Månadsarkiv: april 2010

Vatikanen ”förlåter” Lennon – för tredje gången

Publicerad den av
Svara

John Lennons uttalande om Beatles’ förhållande till Jesus är en ständigt levande klassiker. Det kan vi inte minst tacka katolska kyrkan för, som fortfarande glatt håller grytan kokande. Av skilda skäl. 

Alltihop började med en längre intervju av Lennon i den brittiska tidningen London Evening Standard den 4/3 1966. Beatlesikonen, som nyss hade läst en del om religion hemmavid, gjorde då följande reflektion om kristendomen i det moderna samhället: 

”Christianity will go. It will vanish and shrink. I needn’t argue with that; I’m right and I will be proved right. We’re more popular than Jesus now; I don’t know which will go first – rock ‘n’ roll or Christianity. Jesus was all right but his disciplins were thich and ordinary. It’s them twisting it that ruins it for me.”

I Storbritannien brydde sig ingen. Men när ömfotade jänkare fick höra talas om att Lennon påstått att ”Beatles är större än Jesus”, då rann sinnena över. Ordentligt. I USA:s konservativa sydstater brände uppretade kristna anhängare säckvis med Beatlesplattor på bål.

Många av dessa fanatiker skulle säkerligen gärna bränt beatlarna själva också. Gruppen tog det dock ganska kallt. Hetskampanjens deltagare var ju trots allt tvungna att först köpa Beatles’ skivor innan de eldade upp dem.

Men stormen bedarrade inte. Till och med katolska kyrkan i Rom förklarade att man tagit mycket illa vid sig. Under Beatles’ följande USA-turné fann John Lennon det bäst att helt enkelt be om ursäkt. Vid en presskonferens i Chicago den 11/8 1966 sa han: 

”I suppose if I had said television was more popular than Jesus, I would have gotten away with it. I’m sorry I opened my mouth. I’m not anti-God, anti-Christ, or anti-religion. I wasn’t knocking it or putting it down.

I was just saying it as a fact and it’s true more for England than here. I’m not saying that we’re better or greater, or comparing us with Jesus Christ as a person or God as a thing or whatever it is. I just said what I said and it was wrong. Or it was taken wrong. And now it’s all this.”

Dessa ord var helt okej för Vatikanen, som kvickt godtog ursäkten.

Case closed? Icke.

I november 2008 spreds braskande rubriker över världen, som hävdade att Vatikanen ”äntligen” hade förlåtit John Lennon. Anledningen var att Vatikanens officiella tidning L’Osservatore Romano hyllat den då 40-årsjubilerande Beatlesplattan The White Album med en specialbilaga. 

I anslutning publicerade tidningen en ledarartikel som deklarerade:

”The remark by John Lennon, which triggered deep indignation mainly in the United States, after many years sounds only like a ‘boast’ by a young working-class Englishman faced with unexpected success, after growing up in the legend of Elvis and rock and roll.”

Visst kan det verka något märkligt att påvens språkrör i pressen plötsligt gav så stort utrymme åt just Beatles. Men bakgrunden är tämligen krass.

En ny chefredaktör hade precis tillträtt, som ville göra den tidigare strikta och knarriga tidningen lite mer fräsch och intressant. Även organet för Guds ställföreträdare på jorden måste ju att tänka på upplagan…

Bland annat började man publicera artiklar om populärkulturella fenomen som Oscarsgalan och Elvis. Även representanter för konkurrerande religioner som islam och judendom välkomnades i spalterna. 

Nu, 2010, har det gått 40 år sedan Beatles upplöstes. Det har tydligen L’Osservatore Romano funnit som ett utmärkt tillfälle att köra sitt kioskvältarknäck i repris. Det funkar lika bra igen. Ty åter sprids ”nyheten” som en löpeld runt klotet – Vatikanen har förlåtit John Lennon!

 ”Påven i fred med Beatles”, utropar exempelvis DN i Sverige. Och citerar därefter L’Osservatore Romanos senaste absolution av gruppen: 

”Det är sant att de tog droger, levde ett vilt liv på grund av deras framgångar, sa att de var större än Jesus och spred budskap som kan ha varit satanistiska… Men de var inte värst. Deras vackra melodier förändrade musiken och fortsätter att ge njutning”.

