Vad säger Ohly om det kubanska exemplet, då?

Vänsterpartiets Lars Ohly ogillar – som vida bekant – regeringens förändringar av A-kassan. I riksdagen den 20/1 anklagade han Alliansen för att ”jaga arbetslösa” och jämförde med vargjakt. I Ekots lördagsintervju den 30/1 försvarade han ”rätten att vara arbetslös”. 

Får vi tro Lars Ohly håller borgerligheten på att med vett och vilja driva Sverige till randen av social katastrof. Men från hans horisont är väl föga annat att vänta av en högerregering.

Dock verkar kommunistdiktaturen på Kuba vara betydligt mer sympatiskt inställd. Ty som vore Castroväldet direkt inspirerad av de nya Moderaterna, har nämligen regimen beslutat att satsa på jobb, inte bidrag. A-kassan minskas för att fler ska övergå till produktivt arbete. (Låter det otroligt? Se här.)

Plötsligt förstår man anledningen till att Lars Ohly häromåret lämnade Svensk-kubanska vänskapsföreningen. Kuba tycks ju styras av rena rama klassförrädarna. Nu väntar vi bara ivrigt på att Ohly ska åka till Havanna och agitera för kubanernas rätt att slippa jagas som vargar. 

Tingsten om söndagens TV-debatt i Agenda

”Superveckan” har den kallats, denna nyss avverkade upptakt på valåret. Förra söndagen var det TV-duell mellan statsministerkandidaterna Reinfeldt och Sahlin, med uppföljande holmgång i radio på onsdagen. Och sedan då en fullskalig partiledaredebatt i SVT:s Agenda under gårdagskvällen.

Onekligen var det mera tryck och fläkt i den sistnämnda. Men för att citera en kommentator:

”Enigheten ifråga om grundläggande värderingar har i det hela ökats, det kan ingen förkunnare av ideologiernas kraft förneka, men enighet är, utom i krig, inte någon eldande företeelse.

Med de stora motsättningarnas mildring blir taktiken, viljan till missförstånd och felfinnande i detaljer, viktigare än tidigare, och drömmen om drabbningar mellan stora andar och mäktiga idéer viker för en verklighet av finter, intriger, angrepp och kompromisser i röstvärvningens tecken.

Till detta kommer att de aktuella frågorna blir alltmera invecklade och att röstningen därför mera måste bero på förtroende för ett parti än på en ståndpunkt i en sakfråga.”

En ganska koncis och träffsäker analys av ”superveckans” debatt-triologi, inte sant?

Raderna tillhör emellertid Herbert Tingsten. Han skrev dem 1970 apropå utvecklingen i den mogna demokratin. Ändå är det nu fyrtio år sedan. Om Tingsten tyckte att svensk politik behäftades med själlöshet och idéfattigdom , undrar jag verkligen vad hans domslut skulle bli idag

Med risk för att stämplas som hopplös nostalgiker framhärdar jag dock i min åsikt att både kvaliteten och underhållningsvärdet på debatterna fortfarande låg på en helt annan nivå när ”fantastiska fyran” var i farten: Bohman, Fälldin, Ahlmark och Palme.

Samtliga var inte enbart färgstarka personliga profiler. De var också idéburna människor med klart brinnande övertygelser. Sannolikt skulle heller ingen av dem trivas särskilt väl i 2000-talets PR- och fokusgruppstyngda politiska klimat. 

Var det bättre förr, alltså? Tja, ni kan ju avgöra själva. Jämför exempelvis Reinfeldts och Sahlins aktuella dueller med den klassiska ”Hulkdebatten” mellan statsminister Thorbjörn Fälldin och oppositionsledaren Olof Palme valåret 1982. Länk till den inspelade radioupptagningen finns här.

Mer att läsa:
Herbert Tingsten: Från idéer till idyll. Den lyckliga demokratien (utökad upplaga 1967). 
Citatet ovan är hämtat ur essäsamlingen När skymningen faller på (1970). 

Deep Purple in Politics

”Boken är en politisk thriller. Mycket kretsar runt mitt förakt för den europeiska unionen.”

Ian Gillan, sångare i Deep Purple, kommer ut som författare mot EU. Vilket väl i synnerhet borde glädja den inbitna EU-nejsägaren Lars Ohly i Vänsterpartiet – som också är en hängiven Purplediggare (se exempelvis här).

