Kategoriarkiv: Vänsterextremism

Bra att svenska ”legoknektar” dör i Afghanistan?

Publicerad den av
Svara

Idag anländer kvarlevorna av de två svenska officerare som stupade i den internationella insatsen för ett fritt Afghanistan. Mottagandet i Sverige sker som sig bör med ceremonier och hedersbetygelser. 

Författaren och vänsterikonen Jan Myrdal lär dock enbart vara glad och nöjd över dödsfallen. Under en föreläsning vid St Xaviers collage i den indiska staden Mumbai på lördagen utropade Myrdal: 

”My anger is so strong that I can feel the taste of blood in my mouth when I see TV pictures of US marines, Swedish mercenaries or Nato soldiers in Afghanistan.

And my deepest personal feeling then is that the only good foreign soldier on Afghan soil is a dead one.”

Det dröjde sannerligen inte länge innan Jan Myrdals blodtörstiga önskan gick i uppfyllelse. Redan dagen därpå sköts ”legoknektarna” kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson ihjäl utanför Mazar-i-Sharif.

Vad ska man säga? Chockerande, vämjeligt, avskyvärt. Förstås. Men kan något som Myrdal gör förvåna oss längre? 

I somras hade jag ett samtal med en av Jan Myrdals yngre vänner, som tyckte att han i grund och botten var att likna vid en ”punkare”. Det är nog inte en så dum karaktäristisk, egentligen. Denne överårige trotsålderskille kan säga vad som helst, inta vilken smaklös åsikt som helst – bara det blir så provokativt och upprörande som möjligt. 

Well, here he goes again… Själv blir jag mest bara trött numera.

Judehatet frodas i Malmö

Publicerad den av
1

”Det känns legitimt att ge sig på judar”

”Davidsstjärnan är som ett rött skynke”

”Polisen: Hatbrott mot judar har fördubblats”

”Judehatet får dem att lämna Malmö”

Fyra rubriker som kunde varit hämtade från 30- eller 40-talen. Men samtliga är från en av våra dagstidningar anno januari 2010. 

I veckan har Skånska Dagbladet publicerat en serie artiklar (se här, här, här och här), vilka borde få det att isa i ådrorna hos hela svenska folket. Samma illvilja, ondska och rasistiska diskriminering, som för dryga halvseklet sedan kulminerade i Auschwitz och historiens värsta massmord, har slagit klorna i Sveriges tredje största stad. 

Vittnesmålen som återges i Skånskans spalter är förfärande, och tecknar ett mönster vi känner igen från tiden då hakkorsets mörka skugga föll över Europa. Tillmälen, hot, trakasserier och en ständigt närvarande rädsla har blivit del av vardagen för Malmös judar.

De törs inte bära Davidsstjärnan öppet av rädsla för bråk, ej heller kippan, den lokala rabbinen kan inte längre sitta fredad på en vanlig buss, judiska begravningsplatsen utsätts för brandattentat och klottras ned av antisemitiska slagord, inte ens under gudstjänster i synagogan kan besökarna känna sig trygga utan stort säkerhetspådrag, etc. 

Det är dock inte främst högerextremister som står bakom dåden. Utan den militanta avgrundsvänstern i sällskap med muslimska fanatiker, vilka dras till islamismens överhettade konspirations- och våldsideologi. De förenas samtliga i oresonlig avsky mot Israel, betraktad som roten till alla Mellanösterns olyckor. 

Som så ofta tidigare visat sig sedan Israel återuppstod 1948: hatar man den judiska staten och förnekar eller ifrågasätter dess existensberättigade, är steget sannerligen inte långt till att också låta dessa känslor spilla över i hat mot det judiska folket som sådant. 

I arabvärlden är distinktionen mellan Israel å ena sidan, och judar å andra sidan, numera utsuddad. I de statskontrollerade tidningarna, tidskrifterna, TV- och radioprogrammen sprids dagligen en antisemitisk propaganda som lika gärna kunde bära Joseph Goebbels signatur. 

Vad än Israels regering eller dess försvarmakt gör, ses judar – oavsett bostadsort i världen – som kollektivt ansvariga. Och dessa ruvar förstås alltid på de lömskaste avsikter och motiv. 

