Kategoriarkiv: USA

Sekterismen sliter sönder demokratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/11:

Ett år har passerat sedan olyckan Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet. I ett alternativt, trevligare universum hade segraren kunnat heta Joe Biden. Många demokrater hoppades på honom istället för Hillary Clinton och tror idag att Barack Obamas sympatiske vicepresident lyckats bättre än henne i de avgörande delstater som gav Trump nycklarna till Vita huset. Men Biden avstod från att kandidera.

I sin kommande memoar, som släpps nästa vecka, förklarar han varför. Joe Biden är säker på – och det sannolikt med rätta – att han skulle vunnit över den mindre populära Hillary Clinton i primärvalen om Demokraternas nominering till presidentposten.

En starkt bidragande anledning till att Biden ändå lämnade walkover, var att han inte hade lust och ork att utsättas för den hårda smutskastningskampanj som Clintons ihärdigaste supportrar hade i beredskap. Det säger något om det politiska klimatets polarisering och urartning.

Clinton fick själv en tuff match i det egna partiet mot vänsterutmanaren Bernie Sanders, vars anhängarskaror avskydde Hillary med febrig religiös hetta. På detta sedan Donald Trump, som slog alla tidigare bottenrekord och eldade sina väljare med rena hatretoriken.

Trump jämförde Clinton med djävulen, lovade att kasta henne i fängelse och deltagarna på hans kampanjmöten jublade i blodtörstig fanatism. En civiliserad, anständig man av gamla stammen som Joe Biden kan knappast klandras för sin ovilja att kandidera på sådana villkor. Men om de mer lämpade flyr fältet, vad blir konsekvensen? I USA ser vi resultatet.

Det Biden i grunden blev offer för var den moderna politikens utveckling mot sekterism, där större mekanismer är i rörelse än det traditionella meningsutbytet kring olika idéer och förslag. Det är ett djupt osunt fenomen som tenderar att omöjliggöra demokratins nödvändiga element av måttfullhet, respekt, hyfs och kompromissorientering.

Som den amerikanske journalisten och författaren David Brooks nyligen skrev i DN (5/11):

”Idag handlar partianknytning för många inte om vilket politiskt parti som driver den bästa politiken som det var på, låt oss säga, Eisenhowers och Kennedys tid. Det handlar inte ens om vilket parti som har den bästa grundfilosofin, som det var under Reagans tid. Nu för tiden är partitillhörighet ofta allomfattande. Folk använder partiidentiteten för att fylla det tomrum som uppstått när deras andra anknytningar vissnat bort – religionen, etniciteten, lokalsamhället, familjen”.

Därmed ser den engagerade insatserna så höga i den politiska kampen att inte en tum mark får släppas. Utrymmet för hälsosam distans försvinner, blicken förmörkas av livsavgörande känslor. Partiföreträdare av skild falang blir till existentiella fiender som måste krossas.

Vi är inte förskonade från liknande stämningar i Sverige. Det räcker att kasta ett öga på åsiktskrigandet i sociala medier. Skoningslöshet, hån och förintande personangrepp är digital vardagsmat. Enligt Brottsförebyggande rådet drabbades tre av tio svenskar med politiska förtroendeuppdrag av hot, trakasserier eller våld under valrörelsen 2014. I valet nästa år befarar SKL, Sveriges kommuner och landsting, att det blir ännu värre och vill inrätta en hjälplinje för utsatta politiker (SVT 8/11).

Vi har alla ett ansvar. Detta kan inte fortsätta.

Kennedymordet ingen gåta – men hur dog Hammarskjöld?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/10:

Hade John F Kennedy fått leva lika länge som sin mor, Rose Fitzgerald Kennedy, skulle han i våras fyllt 100 år – och fortfarande varit bland oss de kommande fyra åren. Det är svindlande att tänka sig JFK som en ännu närvarande åldrig senior. För att inte tala om vilken gestalt historien då kunnat ta sig från 60-talet och framåt.

Men skotten i Dallas den 22 november 1963 ryckte bort Kennedy mitt i hans gärning och världens öden skiftade abrupt. Och detta därför att en förvirrad vänsterradikal och obetydlig nolla som Lee Harvey Oswald klev in på scenen med ett billigt gevär som han köpt via postorder.

