Kategoriarkiv: USA

Hur kan vi säga nej?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/8:Corren.

Senhösten 2009 skickades miljöminister Andreas Carlgren (C) fram för att möta pressen i Rosenbad. Statsrådet deklarerade Clint Eastwoodaktigt att nu var hans ”23 månader av tuff miljögranskning” till ända. Och resultatet?

Tja, det var ju ingen Clintanrulle, trots Carlgrens smått rörande försök att maskera undfallenheten.

Alltså ja till Rysslands begäran att dra en jättelik gasledning genom svensk ekonomisk zon nära Gotland i Östersjön. 200 000 rördelar skulle svetsas ihop från Viborg till Greifswald och förse Tyskland med 55 miljarder kubikmeter gas årligen.

Bakom det kontroversiella projektet: Nord stream. Huvudägare: den ryska energijätten Gazprom.

Starkt kritiska röster höjdes när planerna annonserades. Putinregimen, som redan då med Georgienkriget tydligt visat färgen om sin natur, skulle genom Nord Stream skänkas en oroande jackpott.

Dels sattes Tyskland, ett av EU:s kärnländer och Europas ekonomiska motor, i riskabel beroendeställning till Kreml om rysk gas tilläts spela en avgörande roll för tyskarnas energiförsörjning.

Dels skulle själva gasledningen bli en slags revirmarkör för Ryssland, ett ur Kremls ögon sett legitimerande av Östersjön som del i den ryska geopolitiska ”intressesfären”. Det pekades varnande på att Ryssland uttryckligen betraktade sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken.

Men den moderatledda Alliansregeringen duckade och valde formeln att behandla Nord stream som blott ett miljöärende. Andreas Carlgrens ”tuffa” granskning var en charad. I den stund som Nord streams ansökan registrerades i Rosenbad, fanns inget annat alternativ än att vika ner sig.

I den verkliga världen är det dock föga lönt att sjunga med änglarna i klander av Fredrik Reinfeldts ministär. Vad hade lilla Sverige att sätta emot när muskelgrabbarna klampar på?

Vi var en lika utsatt som klent försvarad småstat utan allierade, de facto impotent på stormaktspolitikens och säkerhetsstrategis slagfält om Nord stream. Det var endast för Alliansregeringen att rulla runt och sprattla med benen.

Men vi kunde lärt läxan till nästa gång liknande utmaningar riktades mot väsentliga säkerhetsintressen som berör vår nation och vårt närområde.

Steg ett vore att verkligen inse de kalla realiteter vi har att tampas med.

Steg två vore att ordentligt stärka vår försvarsförmåga i Östersjöregionen och skaffa allierade som kan backa upp oss. Någon tvekan ska icke råda kring vår trovärdighet att hävda vårt lands integritet och beslutsamhet. Räkna inte med några möjligheter att köra över Sverige hur som helst, det kostar att bråka med oss!

Så vad hände?

2016 körs historien i repris. Gazprom vill bygga Nord stream 2. Argumenten mot projektet är samma som 2009, därtill än mer brännande i ljuset av Rysslands överfall på Ukraina och ockupation av Krim.

Baltstaterna i Nato säger sturskt nej till gasledningen. Det uppmanade USA:s vicepresident Joe Biden även Sverige att göra när han var på Stockholmsbesök förra veckan. Moderaterna, idag i opposition, kräver också nej i dramatiska termer.

Okej. Bara en fråga. På vilket sätt är Löfvens regering bättre rustad nu att avvisa Nord stream än Reinfeldts då?

Sverige enligt Coolidge

Publicerad den av
Svara

Calvin Coolidge

Skrivit i Corren 13/8:Corren.

Som svensk beundrare av republikanen Calvin Coolidge, USA:s president under tjugotalets glada Gatsbyepok, vore det naturligtvis intressant att veta vad han ansåg om ens eget land.

Tyckte han överhuvudtaget något? Sveriges plats på Vita husets agenda kan inte kallas trängande, än mycket mindre då än nu.

Dock. En uppgift har jag lyckats gräva fram. Det hände sig nämligen att kronprins Gustaf Adolf – sedermera med kungligt regentnummer VI – besökte USA 1926.