På sätt och vis är det ironiskt. Antisemitism är en uråldrig europeisk biprodukt av kristendomens genomslag. Judarna ansågs vara ”Kristusmördare” och skulle för evigt tvingas bära detta Kainsmärke. Under seklernas gång fick judehatet även en etnisk, rasbiologisk dimension.

Efter 1945 laddades antisemitismen om till ”antisionism” när Israel kom i brännpunkten. Antisemitiska stereotyper som exporterats till arabvärlden genom de gamla europeiska kolonialmakterna, Nazityskland och senare även Sovjetunionen, studsade tillbaka till Europa. Cirkeln fullbordad.

Det är detta vi ser effekten av i Malmö, som ju har en betydande grupp muslimska invandrare – varav en del uppenbarligen låter sig eldas av judefientligheten i parabolsändningarna från sina forna hemländer. Kombinera det med urspårade vänsterextremisters skall mot Israel och skaran av nazianstrukta element och blandningen blir explosiv. 

Händelserna kring förra årets Davis Cup-match i tennis mot Israel bär syn för sägen. Strax därpå anordnades en judisk manifestation på Stortorget för fred i Mellanöstern, med anledning av tragedin i Gaza. Det räckte för att en rasande pöbel skulle gå till attack.

Dessa hemska stämningar är egentligen ingen nyhet. Det har kokat länge i Malmö. Vid en Israelfientlig demonstration på Möllevångstorget för tio år sedan brändes en docka, försedd med Davidsstjärna. Signalen gick knappast att ta fel på. De uppretade demonstranterna löpte därefter amok och angrep en judisk affärsinnehavare på klassiskt Kristallnattsmanér. 

Vad säger då Malmös ledande politiker om situationen? Ombedd att kommentera Skånska Dagbladets artikelserie tar kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) inledningsvis rutinmässigt avstånd från rasism i svepande standardfraser:

”Varje form av hot och förtryck riktat mot en enskild etnisk grupp är totalt oacceptabelt. Det gäller för alla grupper.” 

Men det är chockerande tydligt att Reepalu är mycket obekväm när det specifikt gäller judar – och Israel. I vad som måste vara ett rekord i komplett ignorans om vilka hotfulla krafter som härjar i hans egen stad, påstår Reepalu bland annat:

”Jag känner inte till om extremvänstern driver de frågorna”.

Intervjun utvecklar sig till rena katastrofen när denne man i praktiken lägger skulden för judarnas utsatthet på… judarna själva! Israels ingripande mot Hamasterroristerna i Gaza betecknas som en ”varblöd”. Att Malmös judar får ta smällen är tydligen inte mer än rätt:

”Självklart har konflikten i Gaza förra året spillt över på Malmö… Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda”.

Sionism och antisemitism som likställda, jämförbara ting? Ska vi ta Ilmar Reepalu på orden röjer uttalandet en person vars värdegrund och fördomar borde göra honom fullständigt omöjlig som politisk ledare – eller ens vanlig medlem – i vilket anständigt, demokratiskt parti som helst.

Ty vad är sionism? Låt oss fråga en ansedd auktoritet på området, professor Yehuda Bauer:

”Sionismen är den judiska nationella rörelsen, vilken definierar judarna som ett folk spritt över jorden men med ett gemensamt arv och med ett politiskt centrum i Israel, som de judar vilka så önskar kan identifiera sig med.”

Vad är då motsatsen till sionism, antisionism? Yehuda Bauer igen:

”Förnekandet av judarnas rätt att vara en del av en världsomspännande folkgrupp eller att utgöra en självständig politisk enhet i Israel.”

Där står alltså Ilmar Reepalu. Och att vägra erkänna judar rätten till en egen gemensam identitet och döma ut sionismen som rasistisk, är ett av den moderna antisemitismens överlägset mest förekommande uttryck. Inte undra på att ondskan fått fäste i Malmö med ett sådant kommunalråd.

Mer att läsa:
”Reepalu hycklar om judehatarna” av Neos chefredaktör Paulina Neuding på Expressens debattsida, här.
”Varför flirtar Ilmar Reepalu med antisemitiska krafter?” av journalisten och debattören Dilsa Demirbag-Sten på Newsmill, här.
”Det förnekade hatet. Antisemitism bland araber och muslimer i Sverige” av Mikael Tossavainen (rapport från Svenska kommittén mot antisemitism, 2003), här.

