkla vardagen för småföretagen, för att stärka svensk konkurrenskraft och för att bistå våra företag att komma ut på större marknader.”
Notera: bäver. Astudillo draperar sig till och med i Maud Olofssons egenartade språkdräkt.
Nå, det är lätt att ironisera över detta. Man kan förvisso med fog ifrågasätta Socialdemokraternas trovärdighet på företagarområdet. Men har den borgerliga Alliansen varit så mycket bättre?
När finansminister Anders Borg nyligen presenterade regeringens sista budget innan valet, haglade besvikna kommentar över honom från företagarnas intresseorganisationer. Kommentaren från Per Lidström, ordförande i Företagarförbundet, sammanfattade kritiken:
”För fyra år sedan vid den här tiden ville Alliansen satsa 15 miljarder på småföretag och företagande. Var är de ambitionerna nu?” (Privata Affärer 15/4, läs mer här).
Näringsminister Maud Olofsson fick också sina fiskar varma under sitt framträdande på Företagarförbundets stämma förra veckan.
Mats Eriksson, företagare i cateringbranschen, gav uttryck för det bistra stämningsläget:
”Jag röstade på Alliansen och jag röstade på dig, en charmerande kvinna som hade entusiasm. Jag trodde att jag skulle bli sedd och att det skulle bli lättare att driva mitt företag.
Med all respekt Maud, jag känner mig lite blåst på konfekten” (SR 24/4).
Maud Olofsson försvarade sig med att hon riskerade att bli utbytt efter hösten val och skramlade med det värsta vänsterspöket som finns tillgängligt:
”Ni kan få Lars Ohly som näringsminister. Ni skrattar men det är sant.”
Förutom att demagogin framstår som fåraktig och desperat (att Ohly erbjuds – eller ens vill ha – en sådan statsrådspost är lika sannolikt som snöbollskrig i helvetet), kan det knappast kallas imponerade att skyla över egna tillkortakommanden med att alternativet skulle vara ännu sämre än det nuvarande.
Egentligen illustrerar alltihop ett förhållande av närmast tragikomiska dimensioner. Oavsett regeringarnas kulör, är oftast det ingen hejd på den högtidliga retoriken om företagsvärldens betydelse. Minns ni Mona Sahlins 90-talsklassiker om att svenska företagare var vår tids ”hjältar”?
Under hennes och Björn Rosengrens gemensamma chefande för Göran Perssons näringsdepartement, snackades det så mycket om företagen att de bägge fick epitetet ”pratministrar”. Men några substansiella resultat av ordverkstan fick vi titta i månen efter, även då.
Politiker och entreprenörer är som öst och väst, väsensskilda kulturer och aldrig mötas de två.
Ibland undrar jag om inte Joseph Schumpeter hade rätt: den politiska elitens oförmåga att förstå samhällets entreprenörer, och den ”skapande förstörelsens” omvandlingsprocesser som driver modern ekonomi, är i långa loppet det största hotet mot kapitalismen.
”Nej, aldrig. Det kostade mig 250 miljoner kronor.”
Bert Karlsson, företagare och tidigare Ian Wachtmeisters parhäst i det främlingsfientliga populistpartiet Ny Demokrati, på frågan om han tänker återvända till politiken.
En kvarts miljard i uteblivna inkomster, alltså? Det finns en rättvisa…
Christian Dahlgrens Blogg 