I hans närvaro passade Coolidge på att avtäcka ett monument över John Ericsson i Washington DC (Ericsson var alltså den från Värmland bördige uppfinnaren som konstruerade pansarbåten USS Monitor under amerikanska inbördeskriget, vilket gjorde honom till nationalhjälte over there).

I invigningstalet sa Coolidge bland annat:

Sverige är ett land där tillvaron inte varit lätt. Det ligger under polcirkeln med frostigt klimat, där landskapet är robust, där jorden motvilligt ger ifrån sig skörd till dem som brukar den. Men genom århundraden har dess folk vant sig vid att uthärda svårigheter. De yttre förhållandena har bidragit till att ge denna lilla nation på knappt 6 miljoner invånare styrka, storhet och karaktär.

Självständighet, mod och uppfinningsrikedom har utmärkt svenskarna sedan vi första gången läste om dem hos Tacitus och Ptolemaios. Den magra jorden drev dem att söka sig till havs, deras naturliga egenskaper drev dem till äventyret. Deras fartyg har kastat ankar vid alla kända stränder och vågat sig långt ut i det okända, deras framgångar har haft brett inflytande på den efterföljande europeiska historien.

Det måste väl anses som tämligen smickrande ord?

Och faktiskt ett aktuellt inlägg ur det förflutnas annaler i sommarens inrikespolitiska debatt om svenskheten, dess värderingar och egenskaper. Självständighet, mod, uppfinningsrikedom, att möta tuffa förhållanden med styrka och djärvhet, att ta språnget mot vidare horisonter – det ansåg alltså Calvin Coolidge vara typiskt svenskt.

En utomståendes blick kan inte sällan identifiera signifikativa mönster, som annars gärna i vår invanda närsynthet kan undgå oss själva.

Jag skulle vilja säga att Coolidge, som fick USA att blomstra efter första världskrigets tragedi och ingöt ny optimism bland amerikanerna, även har ett hoppfullhetens budskap till dagens Sverige. Mobiliserar vi det nationella arv ur vårt folks djup som Coolidge talade om, kan vi nog övervinna vilka problem det vara månde och hysa förtröstan om en ljus framtid.

Trevlig helg, käre läsare. ”Keep cool with Coolidge”, som presidentens valslogan löd.

Pressfrihet under tryck

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/8:Corren.

Ben Bradlee var den legendariskt tuffe chefredaktören på Washington Post, tidningen som (länge ensam och i hård motvind) bidrog till att rulla upp Watergateskandalen vilken fick president Nixon på fall.

En mer mjukryggad kollega kritiserade Bradlee en gång för att framstå som alltför arrogant. Bradlee blev inte svaret skyldigt: ”Du låter som en av de redaktörer som syftar till att smöra för dina kompisar i samhället och ge dem vad de vill ha. Ingen kommer att kalla dig arrogant på det sättet. Ingen kommer att kalla dig tidningsman heller”.

Om än osminkat och en smula rått uttryckt, fångade Bradlee i ett nötskal pressens credo och uppgift. Att inte gå i några maktintressens ledband. Att värna konsekvensneutraliteten som publicistisk princip. Att stå för en självständig, oberoende, grävande och trovärdig nyhetsrapportering i inga andras tjänst än läsarnas.

Om någon potentat uppfattar sånt som ”arrogant” må det vara hänt.

Nixon exempelvis hatade Washington Post i starkare termer än så. Det är begripligt. Tidningens envishet spräckte ju Vita husets mörkläggningsförsök av Watergateinbrottet och drog fram Nixonadministrationens skumraskaffärer i ljuset.

Gissningsvis är Dagens Nyheter inte heller direkt älskad av Riksrevisionens höga chefer, efter DN:s nyligen avslöjade korruptionshärva inom den myndighet som ska vara hederlighetens bastion i det officiella Sverige.

Utan det fria, granskande, obekväma ordet vissnar demokratin och det öppna samhället sluts.

Dessvärre lever vi i en oroande tidens trend av ansatt pressfrihet. I USA har presidentkandidaten Donald Trump och hans värsta supportrar gjort till en sport att hetsa, hota och uppvigla mot journalister som följer hans kampanj.