Vänsterdebattörer saboterar det demokratiska samtalet

Publicerad den av
Svara

Björn Elmbrant, tidigare politisk kommentator på SR, är en person jag vanligtvis respekterar. Han har bland annat skrivit två mycket läsvärda biografier om Palme och Fälldin. Även som vänsterinriktad ledarskribent på Dagens Arena kan han ge tänkvärda perspektiv. 

Men precis som med kulturchefen Gunnar Bergdahl på Helsingborgs Dagblad (läs här) har den borgerliga regeringens försök till reformering av sjukförsäkringssystemet fått Elmbrandt att totalt tappa sinnet för alla proportioner. 

Bergdahl jämför statsminister Fredrik Reinfeldt med massmördaren Josef Stalin. Björn Elmbrandt hakar på samma trall och hävdar följande om finansminister Anders Borg i sin ledare den 17/12:

”Borg och de andra riksbankekonomerna på finansdepartementet har en människosyn som liknar planhushållarnas i Sovjet, de som ville leda om floders lopp, och då tusentals dog, några av svält medan andra dränktes.”

Att opponera mot regeringens politik är en sak. Kritiken får gärna vara hård och giftig när så är befogat. Men den vedervärdiga träckskyffling som både Bergdahl och Elmbrandt nu sprider i sina publikationer är ett sabotage mot den fria, demokratiska debatten. Tydligen är dessa herrar omedvetna om att deras grovhuggna demagogi är av samma snitt som utmärkte Stalins egen propaganda-apparat. Vilka stämningar underblåses inte av sådant retoriskt övervåld? 

Man ska vara varsam med orden, sade Olof Palme en gång. Det har Elmbrant, om någon, skäl att ta till sig.

Reinfeldt och Stalin – lika som bär?!

Publicerad den av
Svara

Det talas om kultursidornas förfall. Att både bevakning och kritik håller på att glida ner i en avskrädeshög av kommersiell ytlighet, slappt klichémässigt tyckande och allmän antiintellektualism. Något överdrivet kanske. 

Men tendensen pekar likafullt på en oroande kvalitetssänkning. Aftonbladet under Åsa Linderborgs regemente bär syn för sägen (sensommarens antisemitiska utfall har redan blivit en modern klassiker, friska upp minnet här). Som ett annat föga hedrande monument över denna sorgliga utveckling ståtar Helsingsborgs Dagblad och dess kulturchef Gunnar Bergdahl. 

Bergdahl var mannen som häromåret gjorde sin kultursida till riksbekant åtlöje genom att låta publicera en elak sågning av GP-journalisten Britt-Marie Mattssons deckare Fruktans makt. Problem var bara att boken inte fanns annat än som planerad titel i Piratförlagets utgivningskatalog.

Men denna pinsamma fadäs är noll och intet mot vad Gunnar Bergdahl lyckades tota ihop förra veckan. I en fullkomligt bisarr krönika i HD den 12/12 drar han paralleller mellan Stalins totalitära massmördarregim och den svenska alliansregeringen.

Bergdahl börjar med en målande beskrivning av den sovjetiska terrorn i Ukraina, där miljoner människor tvingades att svälta ihjäl under början av 30-talet. Han kastar sedan in en pliktskyldig brasklapp om att det är”förstås ett svindlande avstånd mellan Stalin och Fredrik Reinfeldt”. För att omedelbart därefter krympa detta avstånd till en fråga om millimetrar när han ändå uttryckligen associerar Stalins terror med Reinfeldts arbetslinje, vilken påstås döma sjuka och svaga till brutalt armod.

”Hur kan sådant stalinistiskt tankegods bubbla upp till ytan i vårt Sverige 2009?”, frågar Gunnar Bergdahl och fullbordar därmed sitt retoriska haveri. Rubriken på hans alster är också illustrativt för vilka tankebanor som läsaren ska ledas in i: ”Den som inte arbetar ska heller inte äta”.

Svältdöd á la Stalinregimens är alltså vad Reinfeldt planerar för de som inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Ett skamligare lågvattenmärke i genren demonisering av en svensk regerings avsikter och motiv är förmodligen svårt att uppbringa. I alla fall i den etablerade, demokratiskt sinnade pressen. 