Och Ohly är i gott sällskap. Hans företrädare, partiledarevikarien Ulla Hoffmann, är en stor Deep Purplefan. Liksom Rysslands president Dmitrij Medvedev! Ännu har vårt gamla blågula kommunistparti vissa gemensamma band med Kreml… 

Men Vänsterpartiet kan nog inte räkna med att försöka engagera Purple som musikaliskt dragplåster under valrörelsen. Mr Gillan himself lär nämligen vara libertarian. 

Moderaterna i Winbergs och Schymans fotspår

Tvångskvotering av kvinnor till det privata näringslivets bolagsstyrelser är ett gammalt populärt krav inom den svenska vänstern. Så här uttalade sig exempelvis dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg (S) i Sydsvenskan den 18/6 2002:

”25 procent är en rimlig andel att hinna uppnå under loppet av två år. Och om det målet inte är uppnått under år 2004 är det läge för lagstiftning om kvotering av kvinnor till företagsstyrelser.”

Talibanfeministen och vänsterpartiledaren Gudrun Schyman ville självfallet inte vara sämre. I Svenska Dagbladet den 27/11 2002 skrev hon: 

”Erfarenheten visar att kvotering är ett verkningsfullt och nödvändigt verktyg för att öka kvinnors makt. Vänsterpartiet har därför länge drivit på för en lagstiftning om könskvoterade bolagsstyrelser.”

Om Mona Sahlin blir statsminister efter valet är det heller inget snack. Under sitt sommartal i Nacka den 15/8 2009 slog hon fast: 

”Vi kan inte tveka. Reglerna i aktiebolagslagen måste ändras så att minst 40 procent av vartdera könet är representerat i de större bolagens styrelser.”

Och nu gör även Moderaterna sällskap med Winberg, Schyman och Sahlin på den radikalfeministiska vänsterbarrikaden. I Veckans Affärer den 21/1 2010 säger partisekreteraren Per Schlingmann följande: 

”Om vi inte ser en fördubbling av andelen kvinnor i börsbolagsstyrelserna innan 2014 då utesluter vi inte att vi gör ändringar i vilka regler som reglerar bolagens sammansättningar.”

KVOTERING?

”Ja, det är i princip det det handlar om.”

Efter Moderaternas alla fotombyten under Fredrik Reinfeldts regemente undrar man om det snart inte borde snurra fullständigt i skallen på partiets medlemmar. När högern blivit den nya vänstern får till och med jag lust att panikskrika: 

 GÖSTA BOHMAN – KOM TILLBAKA! 

Dags för Alliansen att satsa på en gemensam valsedel?

För några år sedan genomgick Centern en lovande återfödelse. Det storstädades plötsligt på bondeloftet. Ut åkte resterna av den förvirrade epoken Olof Johansson med böjelse för antimodernism, landsbygdsromantik och 50-talsnostalgiskt armkrokande med Socialdemokraternas Göran Persson. 

Istället tonade Centern fram som borgerlighetens vassaste systemkritiker och verkade vilja bli ett mer liberalt alternativ än både Folkpartiet och Moderaterna. Maud Olofsson spelade därtill en viktig roll i alliansbygget, som kom att försätta det rödgröna vänsterblocket i opposition vid valet 2006. 

Men tiden i regeringen har uppenbart kramat musten ur Centern. Partiets trovärdighet bland yngre liberala storstadsväljare föll med de patetiska tårarna på Fredrik Federleys kinder, när han i riksdagens talarstol hulkande förklarade sig tvungen att rösta ja till den kontroversiella FRA-lagen. 

Maud Olofsson har heller inte varit någon jublande succé som näringsminister. Hennes angrepp på Vattenfall nyligen blottade en politiker som föreföll både okunnig och tunn.

Därtill har hon fått klä skott för att GM tröttnat på det eviga sorgebarnet Saab, fastän regeringen saklig sett gjort helt rätt som vägrat rädda den sedan länge undergångsmärkta biltillverkaren i Trollhättan.

En politisk räddningsplanka kunde varit klimatfrågan, där Centern borde haft chansen att dra nytta av sin inarbetade miljöprofil. Istället är det Miljöpartiet som lyckats profitera på den debatten. Miljöminister Andreas Carlgren tycks lika borta från banan som Centerns övriga ministrar. 