I Turkiet har Erdogans klappjakt på reportrar tilltagit dramatiskt och redaktioner har stängts på löpande band. I Putins Ryssland är det fria ordet mer eller mindre dött.

Även i EU finns allvarliga varningstecken. P1-programmet Medierna rapporterade den 30/7 hur regeringarna i Ungern, Kroatien och Polen systematiskt stryper utrymmet för den oberoende journalistiken i sin strävan efter regimvänligare ”nyheter”.

I Sveriges riksdag har vi ett stort parti – SD – som odlar konsekvent avsky mot den självständiga pressen och ser yrkesverksamma journalister som fiender.

Gemensamt för krafter som dessa är att inga Ben Bradlees ska finnas i deras samhällen. De vill bara ha lojala kompisar i media. Pressen ska vara kontrollerad, styrd och vinklad efter deras önskemål för att göra människor fogligare, underdånigare, och mottagligare för politiserad propaganda. De vet att demokratins hörnsten är informerade medborgare som tillåts att tänka själva.

Därför är den fria nyhetsförmedlingen, det oavhängiga ordet, idag viktigare att försvara än på väldigt länge.

Benjamin C Bradlee

Ben Bradlee. Chefredaktör för Washington Post 1968-1991.

Ayn Rand i rocktappning

Publicerad den av
Svara

Rush 2112

Skrivit i Corren 6/8:Corren.

1976 skimrar av populärmusikaliskt guld. För 40 år sedan släpptes många suveräna rockalbum med band som The Eagles (Hotel California), KISS (Destroyer) , Thin Lizzy (Jailbreak), Rainbow (Rising), ELO (A New World Record) – och Bob Dylan slog till med mästerverket Desire (bara det, ni!).

Men kanadensiska powertrion Rush, med sitt dundervax 2112, var de enda i skaran som uttryckligen inspirerandes av den liberala filosofen Ayn Rand. Man måste tillåtas musicera utan restriktioner och få spela gitarr i världen, annars blir livet fattigt.

Så löd Rushs tolkning av Rand ungefär, och ståndpunkten är klart rimlig. Musik gör onekligen vår tillvaro rikare.

Det gör även pengar, förstås – om man har några. Vilket var ABBA:s budskap samma år. ”Money, money, money / Must be funny / In the rich’s mans world”, sjöng vår egen supergrupp på hitsingeln från skivan Arrival.

Låten har ett socialt underifrånperspektiv; om en arbetarkvinna som jobbar hårt, knappt får några slantar över, och drömmer om att fånga en välbärgad herre, alternativt vinna på kasino.

”All the things I could do / If I had a little money”, förklarar Ann-Frid Lyngstad i en vers. Men hennes lösningar på situationen ter sig fåfänga. Vill vi ha en rikare värld för alla, och inte bara för några få, är Rush en konstruktivare väg på spåren.

Vrid lite på temat i 2112 – om att få musicera fritt utan restriktioner – till att få handla fritt utan restriktioner. Global frihandel, med sin internationella arbetsfördelning och sitt effektivare resursutnyttjande, är oöverträffat som medel att lyfta människor ur armod, höja standarden för breda grupper och allmänt reformera levnadsvillkoren i positiv riktning.

Ayn RandEtt verkligt mänsklighetens Jailbreak som Ayn Rand skrivit: ”Grundförutsättningen i kapitalistisk utrikespolitik är frihandel – det vill säga att avskaffa handelshinder, skyddstullar och särskilda privilegier – att öppna världens handelsvägar för fritt internationellt handelsutbyte och konkurrens mellan alla enskilda medborgare i alla länder som handlar direkt med varandra. Under 1800-talet var det frihandeln som befriade världen genom att sälja billigare och undergräva alla kvarvarande spår av feodalism och det etatistiska tyranni som utövades av enväldiga monarker.”

1976 var det presidentval i USA. Så även i år. Tyvärr ser det ut att bli en Destroyer – både Hillary Clinton och Donald Trump har av populistiskt protektionistiska skäl motsatt sig USA:s stora frihandelsavtal med Europa och Asien.

