Kategoriarkiv: Vänsterextremism

Låt inte rädslan segra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/6:Corren.

En högaktuell bok att läsa i sommar är Anarkisten av Joseph Conrad. Romanen utkom 1907 och handlar om butiksägaren Verloc med ett synbart stilla familjeliv i London.

Samtidigt ingår han i en hemlig grupp radikaler som drömmer om att störta den rådande ordningen. Samtliga har det hyggligt ställt.

Plötsligt reses kravet på ett bombattentat för att skaka om samhället. Måltavlan blir observatoriet i Greenwich, symbolen för Storbritanniens världsomspännande imperium. Verloc utnyttjar sin frus mentalt efterblivne bror till att utföra dådet.

Sprängmedlet tillhandahålls av en hårdför ideologisk skumraskfigur, som i den konventionella borgerliga moralen ser samhällets akilleshäl. I ett centralt stycke låter Conrad honom säga: ”De håller fast vid livet…  Medan jag förlitar mig på döden, som inte känner några hämningar, och inte kan angripas från något håll. Alltså är jag den överlägsne”.

Anarkisten ConradConrads roman skrevs i en tid där terrorattentat ofta var ämnet för svarta tidningsrubriker. Vänsterextremister gjorde sig skyldiga till en lång rad uppmärksammade mord, bland annat på USA:s president McKinley, Rysslands tsar Alexander II och kejsarinnan Elisabeth av Österrike-Ungern.

Det var en internationell terrorvåg som även drabbade Sverige, ett exempel är det ökända Amaltheadådet i Malmö hamn 1908.

Conrad fångar i sin bok terrors väsen; vantrivseln i kulturen, den blinda ideologiska fanatismen, lockelsen att berusa sig på utopier, cynismen att använda jagsvagare människor som dödliga verktyg i kampen, iscensättandet av spektakulära våldshandlingar i syfte att sätta skräck i etablissemanget och piska upp stämningar för att avslöja samhällets förmenta ruttenhet bakom fasaden – allt för att bana vägen till det hägrande lyckoriket.

Vi såg fenomenet återkomma med 70-talets terrorgrupper som den tyska Baader-Meinhofligan och dess italienska variant Röda brigaderna. I grunden är dagens jihadister av samma skrot och korn, fast i religiös mundering.

Terrorvågen som nu skakar världen, senast fasansfullt uttryckt i massmordet på Istanbuls flygplats, är en allvarlig utmaning. Att få bukt med plågan kräver långvarigt beslutsamma insatser av både hårda och mjuka medel, dels för att oskadliggöra våldsverkarna, dels för att stävja nyrekryteringen. Vi får aldrig vara naiva, men vi bör ej heller överdriva hotet som terroristerna representerar.

Dessa sekterister kan inte, lika lite som deras historiska föregångare, krossa någon etablerad stat med sin förryckta, blodindränkta, människoföraktande dödsteater. Bara om vi själva låter rädslan segra och överger tron på det öppna samhällets ideal kan de vinna mark.  Den gåvan ska vi inte ge dem.

Conrad

Joseph Conrad, 1857-1924.

Extremister mot Nato

Publicerad den av
Svara

Nato

Skrivit i Corren 24/5:Corren.

Ytterkantsrörelsernas slitstarka band består. Febrigt odlar de ömsesidig fiendskap i underförstådd gemensam nytta. Bägge utmärks av korsfararaktig ideologisk oförsonlighet, rått språkbruk och kolporterande av en uppviglande manikeisk verklighetsbild.

Ivrigt vill de skruva upp den politiska konfliktnivån bortom reson i syfte att söndra det bestående och öka mobiliseringen på respektive håll. Vilka förolämpningar man än överöser varandra med, så trumfas sånt alltid av den överordnade avskyn mot den liberala samhällsordningen och föraktet mot den demokratiska vardagens gråa kompromissande.

Så har det varit sedan det totalitära tvillingparet kommunism och nazism stormade upp ur avgrundskratern från den europeiska civilisationens självmordsförsök 1914-18.