Snart lär väl Vatikanen utnämna Beatles till sitt officiella husband också.

Och det kanske skulle behövas för att bättra på katolska kyrkans allt taskigare image.

Pedofilhärvor, reaktionärt abortmotstånd och svårbegriplig kondomskräck har knappast gjort underverk för Vatikanens ställning bland vanligt folk. Beatles är måhända inte populärare än Jesus, men påven kan nog inom kort känna sig distanserad. 

Så vad göra? If you can’t beat them, join them!

Sannolikt skrattar John Lennon ganska gott åt det hela från sin himmelska utsiktspunkt.

Apropå den famösa kommentaren om Jesus, förklarade Lennon två år innan sin död 1980 att den faktiskt hade befriat honom. Tillvaron som beatlesmedlem var rena fängelset, skandalen blev en välkommen ursäkt att sluta turnera efter 1966 och söka andra vägar i livet:

”I always remember to thank Jesus for the end of my touring days; if I hadn’t said that the Beatles were ‘bigger than Jesus’ and upset the very Christian Ku Klux Klan, well, Lord, I might still be up there with all the other performing fleas!

God bless America. Thank you, Jesus.”

KD eller SD, hugget som stucket

Publicerad den av
2

– Men kan du säga att hon står långt ifrån Kristdemokraterna idag eftersom hon bytt till Sverigedemokraterna? 

– Nej, det kan jag absolut inte säga!

Ulla Svensson, gruppledare för KD i Ronneby, svarar på Blekingenytts fråga om sin partikamrat Gudrun Johanssons avhopp till främlingsfientliga SD (SVT 12/4). 

Korvetter är viktigare än ubåtar

Publicerad den av
2

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) är i farten dessa dagar. I SvD skriver han med anledning av att regeringen vill beställa nya ubåtar till flottan: 

”Försvaret hade en särskilt anställd utlandsstyrka, avsedd för militära insatser långt borta. Men mellan försvaret av Sverige och insatser internationellt var det ett glapp. Försvarspolitiken hade länge saknat ett tydligt perspektiv för närområdet – Östersjön, Norden och EU.”

Nu ska det bli ändring på det, lovar den gode Tolgfors. Fint. Om Alliansregeringen fått upp ögonen för bristerna i försvaret av våra egna nationella gränser är det sannerligen på tiden. Särskilt med tanke på att Ryssland precis satt igång med bygget av det gigantiska gasledningsprojektet Nord Stream. 

Leder det till att Östersjön i praktiken blir ett ryskt innanhav? Det är kanske att ta i. Men vi bör inte vara naiva om Kremls ambitioner. Nord Stream handlar om energi. Men det handlar i än högre grad om geopolitik och maktstrategi. Med gasleveranserna till den energitörstande västeuropeiska kontinenten hamnar främst EU:s nyckelmedlem Tyskland i en ömtålig beroendeställning.

Samtidigt fungerar Nord Streams pipeline som en enda lång rysk kontrollmarkör i Östersjön. Gasledningen och dess underhållspersonal måste skyddas, väsentliga intressen bevakas. Den militära närvaron kommer garanterat att öka mycket påtagligt och mycket medvetet. 

Makt bör dock mötas med motmakt. Annars blir det oundvikligen vår store, och inte särskilt pålitliga, granne i öst som dominerar showen. Vi måste därför tydligt kunna sätta oss i respekt, hävda vår integritet och låta förstå att Östersjön är ett fritt och öppet hav.

För detta krävs en starkare, större och synlig svensk flotta. 

Frågan är då om inte Tolgfors navigerar snett. Ubåtsvapnet i all ära. Men borde inte en satsning på fler korvetter ha högre prioritet i sammanhanget?