Men murar, hinder, restriktioner på människors fria skapande och utbyte med varandra, har aldrig lett till någon guldålder vid regnbågens kant. Färre money, mindre funny, snarare.

Vill Rush vara vänliga att stämma instrumenten igen?

President Clinton igen?

Publicerad den av
Svara

Clinton

Skrivit i Corren 30/7:Corren.

Amerikanska presidentvalsåret 2016 blir ett utropstecken i historieböckerna. Demokraterna blev det första av de bägge stora partierna att nominera en kvinna till Vita huset. Republikanerna begick självmord som seriös politisk kraft och nominerade en monsterversion av Bert Karlsson.

Därmed har bägge partier lyckats med konststycket att kröna två kandidater som ingendera möter någon vidare uppskattning i den breda allmänhetens ögon. Tvärtom är motviljan, ja avskyn, påfallande för såväl Donald Trump som Hillary Clinton i det amerikanska folkdjupet.

Inte konstigt att många vanliga väljare förbluffat frågar sig om dessa presidentaspiranter verkligen är de bästa som USA, världens främsta och viktigaste demokrati, har att komma med. Knappast ett gott tecken i en nation som redan slagit rekord i misstro mot det politiska etablissemanget.

Den osannolike vulgärpopulisten Trumps högerreaktionära mobilisering i de republikanska primärvalen bär syn för sägen. Det gör även Bernie Sanders framgångar på den demokratiska sidan.

Att en uttalad socialist med ett vilt svingande vänsterbudskap kunnat väcka sådan närmast religiös entusiasm bland demokratiska supporterskaror är onekligen häpnadsväckande. Det är också talande för Hillary Clintons svaghet.

Visst är det ett betydelsefullt genombrott i sig att en kvinna kan bryta den långa raden av enbart manliga regenter bakom Ovala rummets skrivbord, precis som det var när Barack Obama blev den första färgade presidenten i sällskapet.

Men Hillary Clinton personifierar samtidigt bilden av den ingrodda, maktfullkomliga, korruptionsglada Washingtonelit som mängder av amerikaner har på näthinnan och är hjärtligt trött på. Tanken att det skandalomsusade Clintonparet ånyo ska flytta in i Vita huset är magstark. Särskilt som två representanter för Bushklanen nyligen haft byggnaden i besittning.

Utvecklingen mot ett politiskt aristokratvälde ligger inte bara sällsynt illa i tiden, det svär mot den amerikanska samhällsidén.

Symptomatiskt är Hillary Clintons svårigheter att formulera ett övertygande svar på varför just hon ska bli president (den konservative kolumnisten Charles Krauthammer drog häromdagen en föga smickrande, men träffande parallell till Ted Kennedys oförmåga att besvara samma fråga när han försökte utmana Jimmy Carter inför valet 1980).

Det är som Hillary Clinton i dynastisk anda helt enkelt anser sig ha rätt till Vita huset, som en självklar krona på en lång, strävsam, hungrig maktkarriär. Dock. Vem annan finns att hoppas på när alternativet är Donald Trumps freakshow?

En Jefferson från Ås

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/7:Corren.

Som nyvald centerledare sommaren 1971 förklarade Thorbjörn Fälldin:

”Målet för vår politik är det decentraliserade samhället. Decentraliseringspolitiken har två huvudlinjer. Dels är det decentraliseringen av beslutsprocessen, att så mycket som möjligt av besluten skall fattas så nära människorna som möjligt. Det är många tecken som tyder på att detta är nödvändigt om vi skall behålla och stärka förtroendet för den representativa demokratin. Dels gäller det att decentralisera bebyggelse och näringsliv.”

Detta var i en tid när flyttlassen från landsbygden fyllde miljonprogrammets gråa betongförorter i städerna. Urbaniseringen hade gått i racerfart efter andra världskriget och den sociala ingenjörskonstens samhällsplanerare hade blivit allt djärvare i sina anspråk.

Men i den ultramoderna industri- och välfärdsnationen Sverige växte missnöjet med dess baksidor: miljöhoten, den fartblinda teknikvurmen, storskaligheten, överbyråkratiseringen, maktkoncentrationen.