Orimligt, anser massor av amerikaner än i denna dag. Mäktiga skuggfigurer och välorganiserade krafter måste dragit i trådarna.

Myten om Den Stora Konspirationen lär tyvärr knappast hejdas av att Donald Trump förra veckan offentliggjorde tusentals hemligstämplade dokument kring Kennedymordet. Nya detaljer har förstås intresse. Men saftiga avslöjanden till stöd för någon rafflande konspirationsteori tycks inte existera i dokumenten och det bör heller inte förvåna.

I allt väsentligt slog Warrenkommissionen fast sanningen redan i september 1964. Bevisen är överväldigande och bortom diskussion. Oswald, enbart Oswald, var mördaren.

Men om Kennedy inte 1963 föll offer för en komplott i parallell till mordet på Julius Caesar, är det svårare att säga något lika bestämt om Dag Hammarskjölds död två år tidigare. Låg det ett pilotfel bakom flygkraschen i Ndola natten till den 18 september 1961 som tog den svenske FN-chefens liv? Eller sköts planet ner?

I mer än fem decennier har det vilat en dimma av besvärande oklarheter över vad som egentligen hände. Hammarskjöld hade engagerat sig hårt för att skapa fred i den tidigare belgiska kolonin Kongo, vilket ogillades av stormakterna i väst som hade ekonomiska intressen i den mineralrika utbrytarprovinsen Katanga.

En ny FN-rapport som granskat omständigheterna kring dödskraschen utesluter inte att Hammarskjölds flygplan faktiskt blev attackerat. Svenska regeringen ser allvarligt på saken. ”Vi uppmanar alla medlemsstater att tillgängliggöra all relevant dokumentation gällande ärendet och upphäva eventuell sekretess eller på annat sätt möjliggöra tillgång till hemligstämplad information”, skrev utrikesminister Margot Wallström i ett pressmeddelande den 26/10.

Enligt ihärdiga uppgifter sitter USA på hemliga bandinspelningar av känslig radiotrafik från den ödesdigra septembernatten 1961 som kan bidra till mysteriets lösning. Materialet som de amerikanska myndigheterna har om Hammarskjöld – och som man hittills vägrat släppa – vore givetvis mycket angelägnare att offentliggöra än vad som finns kvar i arkiven om icke-gåtan Kennedymordet.

Men sannolikheten att Donald Trump skulle hörsamma Margot Wallström och FN:s utredare? Desto viktigare att öka pressen och inte ge upp.

Dag Hammarskjöld var en av 1900-talets stora statsmän. Han arbetade i mänsklighetens tjänst för en bättre, rättvisare, humanare värld och stupade på sin post. Om det var en olycka eller ett attentat är vår förbaskade skyldighet att utröna. Allt annat vore ett svek mot såväl honom som de ideal han representerade.

Desarmera Nordkorea

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/9:

I Pentagon väntade generalerna på ordern från sin överbefälhavare. Rykten om ett förstående krig surrade allt ihärdigare. Allt hängde nu på mannen som satt bakom Vita husets skrivbord. Nordkoreas kärnvapenprogram var ett oacceptabelt hot som måste stoppas. Och det skulle ske med militära medel. Presidenten var nära till beslutet. Men hejdade sig.

Vilka garantier fanns för att inte Nordkorea valde att svara på en amerikansk attack med att anfalla Sydkorea och artilleribomba dess huvudstad Seoul till ruiner? Datorsimuleringar visade att priset i antalet döda människor sannolikt blev en miljon – lågt räknat. En sådan katastrof ville inte Bill Clinton ha på samvetet 1994.

Han avblåste attacken och satsade istället på diplomatiska förhandlingar. Resultatet blev ett avtal där Nordkorea lovade att lägga sina kärnvapenambitioner på hyllan. I utbyte skulle USA ge ekonomiskt bistånd och bygga två lättvattenreaktorer för att hjälpa kommunistdiktaturen i Pyongyang att lösa landets energibehov. Hela världen andades ut, freden var säkrad!

Men det dröjde inte länge förrän Clintonadminstrationen upptäckte att nordkoreanerna spelade falskt och i hemlighet fortsatte på kärnvapenspåret. Vi vet vad som hände sedan. I helgen genomförde Nordkorea sin sjätte nukleära provprängning, den kraftigaste hittills, i vad som påstås vara en vätebomb. I full färd med att bemästra teknologin för långdistansmissiler kan tyrannen Kim Jong-Un sprida ofattbar förintelse omkring sig på jordklotet.

