Kategoriarkiv: USA

Carter for president

Publicerad den av
Svara

carter

Skrivit i Corren 16/11:Corren.

Jimmy who? Hans kandidatur ansågs osannolik, som ett hybisartat skämt. En jordnötsfarmare från den lilla hålan Plains i djupa söderns bakvatten Georgia. På 60-talet hade han varit senator delstatsförsamlingen, därefter suttit en period som guvernör. Och nu skulle alltså denne anonyme man, utan andra resurser än sin egen och en handfull medarbetares entusiasm, kampanja till Vita huset?

Men Carter var helt rätt i tiden 1976. Den folkliga misstron mot Washingtoneliten var massiv, det politiska stämningsläget hade inte varit så polariserat i mannaminne. Känns takterna igen 40 år senare?

Chock och förvirring råder idag inom Demokraterna efter den tunga valförlusten. Uppenbart var den dynastiska etablissemangskandidaten och av ihärdiga korruptionsrykten solkade Hillary Clinton en rejäl felsatsning (även om hon faktiskt fick något fler väljarröster totalt sett än Donald Trump). Sökarljuset börjar så sakta riktas efter en bättre lämpad representant som kan ge partiet revansch mot Trump och Republikanerna 2020. Det är förstås långt dit och vad Trump befaras kunna hitta på tills dess vågar man knappt tänka på.

Ändå ett stilla råd till Demokraterna: varför inte försöka finna en ny Carter, om han existerar därute? En otippad outsider med folkligt gehör, fri från bindningar till getingboet i Washington – som Trump. Men till skillnad från honom en seriös, principfast, ärlig och obefläckad humanist. Den kandidaten var Jimmy Carter 1976.

jimmy-carter-grinI ett USA sönderfrätt av Nixon, Watergate och Vietnam slog han an en sträng hos väljarna som bar hela vägen fram, synbarligen i trots mot skyhöga odds. Det är glömt numera, men Carters för TV iscensatta gräsrotskampanj av äkthetsdoftande amerikansk idealism var fantastiskt skickligt genomförd. Mediernas skepsis vändes snart och Carters vita leende tandrader (”The Grin Will Win”) blev ett optimistiskt varumärke.

Kontrasten till Carters misslyckande som president är slående. Eller? Gisslandramat i Iran, den sega lågkonjunkturen och förlusten till fenomenet Ronald Reagan 1980 har fått många att avskriva Carter som en svag och parentetisk figur. Det är mycket orättvist.

Carter var en konservativ demokrat, ingen vimsig mellanmjölksliberal. Han stod för budgetdisciplin och försökte bekämpa kongressledamöternas ingrodda vana att spendera skattepengar på tveksamma projekt för att vinna röster i hemmadistrikten.

Han avskaffade en mängd ineffektiva statliga regleringar som handikappade näringslivet. Han tillsatte monetaristen Paul Volcker som centralbankschef med uppdrag att återställa hälsan i den sjuka 70-talsekonomin, vilket krävde ett stålbad men som lade grunden för nästa decenniums tillfrisknande.

Inom utrikespolitiken gjorde Carter mänskliga rättigheter till en högprioriterad fråga. Han var återhållsam med att bruka vapenmakt, samtidigt som han startade en omfattande modernisering av militären för att hålla tyrannierna (främst Sovjetryssland) stången.

I Ivan Elands bok Recarving Rushmore (2014) – som rankar samtliga amerikanska presidenters politik för fred, välstånd och frihet – hamnar Jimmy Carter på plats 8, högst av alla innehavare av ämbetet sedan förra seklets början. Som USA och världen ser ut i dessa dagar vore det nog inte dumt om det hos Demokraterna anmälde sig en förmåga av samma kaliber. Gärna snabbt.

Det nakna Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/11:Corren.

En tydlig sänd signal. Obama och Löfven var sammansvetsade. Hade Putin tankar på farliga äventyr i Östersjöregionen skulle han få veta att USA helhjärtat backade upp Sverige och övriga utsatta länder i området.

”Vi är enade i vår oro över Rysslands alltmer växande aggressiva militära närvaro”, deklarerade Obama med Löfven vid sin sida i Vita huset. Ingen idé för Moskva att hoppas på framgång genom hot, skrämsel och splittring här inte!