Värst är dock inte Bergdahls groteska och avhumaniserade spya över Fredrik Reinfeldt (även om den är illa nog). Utan att denne kulturchef genom sin relativisering av Stalinsepokens brott, förminskar offrens lidande och förolämpar minnet av alla dessa människor som utsattes för en av 1900-talets effektivaste mordmaskiner. 

Vem kan ta HD:s kultursida ens med en gnutta allvar i fortsättningen? Att Gunnar Bergdahl straffat ut sig från all anständig debatt torde vara uppenbart. Jag hoppas ändå innerligt att han såg den skakade dokumentären The Soviet Story av Edvīns Šnore, som Kunskapskanalen i SVT nyss visade.

Måhända kan denna pedagogiska grundkurs om Stalins ondska skänka viss eftertanke även till den mest ignorante av svenska kulturredaktörer. Men det är möjligen att hoppas på för mycket. Mot dumheten kämpar ju, som bekant, även de stackars gudarna förgäves.

Fotnot: Läs gärna Torbjörn Kvists utmärkta recension av The Soviet Story i Svensk Tidskrift. Filmen finns att beställa på DVD. 

Varför denna förvåning över Guillou och KGB?

Publicerad den av
Svara

Avslöjandet om att Jan Guillou varit betald informatör åt den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB under fem år, från 1967 till 1972, tycks ha slagit ner som en bomb i folkhemmet.

Och nog är det anmärkningsvärt att mannen som av många beundras som en av Sveriges främsta journalister haft ett sådant maffigt skelett i garderoben.

Men är det förvånande? 

Jan Guillou har under sin karriär med stor iver och betydande framgång försökt framställa sig som Riddaren av Det Fria Ordet. Ändå har han konsekvent befunnit sig långt ute på extremismens vänsterkant där pressfrihet (och demokrati) knappast stått särskilt högt i kurs.

Guillou har varit aktiv medlem i den militanta kommunistiska sekten KFML, senare SKP. Han har stött, sympatiserat med och propagerat för samvetslösa palestinska terrororganisationer som DPFLP och PFLP. Han har samtidigt med aldrig sinande entusiasm förbannat Israel – Mellanösterns enda demokrati, liksom USA – världens viktigaste demokrati. Och så vidare. 

När kalla kriget rasade valde han inte stå upp för frihetens och demokratins värden. Han valde de facto att liera sig med krafter, vilka spottade på och ville krossa det öppna samhälle som Sverige, USA, Nato och Israel representerade. Detta är redan känt sedan åratal. 

Är det då så underligt att en figur med Guillous värderingar och politiska meriter även återfanns i KGB:s sold? Oavsett hans pudlar och slingerbultar i denna affär, torde väl nu skammens stigma ohjälpligt ha hunnit upp honom.

Mannen var – och är – en humbug. Om något kan sägas överraskande, är det väl snarare att inte fler sett detta tidigare. 

Jan Guillou blottar sin extremism

Publicerad den av
Svara

”Jag är optimist, jag tror att Israel kommer att upphöra att existera före Aramageddon”.

Så skrev Jan Guillou muntert i Svenska Dagbladet den 13 mars 1977.

Just denna glada förhoppning om den judiska statens utplåning återger Guillou inte i sina nyligen utkomna memoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv.

Men annars bjuder Guillou på åtskilliga sidor minnen från de hektiska dagarna i frontlinjen mot Israel under 70-talet.

Han arbetar då inte bara med att avskaffa Mellanösterns enda demokrati. Utan deltar även i kampen för att utradera folkstyret i Sverige genom sitt medlemskap i den hårdhudade avgrundssekten Kommunistiska förbundet leninist-marxisterna (KFML, som 1973 bytte namn till Sveriges kommunistiska parti, SKP).

Med sådan kvalificerad politisk vänsterextremism i bagaget, är det inte dåligt att Guillou ändå lyckas bli hyllad demokratisk folkhemsmartyr utifrån rollen som spiondömd IB-avslöjare.

Vad gäller sitt engagemang för palestiniernas sak efter Sexdagarskriget 1967, tvekar Guillou heller inte att aktivt solidarisera sig med de mest våldsromantiska och stenhårt marxist-leninistiska grupperingarna.

Här är det PLFP och DPFLP som gäller – organisationer vilka med aldrig sinande entusiasm hänger sig åt flygplanskapningar, blodiga gerillaaktioner och blint slående terror.