Kraschen i Expressen/Demoskops senaste opinionsundersökning är stenhård och bekräftar det deppiga läget. Centern ligger nere för räkning på 3,1 procent, och skulle alltså inte ens komma in i riksdagens om det vore val idag. Även Kristdemokraterna hamnar strax under spärren med 3,9 procent. Göran Hägglunds kampanj för ”verklighetens folk” tycks inte ha slagit an bland verklighetens väljare. Också Folkpartiet backar något, men har ändå en någorlunda stabil position på 7,4 procent. 

Alliansen, vilken lite paradoxalt fick nytt liv när finanskrisen slog knock på ekonomin, är tillbaka i dödsskuggans dal – och det med besked. Trots att även Vänsterpartiet ligger lågt som en sjunken båt, klarar Socialdemokraterna och Miljöpartiet skivan på egen hand. 

Nu skulle man naturligtvis kunna säga följande. En opinionsmätning är bara en opinionsmätning och inte the real thing. Loppet är ingalunda kört. Väljarkåren är lättrörligare än någonsin, lika otrogna partierna som blocken. Mycket kan hända till valet om åtta månader. När Mona Sahlin & Co granskas noggrannare i sina illa sydda sömmar kommer säkert en backlash för vänstern. Etc.

Visst, det är rimliga argument. Men ingenting av detta motsäger att Alliansen brottas med allvarliga problem när gäller utsikten att bli återvald. Den friska frejdighet man visade prov på inför 2006 års holmgång är som bortblåst. En rejäl, offensiv omladdning vid kanonerna känns alltmer nödvändig. Som att svetsa sig mera samman i valet under beteckningen Allians för Sverige på partiernas röstsedlar, kort och gott. 

SvD:s ledarsida föreslog detta recept innan förra valet och det borde vara än angelägnare nu. Moderaternas starka dominans har i praktiken förvandlat de övriga allianskamraterna till perifera satellitpartier, som för att rädda sitt eget skinn kan tvingas till mer eller mindre genomtänkta profileringsutspel ju närmare valdagen kommer. Ett gemensamt borgerligt valparaply hade kunnat verka återhållande på dylika desperata soloåkningar. 

Samtidigt bör man betänka att de ideologiska skillnaderna inom borgerligheten (ja, inom svensk politik överhuvudtaget) blivit suddigare och suddigare. Som kraftcentrum för idéburen debatt och opinionsbildning spelar knappast något parti en övertygande roll längre. Sånt sköts på helt andra håll numera via tankesmedjor, politiska bloggar, idétidskrifter, kvalitativa ledarsidor, osv. 

Någon demokratisk förlust skulle därför näppeligen en intimare borgerlig allians medföra. Redan finns ju också en inneboende gravitation mot etablerandet av ett tvåpartisystem de facto, eftersom blocken cementerats med både gjutjärn och betong. Om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning i riksdagen kan möjligen spelplanen ändras. Men givet dagens situation förefaller en borgerlig valallians som den mest rationella satsningen för att på allvar komma in i matchen igen. 

Vad har man egentligen att förlora på att pröva? Tanken på ännu en långvarig socialdemokratisk regeringsperiod borde väl om inte annat stimulera till djärvare lösningar för att vitalisera politiken och skärpa motståndet.

Dumt att Barsebäck är väck

Sverige är inte ett land som ligger vid ekvatorns soliga breddgrader. Det vet ganska många människor. Särskilt vi som bor här. Vi är mycket medvetna om att Sverige är ett avlångt land som geografiskt parkerat sig i norra Europa. 

Hit kommer regelbundet vintern med snö, is och kyla. Och lika regelbundet brukar tillgången på elektricitet då drabbas av svåra avbräck. Det hotjas om elbrist, priserna stiger skyhögt upp i det blå, hushåll och industri suckar över jättedyra elräkningar. 

Samma sak år efter år. Så även nu. Är det inte konstigt? Man kunde ju tro att vi svenskar skulle få nog och resolut göra något åt dessa eländiga repriser. Men det kanske kommer. 

Under tiden kan vi alltid fundera på hur smart det var att stänga de bägge reaktorerna i Barsebäck. Den första togs ur drift 1999. Den andra 2005. Märkligt nog var det inget fel på någon av dem. De fungerande finfint och gav oss massor av ström i ledningarna.

Men av outgrundliga skäl tyckte Centern, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att Barsebäck måste väck och beslutade lägga ner rubbet. Fråga gärna representanter från denna partitrio om inte Barsebäcks förlorade elektricitet ändå vore ganska bra att ha i dessa dagar. 