Detta var i maj och Löfven kunde vara nöjd, väldigt nöjd, med sitt besök hos världens mäktigaste man. I honom hade Sverige en kassaskåpssäker vän nu när det mörknade betänkligt vid horisonten hemma. Inför pressen kostade till och med Obama sig på ett skämt. ”Vi var egentligen överens om för mycket för att mötet skulle bli intressant”, skrattade presidenten.

Vem skrattar i dessa dagar? Knappast Löfven, antagligen Putin. Obama är strax historia. Donald Trump tar över Vita huset i januari. Den fasta bastion som Löfven lutat sig mot och satsat på tycks därmed blivit till grus och sand.

Löfvens säkerhetspolitiska linje är inte ny. Snarare har han trampat vidare i Tage Erlanders gamla fotspår. Sverige ska vara alliansfritt, inte underteckna några garantier om gemensamt försvar med andra. Däremot lägga sig nära Nato och i ömsesidigt strategiskt intresse odla intima relationer med USA.

Under kalla kriget skedde det i illa dold hemlighet, sedan allt öppnare och Löfvens regering har tagit Sverige ungefär så långt man kan komma på det spåret.

Med Trumps oberäknelighet, isolationistiska reflexer, Putinvänliga inställning och Natoskeptiska hållning är spårets vansklighet synat och kraschen in i återvändsgränden överhängande.

Natomedlemmarna har åtminstone glasklara avtalsenliga förpliktelser att peka på, som i decennier utgjort grundbulten i den europeiska säkerhetsordningen. Brottet vore rena München 1938 om Washington ensidigt drog sig ur. Vi har ingenting, mer än en uppenbarligen naiv klockartro på att USA ständigt ska vara vår store starke, skyddande kompis när Ryssland bråkar på skolgården.

Att USA istället skulle vilja bli polare med den där allt mer utmanande flåbusen? Det har inte ingått i vår föreställningsvärld.

Ingen krets av garanterade Natovänner i Europa har vi heller. Och de egna knytnävarna räcker inte långt, då vi i tidigare bred politisk lättsinnighet beslutat att Sveriges nationella försvar är en i stort sett onödig utgiftspost.

Nakna står vi medan det börjar blåsa kallt. Rysligt kallt.

Vansinnets politik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/11:Corren.

Asch, han snackade nog bara.´Tom, uppblåst retorik. Låt oss hoppas på det bästa. Det finns ju en verklighet också.

Men när världens mäktigaste offentliga ämbete, i världens ledande demokrati, väntar på att intas av en oberäknelig joker till ärkepopulist som Donald Trump kan vi inget säkert veta.

Allt förnuft och all rationalitet talar för att hans ekonomiska politik är vansinne. Ska USA börja lösgöra sig från den globala marknaden? Det är ungefär exakt vad Trump lovat göra under sin paroll ”Make America Great Again”.

Han vill reversera utvecklingen av den internationella arbetsfördelningen genom att återställa jobb och industriproduktion som gått till Kina, Mexiko och andra låglöneländer.

Frihandeln ska strypas och höga strafftullar införas när USA sluter sig inom isolationismens ”trygga” murar. NAFTA, det nordamerikanska frihandelsavtalet, har Trump hänvisat till papperskorgen. TTP med Asien är att glömma, TTIP med EU likaså.

Vidare ska alla illegala invandrare kastas ut. Men Trumps stora skattesänkningar låter väl bra? Problemet är att Trump lovat väldiga infrastruktursatsningar samtidigt som han vägrar skära ned på utgifterna till de offentliga välfärdsprogrammen.

Konsekvenser? Det redan närmast astronomiska underskottet i USA:s statsfinanser skulle explodera. Ytterligare en svår smäll vore deportationen av de många miljoner människor som jobbar utan uppehållstillstånd i landet och som företagen är beroende av. Realismen i att kunna flytta hem gamla arbetstillfällen i branscher som blivit olönsamma, är som om Stefan Löfven beslutat att de svenska varven skulle återuppstå i sin forna glans. Och på detta ett handelskrig mot övriga världen!

Make America Very Poor. Det är den faktiska innebörden av Donald Trumps kampanjslogan. Och han skulle dra övriga industriländer med sig ned i en global recession.