Ogenerat beskriver Guillou sina kärvänliga kontakter med de trevliga och intellektuellt inspirerande toppfigurerna i dessa fanatiskt Israelhatande rörelser. Dock tillfogar Guillou några senkomna brasklappar om att han och hans svenska palestinakompisar naturligtvis tog avstånd från våldsmetoder (man kan ju då tycka att de valde tämligen udda sällskap för sina pacifistiska omsorger).

Ond och illvillig i kubik är däremot den svenske liberalen, demokraten och Israelvännen Per Ahlmark. När det gäller honom finns inga försonande drag. Fortfarande efter nära 40 år sitter taggen djup hos Guillou.

Med illa dold avsky öser han raljerande smädelser över sin gamle meningsmotståndare. Det blir rena katalogarian: ”den vulgäre Ahlmark”, ”en vilt skällande Ahlmark”, ”Ahlmark upprepar sitt förtal”, ”ett så infernaliskt karaktärsmord som Ahlmark försökt sig på”, ”(n)är jag nu läser Ahlmarks attack blir jag närmast full i skratt över hans blandning av fräckhet och upphetsning”.

Det hela tar nästan formen av besvärjelser när Jan Guillou drämmer till med påståendet att ”(d)en där Ahlmark slutar sina dagar som marginaliserad extremist”. För säkerhets skull får vi även veta att ingen längre känner till honom: ”den numera bortglömde Ahlmark”.

Men det stoppar ingalunda där. Jan Guillou kan inte låta bli att vrida om kniven ytterligare ett hånfullt varv. Känn på följande vällustigt snickrade formulering:

”Tänk om han förstått vad han gjorde när han drog i fält för att slutgiltigt lösa Guilloufrågan”.

Israeldebattören Per Ahlmarks motiv associeras alltså med nazisternas ”slutgiltiga lösning av judefrågan”. Mitt i prick! Gratulerar. Guillou skrockade garanterat rått och hjärtligt när han fäste denna medvetet ultimata smaklöshet på papper.

Men Guillous hämndlystna skrivbordsuppgörelse säger mer om honom själv än föremålet för avrättningen. Ingen övertygad humanist och demokrat låter väl så här? Tonfall och språkbruk påminner snarare om Stalins ökände åklagare Vysjinskij under 30-talets Moskvarättegångar.

Att inte Jan Guillou förlägger sin nästkommande historiska äventyrsroman dit? Han verkar ju redan vara kongenialt hemmastadd i miljön.  

När Jan Myrdal och USA stödde Pol Pot

Publicerad den av
1

I helgen tog jag en promenad genom Gamla stan, Stockholm. Trots att hösten hade anlänt om man skulle tro almanackan, hängde sommarvärmen kvar i luften och lättklädda turister flockades på uteserveringarna.

Men vid Stora Nygatan var det plötsligt inte lika trivsamt längre. Där råkade jag kasta blicken in i ett skyltfönster och fick syn på några helt andra slags turister. Ett stort svart-vit foto visade en leende Pol Pot, flankerad av fyra lika glada västerlänningar.

En av dem kände jag tydligt igen: Jan Myrdal.

Fönstret tillhörde myndigheten Forum för levande historia, som riktade uppmärksamhet på dess nya utställning Middag med Pol Pot (öppnar imorgon den 9 september). Titeln anspelar på den delegation av fyra svenskar som 1978 sensationellt tilläts besöka det då helt stängda Kampuchea (nuvarande Kambodja).

Landet var sedan dryga tre år tillbaka i Röda khmerernas våld. Deras bisarra variant av bondekommunism innebar att städerna tömdes på invånare. Befolkningen föstes ut till primitiva slavarbetsläger på landsbygden. Familjer splittrades upp, män skildes från kvinnor, barn från sina föräldrar.

Svält, tortyr och massmord var daglig rutin. 

Rapporter och vittnesmål om exempellösa grymheter hade förekommit i världspressen sedan Röda khmererna erövrat huvudstaden Phomn Penh 1975. Allt dock livligt förnekat av Pol Pot och hans medlöpare i västvärlden.

De fyra inbjudna svenskarna vallades runt i landet under två veckor och såg ingenting fel. Tvärtom förkunnade de till omvärlden att en ny lovande samhällsutopi höll på att förverkligas.