Fast vem vet? De kanske också har bestämt att lägga ner vintern. Eller att Sverige ska flyttas till en varmare del av jordklotet. Det vore i så fall helt logiskt. Men kan de inte då skynda på lite snabbare att verkställa dessa beslut? 

”Bara” 93 procent av SD:s väljare ogillar invandring

Har invandringen som skett till Sverige de senaste 20 åren varit bra eller dålig för landet? Sifo har ställt frågan och folket har sagt sitt. Svaret är: bra! 

En majoritet på 53 procent gillar invandringen, 30 procent är negativa och 14 procent vet inte. Vidare ger en partipolitisk nedbrytning av undersökningen guldplats åt… (trumvirvel)

Vänsterpartiet!

76 procent av deras väljare tycker att invandring är finfina grejer. Vilket faktiskt i sin tur bekräftar sociologiska studier där vänsterpartister ofta visar sig vara människor med påfallande öppna och liberala attityder. Varför de sedan tycker att marxism och gammal surkommunism är att föredra ideologiskt är en gåta. Nåja, livet är fullt av paradoxer. 

Bland liberalerna som samlas i Folkpartiet gillar 69 procent invandringen. Motsvarande siffra för Moderaterna är 55 procent. Övriga partier skiljer sig lite åt. Frånsett Sverigedemokraterna där resultatet självklart är givet. Eller? Men vilken överraskning…

Bland SD:s sympatisörer ansåg 93 procent att invandringen var av ondo. Hmm. Bara 93 procent? Med tanke på att SD bildades utifrån en enda fråga och fortfarande bara brinner för en enda fråga – avskyn mot människor från andra kulturer – så är väl det en konstig  siffra. Varför inte hundra jämt?

Jimmie Åkesson & Co måste uppenbarligen ha krismöte och kräva inpiskning i leden. Annars finns nog risk för att det bildas en utbrytarfraktion av snälla, toleranta och generösa personer i partiet. Dramatiska sex procent av SD-väljarna tycker nämligen att invandring är utmärkt.

Oj, oj. Hur ska detta sluta?  

”Vi under skatter dignar ner”

”Båd´stat och lagar oss förtrycka 
vi under skatter dignar ner.”

Känns strofen igen? Från borgerligt håll brukar dessa rader ur Internationalen gärna citeras med illa dold förtjusning – inte utan skäl.

Att hålla varandras händer i luften och unisont sjunga denna eldande socialistiska kampsång hör ju till Socialdemokraternas käraste ritualer. Synbarligen utan att någon generas över textens maning till strid mot statens dignande skattebördor. 

Istället har vaktslåendet om högskattesamhället blivit en integrerad del av Socialdemokraternas självbild. Alla ska med, fattig som rik. Ju mer det offentliga kan plocka av medborgarnas pengar, ju mer solidariskt och rättvist blir det. 

”Generella skattesänkningar är ett slöseri med gemensamma medel”, säger föga förvånande Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros (DN 1/11). 

Jobbskatteavdraget, som är den nuvarande borgerliga regeringens paradnummer, gillas inte heller. Förvisso har Socialdemokraterna motvilligt sagt sig acceptera de tre första stegen. Men enbart därför att man i dagsläget inte vill stöta sig opinionsmässigt med löntagarkollektivet. 

I tidskriften Arena erkänner partisekreteraren Ibrahim Baylan att partiet helst inte skulle gjort några lättnader för den arbetande delen av Sverige överhuvudtaget: 

”Hade vi under de tre senaste åren haft en fortsatt S-regering tror jag inte vi hade gjort särskilt stora förändringar av skatterna.”

Om Socialdemokraterna återkommer till Rosenbad efter nästa val, kan vi nog iskallt räkna med att Sverige ånyo blir ohotade världsmästare på hårtslående skatter. En comeback för förmögenhetsskatten är redan utlovad. Jobbskatteavdraget lär sedan ryka så fort Mona Sahlin känner sig tillräckligt varm i kläderna.

Hon kan alltid med darr på stämman hävda att det är en ”reform” för att återställa ”rättvisan”, inte minst för pensionärerna eftersom alla inkomster måste beskattas på samma sätt (det vill säga högt och progressivt). 

Ska vi sedan räkna in vad Socialdemokraternas planerade koalitionskamrater i Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill göra på skatteområdet, kan fogden se fram mot riktigt svettiga dagar. 