Därför är det ingalunda förvånande att vår riksdag fått en slags lightversion av den ökända Molotov-Ribbentroppakten. Ett parti med rötter i nazismen (SD) och ett parti som varit filial åt Sovjetkommunismen (V) bildar kampfront mot demokratiernas försvarsorganisation Nato.

På onsdag var tanken att riksdagen ämnade godkänna värdlandsavtalet, vilket innebär att Natostyrkor – efter begäran av regeringen – kan stationeras på svensk mark i ett krisläge. Det närmandet bidrar till att stärka både Sveriges och övriga fria Östersjöländers säkerhet. En rejäl parlamentarisk majoritet står bakom.

V och SD ämnar dock förena sina röster för att uppnå en vilandeförklaring, som skulle tvinga riksdagen att skjuta på avtalet i ett år. Om så sker, är Putin bara att gratulera till den lilla framgången som hans svenska de facto-lakejer serverar hans aggressivt militaristiska regim.

Vi har tydligt sett Kremls målmedvetna strävan att underblåsa varje åtgärd som kan så split i, och resa frågetecken kring, den transatlantiska gardens fasthet mot Rysslands revanschistiska imperieambitioner.

Att SD och V gör drängtjänst åt Moskva är symptomatiskt för en oroande, bredare trend. Europas högerextremister dras till Putins auktoritära styre och hans fördömande av den västliga ”dekadensen”. Samtidigt sprattlar gamla rysklojala reflexer hos illröda vänstergrupper.

Ohelig allians? Egentligen inte. Vad som först och främst pumpar i deras ådror är hatet mot liberalismen och det öppna samhället, nu manifesterat i det unisona skallet mot Nato.

Vänsterns antirasism bäddade för SD

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/9:Corren.

Antirasism och feminism. Två frågor som diskuterats intensivt och stått högt på den politiska agendan. På kultursidornas intellektuella kommandohöjder har det fullkomligt frossats i dessa ämnen. Vad blev effekten på valresultatet?

System- och civilisationskritiska partier som V och MP, vilka flitigt testuggat antirasismens och feminismens credo, lyfte aldrig. Trots hyfsad framgång kvarstod Schymans Fi i den utomparlamentariska kylan. Istället drabbades vi av en backlash när SD svällde till närmare 13 procent i väljarstöd och intog prestigepositionen som riksdagens tredje största parti. Kan ni förstå? En främlingsfientlig rörelse sprungen ur nazismen!

Jag har en gnagande misstanke om att vänstern bidragit till SD:s triumftåg. Självklart inte för att antirasism och feminism i sig skulle vara något fel. Det är utslag av klassisk liberalism, den universella idén om att alla människor är skapade fria och jämlika. Diskriminering svär mot dessa civilisatoriska grundvärden.

Men vänstern är inte liberaler. Deras tankevärld baseras på marxistisk klasskamp och antikapitalism. Man tillskriver människor kollektiva egenskaper beroende på plats i samhällshierarkin (arbetare är goda, borgare onda) och strävar efter revolutionär förändring.

Reformism av liberalt eller socialdemokratiskt snitt är en omöjlig väg på grund av det kapitalistiska systemets strukturella förtryckarmekanismer. Därför blir det kompromisslösa störtandet av rådande förhållanden en objektivt tvingade nödvändighet för att befria arbetarklassen.

Våra dagars intellektuella vänster har tappat intresset för den traditionella arbetaren. Denne finns ju knappt längre, utan har blivit hopplöst förborgerligad och medelklassig.

Desto populärare är att applicera den marxistiska modellen på kön och etnicitet. Således duger inte gängse tal om jämställdhet och jämlikhet.

Nej, kvinnor är som grupp strukturellt förtryckta, oavsett om de som individer är medvetna om det eller ej. Män förtrycker strukturellt, medvetet eller ej. Ty så är könsmaktsordningen konstruerad. I princip är det bara dem med marxistiskt färgade feministiska glasögon som kan se och åtgärda detta.