Hur troligt är det att han skulle lyssna på utrikesminister Margot Wallström och skriva under den av Sverige omhuldade FN-konventionen om förbud mot kärnvapen? Och även om han gjorde det, vem kan lita på att Nordkorea håller ord? Wallström kan förslagsvis fråga Bill Clinton om en bedömning.

Idag förefaller det också definitivt för sent att som USA 1994 överväga ett militärt oskadliggörande av Nordkoreas kärnvapenprogram. Då fanns inga färdiga laddningar. Det finns det nu. Då fanns risken att utlösa ett mycket blodigt konventionellt krig på Koreahalvön (trots Nordkoreas redan för 23 år sedan omodernt utrustade regulära styrkor). Nu finns risken av ett atominferno bortom föreställningsförmåga.

Nattsömnen för någon normalt funtad person blir knappast lugnare av att det nu både huserar en aggressiv, oberäknelig envåldhärskare i Pyongyang och en impulsiv, oerfaren, salivsprutande president i Washington. Att det upptrissade spänningsläget går överstyr och vi tvingas vakna till den hemskaste av nyheter kan tyvärr inte uteslutas.

Är alla rimliga vägar stängda för att desarmera Nordkorea? Nej.

Åtskilligt kan sägas om Donald Trump, men han har faktiskt skäl för sina anklagelser mot Kina i detta fall. Nordkorea har bara en vän i världen och det är Pekingdiktaturen som håller Kim Jong-Uns skräckvälde under armarna. Kina fördömer förvisso också kärnvapenskramlet och har ställt upp på sanktionerna. Men ger ändå sin värstinggranne utrymme att leka med elden.

Om Kina på allvar hotade att strypa handeln, inte minst sina oljeleveranser, skulle Kim Jong-Un inte kunna vara lika kaxig. Peking har nyckeln till att dyrka upp det livsfarliga läget och måste avkrävas ansvar för sin egen gangster, innan det är försent.

The Guns of August

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/8:

I USA, februari 1962, utkom en bok med titeln The Guns of August. Författaren hette Barbara W Tuchman (1912-89), en amerikansk historiker. Det var hennes fjärde publicerade verk och blev ett omedelbart succégenombrott. Boken hyllades av kritikerna och sköt som en raket uppför bestsellerlistorna. Knappast underligt.

The Guns of August (på svenska Augusti 1914) är en mästerlig berättelse om inledningen och bakgrunden till första världskriget, mänsklighetens dittills värsta civilisatoriska katastrof.

Hur kunde denna apokalyptiska konflikt hända? Tuchman skildrar på gastkramande fängslande prosa hur Europas statsmän, diplomater och militärer genom en trasslig härva av övermod, felkalkyleringar, missförstånd, oansvarigt vapenskrammel och dåraktigt höjda insatser i stormaktsspelet slutligen ohjälpligt kom att snubbla över avgrundens rand.

I det tidiga 60-talets Amerika, existentiellt präglat av kalla krigets kärnvapenkapprustning, var det inte svårt att se parallellerna och vad risken för en urspårning likt 1914 skulle betyda. Särskilt en läsare tog djupt intryck: president John F Kennedy.

Han citerade ur boken ofta, delade ut exemplar till sina medarbetare i Vita huset och krävde att varenda officer i den amerikanska armén måste läsa den. Det kan vi alla i efterhand vara oändligt tacksamma för.

Hösten 1962 utbröt Kubakrisen. Aldrig har världen varit så nära den nukleära domedagen. Sovjetunionen hade i hemlighet placerat kärnvapenmissiler på ön i karibiska havet där Fidel Castro nyligen upprättat sitt kommunistiska tyranni. För USA blev upptäckten en oerhörd provokation; bara några få mil från deras egen kust stod fientliga stridsspetsar laddade att lägga nationens städer i radioaktiv aska. Oacceptabelt!