Fem stycken av Visbyklass är helt otillträckligt i ljuset av den hotande situationen. Enligt yrkesofficerare jag talat med på Marinbasen i Karlskrona ligger behovet snarare kring tolv. Det skulle vara minimiantalet för att kontinuerligt kunna upprätthålla ett slagkraftigt marint ytförsvar (givet att samtliga dessa korvetter också bevärdigas med offensivt fungerande vapensystem, vilket absurd nog inte är någon självklarhet!). 

Intervjuad om ubåtssatsningen säger emellertid Sten Tolgfors att byggandet av gasledningen Nord Stream inte har varit viktigt för regeringens beslut. Nej, och det märks. Vad har då varit viktigt?

Att rädda arbetstillfällen och ge exportmöjligheter åt Kockums? 

Mer att läsa:
Sverige måste rusta upp flottan
Reinfeldt vek ner sig för Ryssland 

Bojkott mot Israel?

Publicerad den av
5

Nu hörs ropet igen. Bojkotta Israel! 

Denna gång är det Konsumentföreningen Väst som står bakom orden. Under sitt årsmöte i lördags röstades tre motioner igenom med krav på att israeliska produkter ska förbjudas i Coops butiker.

KF Västs ordförande Carina Malmer (S) är stridslysten och låter meddela: 

”Styrelsen kommer nu att driva bojkottfrågan vidare i KF Sverige”. 

Även jag finner det rimligt med stark kritik mot Benjamin Netanyahus högerregering, bosättningarna på Västbanken och byggexpansionen i östra Jerusalem. Även jag känner frustration, sorg och ilska över den till synes olösliga konflikten mellan israeler och palestinier.

Men bojkott? 

Den skulle sannolikt inte bli effektiv. Den skulle sannolikt inte leda till någonting konstruktivt, tvärtom. Den önskas inte av fredsrörelsen eller oppositionen i Knesset. Vidare är det mycket principiellt tveksamt att bojkotta länder som tillhör samma värdegemenskap som oss själva – det vill säga, är demokratier. 

Dessutom ger bojkottkravet synnerligen obehagliga associationer. Vilket varje åtminstone någorlunda historiskt bevandrad person borde vara medveten om.

Uppmaning till bojkott mot judiska affärer och företag var ett stående inslag i nazisternas arsenal under 30- och 40-talen. Även det svenska näringslivet lät sig påverkas. Många av våra direktörer tvekade inte att rensa ut judar från sina rörelser. Allt för att vårda handelsförbindelserna med Hitlertyskland. 

När sedan Israel bildades 1948 som ett nationalhem för judarna, försökte arabvärlden omedelbart krossa landet genom vapenmakt. Därefter inleddes en långvarig ekonomisk bojkott som ett kompletterande medel i samma syfte: att driva ut judarna i havet och radera Israel från kartan. 

Ändå vet jag inget land som det lika ofta hojtas om bojkott mot i Sverige. Man kan undra varför. 

Ryssland kan bedriva terrorkrig i Tjetjenien, invadera Georgien och syssla med utpressning mot Ukraina. Kina är världens största diktatur som avrättar flest människor i världen, har ockuperat Tibet sedan 50-talet och regelbundet skramlar med vapen mot demokratin Taiwan. För att inte tala om alla dessa oljestinna arabtyrannier där regimerna varje dag, året om, systematiskt kränker mänskliga rättigheter på grövsta tänkbara vis. 

När hördes krav på bojkott sist mot någon av dessa stater? 

Istället är det Mellanösterns enda demokrati, vilken sedan dag ett av sin existens levt under hotet om fysisk utplåning, som ska isoleras och tvingas till ekonomisk åderlåtning. För detta tyckts det finnas ett aldrig sinande engagemang, särskilt inom den svenska vänstern. Och dit räknas väl fortfarande Coop, antar jag. 

Men visst. Jag slutar gärna att handla israeliska apelsiner i deras butiker. Jag slutar faktiskt väldigt gärna att handla någonting alls där.