”Rättfärdighet råder”, slog Jan Myrdal fast vid hemkomsten i tidskriften Folket i Bild/Kulturfront (nr 16/1978). I augusti samma år sände också SVT:s Rapport ett inslag där Myrdal intervjuade Pol Pot:

”Skulle Ers excellens vilja säga vad som är det viktigaste som hänt i Demokratiska Kampuchea de senaste tre och halvt åren”, frågade Myrdal.

”Det viktigaste som hänt (—) är det faktum att vi kunnat slå ner alla komplotter och försök till inblandning, sabotage och statskupp och aggressionshandlingar från fiender av alla de slag”, svarade Pol Pot.

Bara att TV-intervjun kom till stånd var ett scoop i kioskvältarklass. Men borde inte orden från Röda khmerernas ledare tyda på att detta var en våldsfixerad, paranoid fanatiker som talade?

I samma ögonblick som Pol Pot fäste blicken i TV-kameran pågick ett av världshistoriens värsta människoslakter omkring honom. Ungefär tjugo procent av Kambodjas invånare skulle utplånas innan mördandet upphörde. Procentuellt sett är omfattningen utan motsvarighet.

Men misstankar åt det hållet vägrade den svenska kvartetten att befatta sig med. Deras välvilliga blindhet var också garanterad eftersom de företrädde Pol Pots blågula supporterklubb, Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea.

Dess dåvarande ordförande Gunnar Bergström, som ledde delegationen, har kommit till klarhet numera. På Forum för levande historia ska Bergström berätta om motiven bakom sin förvillelse och förnedring den gången.

Det fanns förvisso en hel del andra svenskar som gärna gick i god för Pol Pots samhällsexperiment när det begav sig. Två av de mest prominenta namnen är författaren PO Enquist och riksdagens förre talman Birgitta Dahl (s). 

Jan Myrdal måste emellertid vara unik bland dessa eftersom han fortfarande framhärdar i stolt trovisshet. Att omkring två miljoner av Kambodjas mellan sex-sju miljoner invånare dödades under Röda khmerernas styre vägrar han att gå med på.

”Jag såg inget folkmord”, skrev han exempelvis i Aftonbladet häromåret (28/3 2006).

Vad annat är att vänta från honom? Detta är ju en man som försvarat alla upptänkliga skräckfigurer som Lenin, Stalin, Mao, Enver Hoxha, Robert Faurisson and you name it. Och står för rubbet in till denna dag som är.

”I princip har jag alltid haft rätt – i sin tid”, förklarade Myrdal när jag själv intervjuade honom i våras.

Även om man kan ha berättigade invändningar mot att statliga myndigheter ska driva ideologisk upplysningspropaganda, verkar det ändå bli en intressant utställning. Att försöka skapa förståelse kring hur medlöperiets mekanismer fungerar är alltid angeläget.

Men i sammanhanget kunde det också vara på sin plats att påvisa hur den internationella realpolitiken kan ta sig i uttryck när den är som mest smutsig och cynisk.

Pol Pots isolerade regim störtades i januari 1979 efter en konflikt med det kommunistiska grannlandet Vietnam. Att dess invasionsstyrkor jagade ut Röda khmererna i djungeln och sedan tillsatte en Hanoivänlig regering fördömdes förstås av Jan Myrdal.

Så här skrev han om Vietnams stalinistiske premiärminister i boken Kampuchea hösten 1979 (1979). 

”Pham Van Dong personligen är brottslig. Han är en man utan heder. Han är en man utan moral. Ty hans brott är oförlåtligt. Om jag vore kristen eller buddhist skulle jag med visshet se fram mot att han brann i helvetes eld; att han stektes i flott i evigheters evighet”. 

Därmed kom Myrdal mycket otippat att hamna på samma sida som USA.

Där avskydde man också den vietnamesiska regimen. Den bittra förlusten av Vietnamkriget var i färskt minne. Att Vietnam genom invasionen av Kambodja ytterligare utökade sin maktbas i Sydostasien ogillades därför starkt av Vita huset.

Även om amerikanerna definitivt inte annars hade något till övers för Pol Pot, kom nu den principlösa principen om ”fiendens fiende är min vän” att gälla.

För att motarbeta Vietnam började USA därför att backa upp Röda khmererna och verkade bland annat för att dessa massmördare skulle få fortsätta att representera Kambodja i FN.