Historiskt är ekonomisk tillbakagång och protektionism ett säkert recept för underblåsande av politiskt vettvilliga krafter och ökade internationella spänningar. ”Om inte varor korsar gränserna kommer soldater att göra det”, menade den franske 1800-talsliberalen Frédéric Bastiat – inte utan fog.

Trumps ekonomiska program är en farlig och motsägande förvillelse, men han har vunnit presidentposten på det. Även om det finns åtskilliga sansade och frihandelsvänliga republikaner i kongressmajoriteten – samt en mäktig amerikansk näringslivssektor som förstås har insikt i elementa – får man aldrig underskatta vad oförnuft och irrationalitet kan ställa till med.

Den globala marknadsliberalismen bevisade sin överlägsna välståndsbildande förmåga kring förra sekelskiftet. Det stoppade som bekant inte stormakterna från den monumentala dumheten att slå sönder denna frihetliga ordning och sedan inta en restriktiv hållning med ett batteri av statliga regleringar, tullar och handelshinder.

Donald Trump förmår rimligen inte att genomföra sin ekonomiska politik till punkt och pricka. Det är sant att verkligheten är en tung, bromsande och modererande faktor. Men Trump kan ändå åstadkomma stor skada med kursen han förespråkar och bidra till att världsekonomin går in i en regressiv fas.

Och som sagt, minns att verkligheten har ställts på ända förr. Klart att det kan hända igen. Det hände precis nyss.

En fullständigt osannolik person som Donald Trump är vald till USA:s president.

Vakna, mardrömmen fortsätter!

Publicerad den av
Svara

Christian Dahlgren Corren

Skrivit i Corren 10/11:Corren.

Den långa mardröm som varit 2016 års osannolikt hätska, upprivande och på många sätt chockerande presidentval är över.

Men mardrömmen visade sig bara vara ett preludium till det otänkbara: Donald Trump, den vulgäraste och olämpligaste kandidat som toppat något av de stora partiernas valsedlar till Vita huset, kommer att bli USA:s nästa president. Bäva, Amerika! Bäva, världen!

Vi är nu inne på ett totalt okänt territorium.

En värre valkampanj på nationell nivå än den som nyss varit har inte skådats i USA under modern tid. De redan innan såriga motsättningarna i det politiska livet har blivit än mer inflammerade. Med Donald Trump som vinnare i denna batalj finns föga tecken på att lindring är att vänta.

Visserligen präglades hans segertal av försonlighet och en utsträckt hand till såväl vänner som motståndare, en för Trump osedvanlig eftergift till traditionell kutym i dessa sammanhang. Men trovärdigheten är inte direkt slående.

Vi har ändå att göra med en sällsynt polariserande figur som nått den högsta makten på tvärs även inom sitt eget parti, vilket han mer eller mindre kapade i vårens premiärval.

Från ruta ett har Trumps bana till Vita huset varit en freakshow av brutalt språkbruk, vilda konspirationsteorier, ett budskap genomsyrat av isolationism, rasism, sexism, avsky mot den fria pressen och den amerikanska demokratins institutioner.

Gensvaret han mött hos väljarna är ett skrämmande mått på hur djupt motviljan mot etablissemanget är i breda folklager och är en vådlig draksådd för framtiden.

Demokraterna visade samtidigt en förbluffande tondövhet genom att inte kunna vaska fram en fräschare kandidat än Hillary Clinton. Att i dynastisk anda bereda vägen för nomineringen av henne, en skandalomsusad och illa omtyckt personifikation av Washingtons politiska klass, var och är en magstark utmaning i det klimat som råder. Priset blev också högt.

Bara utsikten att den första färgade presidenten i USA:s historia skulle följas av den första kvinnliga, var bensin på elden för de högerreaktionära krafter som förgiftar mycket av dagens amerikanska samhällsdebatt.

De är egentligen inte intresserade av gängse politik, utan ser snarare USA som slagfält för ett konservativt kulturkrig mot den elitistiska liberala mitten-vänster som de främsta hatobjekten Obama och Clinton representerar i deras tankevärld. Trump gjorde till sin politiska affärsidé att utnyttja dessa stämningar i sitt antietablissemangskorståg och att sakfrågorna hamnade i skuggan av valkampanjens gräsliga gyttjebrottning är symptomatiskt.

