I helgen tog jag en promenad genom Gamla stan, Stockholm. Trots att hösten hade anlänt om man skulle tro almanackan, hängde sommarvärmen kvar i luften och lättklädda turister flockades på uteserveringarna.

Men vid Stora Nygatan var det plötsligt inte lika trivsamt längre. Där råkade jag kasta blicken in i ett skyltfönster och fick syn på några helt andra slags turister. Ett stort svart-vit foto visade en leende Pol Pot, flankerad av fyra lika glada västerlänningar.

En av dem kände jag tydligt igen: Jan Myrdal.

Fönstret tillhörde myndigheten Forum för levande historia, som riktade uppmärksamhet på dess nya utställning Middag med Pol Pot (öppnar imorgon den 9 september). Titeln anspelar på den delegation av fyra svenskar som 1978 sensationellt tilläts besöka det då helt stängda Kampuchea (nuvarande Kambodja).

Landet var sedan dryga tre år tillbaka i Röda khmerernas våld. Deras bisarra variant av bondekommunism innebar att städerna tömdes på invånare. Befolkningen föstes ut till primitiva slavarbetsläger på landsbygden. Familjer splittrades upp, män skildes från kvinnor, barn från sina föräldrar.

Svält, tortyr och massmord var daglig rutin. 

Rapporter och vittnesmål om exempellösa grymheter hade förekommit i världspressen sedan Röda khmererna erövrat huvudstaden Phomn Penh 1975. Allt dock livligt förnekat av Pol Pot och hans medlöpare i västvärlden.

De fyra inbjudna svenskarna vallades runt i landet under två veckor och såg ingenting fel. Tvärtom förkunnade de till omvärlden att en ny lovande samhällsutopi höll på att förverkligas.

”Rättfärdighet råder”, slog Jan Myrdal fast vid hemkomsten i tidskriften Folket i Bild/Kulturfront (nr 16/1978). I augusti samma år sände också SVT:s Rapport ett inslag där Myrdal intervjuade Pol Pot:

”Skulle Ers excellens vilja säga vad som är det viktigaste som hänt i Demokratiska Kampuchea de senaste tre och halvt åren”, frågade Myrdal.

”Det viktigaste som hänt (—) är det faktum att vi kunnat slå ner alla komplotter och försök till inblandning, sabotage och statskupp och aggressionshandlingar från fiender av alla de slag”, svarade Pol Pot.

Bara att TV-intervjun kom till stånd var ett scoop i kioskvältarklass. Men borde inte orden från Röda khmerernas ledare tyda på att detta var en våldsfixerad, paranoid fanatiker som talade?

I samma ögonblick som Pol Pot fäste blicken i TV-kameran pågick ett av världshistoriens värsta människoslakter omkring honom. Ungefär tjugo procent av Kambodjas invånare skulle utplånas innan mördandet upphörde. Procentuellt sett är omfattningen utan motsvarighet.

Men misstankar åt det hållet vägrade den svenska kvartetten att befatta sig med. Deras välvilliga blindhet var också garanterad eftersom de företrädde Pol Pots blågula supporterklubb, Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea.

Dess dåvarande ordförande Gunnar Bergström, som ledde delegationen, har kommit till klarhet numera. På Forum för levande historia ska Bergström berätta om motiven bakom sin förvillelse och förnedring den gången.

Det fanns förvisso en hel del andra svenskar som gärna gick i god för Pol Pots samhällsexperiment när det begav sig. Två av de mest prominenta namnen är författaren PO Enquist och riksdagens förre talman Birgitta Dahl (s). 

Jan Myrdal måste emellertid vara unik bland dessa eftersom han fortfarande framhärdar i stolt trovisshet. Att omkring två miljoner av Kambodjas mellan sex-sju miljoner invånare dödades under Röda khmerernas styre vägrar han att gå med på.

”Jag såg inget folkmord”, skrev han exempelvis i Aftonbladet häromåret (28/3 2006).

Vad annat är att vänta från honom? Detta är ju en man som försvarat alla upptänkliga skräckfigurer som Lenin, Stalin, Mao, Enver Hoxha, Robert Faurisson and you name it. Och står för rubbet in till denna dag som är.

”I princip har jag alltid haft rätt – i sin tid”, förklarade Myrdal när jag själv intervjuade honom i våras.

Även om man kan ha berättigade invändningar mot att statliga myndigheter ska driva ideologisk upplysningspropaganda, verkar det ändå bli en intressant utställning. Att försöka skapa förståelse kring hur medlöperiets mekanismer fungerar är alltid angeläget.

Men i sammanhanget kunde det också vara på sin plats att påvisa hur den internationella realpolitiken kan ta sig i uttryck när den är som mest smutsig och cynisk.

Pol Pots isolerade regim störtades i januari 1979 efter en konflikt med det kommunistiska grannlandet Vietnam. Att dess invasionsstyrkor jagade ut Röda khmererna i djungeln och sedan tillsatte en Hanoivänlig regering fördömdes förstås av Jan Myrdal.

Så här skrev han om Vietnams stalinistiske premiärminister i boken Kampuchea hösten 1979 (1979). 

”Pham Van Dong personligen är brottslig. Han är en man utan heder. Han är en man utan moral. Ty hans brott är oförlåtligt. Om jag vore kristen eller buddhist skulle jag med visshet se fram mot att han brann i helvetes eld; att han stektes i flott i evigheters evighet”. 

Därmed kom Myrdal mycket otippat att hamna på samma sida som USA.

Där avskydde man också den vietnamesiska regimen. Den bittra förlusten av Vietnamkriget var i färskt minne. Att Vietnam genom invasionen av Kambodja ytterligare utökade sin maktbas i Sydostasien ogillades därför starkt av Vita huset.

Även om amerikanerna definitivt inte annars hade något till övers för Pol Pot, kom nu den principlösa principen om ”fiendens fiende är min vän” att gälla.

För att motarbeta Vietnam började USA därför att backa upp Röda khmererna och verkade bland annat för att dessa massmördare skulle få fortsätta att representera Kambodja i FN.

Riktlinjerna drogs upp av president Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski. Denna politik som de facto gjorde Röda khmererna till USA:s allierade fortsatte sedan under presidenterna Reagan och Bush, d.ä.

Först när Bill Clinton tillträdde som president 1993 avbröts stödet. Istället avsåg USA – sent om sider – att dra Pol Pot inför rätta. Dock undkom denne rättvisan. Han dog i en påstådd hjärtattack 1998 och kremerades i djungeln.

Vad har då Forum för levande historia att säga oss om USA:s skamliga politik? Ska man döma efter informationen på myndighetens hemsida verkar den Pol Pot-historien tyvärr vara begravd i tysthet.