På samma sätt fungerar rasismen. ”Vithetsnormen” och ”rasifieringen” av människor är inbyggt i vårt samhällssystem, ja en direkt produkt av det. Vilket liberala antirasister med ljus hudfärg inte kan förstå, inte heller liberala antirasister med mörk hudfärg (dessa mot sin etnicitet svekfulla Onkel Tom-figurer!).

Deras engagemang utgör ett bländsken som avleder uppmärksamheten från kärnproblematiken och befäster på så sätt diskrimineringen som finns varsomhelst och överallt.

Denna vänsterideologiska radikalisering försvagar motståndet mot SD och stöter bort förnuftigt folk, i värsta fall lockar galenskaperna över dem till Jimmie Åkessons famn. Paradoxalt nog bekräftar vänsterns urspårade idéer SD:s världsbild av ett konspiratoriskt gruppförtryck från maktens sida, fast med omvända förtecken.

Det är vanliga, hederligt strävsamma vita svenskar som är offren! De är systematiskt förfördelade genom mångkulturalismens sinistra strukturer. Riv dessa, kör den svenskfientliga politiska och mediala eliten på porten, och ni skall bliva fria!

Ytterligheterna göder som vanligt varandra. 2014 blev kostymfascisterna vinnare.

Rätt av Lindvall att stoppa Kartellen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/8:Corren.

Låt oss tala om musikens makt. Och ordens. I början av 90-talet fick Ultima Thule ett brett genomslag inom den yngre generationen i Sverige.

För många var det lite av kittlande förbjuden frukt att lyssna på bandet, som med sitt ultranationalistiska budskap var ideologiskt hemmahörande inom den högerextrema vitmaktsfären. För andra blev Ultima Thule blodigt allvar och vägen in till ett organiserat främlingsfientligt engagemang.

Jimmie Åkesson, som då ännu gick i skolan hemma i Sölvesborg, har senare berättat: ”Det var musiken som var den starkaste kraften bland oss nationella, alla lyssnade ju på Ultima Thule” (Aftonbladet 29/2 2009).

Linus Bylund, idag stabschef för SD i riksdagen, minns vilken avgörande roll Ultima Thule hade för honom som ung: ”Allt föll på plats” (Novell, reportagetidning om musik, 25/7 2012).

Ultima Thules popularitet både sammanföll med, och bidrog till, ett hårdnande politiskt klimat i Sverige. Det var en tid präglad av Ny Demokrati, attentat mot moskéer och Lasermannens härjningar.

I ett naivt försök att gjuta olja på vågorna och inleda någon slags dialog med vitmaktkulturens anhängare, välkomnades Ultima Thule att spela på Fryshuset i Stockholm 1993. Kritiken mot konserten blev massiv. Inte minst mot bakgrund av att kommunala skattepengar låg i potten för ungdomsverksamheten på Fryshuset.

Men efter att Ultima Thule bedyrat att de varken var nazister eller rasister utan bara ”svenska patrioter” lät Stockholmspolitikerna sig nöja. Fritidsnämndens Tjia Torpe (S) förklarade till och med att Ultima Thule var ”hyvens pojkar”. Undfallenheten från det etablerade demokratiska samhällets sida förskräcker.

Vi lever ånyo i ett klimat av ökad polarisering, som i likhet med Ultima Thule på sin tid underblåses av den populära hiphopgruppen Kartellen. Fast från motsatt ideologiskt håll. Kartellen har blivit ökänt för nära samröre med vänsterextremistiska organisationer, glorifierat våld som politisk metod och har en bedrövlig historik av tung kriminalitet i bagaget.