Vart nu denna söndrade nation med sitt krisande politiska system går är en otäckt öppen fråga. Det har bäring på hela efterkrigstidens världsordning som redan visat oroande upplösningstendenser. Den västliga liberala demokratin har inte varit så utsatt sedan 1930-talet.

Med ett aggressivt Ryssland som flyttar fram sina positioner, Brexit och ett försvagat EU, en Donald Trump som överger Pax Americana, samt kanske nästa år Marine Le Pen som statschef i Frankrike, kan den perfekta stormen vara under uppsegling.

Och vem vet? Är en president Trump de facto möjlig i USA, vad säger då att en statsminister vid namn Jimmie Åkesson vore omöjlig i Sverige?

Arma, arma USA!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/11:Corren.

Det var ingen tvekan om att Bob Doles ord kom från hjärtat.

”Han var en stark allierad om synsätten sammanföll, men en formidabel motståndare om han hade en annorlunda åsikt. Även om han hade sin egen ideologiska övertygelse, strävade han alltid efter en tvåpartilösning i frågor som var av betydelse för det amerikanska folket och ingen annan var bättre att finna gemensam grund för kompromisser än honom.”

Vem talade Dole om? Ted Kennedy, som då nyss avlidit sommaren 2009.

Den moderate högermannen Bob Dole var republikansk senatsledare 1985-1996, det sistnämnda året lämnade han kongressen för att utmana Bill Clinton i presidentvalet. Kennedy var i decennier en tung demokratisk senator på vänsterflanken. Ändå var de en sorts kompanjoner, som trots skilda politiska och idémässiga revir inte sällan framgångsrikt kunde mötas i lagstiftningsarbetet.

USAEpoken Dole/Kennedy känns idag som en mycket fjärran värld.

Den vittrade sönder i samband med Bill Clintons två mandatperioder som den förste presidenten ur efterkrigstidens kulturliberala babyboom-generation, ett anatema för det mer konservativa Amerika som såg traditionella värden utmanade och började hårdmobilsera för att sänka Bill – och Hillary! – Clinton till varje pris (minns den bisarra Lewinskyskandalen 1998 som ledde till riksrättsåtal mot presidenten).

Valet av George W Bush gjorde inte saken bättre, en hatfigur för vänstern som fruktade en konservativ backlash. Skyttegravarna grävdes djupare, stämningarna blev allt giftigare och konfrontativa.

Det var i kontrast till denna oroande förfallsprocess som Barack Obama steg fram 2008 och väckte en våg entusiasm med sin närmast messianska retorik. Vilket var hans främsta vallöfte? Inte sjukvårdsreformen. Utan att frälsa Washington från den destruktiva polarisering som fått maktmaskineriet att nå graden av baklås.

Hur väl Obama lyckades illustrerades 2010 när den demokratiske senatorn Evan Bayh, son till den legendariske Indianasenatorn Birch Bayh, meddelande att han tröttnat på eländet och beslutat hoppa av: ”Kongressen fungerar inte som den borde. Det är för mycket partipolitik och för lite framsteg, för mycket trångsynt ideologi och för lite praktisk problemlösning”.

Oförsonligheten är nu värre än i mannaminne. Republikanerna (med majoritet i kongressens båda kamrar) har exempelvis sedan i våras blockerat Barack Obamas nominering av Merrick Garland som ersättare för den bortgångne konservative domaren Antonin Scalia i Högsta domstolen. Garland borde inte vara en hopplös kandidat.

Han är en allmänt ansedd jurist i den politiska mittfåran, men tillåts inte ens en sedvanlig kongressutfrågning! Detta är inte seriös politik, det är sabotage.

Som klimatet utvecklat sig, är någon förvånad över att årets presidentkampanj blivit en så brutalt smutsig och mardrömslikt lumpen historia?

USA har denna tisdag att välja mellan alternativet Hillary Clinton eller Donald Trump; bägge synnerligen misstrodda i breda folklager och av goda skäl.

Clinton är sinnebilden för den trixande, korruptionssolkade politiska eliten. Trump är den vulgärpopulistiske outsidern utan spärrar som ridit högt på missnöjet med hela maktapparaten. Dikotomin ter sig symptomatisk för USA:s deprimerande politiska tillstånd.

