Steve McQueen, Le Mans (1971).
Jesus of Cool
Svara
Humlegårdsmästaren
Där satt man i Humlegården strax efter klockan tre, i skuggan under ett träd bredvid farbror Linné och inväntade ett rendevouz. Hummade en sång för mig själv medan minuterna flöt iväg. Och tänkte på Beppe, ja Beppe Wolgers, som växte upp just i dessa Östermalmskvarter.
Humlegården var för honom barndomens äventyrsland, ett sagornas kungarike han aldrig egentligen lämnade. Tack och lov för det. Annars hade knappast vi 70-talsungar fått glädjen, räddningen, trösten att uppleva varken Godnattstunden i TV eller filmen Dunderklumpen på bio.
Humlegården. Bara platsen, detta gröna andningshål strax intill själlöshetens Stureplan, är som ett poetiskt rum mitt i staden. Dikten finns på ett naturligt och självklart sätt kring träden, längs gångarna, där barnen leker. Lyssna, känn. Det är så det är mellan blad och gräs. Här är låten.
Ring, ring – bara du slog en signal
Hon är ju så yeah, yeah, wow, wow.
Catherine Deneuve, från oförglömliga kvalitetsskräckisen Repulsion (1965).
En dag på sjön
Edward Hopper, Ground Swell (1939).
Hm… var det inte busigare förr?
Sture Johannesson, Underground (1969).
Montaigne och plikten att åka skateboard
Söndagkväll och en märklig, skavande känsla av tomhet. Söker mig till Montaigne, den stora franska humanisten.”Jag strävar efter omväxling, hur som helst och i uppsluppen förvirring”, skriver han till oss från sitt tidlösa 1500-tal.
Ja, varför inte? Är inte det ett ganska bra riktmärke för livet ändå? Om man bara vågade mer, var mindre bunden av konventioner, slappt invanda tänkesätt, plikter.
Enligt Montaigne hade människan främst en plikt. Och det var mot sig själv, att forma och utveckla den egna karaktären. ”Vårt verkliga mästerverk är att leva på rätt sätt. Allt annat – att härska, att samla ihop en förmögenhet, att bygga – är i stort sett bara små tillägg och oväsentligheter.”
Okej. Imorgon ska jag för omväxlings skull ägna mig åt genuint väsentliga saker. Som att äntligen lära mig åka skateboard.
Hopp, trots allt
There is a crack,
a crack in everything
That’s how the light gets in.
Leonard Cohen, Anthem (1992).
Kungligt eldande på Valborg
”Konungens födelsedag” står det i min almanacka.
Okej, grattis då Elvis!
Ja, se pengar…
Våra nya papperskronor har fått vissa debattörer att gå i spinn rakt upp i taket. Trots att riksbanken naturligtvis varit politiskt jämställdhetskorrekt och varvat hälften män med hälften kvinnor på sedlarna, sjuder ändå missnöjet.
Bonnie Bernström, ordförande i Liberala kvinnor, är upprörd över den patriarkala härskarstruktur som riksbanken tydligen lömskt vill befästa. På debattsajten Newsmill skriver Bernström följande: ”Summan av alla valörer som kvinnor pryder, blir mindre än hälften av valörerna med män. 1250 kr för män mot 620 kr för kvinnorna. Den hierarkiska ordningen kan därmed sägas vara symboliskt bekräftad”.
Nog är det fruktansvärt. Liberala kvinnor får väl rekommendera sina medlemmar att använda kort istället. Arg är också frilansskribenten och scenkonstproducenten Emelie Bergbohm. På SVT:s sajt Debatt dundrar hon mot att Evert Taube ska skylta på 50-lappen. Denne nationalskald har ju klassikern Flickan i Havanna på sitt samvete, vilket självfallet borde varit grovt diskvalificerande:
”Valet att trycka upp Evert Taubes leende läppar på en av de nya sedlarna är ett sätt att legitimera någon som förskönat prostitution. Snart kan svettiga svenskar stoppa nytryckta sedlar i någon annans hand som profiterar sig på svenska sexturismen, som fortfarande pågår i Thailand, Tyskland och Belgien”.
Alltså. Jag vet inte hur det är med er. Men själv tycker jag att sån här typ av kverulantisk skendiskussion är fantastiskt rolig i all sin idioti. Mera, mera! Kan ingen exempelvis tipsa Riksförbundet för Suicidprevention om det djupt förkastliga i att låta Astrid Lindgren pryda 20-lappen? Hennes bok Bröderna Lejonhjärta kan faktiskt tolkas som att självmord är en bra lösning på problem (barnsjälvmord dessutom!).
Vidare borde Lärarnas Riksförbund känna sig kränkta över Ingmar Bergmans förekomst på 200-lappen med tanke på hur han framställde skolan i filmen Hets.
Och att den borgerliga alliansregeringen inte rasat mot Greta Garbo på hundralappen är fullkomligt obegripligt. Garbo avbröt ju karriären i förtid och vägrade jobba i decennier. Vilka signaler sänder det till ett folk som ska ägna sig åt den heliga arbetslinjen? Tror dem att pengarna i samhället bara ska komma som gudomlig manna från sedelpressarna i Tumba?
Bergman, snart i din plånbok
Sverige ska få nya sedlar. Tyvärr inte euro. Utan samma gamla kronor. Fast i uppiffat format. Bland annat ska vi ges möjligheten att handla med en 200-lapp, prydd av Ingmar Bergman. Intressant val av motiv.
Enligt egen utsago var Bergman nämligen ”rädd för pengar”, och tillbringade åren 1976-1982 i utländsk exil efter att han misstänkts för skattebrott. Men nu ska han alltså bli en symbol för vår ekonomi. Någon på riksbanken har tydligen humor.
Christian Dahlgrens Blogg 