Frontfiguren Sebbe Staxx bedyrar numera att han är en helhyllekille med sunda ideal. Men i SVT-programmet Uppdrag granskning den 6 maj försvarade han antidemokratiska handlingar med att ”hela jävla Sverige är antidemokratiskt”. t

Linköpings kommun skulle finansierat Kartellens spelning på festivalen ”Keep it loud” nästa helg. Det har kommunalrådet Paul Lindvall satt stopp för. Heder åt honom! Det officiella samhället får aldrig bidra till att legitimera krafter som försöker underminera demokratins värdebas.

1930-talets återkomst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/7:Corren.

Bilden: En ung kvinna med resväska. Rubriken: ”Exodus – Varför Europas judar flyr åter igen”. Det är omslaget på senaste numret av nyhetsmagasinet Newsweek. I blixtbelysning en förskräckande tidsmarkör.

Avskyn mot judar flammar ånyo högt i länder som Belgien, Ungern, Storbritannien, Frankrike, Tyskland. Pyrande ultranationalistiska stämningar är en delförklaring. Föreställningen om ”den kosmopolitiske juden” som ett främmande och förgiftande inslag i ”folkkroppen” har länge varit en bärande ideologisk bjälke inom extremhögern.

Men det som främst blivit tändvätska åt antisemitismens eldslågor är kriget mellan Israel och Hamas i Gaza. Nyligen urartade en pro-palestinsk demonstration i Paris till ett försök att bränna ner en synagoga under stridsropet ”Död åt judarna”.

Samma sak var nära att hända i Berlin, där gatumobben visade sin solidaritet med Gazaborna genom att skandera ”Jude, jude, fega svin, kom ut och slåss själv”. Från brittiskt håll meddelas att antalet antisemitiska hatbrott fördubblats under juli månad. Detta bara några få exempel ur nyhetsfloden.

Och Sverige? Ja, i färskt minne är S-ledaren Stefan Löfvens sakligt sett balanserade inlägg på Facebook om Gazakonflikten, vilket utlöste en stormvåg av råa antisemitiska kommentarer. Känsloläget här hemma har blivit så uppjagat att Lena Posner-Körösi, ordförande för judiska centralrådet, i gårdagens Aftonbladet säger sig uppleva den kanske värsta hotbilden någonsin mot den svenskjudiska minoriteten.

I sammanhanget bör följande självklarhet påpekas. Det är absolut inte antisemitism att kritisera Israel och dess regeringspolitik, fördöma dess försvarsmakts agerande, kräva att bosättningarna på Västbanken upphör och liknande. Sånt är fullt legitimt. Mängder av judar, både inom och utom Israel, uttrycker dagligen åsikter åt det hållet. Däremot att kollektivt skuldbelägga alla judiska människor för vad staten Israel gör och inte gör, är kristallklar antisemitism.

Likaså att utmåla sionismen (den judiska nationalkänslan) som rasism, eller att demonisera Israel som Hitlertysklands efterföljare, eller att som Aftonbladets tidigare chefredaktör Gunnar Fredriksson (S) igår skrev på tidningens blogg: ”Nu varnas för att antisemitismen sprider sig, allvarligt förvisso. Men det kunde man förutse, om man inte ville blunda, med den aggressiva politik som Israels högerregering bedriver”.

Varför skulle judar i Europa, i Sverige, behöva klä minsta skott för Benjamin Netanyahus politik? Tänk er samma ursäktande argumentation om islamfobins spridning på europeisk mark under hänvisning till att det måste man ju förstå med tanke på hur Irans ayatollor beter sig.

Mycket av dagens Israelkritik kommer från vänster, den kritiken är till övervägande del begriplig och anständig, inget snack! Men när Israelkritik tenderar att bli en nödtorftigt dold förevändning till att underblåsa avsky och angrepp mot judar, då har en civilisatorisk gräns passerats ner i den mörka brunn av urgammalt hat som gjorde Europa omöjligt för denna folkgrupp.

Vilket också är bakgrunden till Israels återkomst 1948. Det är dit de flesta europeiska judar nu flyr. På 30-talet fanns inte den fristaden. Konsekvensen vet vi.

Newsweek

Israel, den eviga skurkstaten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/7:Corren.