Den tölpaktige mytomanen

Publicerad den av
Svara

”Guillou är motsatsen till en gentleman, han är en tölp. Han ljuger och hittar på. Måttet rågades när jag läste vad han skrev om mig och andra i sin självbiografi. Jag tänkte: det kan inte vara meningen att den mannen ska få smutsa ner hela det journalistiska och intellektuella livet i evighet… 

Jan kan i många sammanhang inte skilja mellan verkligheten och sin egen fantasi. Hans mamma har sagt det samma.”

Göran Skytte, journalist och ”evangelist”, säger ett sanningens ord om sin tidigare vän (Fokus).

Flygkraschen som skakar världen

Publicerad den av
Svara

”Vad fan angå dej Polens affärer? Pling plingeli plång”, sjöng vår nationalskald Carl Michael Bellman en gång. Men även den som vanligtvis inte intresserar sig för händelserna utanför ankdammens horisont, kan undgå att känna djupt med Polen en dag som denna. 

Flygkatastrofen i västra Ryssland ter sig som en osannolik tragedi, obegriplig och skakande. President Lech Kaczynski omkom i kraschen, jämte en lång rad av landets mest prominenta personer. Betydande delar av det polska etablissemanget utraderade från ena sekunden till den andra. Jag kan inte erinra mig att någon stat på ett bräde drabbats av en liknande förlust.

Som om inte detta räckte, färgas olyckan även av en mycket bitter historisk ironi. President Kaczynski och hans sällskap skulle delta i en minnesceremoni för de över 2o 000 polacker som brutalt mördades av Stalins bödlar i Katyn 1940. Ett illdåd vilket under decennier förmörkat Polens redan, milt uttryckt, dåliga relationer med Ryssland. Men i år var det menat att de bägge länderna skulle försöka vända blad och inleda ett nytt kapitel. 

Lech Walesas kommentar är gripande i sitt enkla konstaterande av faktum: 

”Sovjet dödade den polska eliten i Katyn för 70 år sedan. I dag dog den polska eliten när de var på väg för att visa sin vördnad för de polacker som dog där.”

Motivet bakom Katyn var att knäcka Polen och göra det fogligt för övermakten. Men varken Nazitysklands härjningar eller 40 års sovjetisk ockupation kunde bryta ner de stolta polackerna. Till och med den hårdföre Stalin suckade uppgivet: 

”Att införa kommunism i Polen är som att sätta sadel på en ko”.

En heroisk, tjurnackad frihetslidelse fanns ständigt levande bland befolkningen även under de svåraste av tider. Den traditionellt inflytelserika polska katolska kyrkan spelade en stor roll i motståndskampen. Betydelsen av att Polen sedermera fick en landsman till påve 1978 – Johannes Paulus II – kan knappast överskattas.

Mot hans moraliska styrka och inspiration hade kommunistregimen inget att sätta emot. Förtryckarapparaten förlorade alla anspråk på legitimitet. Den oberoende fackföreningsrörelsen Solidaritets strejk på Leninvarvet i Gdansk 1980 blev i princip början till slutet för Sovjetunionens välde i Östeuropa. 

Lech Kaczynski var en typisk produkt av denna epok. Han stod vid Lech Walesas sida i Solidaritet, drevs av lika delar antikommunism som nationalism och katolicism. Med sin tvillingbror Jaroslaw skapade han det starkt konservativa partiet PiS som ett tag gav Polen en unik sorts broderlig maktdelning: Lech som president och Jaroslaw som premiärminister (den senare föll från makten 2007 och är nu partiledare för PiS). 

Lech Kaczynski blev president året efter att Polen gick med i EU 2004. Tvillingbröderna var dock inga lätta herrar att hantera för unionen. Bland annat lade de in veto mot EU:s samarbetsavtal med Ryssland, krävde att Polens rösttyngd i EU skulle ökas som kompensation för Tysklands brott under andra världskriget, dömde ut den tysk-ryska gasledningen Nord Stream i Östersjön som jämförbar med Molotov-Rippentroppakten 1939, etc. 

Inrikespolitiskt gjorde sig Lech Kaczynski känd (eller ökänd) för hets mot homosexuella, hot om att införa dödsstraffet och förvirrade kampanjer mot påstådda konspirationer från affärsmän och byråkrater ur den tidigare kommunistiska partihierarkin. Han framstod även för polackerna själva som en allt mer udda figur med dålig verklighetskontakt. 