Oavsett utgång, och även om Clinton vore det minst dåliga valet av de två, lär återvinnandet av den civiliserade, konstruktiva anda som Dole/Kennedy representerade dröja länge, länge än.

En värld att återvinna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/10:Corren.

Från 1700-talet närde Storbritannien ambitionen att bli världens ledande handels- och sjöfartsnation. Manifestationen av detta blev, på tidstypiskt vis, uppbyggandet av ett globalt imperium där britterna lade under sig enorma fjärran områden som behärskades med relativt små resurser. Det var ett av de väldigaste imperier som skådats.

Kolonialproblematiken finns mycket att säga om och rättmätigt hårt kritisera. Men det är inte poängen här. Utan snarare; hur kom det sig att britterna fick hållas så pass länge av konkurrerande maktintressen innan upplösningen under 1900-talets första hälft gjorde sagan all?

Den liberale filosofen Ayn Rand har ett intressant svar:

”Liksom under romarriket accepterade världen det brittiska imperiet eftersom det pumpade in energi i det världsomspännande handelsnätet i allmänhet. Även om Irland fortfarande i hög utsträckning och med mycket dåligt resultat styrdes med repressiva metoder (av statusskäl) var det på det hela taget lagstyre och frihandel som osynligt exporterades från England. Då England behärskade haven kunde alla människor var de än kom ifrån i praktiken flytta var som helst och ta sina pengar och ägodelar med sig. Precis som fallet var med det romerska imperiet, föll det brittiska samman när det repressiva inslaget i blandekonomin blev dominerande och politiken etatistisk. Det var inte militär styrka som höll samman det brittiska imperiet”.

Globaliseringen är inget nytt fenomen. Före första världskriget låg världen öppen som den aldrig gjort tidigare. Eller senare.

Revolutionerande kommunikationsmedel – ångbåtar, järnvägar, telegrafer – i kombination med industrialisering, migration, liberal marknadsekonomi, värdebeständig guldmyntfotsbaserad valuta och frihandel, skapade ett fantastiskt välståndslyft. (Historikern Charles Emmerson ger en synnerligen fascinerande bild av denna epok i boken 1913: The World Before the Great War, 2013.).

Inte för inte var London världens finansiella centrum, britternas dominans utgjorde en grundbult i systemet. Katastrofen 1914-18 förändrade allt.

Storbritannien klappade ihop. Den starka staten blev normerande, så även uppfattningen att ekonomin måste styras och kontrolleras, gränsmurar för människor och handel restes. Våra dagars globalisering har på många sätt varit välsignelsebringande, men är ändå jämförelsevis haltande.

Hur hade utvecklingen sett ut om första världskriget inte brutit av den dåvarande tidspilen som istället fått löpa fredligt vidare? Den kontrafaktiska tanken är svindlande.

Mänsklighetens resursutnyttjande hade kunnat bli oändligt effektivare, välståndet och de skapande friheterna så mycket större för så många fler. Brittiska imperiet hade sannolikt upplösts i vilket fall, men i mjukare, mer ordnade former och kanske ersatts av ett internationellt kongressforum som ny systemgarant.

Vägen från 1980-talets ekonomiska liberaliseringar till nu har, med de teknologiska framstegen, satt globaliseringen i rullning igen. Tyvärr har även bromsklossar gjort sig gällande.

Protektionismens falska populistprofeter har åter fått vind i seglen. Bägge kandidater i det amerikanska presidentvalet är uttalat frihandelsskeptiska. EU:s mödosamt ihopsydda frihandelsavtal med Kanada (Ceta) går mot ovisst öde sedan parlamentet i belgiska Vallonien saboterat processen.

Än viktigare för tillväxten är frihandelsavtalet TTIP mellan världens två största ekonomier: USA och EU. Blir det verklighet alls? Och vilka konsekvenser får Brexit för marknadsrelationerna mellan EU och Storbritannien?

Utsikterna för en friare världshandel har definitivt varit ljusare. Drygt hundra år efter krigsutbrottet 1914 brottas vi ännu med svårigheterna att återvinna den öppnare värld av blomstrade välståndsdynamik som då förlorades. Att vi inte lär oss.

Nixon, kom tillbaka!