Det var inget särskilt märkvärdigt uttalande. Tvärtom närmast pliktskyldigt, ganska kort, lite platt kanske. Men balanserat och nyktert, enligt regelboken 1 A. Sånt en svensk oppositionsledare från ett parti med statsbärande ambitioner förväntas säga om en aktuell internationell konflikt som fångat rubrikerna.

Det hela är tragiskt, våldet måste upphöra, oskyldiga civila drabbas hårdast, parterna ska sluta kriga och börja förhandla. Hade Stefan Löfven kommenterat människoslakten i Syrien eller Irak, som krävt hundratusentals offer, hade antagligen få tagit notis. Snarast gäspat och glömt orden i samma stund som de läst dem.

Men i lördags gjorde Löfven en statusuppdatering på Facebook om Gaza och då blev det rödglödgat liv i luckan. Det som utlöste raseriet var hans tydligen totalt förkastliga formulering om att ”Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig”.

Där har vi den Israelhatande vänstern i ett nötskal. Sedan 2007 har de islamistiska fanatikerna i Hamas hållit Gazas invånare i ett järngrepp, begått systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter, skoningslöst förföljt oppositionella, trakasserat homosexuella, förvägrat kvinnor något som ens avlägset liknar frigörelse, nonchalerat grundläggande sociala behov för befolkningen och istället föredragit att satsa Gazas magra resurser på att bygga allt mer avancerade missiler riktade mot civila mål inne i Israel.

Nu regnar dessa dödliga raketer över den demokratiska judiska staten som Hamas och deras rivaliserande jihadorganisationer svurit att utplåna. Och vem utmålas som den eviga skurken? Israel, alltid Israel. Bara att Israel försvarar sig mot attackerna är uppenbarligen en provokation i vänsterns ögon. Ja, att Israel överhuvudtaget finns är väl det värsta.

Kan några egentligen ganska banala självklarheter från Löfvens sida trigga sådana floder av hätska reaktioner, är en befogad fråga vilka känslor vänsterfolket i grunden drivs av. Är det i första hand solidariteten med de utsatta palestinierna?

Eller är det mest en förvändning till att få kasta alla hämningar och frossa i avsky mot den judiska stat man av någon anledning har så förtvivlat svårt att acceptera?

Knogjärnets aktivister

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/5:Corren.

”Det är skillnad om man slåss för eller mot fascism, om man är för eller emot alla människors lika värde och rättigheter.” Så skrev författaren och etikforskaren Ann Heberlein i Sydsvenskan den 20 december.

I sin artikel reagerade hon mot tanken att jämställa våldsbejakande högerextremister med våldsbejakande vänsterextremister som Antifascistisk aktion (AFA) och Revolutionära fronten (RF).

”Varken AFA eller RF gör någon hemlighet av att de betraktar alla medel, inklusive våld, som tillåtna för att krossa fascismen. Det är naturligtvis förkastligt men jag tror att det är en konsekvens av att dessa grupper upplever att samhället, i form av poliser, politiker och journalister abdikerat”, menade Heberlein som vägrade acceptera att någon kålsupardoktrin: ”Här har vi alltså å ena sidan en grupp människor som faktiskt vill något gott – försvara varje människas rätt till liv och existens oavsett etnicitet – och en annan grupp som anser att människor har olika värde beroende på sin härkomst.”

Ska vi godta att det resonemanget? Ingen vettig person som bekänner sig till demokrati och humanism kan med hedern i behåll uttrycka förståelse för högerextremisters ideologiska motiv och aktioner. Ty nazister och fascister representerar den absoluta ondskan.

Avgrundsvänstern har helt andra marginaler, eftersom dess påstådda ideal ändå är höga: antirasism, rättvisa, jämlikhet, feminism. När ”samhället”, som Heberlein formulerar det, inte lyckas stävja ökande tendenser av nyfascism, främlingsfientlighet och rasism – ja, då är det inte konstigt att vissa grupper känner sig manade att ta till grova metoder i motvärn. Beklagligt, men begripligt. Kanske bör vi, trots allt, beundra deras engagemang.