Polen har moderniserats förbluffande fort, ekonomin går bra trots den globala finanskrisen, inom den växande urbana medelklassen pågår en tydlig värderingsförskjutning mot sekularisering och liberalare attityder. I detta förändringarnas klimat klämtade redan klockan för Lech Kaczynski, hans senaste opinionssiffror visade ett hopplöst bottenläge och något återval till hösten fanns inte på kartan. 

Ändå är det inte undra på att hela Polen sörjer Kaczynskis och hans följeslagares bortgång. Frankrikes president Nicolas Sarkozys kondoleanser fångar väl hur vi bör minnas den förolyckande polske statschefen:

”Lech Kaczynski vigde sitt liv åt sitt land. Han försvarade outtröttligt de värderingar han trodde på: demokrati,  frihet och kampen mot totalitarism.”

Helt rätt att satsa på Black Hawk

Publicerad den av
Svara

”Försvaret utmärks av en oerhörd tröghet. Dogmer och särintressen har prioriterats, medan man brytt sig mindre om effektiviteten och hänsynen till skattebetalarna.”

Det skriver Folkpartiets smått legendariske försvarsexpert Hans Lindblad i sin bok  Jag var för snäll (1994). Under sina riksdagsår var Lindblad den politiker som mest klarsynt, kunnigt och envist drev frågan om en genomgripande strukturomvandling av Sveriges försvar. Det var en hård kamp.

Främst Moderaterna och Carl Bildt, i allians med höga dignitärer inom arméetablissemanget, var energiska motståndare till större förändringar. I bokstavlig konservativ anda värnade de hellre föråldrad kvantitet, än fokuserade på modern kvalitet. Omsorgen att till varje pris bevara gamla fredstida regementsförband lade en död hand över förnyelsen. Att utveckla en smal och vass, fungerande krigsorganisation – vilket Lindblad stred för – tycktes bisarrt nog länge ointressant.

Tack och lov fick Hans Lindblad till sist gehör för sina tankegångar. Inte minst med Gulfkriget 1990-91 blev det uppenbart att forna tiders massarméer hade spelat ut sin roll. Ett försvar likt Iraks och vårt eget, vars grundläggande modell fortfarande baserades på andra världskrigets erfarenheter, hade ingen suck mot USA-alliansens snabba och rörliga, högteknologiska styrkor.

Men om vägen till en beslutad strukturomvandling var svår och lång för Sveriges del, verkar det inte vara lättare att få den genomförd. Den ”oerhörda tröghet” som Lindblad menade utmärkte försvaret består uppenbarligen. Likaså nonchalansen mot skattebetalarna och den begränsade effektiviteten. Själv brukade Hans Lindblad tala mycket om värdet av helikoptrar. Ofta för döva militära öron.

Nu ska vi äntligen få moderna helikoptrar. Det skulle förra S-regeringen se till. Dock har alltihop blivit en dyr och utdragen skandal. Den nya serien H 14  har hittills kostat närmare sex miljarder kronor och skulle börja tas i bruk 2008. Inte ett rotorblad har dykt upp.

Enligt senaste uppgifter kan vi först 2017 få se en levererad H 14 vid horisonten. Givetvis helt oacceptabelt. Vad totalsumman för beställningen kommer att landa på står skrivet i skyn. Än allvarligare är att våra trupper i Afghanistan lämnas utan fullgod utrustning. Förslaget att ta avvecklade helikopter 4 ur malpåse och piffa upp dem är väl bättre än inget, men känns ändå som en klen nödlösning. Sannolikt ganska kostnadskrävande också.

Därför är det utmärkt att försvarsminister Sten Tolgfors (M) slagit näven i bordet. ”Regeringen har tröttnat på de ständiga problemen och förseningarna av inkommande helikoptersystem”, dundrade han igår på DN Debatt.