Riktlinjerna drogs upp av president Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski. Denna politik som de facto gjorde Röda khmererna till USA:s allierade fortsatte sedan under presidenterna Reagan och Bush, d.ä.

Först när Bill Clinton tillträdde som president 1993 avbröts stödet. Istället avsåg USA – sent om sider – att dra Pol Pot inför rätta. Dock undkom denne rättvisan. Han dog i en påstådd hjärtattack 1998 och kremerades i djungeln.

Vad har då Forum för levande historia att säga oss om USA:s skamliga politik? Ska man döma efter informationen på myndighetens hemsida verkar den Pol Pot-historien tyvärr vara begravd i tysthet. 

Är du demokrat, Mikael Wiehe?

Publicerad den av
Svara

Under helgen som gick spelade Mikael Wiehe på musikfestivalen Tyrolen utanför Alvesta. Inför konserten gav Wiehe en intervju för Smålandsposten där han bland annat talade om sin senaste skiva, Sånger från en inställd skilsmässa. 

Men som den politiskt engagerade artist Mikael Wiehe alltid varit, meddelade han även att hans ”största mål” var att ”störta den borgerliga regeringen”. 

Eller som Wiehe också uttryckte det: ”Nu är min ambition att lägga krokben för de jävlarna” (Smp 21/8). 

Mikael Wiehe har aldrig hymlat med sin socialistiska övertygelse. Att han vill verka för ett politiskt majoritetsskifte i Sverige är således fullt naturligt och helt legitimt. Inget att säga om detta.

Dock skvallrar hans hätska språkbruk om bristande respekt för det fria folkstyre vi har i Sverige. Man kan förvisso tycka väldigt illa om den politik som dagens moderatdominerade regering företräder. En stor del av Sveriges befolkning gör det i varierande grad.

Men därifrån till att utslunga epitet som ”de jävlarna” mot Fredrik Reinfeldt & Co är knappast förenligt god takt och ton sanna demokrater emellan. 

När Wiehe dessutom använder ett våldsamt begrepp som att ”störta” regeringen (istället för exempelvis ”byta ut”) ligger misstanken till hands att det är något slags revolutionärt maktövertagande han vill se.

Att Mikael Wiehe också håller fast vid 68-vänsterns revolutionsromantiska ideal framgår tydligt i samma intervju. På frågan vad han läser blir svaret: ”Tal av Fidel Castro. Han har mycket vettigt att säga”. 

Själv tycker jag att Wiehe har mycket vettigt att säga genom sitt musikaliska konstnärskap.

Jag håller honom för en av våra främsta låtskrivare och artister, både som ledare för 70-talsgruppen Hoola Bandoola Band och i egen rätt. Bland hans många fina soloskivor  – jag äger själv ett drygt tiotal – vill jag särskilt rekommendera Elden är lös (1979), Sevilla (1998) och Främmande land (2005). 

Jag har även som journalist haft förmånen att intervjua honom. Som person är Mikael Wiehe varm, generös, välformulerad, humoristisk. Och utan tvekan mycket intelligent. Hans solidaritet med utsatta människor världen över är äkta och djup.

Okej att Wiehe är socialist. Det har jag inga problem med. Så länge han tillhör den demokratiska familjen. Men på denna avgörande punkt finns uppenbarligen starka skäl till tvivel. Vilken övertygad demokrat vurmar väl för en diktator som Fidel Castro? 

Häromåret medverkade Wiehe till och med på en stödgala i Malmö för Kubaregimens fromma.

Bland arrangörerna fanns Svensk-kubanska föreningen, Kommunistiska partiet och Revolutionär kommunistisk ungdom. Det uttalade målet med galan var att samla in ekonomiska medel till att flyga hit unga representanter för Castrodiktaturen och låta dem bedriva propaganda i Sverige. 

Inför denna minst sagt dubiösa konsert slog Mikael Wiehe fast: ”Kuba är bäst på mänskliga rättigheter i regionen”. 

Och bagatelliserade förekomsten av politiska fångar i landet med följande ord: 

De värsta brotten mot mänskliga rättigheter på Kuba begås på den amerikanska militärbasen i Guantanamo. Det är fel att fängsla politiska motståndare. Men när jag besökte revolutionsmuseet på Kuba för första gången 1979 såg jag revolutionen som en önskvärd självklarhet. Den önskan är inte ogjord. (Expressen 18/2 2007)

Bäst på mänskliga rättigheter i regionen? Castrorevolutionen som en önskvärd självklarhet? 