Ställ Heberleins tes (som hon sannerligen inte är ensam om) mot onsdagens reportage i SVT:s Uppdrag granskning. Där gavs en skakande inblick i ytterkantsvänsterns värld. För aktivisternas fanatism, brutalitet, samvetslöshet och nakna våldsromantik kan inte finnas andra ord än vämjelse och avsky.

Vad spelar deras antifascistiska och antirasistiska syften för roll? Det tycks mest vara förevändningar till att få släppa loss grottvarelsens primitiva instinkter inombords och gemensamt berusa sig på att sparka, slå, hota, vandalisera och trakassera.

RF och deras gelikar nöjer sig inte heller med att attackera högerextremister så urskillningslöst att även oskyldiga människor drabbas i samma veva. Säpo rapporterade nyligen om att vänsterextremisterna trappat upp våldet mot samhällsinstitutioner som Migrationsverket, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen.

Borgerliga politiker har också blivit måltavlor. Hatet riktar sig mot hela det etablerade demokratiska och kapitalistiska systemet, som anses alstra fascism och rasism.

Vänster- och högerextremister må bottna i skilda ideologier. Men bägge läger avvisar de facto erkännandet av människovärdets okränkbarhet. Deras fiendebild är lika total, kompromisslös, demonisk och avhumaniserande. Frågan är vad som är värst.

Vänstervåldet i sig, eller förståelsen och relativiseringen av det. Toleransen mot intoleransen är sannolikt den största faran, då garden till det öppna samhällets försvar sänks och blottar den sluttande vägen ner i barbariet. Därför kan inga marginaler av ursäktande sympatier finnas åt något håll.

Något som går sönder

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/3:Corren.

Vild skottlossning mellan yrkeskriminella ligor i tättbebyggt område. Det låter som rena maffiauppgörelsen á la Sicilien eller gangsterepokens Chicago. Men hände här, i Ryd, under helgen som gick.

Rena turen att inte vanliga, oskyldiga människor fick sätta livet till när kulorna ven omkring dem. Som Corren rapporterat är bakgrunden en maktkamp där de ökända gängen Black Cobra och Asir slåss om herraväldet över Linköping.

De vill helt enkelt inte ha någon intern konkurrens om att kunna hota, trakassera och utpressa sig till pengar, respekt och inflytande i vår stad.

Dessa ligors verksamhet är destruktiv, bokstavligen samhällsfarlig och äventyrar våra medborgerliga friheter. Det gäller också de aktiviteter som andra sorters ligor ägnar sig åt runt om i landet.

Fast dessa gäng är politiska med förryckta ideologiska motiv som drivkraft. De är inte mindre fördärvliga för det. Under samma helg som Black Cobra och Asir härjade i Ryd skadades flera personer, varav en mycket allvarligt, i samband med en feministisk demonstration på Internationella kvinnodagen i Malmö.

Polisen har anhållit tre misstänkta gärningsmän från avgrundshögern, deras brott rubriceras som mordförsök. Nazistiska Svenskarnas parti erkänner själva att deras medlemmar varit inblandade i angreppen på feministdemonstrationen.

Det var inte länge sedan en liknande händelse utspelades i Stockholmsförorten Kärrtorp, där nynazister i mitten av december förra året brutalt attackerade en antirasistisk manifestation.

När vi medborgare inte kan utöva rätten att demonstrera och offentligheten uttrycka våra åsikter utan rädsla för att anfallas av våldsbejakande extremister – då befinner vi oss i en situation vars drag snarare påminner om Weimarrepubliken, än om det trygga Sverige som vi trott oss leva i.

Symptomatiskt är att också ”autonoma” våldsverkare på yttersta vänsterkanten mobiliserar och sätter i system att angripa samhällsinstitutioner som Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen med trakasserier, hotelser och omfattande skadegörelse. Myndigheternas anställda tjänstemän attackeras till och med i sina egna hem. Horribelt!