I kretsen kring Kennedy yrkades på hårdast möjliga bandage, militären sattes i högsta beredskap, redo att såväl invadera Kuba som att bomba Sovjet. Men Kennedy, med The Guns of August i minne, höll huvudet kallt. Under tretton oktoberdagar rådde en olidlig nervspänning innan faran blåstes av. Kennedy hade satsat på en förhandlingslösning och Sovjetdiktatorn Chrusjtjov hade nappat.

Det är nog för mycket begärt att vår tids president i USA borde läsa Tuchman. Om han någonsin läst en endaste bok överhuvudtaget, skulle han antagligen ändå inte förstått den. Oroväckande augustimuller hörs åter. Nordkoreas skurkregim provocerar igen, besatt som den är att trygga sin överlevnad genom att utveckla kärnvapen och testa långdistansrobotar som kan nå USA. Hotet är allvarligt och måste desarmeras.

Men med en obalanserad, impulsiv Donald Trump i Vita huset som lovar Nordkoreas paranoida härskare ”eld och vrede av ett slag som världen aldrig skådat” kan snart situationen hamna bortom kontroll och regionen vara i samma förödande fälla som 1914 års män vettlöst riggade åt Europa.

JFK. Var lyckligtvis ingen Trump.

Skyttedal prickar rätt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/6:

”Höga skatter slår mot allt och tynger ner alla. De drabbar fattiga människor hårdast. De försvagar industrin och handeln. De gör jordbruket olönsamt. De ökar kostnaderna för transporter. De utgör en avgift på varenda nödvändighet i livet”.

En klassisk passage ur republikanen Calvin Coolidges State of the Uniontal inför den amerikanska kongressen 1923. Coolidge var president under Gatsbyepokens gyllene decennium, då landets välstånd tog fart och USA transformerades till världens ledande industrination.

Coolidge fokuserade på att sänka skatterna, reducera den offentliga skuldbördan och minska den politiska sfärens grepp om samhällslivet. Varsamhet med skattemedel var ett honnörsord i Vita huset under denna tid. Kongressledamöternas iver för dyra skrytprojekt var nu som då mycket utbredd. Men Coolidge hade inget till övers för sådana dubiösa försök att köpa väljarnas röster med deras egna pengar och red effektiv spärr mot slöseriet.

Tänk om det existerade fler politiska ledaren av den kalibern! Själva har vi en rödgrön regering som ideologiskt är Coolidges raka motsats och sorglöst höjer skatterna över i stort sett hela fältet, medan en splittrad icke-socialistisk riksdagsmajoritet valhänt gnyr och fumlar.

Det som dock är mest kännbart för vanligt folk är hur skattenivån tenderar att skena iväg uppåt inom den kommunala sektorn. Problemen med att hålla välfärdskostnaderna i schack har till och med fått LO-basen Karl Petter Thorwaldsson att larma om behovet av ett kommunalt skattestopp.

Eftersom kommunskatten är ”platt” (samma procentsats för alla) drabbas ju – precis som Coolidge påpekat – mindre bemedlade människor hårdast när pålagorna ökar. En annan oroande konsekvens är att arbete lönar sig allt sämre.

Men den här utvecklingen är inte ödesbestämd, vilket man ibland kan få intryck av i debatten – i synnerhet när den politiska särintresseorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) är i farten med uppgivna skräckprognoser över hur mycket skatterna ”måste” höjas för att kommunerna ska få debet och kredit att gå ihop.

Det finns faktiskt – hör och häpna! – kommunpolitiker av annat virke, som liknar gamle Calvin i attityd och handlag. KD:s Sara Skyttedal i Linköping närmare bestämt. Det alternativa budgetförslag som hon signerat hade garanterat Coolidge gillat. KD vill frigöra hela en krona åt oss i kommunal skattesänkning (fullt finansierat), vilket betyder att en genomsnittlig Linköpingsfamilj årligen får behålla flera välbehövliga tusenlappar mer i den egna hushållskassan.

Partiet går samtidigt fram med rödpennan i den vildvuxna utgiftsfloran, kräver rationellare resursutnyttjande, drar åt bidragskranarna, slår ner på stadshusets begeistring att sätta sprätt på våra pengar i diverse marknadsföringsprojekt av oklart värde, och underkänner kostnadstunga prestigebyggen som en ny simhall för svindlande 750 miljoner kronor.