I den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watchs världsrapport för 2009 summeras situationen på Kuba så här: 

Cuba remains the one country in Latin American that represses nearly all forms of political dissent. The government continues to enforce political conformity using criminal prosecutions, long- and short-term detentions, mob harassment, surveillance, police warnings, and travel restrictions.

Det oberoende forskningsinstitutet Freedom House rankar Kuba som en av världens hårdaste diktaturer, något bättre än Nordkorea och Burma, men fullt i klass med notoriska flåbusar som Saudiarabien, Vitryssland och Syrien.

Jag finner det uppriktigt sagt gåtfullt varför en i övrigt skarpsinnig man som Mikael Wiehe fortfarande inte förmår befria sig från ungdomsårens antidemokratiska vänsteridéer. Upptäcker Wiehe inte förnedringen han utsätter sig för genom att agera kolportör åt den kubanska förtryckarapparaten? 

Mikael Wiehes gamle parhäst Björn Afzelius visste bättre.

Även denne tjusades länge av Fidel Castro och gick naivt i god för den kubanska revolutionens ”landvinningar”. Dock föll fjällen från Afzelius ögon när han på plats konfronterades med det omänskliga system Kubas folk tvingades leva under.

Björn Afzelius erkände sig inte bara duperad. Han skrev en hel roman om saken (En gång i Havanna, 1993). Och gjorde konkreta insatser för att undergräva Castrotyranniet genom att smuggla in pengar – i sitt gitarrfodral (!) – till den kubanska oppositionen.

Tragiskt nog avled Björn Afzelius för tio år sedan. Om inte annat hade han annars kanske kunnat lära Mikael Wiehe något. 

Jan Guillou jublar inte

Publicerad den av
Svara

I Irak jublar ett befriat folk efter decennier av omänskligt förtryck. Baathpartiets skräckvälde är brutet, den förhatliga regimen har kollapsat.

Den väldiga Saddamstatyn i centrala Bagdad har välts från sin sockel och krossats i bitar.

Men alla är inte glada. En av dem är journalisten och författaren Jan Guillou, som genom åren ägnat spaltkilometer i svensk press åt att förbanna USA.

I förrgår kunde Aftonbladets läsare chatta med honom på tidningens hemsida. På frågan om inte glädjescenerna på Bagdads gator är beviset på att krigsmotståndarna hade fel, svarar Guillou:

”Det jublades på samma sätt när Hitler gick in i Österrike 1938. Långt efteråt förstod man att det där bara var propaganda.”

Det är en spottloska som heter duga. De av USA-alliansen befriade irakierna jämställs med människor som under nazityranniets tryck tvingades hälsa våldtäkten på Österrike välkommen.

I Guillous tankevärld är tydligen George W Bush, ledaren för världens viktigaste demokrati, en lika god kålsupare som Adolf Hitler. Man får onekligen gå väldigt långt i extremism och USA-hat för att komma till en sådan jämförelse.

Men vem är Guillou att uttala sig om frihetsruset i Bagdad?

I sin bok Irak – det nya Arabien (1977) framställde han ju Baathpartiet som den progressivaste regimen i Mellanöstern, orubbligt inställd på att ge Irak välfärd, demokrati och fred.

På Aftonbladets chatt erinrar en kritisk läsare om boken och frågar Guillou om han inte blivit grundlurad.

”Det är inte sant. På den tiden hette presidenten Hassan al Bakr och få visste vem Saddam Hussein var”, svarar Guillou.

Förvisso blev Saddam inte formellt Iraks högste ledare förrän 1979, men nog var Guillou väl bekant med honom innan dess. Vi läser på sidan 204:

”Partiets och statens verklige ledare, vicepresidenten Saddam Hussein, är i mycket högre utsträckning pragmatiker än socialistisk teoretiker… (Hans) smått glanslösa konkretion tycks åtminstone inom Irak ha lett till ett allmänt och stort förtroende för ledarskapet.”

Saddam, en pragmatiker med allmänt förtroende? Inte undra på att Jan Guillou deppar över det budskap som förmedlas från Bagdad i dag.

(Borås Tidning 2003-04-11)