Ett sedan åratal insuttet och övermodigt regeringsparti, nu med Olof Palme vid rodret, gick dessutom i radikalare socialistinspirerad riktning.

Thorbjörn Fälldin var ingen ideolog. Dock förkroppsligade denne odalbonde från gården Ås i ångermanländska Ramvik värderingar vilka inte var väsensskilda en viss Thomas Jefferson; lantbrukaren från Monticello i Virginia som var amerikansk grundlagsfader och president 1801-09.

Likt Jefferson såg Fälldin samhället ur den småfolklige hemmansägarens perspektiv, vände sig mot politisk toppstyrning och elitvälde, var skeptisk till stadslivet som normerande för utvecklingen och värnade civilsamhällets medborgaranda.

”The true foundation of republican government is the equal right of every citizen in his person and property and in their management”, sa Jefferson.

”Vaktslagningen kring den enskilda äganderätten har alltid varit en ledstjärna”, sa Fälldin och slog i samma anda fast:

”Den enskilde individens rättssäkerhet är en lika viktig grundval för en demokratisk rättsstat som äganderätten. Vårt partis breda folkliga förankring har alltid gjort det till en självklarhet att ställa upp på individens sida mot byråkratisk myndighetsutövning och förmynderi”.

Fälldins budskap och person gjorde honom till borgerlighetens naturlige härförare under 70-talet. Han kanaliserade stämningar i folkdjupet som blev murbräckan mot Socialdemokraternas långvariga maktmonopol, han avbröt socialiseringsivern och ledde Sverige in på friare vägar.

Såväl före, under och efter sin tid som partiledare och statsminister behöll han rötterna i myllan och fortsatte att bruka sin gård som den självklaraste sak i världen. Han lät sig aldrig deformeras av makten och politiken.

Thomas Jefferson från Monticello hade nog gillat Thorbjörn Fälldin från Ås. Finns det en himmel har de säkert en del att prata om däruppe.

Fälldin

Jordnära statsman. Thorbjörn Fälldin 1926-2016.

Konspiration mot Amerika

Publicerad den av
Svara

Donald Trump

Skrivit i Corren 23/7:Corren.

Vid Republikanernas konvent i Cleveland, Ohio sommaren 1924 nominerades Calvin Coolidge till partiets presidentkandidat. När Republikanerna sommaren 2016 återvände till Cleveland för att hålla sitt konvent nominerades Donald Trump.

Tydligare kan inte förfallet illustreras.

Coolidge var en principfast och skicklig liberalkonservativ politiker, återhållsam, godhjärtad, anspråkslös. Coolidge stod för välstånd, frihet och optimism.

Under hans ämbetsperiod transformerades USA till en modern industrination som slog alla andra ekonomier med hästlängder och murade grunden för amerikanernas supermaktsställning.

Coolidge var en av den solige republikanen Ronald Reagans förebilder när han på 1980-talet ledde USA till pånyttfödelse och seger i kalla kriget efter ett trist decennium av Watergate, Vietnam, stagnation, rost och självtvivel.

Det är mer än ett knappt sekel som skiljer Cleveland 1924 och 2016 åt. Det är ljusår.

Vad är det för man som partiet i veckan underkastat sig? En ogenerad narcissist, en grovhugget skrävlande mediaclown, som vunnit primärvalen genom att utan hämningar vädja till människors lägsta instinkter.

Trump har slagit ut rader av avsevärt respektablare, erfarna medtävlare och vridit Republikanerna ur ett hjälplöst partietablissemangs händer.

Han har gjort det med ett ärkepopulistiskt budskap, vars enda sammanhängande tråd är självförgudandet av den egna personen som någon slags machofrälsare och ett oblygt spelande på rädslans, främlingsfientlighetens, politikerföraktets och den nationella inskränkthetens känslosträngar.

Donald Trump är en intellektuell och moralisk ruin. Han är en vandrande förolämpning mot det parti som varit Lincolns, Coolidges och Reagans.

Roth Konspirationen mot AmerikaHan ger isande föraningar om att skapa ett stämningsläge i USA, som påminner om Philip Roths kontrafaktiska roman Konspirationen mot Amerika (2004). Där har isolationisten, tyskvännen och antisemiten Charles Lindbergh vunnit presidentvalet 1940 över Franklin D Roosevelt.