Den gamle Berlinmursnostalgikern Lars Ohly avser exempelvis använda både hammaren och skäran mot alla löntagare i sitt krav på ordentligt saftiga inkomstskatter. 

Miljöpartiet å sin sida kräver att skatter på sådant som elektricitet och drivmedel måste chockhöjas med 32 miljarder kronor till 2012. 

Nu kommer förstås även en eventuell rödgrön regering tvingas till vissa avvägningar och anpassningar i mer realpolitisk anda. Men en konstellation av tre ivriga skattehöjarpartier som trissar varandra till ständigt nya stordåd, gör det knappast enklare att få fart på Sverige. 

”Vi ska ha den vassaste jobbpolitiken”, förkunnade den arbetsmarknadspolitiske talesmannen Sven-Erik Österberg häromdagen på S-kongressen i Stockholm. Dessa ord förefaller dock närmast parodiska i ljuset av de förslag som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommit med. 

Förmögenhetsskatten kommer på beprövat vis att driva kapital utomlands – till men för sysselsättning och företagande. Höjda inkomstskatter gör det i sin tur mindre lönsamt att arbeta här hemma. Samtidigt bidrar ökade energiskatter till att hjulen snurrar än långsammare. Och allt detta i en lågkonjunktur som vi ännu inte sett slutet på… 

Snarare än Socialdemokraterna själva, är det vanliga strävsamt arbetande väljare som har störst anledning att sjunga Internationalen, vars dramatiska fortsättning lyder: 

”Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla lika klar.”
 

Mona Sahlin hycklar om SD

Hotet om att Sverigedemokraterna inte bara ska komma in i riksdagen, utan även bli vågmästare efter valet nästa år, hänger som ett svart moln över det politiska landskapet. 

Om det värsta blir verklighet ställs både den borgerliga alliansens, liksom den rödgröna trepartikartellens, mödosamt utmejslade planer på huvudet. Hur ska de anständiga partierna hantera en sådan situation? 

Från Socialdemokraternas sida har beskedet till väljarna varit glasklart. När Mona Sahlin talade i Almedalen den 8 juli förra året slog hon fast:

”Aldrig gör vi oss beroende av ett parti som SD – i någon politisk församling, någonstans, någon gång.” 

Även den 2 juli i år när Sahlin framträdde på samma plats, förkunnade hon:

”Vi socialdemokrater kommer aldrig, någonstans, någonsin, någon gång göra oss beroende av stöd från Sverigedemokraterna. Aldrig!

Budskapet upprepades ånyo i samma reservationslösa ordalag av Sahlin under sitt sommartal i Nacka den 15 augusti:

”Vi socialdemokrater kommer aldrig, aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång att göra oss beroende av Sverigedemokraterna. Aldrig!”

Inte en millimeters utrymme för tvivel, alltså. I de beslutande församlingar där Socialdemokraterna är representerade – oavsett om det är riksdag, kommunfullmäktige eller landsting – ska det vara totalt otänkbart för Monas Sahlins parti att gå i armkrok med SD. 

All heder till henne för detta. I Aftonbladet idag (20/10) låter Sahlin även meddela att hon är öppen för en blocköverskridande regeringskonstellation om de främlingsfientliga Sverigedemokraterna får en utslagsgivande roll i riksdagen 2010:

”Jag säger nej till samarbete med odemokratiska partier, men inget av de andra partierna i riksdagen är odemokratiska.”

Även Miljöpartiet och Vänsterpartiet förklarar sig tydligt stå på samma linje som Sahlin. Mycket bra. Dåligt uppsminkade fascister som SD, vilka hetsar mot muslimer i termer snarlika 30- och 40-talens judefientliga hatpropaganda, ska inte ges något inflytande över regeringsmakten i Sverige. 

Hur är det då på den borgerliga planhalvan? Tyvärr har statsminister Fredrik Reinfeldt (M) satt i system att offentligt vara notoriskt oklar på denna avgörande punkt. Kommer en eventuell borgerlig minoritetsregering efter valet 2010 att luta sig mot SD eller inte? 

Att låta den frågeställningen sväva i dimma är inte bara ett svek mot väljarna. Utan lämnar också fältet fritt för gnagande misstankar om hur pass engagerad borgerligheten egentligen är i kampen mot intoleransens mörkermän. Man saknar onekligen en idéburen företrädare av Bengt Westerbergs kaliber på detta område. 

