Internationella militära styrkor är inte nog. Ska Afghanistans plågade befolkning få njuta fred och frihet krävs långsiktiga humanitära insatser.
Decennier av krig och förtryck i ett av världens fattigaste länder har medfört skriande behov av grundläggande civil infrastruktur. Här spelar Svenska Afghanistankommittén (SAK) en viktig roll.
Det är en ideell organisation som varit engagerad i landet ända sedan Sovjetunionens inmarsch för dryga kvartseklet sedan. SAK:s uthålliga, praktiskt verkande solidaritetsarbete är utan tvekan imponerande.
Efter talibanregimens fall 2001 har SAK bland annat försökt byggt upp ett fungerande utbildningsväsende på landsbygden. Med goda resultat. Idag driver SAK över 300 byskolor i svårtillgängliga områden, där inte minst flickor som tidigare hållits nere i okunnighetens mörker får möjligheten att skapa sig ett drägligare liv.
SAK:s verksamhet inkluderar särskilda modellskolor med utbildning av lärare. Man lägger också vikt vid att få föräldrarna aktiverade i stödföreningar, nog så betydande i ett utsatt land där barnen annars riskar att slitas från skolbänken och användas som arbetskraft.
Därutöver finns ett nätverk med kontakter till vänskolor i Sverige och Storbritannien, vilket bidrar till att ge vidare horisonter och stärka banden med omvärlden.
Men detta värdefulla projekt kan nu omintetgöras.
En stor del av finansieringen kommer nämligen från SIDA. Inte för att den svenska biståndsmyndigheten vill dra ned på stödet till Afghanistan. Tvärtom ökas det årliga anslaget från 300 till 500 miljoner kronor den närmaste treårsperioden.
Dock kommer SIDA:s belopp till SAK (idag cirka 100 miljoner) att sänkas ordentligt. Istället avser SIDA att styra över pengarna direkt till den afghanska statsförvaltningen – som knappast är ett under av styrka och effektivitet. Framtiden för SAK:s skolor blir därmed högst osäker.
– Det är en väldigt korrupt stat. SIDA vill gå in med så kallat sektorstöd för lärarutbildning via den afghanska staten. Mitt intryck är att deras program är väldigt svagt, säger SAK:s bekymrade generalsekreterare Torbjörn Pettersson till Sydsvenskan (15/9).
Lyckas inte SAK ordna pengar från andra biståndsgivare finns ingen annan huvudman som kan ta över driften av deras skolor. Nedläggning är i så fall ett överskuggande alternativ.
Varför den svenska biståndsmyndigheten rycker undan mattan för SAK på detta vis är faktiskt svårbegripligt. Man kunde ju tycka att SIDA borde lärt av forna misstag.
Årtionden av erfarenhet pekar entydigt åt samma håll: pengar som pumpas in i offentliga förvaltningar hos mottagarländer med otillräckliga demokratiska institutioner och kontrollorgan, brukar inte sällan förfela sitt syfte.
Oftast är det enbart smulor som kommer den behövande befolkningen till godo. Allt medan skrupulösa politiker och byråkrater griper chansen att berika sig. Exempel på misslyckade SIDA-satsningar i den här genren kan fylla kataloger. Därmed har man också allvarligt undergrävt förtroendet för hela verksamheten i svenska skattebetalares ögon.
Det är förstås trist, eftersom bistånd kan göra mycket konkret, avgörande nytta. Pengar som går via NGO:s – som Svenska Afghanistankommittén – har i allmänhet visat sig vara en betydligt bättre och konstruktivare väg att hjälpa u-ländernas människor till en ljusare tillvaro.
Afghanistans invånare lever i ett land där korruptionen fortfarande är näst intill epidemisk. Vad som kommer hända med SIDA:s sektorstöd kan därför knappast kräva någon Einstein för att räkna ut.
Och Torbjörn Pettersson borde veta. Han har ej blott sedan 80-talet gedigna kunskaper om Afghanistan. Han har även mångårig erfarenhet av SIDA som tidigare avdelningschef på just denna myndighet, samt har även verkat som biståndsråd vid Sveriges ambassad i Tanzania.
SIDA har alltså goda skäl att lyssna på honom. Om inte annat för afghanernas skull.
Christian Dahlgrens Blogg 