Publicerad den av
Svara

Richard Nixon

Skrivit i Corren 21/10:Corren.

Richard Nixons stoltaste stund? Det var när han förlorade presidentvalet 1960. Utgången blev synnerligen jämn. John F Kennedy, motståndaren på Demokraternas sida, vann med hårfin marginal. Av de över 68 miljoner väljare som gått till valurnorna drog Kennedy det lägsta strået med blott drygt 100 000 röster.

Genast började ihärdiga rykten om valfusk florera. Demokraternas partiapparat hade riggat resultatet i avgörande delstater som Illinois och Texas. Sanningshalten i detta är fortfarande oklar, det fanns graverande omständigheter, handfasta bevis har dock aldrig presenterats.

Inom Republikanerna fanns åtskilliga som ilsket anklagade Kennedy för att ha stulit valet. Nixon utsattes för hård press att vägra erkänna sig besegrad och istället kräva omräkning av samtliga röster (en omständlig process som kunnat fördröja installationen av den nye presidenten upp till ett år).

Nixon slog bort allt sånt prat, även om han inte hade några illusioner om Kennedykampanjens fläckfrihet. Omsorgen om nationen vägde tyngre, menade han.

En omräkning skulle utlösa en konstitutionell kris, slita sönder landet inrikespolitiskt, skapa djupa svårläkta sår, samt ohjälpligt skada USA:s ställning som världens ledade och viktigaste demokrati. Nixon föredrog att sikta på comeback i ett annat val (1968 som bekant, då han vann).

Watergateskandalen på 70-talet fick förvisso sedan Nixon att framstå som urtypen för den politiske skurken. Men det är samtidigt betecknande att han hellre avgick – som den förste och hittills ende amerikanske presidenten någonsin – än att ställas inför riksrättsåtal i kongressen och slåss för sin skamfilade heder i Watergatehärvan.

Det handlade inte bara om att Nixon bedömde utsikterna att själv klara skivan som små. Utan även om att han, med en slags parallell till 1960, ville bespara USA den politiska handlingsförlamning som ett utdraget åtalsförfarande mot presidenten skulle medföra.

Vad man än kan säga om Richard Nixon, denne märklige och mångfacetterade shakespearefigur, så var han först och främst en amerikansk patriot som ville sitt land och världen väl, hans högsta önskan var att gå till historien som fredens globale arkitekt och förhindra ett tredje världskrig.

Ja, arvet efter honom är kontroversiellt och verkligen inte odelat positivt. Men i avgörande ögonblick satte han de facto USA:s bästa framför sin egen person.

Jämför nu Nixon med den republikan som är årets presidentkandidat: Donald Trump. Hans kampanjslogan är ”Make America Great Again”. Istället gör han ofelbart allt för att sänka USA i dypölen och kvadda dess anseende.

Länge har Trump, och med ökad frenesi, påstått att hela valsystemet är genomruttet. Myndigheter och journalister är i lömsk maskopi med Demokraterna i syfte att stjäla valet åt Hillary Clinton (som han dessutom lovar att slänga i fängelse).

Han uppviglar sina sympatisörer till den grad att många anhängare hotar med revolutionärt våld om Clinton vinner. Som DN:s USA-korrespondent Martin Gelin rapporterat är 8 av 10 Trumpväljare övertygade om att alltsammans redan är en fixad match.

Hillary Clinton är ingen ängel, men det som Trump representerar och de stämningar han piskar upp är en naken attack mot den amerikanska demokratins grundvalar. Trump sår medvetet vindar som kan bli en farlig storm, han svartmålar USA som en simpel bananrepublik och struntar totalt i konsekvenserna.

En ovärdigare, mer egotrippad och mot amerikanska frihetstraditioner fientligare figur har aldrig stått på någon av de bägge stora partiernas valsedlar till Vita huset. Endast Gud vet hur följderna av denna brutala cirkus blir, det kommer garanterat dröja innan den hårda polariseringen överbryggats och det politiska livet normaliserats.

Är det konstigt om man börja längta efter Richard Nixon?

Vägra vara en Trump – våga vara en Kennedy

Publicerad den av
Svara

John F Kennedy, 1917-1963.

Skrivit i Corren 17/10:Corren.