Enligt vad en källa i Folkpartiets riksdagsgrupp nyligen sade mig, har det aldrig ens seriöst diskuterats vilka handlingsvägar som kan bli aktuella om SD tar plats som riksdagens vågmästare. Uppenbarligen litas det på att detta otäcka scenario ändå inte kommer att inträffa. En ganska vågad nonchalans. Någon slags beredskap borde man väl ändå rimligen kunna begära?

Men snack – eller inte snack – om hypotetiska situationer är en sak. Hur partierna handlar i skarpa lägen är en annan. Trots Mona Sahlins kategoriska uttalanden och Fredrik Reinfeldts fluffiga undanflykter kan vi redan nu dra vissa slutsatser om vad deras ord är värda.

I vissa kommuner är ju SD vågmästare. Som exempelvis i Karlskrona, där SD har hela åtta mandat och de fyra borgerliga partierna jämte Miljöpartiet försökt styra i minoritet sedan valet 2006. Det har ärligt talat gått ganska knackigt. Det politiska klimatet mellan borgerligheten och Socialdemokratin är sedan länge förgiftat, misstron från bägge håll är kraftig. 

För att bryta dödläget satte sig kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) i förhandlingar med SD:s gruppledare Richard Jomshof hösten 2007. Moderaterna i Karlskrona sökte alltså aktivt stöd från SD. Men tvingades abrupt avbryta alltihop. Från Stockholm kom nämligen en otvetydig order från Fredrik Reinfeldt: inga överenskommelser med SD!

I Trelleborg råder en liknande parlamentarisk situation. SD är vågmästare, en borgerlig allians med Moderaterna i spetsen regerar sedan förra valet i minoritet. Pressad av lågkonjunkturens risiga ekonomi föreslog nyligen den styrande alliansen att skolmaten på gymnasiet skulle avgiftsbeläggas. 

Det ledde förstås till protester från eleverna. Men också till att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna fann varandra. För några veckor sedan gick oppositionsrådet Catherine Persson (S) arm i arm med SD:s lokala representanter i ett demonstrationståg genom staden. 

Tillsammans har S och SD majoritet i fullmäktige. Under gårdagens sammanträde när avgiftsfrågan diskuterades, avlöste de bägge partierna varandra i talarstolen med gemensam kritik mot alliansens sparförslag. 

Trelleborgs Allehanda ger idag en ögonblicksbild av stämningen: 

”Åhörarplatserna i Trelleborgssalen på Parken var välfyllda. Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas argument för att skrota avgiften följdes av applåder.”

Samstämmigheten i debatten utmynnade i votering, där S och SD röstade ihop för att fälla borgerlighetens skolmatsavgift. Röstsiffrorna blev triumfatoriska 29-22 i Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas favör. 

Till Trelleborgs Allehanda kommenterade Folkpartiets Lars Hemzelius efteråt: 

”Det är ju märkligt att Mona Sahlin har sagt att Socialdemokraterna aldrig någonsin ska samarbeta med Sverigedemokraterna och att man sen ändå gör det i Trelleborg.”

Exakt! Jämför exemplen från Karlskrona och Trelleborg. Vem är det som då har störst trovärdighet i hur SD ska behandlas: Sahlin eller Reinfeldt? Den saken tål att tänkas på… 

För socialismen (1) Marit Paulsen

Antag att kampanjfenomenet Marit Paulsen kandiderat till Europaparlamentet för vänsterpartiets räkning. Hemska tanke.

Då är det inte omöjligt att Lars Ohly – istället för folkpartiet – glatt kunnat sitta på stärkta positioner inför 2010 med ett succéval och tre EP-mandat i ryggen.

Marit som socialist? Ja, att hon förr om åren hade böjelser vänsterut är ingen hemlighet. Men det är ändå rätt kul när man råkar snubbla över gamla tvärsäkra formuleringar som denna i arkivet:

”Tyvärr är det så, mina mörkblåa högergubbar, att de flesta problem som vårt land, och världen i övrigt har, endast kan lösas med socialistiska medel.” (Aftonbladet 19/2 1973)

Lyckligtvis blev det så, att hon sedermera fann vägen till de blåa gubbarna Lars Leijonborg och Jan Björklund. Och nu är i färd med att avsocialisera EU:s problematiska jordbrukspolitik.

Det får gärna den mörkröda gubben Ohly sura över.