Säpo befarar ytterligare upptrappning av det antidemokratiskt motiverade våldet under innevarande valår. Även de yrkeskriminella gängen försöker undertrycka demokratin och den fria åsiktsbildningen, genom att ge sig på journalister i syfte att skrämma dem till tystnad om ligornas framfart.

Corren har som bekant viss erfarenhet av sådant. Men detta mediehus viker sig icke en tum. Tvärtom. Betydelsen att vi alla står upp och försvarar det öppna samhället kan inte nog understrykas.

”Något håller på att gå sönder”, brukar Socialdemokraterna säga i sin retorik om dagens Sverige. En svepande och slapp anklagelse riktad mot regeringens skattesänkningar och uppstramade bidrag i socialförsäkringarna.

Men orden riskerar faktiskt att få reell täckning, dock ur ett helt annat perspektiv än S avsett. Något håller verkligen på att gå sönder i Sverige om såväl de yrkeskriminella som de politiska extremistgängen inte möter beslutsamt motstånd.

Detta ”något” är den allmänna säkerheten och demokratins frihetsvärden, minsta sprickbildning som ligorna åsamkar måste ses som oacceptabel.

En despot har lämnat scenen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorCorren.ren 7/3:

Nej, Hugo Chávez kunde förstås inte dött av naturliga orsaker. Hur skulle det sett ut? En grandios ledare av frälsarformat kan omöjligen falla för något så simpelt. Mäktiga, sinistra krafter måste varit i rörelse.

Den cancersjukdom som en längre tid brutit ned Venezuelas store härskare, de förtrampades vän, den kapitalistiska världsordningens orädde utmanare, var ett lömskt verk av den illvilligaste fienden av dem alla: USA.

Därmed kan Hugo Chávez få en martyrgloria som är värdig den religiöst anstrukna personkult, vilken han själv så flitigt odlade under sina 14 år vid makten. Och som väl passar in i Latinamerikas radikala tradition att upphöja sina vänsterhjältar till ikoniska offer för den amerikanska imperialismen. Som Che Guevara. Eller Salvador Allende. Helgon i socialismens parthenon.

Knappt hade Chávez’ lik hunnit kallna innan Venezuelas vicepresident Nicolás Maduro i ett TV-tal åkallade himmelens vrede över USA och lanserade konspirationsteorin att Vita husets agenter mördat presidenten genom att ha inympat cancerceller i dennes kropp. Befängda anklagelser, naturligtvis.

Men ack så typiska för den vulgära, hatiska antiamerikanism som bar Hugo Chávez’ signum. Hans megalomaniska idéer att spela rollen som en slags Sankt Göran mot USA-draken på den globala scenen fick honom att söka vänskapsallianser med notoriska skurkstater som Iran, Syrien, Vitryssland och Khadaffis Libyen.

Men varmast klappade hjärtat för Fidel Castros fängelseö. Chávez hymlade aldrig om att detta kommunismens Alcatraz i Karibien var förebilden. ”Kuba är ett hav av lycka. Det är dit Venezuela också ska”, deklarerade han året efter sitt makttillträde 1999.

Liksom Castro var även Chávez en uniformens man. Han inledde karriären som militär och försökte först erövra presidentpalatset på klassiskt sydamerikanskt vis: genom en statskupp 1992. När det slog slint, sökte han lyckan via valurnan istället. Venezuela var då (som nu) ett av ormbo av korruption och vanstyre.

Chávez lovade rättvisereformer och fick väljarna med sig, men gjorde sedan snabbt landet till en skendemokrati för att maskera utvecklingen mot personligt envälde. Domstolarnas och mediernas oberoende avskaffades, alla oppositionella uppstickare som kunde hota honom sattes bakom lås och bom.