Tydligen siktar Tolgfors på att köpa in den beprövade amerikanska helikoptern UH-60 Black Hawk. Det är en väldigt bra och respektingivande maskin, som direkt kan lösa alla försvarsmaktens behov. Frågan är väl bara varför vi inte satsade på Black Hawk tidigare.

Nå, Sten Tolgfors har i alla fall visat berömvärd kraft för att få ordning på de omedelbara helikopterproblemen. Tidigare har han förklenande kallats ”tomhylsan” av sina kritiker. Idag tycker jag att ”höken” är ett namn som klär honom bättre.

Poesin och tyranniet

Publicerad den av
Svara

”En av anledningarna till att Sovjet gick åt helvete var att de sysslande med sådan idioti som att censurera dikter som handlade om själen.”

Bengt Jangfeldt, översättare och docent i slaviska språk (DN 10/4), aktuell med boken Språket är Gud som handlar om den ryske poeten och Nobelpristagaren Joseph Brodsky. Han landsförvisades av kommunistregimen i Kreml 1972. 

Nätets barbarer mobiliserar

Publicerad den av
16

Att påstå att det så kallade ”parkeringsmordet” i Landskrona väckt heta känslor är en mild underdrift. Stormar av hat är nog mer korrekt. 

Det var i måndags förra veckan som en bagatell blev orsaken till en 78-årig kvinnas död. Lunds tingsrätt har nu begärt den misstänkte gärningsmannen häktad. En ung kille med invandrarbakgrund. Hans brott är lika svårbegripligt som upprörande. 

Men vad säger det om vårt land när denna tragedi samtidigt blir till intäkt för en veritabel internetexplosion av främlingsfientliga utfall och rå, rasistisk hets? Den nakna pöbelmentaliteten på bloggar och hemsidor är skakande. En isande vind från det nära förflutna gör sig påmind. 

Jag känner igen stämningarna från 90-talets början. Intoleransen höll Sverige i ett stadigt grepp. Ny Demokrati spydde ut avsky mot muslimer och invandrare. Flyktingförläggningar och moskéer brann. Lasermannen härjade. Är vi på väg dit igen?

Sverigedemokraterna skär naturligtvis pipor i vassen. Landskrona är redan en av deras starkaste bastioner. Drygt var femte väljare röstade på dem i valet 2006. Kommer SD att kunna flytta fram sina positioner ytterligare i höst?

Civilisationens fernissa är tunn. Det vet vi sedan gammalt. Likaså att det alltid finns politiska aktivister som är redo att vädja till våra lägsta och mest primitiva instinkter. Lågkonjunktur och massarbetslöshet är deras bästa grogrund. Så var det under 90-talets inledande år, så är också idag. 

Hade ”parkeringsmordet” orsakat samma lynchaktiga hätskhet bland nätets vulgärnationalister om en helsvensk kille med helsvenskt klingande namn, blåa ögon och blont hår varit ansvarig för dådet? Den frågan har ställts flera gånger i kommentarerna till träskbloggarnas rasistiska hatkampanjande. Svaret torde tyvärr vara alltför uppenbart. 

Karlskrona – en mönsterkommun

Publicerad den av
Svara

Under tisdagen var migrationsminister Tobias Billström (M) i Karlskrona. Han gjorde då ett studiebesök på kommunens gruppboende för ensamma flyktingbarn. Och blev påtagligt imponerad av verksamheten.

Till lokaltidningen BLT säger han berömmande:

”Jag ska göra reklam för det här till andra kommuner som vill starta gruppboende… Det var väldigt intressant. Framför allt att få se hur bra och välfungerande kommunens mottagande är.”

Det är verkligen hedrande för Karlskrona. Särskilt i ljuset av att stan länge plågats av främlingsfientliga stämningar. Sverigedemokraterna fick närmare tio procents väljarstöd i senaste valet, blev tredje största parti och vågmästare i fullmäktige. Rena rysaren. 

Men det går att driva en förebildlig humanitär politik ändå. De anständiga partierna, från höger till vänster, förtjänar en stor och varm eloge. Samt inte minst personalen på flyktingmottagandet, vars fina insats förhoppningsvis nu kan bli mönsterbildande.