I mörkare stunder kan man undra om inte Donald Trump är ett symptom på vår tid, en personifierad återspegling av ett offentligt samtalsklimat där gränserna mot rännstenen börjar lösas upp.

Inför världens ögon skulle USA vara demokratins och frihetens ”shining city upon a hill”, menade både 60-talets John F Kennedy och 80-talets Ronald Reagan. Dessa två presidenter – den ene demokrat, den andre republikan – var briljanta kommunikatörer i bästa amerikanska tradition. Deras framträdanden präglades av värdighet, stil, uppfordrande allvar, elegant humor.

Hos miljoner och åter miljoner människor, i och utanför USA, blev Kennedy och Reagan inspirerande gestalter som ingöt hopp, förtröstan, idealitet och optimism. Såväl uppförande- som uttrycksmässigt kom de att sätta en eftersträvansvärd kvalitetsstandard för det politiska åsiktsutbytet.

Nu lever vi i dagar där Donald Trump är möjlig som USA:s president. Han liknar sin rival Hillary Clinton vid djävulen och hotar att fängsla henne om han vinner valet.

Han är som en Mefistofelesprodukt uppstigen från nätforumens lägsta skuggregioner; råbarkat vulgär och sexistisk, sprutar ogenerat ur sig förolämpningar och lögner, är ohämmat narcissistisk, torgför ett sammelsurium till budskap präglat av antiintellektuell populism, främlingsfientlighet och nationell inkrökthet.

Vad som händer i USA, den moderna erans Rom, kan som så ofta ses som en riktningsvisare på vart vi är på väg – politiskt, kulturellt, socialt, etc. Den konfrontativa tonen, tendenserna till hårdare polarisering, hån och oförsonlighet, respektlösheten mot människor av andra uppfattningar, tycks också vara i växande inom västvärldens demokratier.

Fenomenet Trump – i all sin groteska uppenbarelse – är som sådan en varningssignal; ett hot om folkstyrets och den fria debattens urspårning om vi inte bättre vårdar förutsättningarna för utvecklingen av det goda, fredliga samhället. I den meningen har samtliga av oss ett ansvar.

Diskussioner med hetta och engagemang, där ideologiska skiljelinjer klargörs och skärskådas, är demokratins livsluft. Men det är också sökandet, viljan att uppriktigt ge och ta argument, generositet mot motståndaren, kompromissandet, den rationella resultatorienteringen – samt vanlig mänsklig hederlighet, omsorg och vänlighet.

Låt oss minnas att hövlighet inte är ett tecken på svaghet, sa John F Kennedy. Ord som knappast Donald Trump begriper. Vägra vara honom.

Terrordåden som förändrade världen

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 12/9:

I söndags var det femton år sedan två fulltankade jumbojetar flög in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan. Ett tredje plan kraschade i försvarshögkvarteret Pentagon.

Ett fjärde koordinerat självmördarattentat var troligtvis menat mot Vita huset. Men där lyckades de modiga passagerarna övermanna kaparna. Det planet störtade istället på ett fält i Pennsylvania.

Attackerna från al-Qaida föreföll att komma som blixtar från klara himlen. Så var det inte. Det var en tragisk katastrof som egentligen aldrig behövt inträffa.

CIA och FBI var mycket medvetna om att Usama bin Laden och hans islamistiska terrornätverk smidde planer på att sprida död och förintelse innanför USA:s gränser.

Redan 1993 försökte al-Qaida spränga samma skyskrapor i World Trade Center, som man några år senare gjorde ett förnyat angrepp mot (med känt resultat).

Under Bill Clintons period i Vita huset växte gradvis insikten fram om vilken förfärande potential problemet Usama bin Laden innebar. Faktiskt fick CIA en order 1993 att om möjligt gripa den vildskäggige extremisten och skicka honom till USA.

När Vita husets jurister varnade att detta stred mot internationell rätt, förklarade vicepresidenten Al Gore vad som gällde: ”That’s a no-brainer. Of course it’s a violation of international law, that’s why it’s a covert action. The guy is a terrorist. Go grab his ass!” Fem år senare gav Clinton ännu tuffare instruktioner till CIA: Får ni Usama bin Ladin i kikarsiktet, döda honom!