Lindbergh inleder vänskapliga relationer med Japan och Tyskland, hans styre präglas av allt mindre etiska och konstitutionella hänsyn, en smygande mörkrets och otrygghetens paranoia tar nationen i sitt grepp.

Orättvis, svartmålande jämförelse? Trump har redan satt USA:s säkerhetspolitiska nyckelroll i gungning. Han garanterar inte hjälp till Baltikum vid ett ryskt anfall, han är skeptisk till Nato och till skyddet av USA:s allierade i Asien. Han beundrar uttryckligen Putin, tycker inte att USA har rätt att fördöma Erdogans våldsregemente i Turkiet, och så vidare.

En president Donald Trump är liktydigt med ett republikanskt parti som gjort historisk konkurs, ett USA abdikerande från sina traditionella bastioner och en värld där despoterna ges frikort.

På glid in i mörkret

Publicerad den av
Svara

USA EU

Skrivit i Corren 19/7:Corren.

Brist på dramatiska frågor att avhandla fanns inte när EU:s utrikesministrar och USA:s dito John Kerry möttes i Bryssel under måndagen.

Mot bakgrund av världspolitikens stormiga skymningsläge var det knappast märkligt att det utåt betonades vilken fundamental roll som den transatlantiska länken mellan Europa och USA spelat för demokratin, friheten och välståndet.

Detta partnerskap svetsades ihop under andra världskrigets kamp mot nazismen och fascismen, under den fortsatta nödvändigheten att besegra kommunismen; det tog sig uttryck i Natos och EU:s bildande, det representerar en oskattbar civilisatorisk värdegemenskap.

Positivt var därför löftet om att ytterligare stärka banden genom påskyndandet av det stora europeisk-amerikanska frihandelsavtalet, som nu ska försöka förverkligas redan innan årets utgång.

Men samtidigt, på andra sidan Atlanten i Cleveland, inleddes Republikanernas partikonvent som ska kröna vildhjärnepopulisten och förolämpningsmaskinen Donald Trump till presidentkandidat – en uttalad protektionist och frihandelsmotståndare, isolationist och Putinbeundrare.

Om denne olycka når det mäktigaste politiska ämbetet i världen, hur säkra kan vi då vara på att det transatlantiska partnerskapets hållfasthet och styrka?

ErdoğanEtt USA på drift är det sista vi behöver i denna påfrestande tid av global islamistisk terror, IS-jihadism i ett statskollapsande Mellanöstern, geopolitisk rysk aggression, ovisshet om det kinesiska tyranniets vägval och ett EU som brottas med flyktingkris, ökande främlingsfientligt auktoritära krafter, konvulsionen av Brexit och som lök på laxen: den misslyckande militärkuppen i Turkiet, utnyttjad av presidentsultanen Recep Tayyip Erdogan för att koppla greppet hårdare kring makten.

Hans ogenerade utrop att ”upproret är en gåva från Gud” säger allt om denne cyniske skurk. Erdogan har tagit tillfället i akt att inleda massutrensningar i statsapparaten, än mer likrikta systemet till sin fördel och kanske återinföra det barbariska dödsstraffet.

Hoppet om Turkiet som regional utvecklingsmodell för en demokrati på muslimsk botten ter sig definitivt grusat, så även illusionen om Turkiet som framtida EU-medlem.

Erdogans tidigare tunga syndakatalog av valfusk, rättsövergrepp, klappjakt på journalister och förtryck av den kurdiska minoriteten har visat vilken Putinartad, skendemokratisk gangster han är, nu slår han ut i full blom.

Men vad ska EU och USA göra? Turkiet är en Natoallierad gränsande till Syrien och behövs i kriget mot IS. EU betalar Erdogans regim miljardbelopp för att Turkiet ska dämma upp Mellanösterns flyktingvåg.

Vill väst på allvar bråka med en sultan som sitter med sådana realpolitiska trumfkort på hand?

Turkiet, fortfarande ovilliga att erkänna det ottomanska sultanatets folkmord 1915.