Istället riktar KD sin koncentration på välfärdens kärna med satsning på trygghetsväktare, verksamhet för utvecklingsstörda, karriärtjänster för lärare, avlastning för personal inom skolan och omsorgen, etc. Imponerande välavvägt, lika frihetligt som socialt ansvarsfullt. Det finns hopp om politiken!

Trump eller Merkel?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/5:

I decennier vägrade S höra talas om ett svenskt EU-medlemskap. Vårt land skulle representera en tredje väg mellan västlig kapitalism och östlig socialism, neutralt och alliansfritt. Den blågula folkhemsmodellen och EU gick därför inte att kombinera, hette det. Tills S under Ingvar Carlssons pragmatiska ledning slängde dogmen över bord och Sverige tog steget in i unionen 1995 efter en folkomröstning.

Omsvängningen rubbade dock den invanda ideologiska världsbilden hos stora skaror S-medlemmar och orsakade smärtsamma interna konvulsioner som man ogärna vill uppleva igen. Det är främsta förklaringen till att S inte orkat göra upp med sitt gamla motstånd till ett fullvärdigt Nato-medlemskap, trots att Sverige numera samarbetar mer intimt än någonsin med västalliansen i det oroliga läge som uppstått efter Putinregimens allt hotfullare agerande.

Problemet att vi som partnerland saknar det avgörande – försvarsgarantier och inflytande över besluten i Natos högkvarter – har Stefan Löfvens regering försökt gå runt genom att etablera en slags bilateral transatlantisk direktlänk till USA.

Den politiken tycktes krönas med framgång när Obamas vicepresident Joe Biden i augusti 2016 besökte Sverige och kompromisslöst deklarerade: ”Ingen ska kunna missförstå, varken herr Putin eller någon annan, att detta är okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt”.

Strax därpå blev det maktskifte i Vita huset. Plötsligt var den Putinhyllande Nato- och EU-skeptikern Donald Trump president. Vem var han att hedra Bidens löften? Nyligen besökte försvarsminister Peter Hultqvist Washington och då uttalande hans amerikanske motsvarighet James Mattis en lugnande försäkran: ”Vi kommer att stå vid Sveriges och alla andra demokratiers sida. Sverige är inte en Nato-allierad men det är ändå från vår synpunkt en vän och allierad” (DN 26/5).

Frågan är bara vad dessa ord egentligen är värda. Mattis är en underhuggare. Trump är statschef och överbefälhavare, de facto är det han som idag håller i den säkerhetspolitiska livlina som Löfvenregeringen satsat krutet på. Hur betryggade känns det?

Efter Trumps Europabesök förra veckan, då han bland annat avstod från att bekräfta USA:s försvarsförpliktelser till Natoländerna och istället skällde ut dem för att smita från den militära kostnadsnotan, är Vladimir Putin den ende som har anledning att vara nöjd (någon kritik mot Rysslands aggression vädrade Trump som vanligt inte).

Resultatet av Trumps visit är att klyftan ytterligare vidgats mellan Europa och USA. Allvaret i detta underströks av Tysklands Angela Merkel i söndags: ”Vi européer måste ta ödet i egna händer. Tiden där vi kan lita på andra fullt ut är på sätt och vis förbi, precis som jag har upplevt de senaste dagarna”.

Det är en dramatisk vändpunkt i relationerna som därmed skymtar.

EU har inte råd med fortsatt splittring, Brexit-trasslet bör skyndsamt och konstruktivt lösas så att Storbritannien inte alieneras, tack och lov att den fransk-tyska axeln i alla fall stärkts med valet av Macron som Frankrikes president. Samtidigt måste de europeiska Natoländerna höja garden och svetsa sig hårdare samman mot Kremls ambitioner att söndra kontinenten.

Kan Sverige i den kritiska försvars- och säkerhetspolitiska situationen som uppstått längre avstå från Nato-medlemskap? Vilka sorts intressen är viktigast för S? Bollen ligger hos Löfven.

House of Trump

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/5:

Har femte säsongen av House of Cards haft premiär på Netflix ännu? Gäsp. Vem bryr sig? I konkurrensen med verklighetens politiska Washingtondrama som utspelar sig varje dag inför världens ögon står sig fiktionen slätt.

Kevin Spacey må vara aldrig så briljant som den slemmige Francis Underwood, och seriens manusförfattare kan koka ihop vilka kittlande intriger som helst. Inte den bästa dikt kan slå ett maffigt maktraffel som är på riktigt.