Maktutövningen baserades dels på stödet från arméns knektar, dels på utnyttjandet av Venezuelas rika oljetillgångar. Höga världsmarknadspriser spelade Chávez turligt i händerna. Med inkomsterna från oljeexporten köpte han den fattiga befolkningens lojalitet och subventionerade frikostigt deras konsumtion.

Han använde även gärna pengarna till att införskaffa militära leksaker (helst ryska sådana), och som smörjmedel i relationerna till andra socialistiskt sinnade regimer. Några investeringar i teknik, industri och infrastruktur som kunnat trygga Venezuelas framtid såg dock ingen röken av.

Hugo Chávez var en olycka i livet och arvet han lämnar efter sig som död är inte mycket bättre.

Rött skräckvälde inför rätta

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (29/7) med anledning av den fällande domen mot ”kamrat Dutch”, en av de ansvariga för Pol Pots massmord i Kambodja:

”Döda allihop”. Ordern står skriven i marginalen på en lista över barn som hamnat i kamrat Dutchs våld. Han var den hänsynslöse härskaren i Röda khmerernas fruktade tortyrfängelse S-21, där omkring 17 000 människoliv släcktes. Idag, dryga tre decennier senare, har rättvisan hunnit i kapp honom.

Kaing Guek Eav, som är Dutchs riktiga namn, är den första av Pol Pot-regimens företrädare som fällts i en rättegång och får avtjäna ett mångårigt fängelsestraff. Ytterligare fyra ledande Röda khmerer väntar på att ställas inför skranket. Det är sannerligen på tiden.

1900-talet kan med fog kallas för folkmordens sekel. Blind ideologisk utopism, parat med exempellösa möjligheter till brutal våldsanvändning, födde totalitära monster som Hitlers Tyskland, Stalins Sovjet och Maos Kina. Offren för deras politiskt motiverade mördande kan räknas i långt över hundra miljoner människor.

I relativa tal står dock Pol Pots Röda khmerer i en klass för sig. Genast efter maktövertagandet i Kambodja 1975 iscensatte de en bisarr variant av bondekommunism. Städerna tömdes på invånare, folket föstes ut till primitiva slavarbetsläger på landsbygden. Svält, tortyr och massmord blev daglig rutin. När Pol Pot drevs bort av invasionstrupper från grannlandet Vietnam några år senare, var närmare två miljoner människor begravda på Dödens fält. Det motsvarade en femtedel av Kambodjas befolkning.

Men medan Hitlertysklands besegrade herremän ställdes till svars för sina synder, har de ansvariga för kommunismens brott tenderat att undkomma. Kamrat Dutch är en av de få från 1900-talets röda slaktardiktaturer som tvingats betala priset i en rättsprocess (han har också erkänt skuld). Bara detta gör domen till en historiskt viktig händelse, både symboliskt och rent faktiskt. Den blir därmed inte enbart en uppgörelse med Röda khmerernas tyranni, utan även med kommunismens idévärld som sådan.

Tyvärr har vägen till den FN-stödda processen i Kambodja varit lång, svår och omständlig. Att det skulle dröja över 30 år innan den första fällande domen, har till icke ringa del sin förklaring i cynisk realpolitik från USA:s sida.

I slutet av 70-talet ogillade Vita huset starkt att Vietnam, som USA precis förlorat ett krig mot, utökade sin maktbas genom att invadera Kambodja. Även om amerikanerna inte hade något till övers för Pol Pot, kom den principlösa principen om ”fiendens fiende är min vän” att gälla.

För att motarbeta Vietnam började därför USA backa upp Röda khmererna och såg bland annat till att dessa kunde fortsätta att representera Kambodja i FN. Strategin drogs upp av president Carter och fullföljdes under Reagan och Bush d ä. Först när Bill Clinton tillträdde 1993 kastades politiken om till att istället fånga in Pol Pot och hans hantlangare. Pol Pot själv undkom dock rättvisan genom en hjärtattack 1998.

Bättre sent än aldrig får man väl säga om den nuvarande rättsprocessen. Men nog vore det passande att även USA tvättade sin egen smutsiga byk i den här historien.