Märkligt nog avslogs dock ett erbjudande från Sudan – där al-Qaidaledaren vistades ett tag – att utelämna bin Ladin. Denna magnifika blunder kom att stå USA dyrt. Ändå måste nog George W Bushs administration bära störst ansvar för misslyckandet.

Ty när Bush övertog makten i Vita huset den 20 januari 2001 ändrades prioriteringarna helt. Som terroristexperten Richard Clarke beskrivit i boken Against all enemies. Inside America’s war on terror (2004) var den färske republikanska presidenten inledningsvis ointresserad av al-Qaida.

Gång på gång under våren och sommaren 2001 informerade CIA-chefen George Tenet personligen Bush om att en snar attack mot mål i USA väntades. Responsen var ungefär lika med noll. Varför?

En avgörande förklaring är att Clinton (då som nu) inte stod högt i kurs bland Republikanerna. Den bisarra Lewinskyaffären spökade fortfarande. Bara något år tidigare hade avskyn mot Clinton drivit Republikanerna att försöka avsätta presidenten genom ett riksrättsåtal i kongressen. Allt vad Clinton stod för var i princip anatema. Även – idiotiskt nog – jakten på Usama bin Laden.

Ett annat skäl var att George W Bushs främsta rådgivare inom utrikes- och säkerhetspolitiken, som Dick Cheney och Condoleezza Rice, satt fast i gamla tankespår. När Republikanerna senast styrde Vita huset var det ännu kalla krigets frågor som regerade dagordningen; kärnvapen, nedrustning, Star Wars. Förmågan saknades att snabbt nog omorientera sig, identifiera nya hotbilder och formulera aktuellare strategier.

Richard Clarke berör i sin bok även en tredje, nog så fatal, anledning till katastrofen. Men där löper trådarna tillbaka till tidigt 70-tal, Watergate och proteströrelsen mot Vietnamkriget. FBI:s verksamhet hade då hamnat i vanrykte genom mängder av illegala aktiviteter som telefonavlyssning, inbrott, et cetera.

Följden blev att FBI utsattes för hårdare restriktioner och kontroll. Man fick exempelvis inte utreda någonting utan att konkreta brottsmisstankar förelåg. Rädslan att ta initiativ som kunde leda till offentlig kritik förlamade också FBI:s organisation, de anställda vågade ofta inte agera med tillräcklig förebyggande kraft.

Bara detta är belysande: FBI hade namnen på 11/9-kaparna registrerade innan dåden. Vad hjälpte det? Uppgifterna nådde aldrig cheferna i den centrala ledningen. Men vad hade hänt om FBI varit lite mer på alerten? Och om Al Gore suttit bakom Ovala rummets skrivbord istället för George W Bush? Det är knappast en djärv gissning att Word Trade Centers båda skyskrapor varit kvar på Manhattan.

Vi kanske också hade sluppit the Patroit Act, den famösa lag som panikartat drevs igenom efter terrordåden och som gav underrättelseorganet NSA möjlighet till ohämmat trålade i datortrafiken. I praktiken ett legaliserat spioneri av den amerikanska staten mot sina medborgare!

Även svenska staten är med på ett hörn. Internationellt har nämligen NSA vårt eget FRA som en tjänstvillig allierad i det grandiosa informationsfiskandet. Den kolossala övervakningsapparaten som utvecklats sedan 2001 är likt en dystopisk fantasi av George Orwell, men som visselblåsaren Edward Snowden avslöjat: en högst konkret, vardaglig realitet.

I ett demokratiskt, liberalt samhälle borde värnandet om människors privatliv och personliga integritet vara något av det heligaste som finns. Terroristjakten har dock fått spärrarna att släppa på ett skrämmande sätt. Självfallet måste varje nation ha en effektiv säkerhetstjänst. Dess verksamhet ska emellertid skydda friheten och tryggheten åt medborgarna, inte riskerar att göra oss ofriare och otryggare.

En viktig läxa från 11 september är att det inte i grunden var något fel på den kapacitet till informationsinhämtning som redan fanns. Inga plan hade behövt kapas, inga oskyldiga människor hade tvingats dö, al-Qaida hade kunnat stoppas.

Politisk ignorans, byråkratiskt schabbel och brister i underrättelseorganens ledning gjorde tyvärr att historien blev annorlunda. De enorma, bittra konsekvenserna lever vi med än idag.