Trots att Donald Trump inte ens har hunnit sitta i Vita huset ett halvår, surrar ordet ”riksrätt” allt frekventare i luften samtidigt som parallellerna till Watergate och Nixon nått inflatoriska nivåer. Faktiskt började spekulationerna om Trump skulle klara sin hela mandatperiod utan avgång redan efter valsegern i november. Knappast konstigt.

Hans uppenbara omognad, bristande impulskontroll, flagranta omdömeslöshet och patologiskt narcissistiska maktfullkomlighet gjorde honom rekorduselt lämpad till det närmast omänskligt krävande ansvaret som USA:s president. Det var som att skicka ut en berusad elefant i ett minfält. Konsekvenserna har också, föga förvånande, blivit ett fyrverkeri av exploderande skandaler.

Mest graverande är den ryska följetongen, där det senaste kapitlet innehåller ytterligare uppgifter om Trumpkampanjens samröre med Putinregimens hantlangare i förra årets presidentvalrörelse. Att Kreml blandat sig i för att påverka utgången anses av USA:s underrättelseorgan vara bortom tvivel.

Frågan är huruvida Trumps medarbetare stod i maskopi med Ryssland, en till USA fientligt sinnad främmande makt, eller inte. Och vilken eventuellt roll Trump personligen spelade i sammanhanget.

Blotta misstankarna är oerhörda, skulle de bevisas vore Watergate att klassa som en felparkering i jämförelse. Själv blånekar presidenten förstås, men Trumps hantering av det infekterande ärendet har bara det blivit en rullande skandal i sig.

Rena bomben blev när James Comey, FBI-chefen som ville gå till botten med Putinkopplingarna, fick sparken. Sedan dessa uppgifter om att Trump tidigare försökt få Comey att avstå från att undersöka den förre säkerhetsrådgivaren Michael Flynns ryska kontakter!

Är det sant, är det förhindrade av rättvisa (”obstruction of justice”) – ett allvarligt brott enligt amerikansk lagstiftning, som en gång Nixon misstänktes för i Watergatefallet och som gjorde att han hellre lämnade presidentposten än att ställas inför riksrätt i kongressen.

Att det nu tillsatts en särskild åklagare i gammal Watergatestil för att oberoende granska vad som finns i Donald Trumps ryska soppa säger åtskilligt om hur allvarligt läget blivit. Presidentens politiska aktier stärkes knappast heller av nyheten att han beredvilligt läckt topphemlig underrättelseinformation om IS till Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov under dennes besök i Vita huset nyligen.

Trumps överlevnad hänger på hur länge kongressens republikanska majoritet finner det värt att stödja honom. Som utvecklingen artat sig hittills, hotar priset snart att stiga betänkligt högt och nästa höst är det mellanårsval, note bene. Spricker fördämningarna innan dess?

Kanske skymtar svaret i kommande avsnitt av ”House of Trump”.

Nixon spökar igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/5:

Det var inte Watergate som tvingade Richard Nixon att lämna Vita huset. Nixon, den föregivet hårdföre antikommunisten, utmanade Pentagon och det utrikespolitiska etablissemanget genom sin avspänningslinje mot Kina och Sovjetunionen. Han utmanade säkerhetsapparaten genom att vilja ha starkare kontroll över FBI och CIA.

Han lanserade radikala förslag på omstöpning av inrikesbyråkratin som inte sågs med blida ögon av dess småpåvar. Han avskydde journalister och betraktade hela mediesfären med illa dolt förakt. Han odlade en paranoid fiendebild av sina politiska motståndare och var besatt av att ge igen för gamla oförrätter.

Han var illa omtyckt av många, även av högdjur inom det egna partiet. Att han återvaldes som president 1972 med en förkrossande jordskredsseger väckte förskräckelse bland åtskilliga i Washington, inte minst hos Demokraterna. Farhågor om Nixon som en kejsarpresident vädrades flitigt.

Det var inte Watergate som fällde honom. Det avgörande var att Nixon kom på kollisionskurs med tunga maktstrukturer i det amerikanska samhället. Watergate blev en tacksam förvändning att slå tillbaka – och Nixon hjälpte till genom sitt klantiga mörkläggningsförsök.

Att rakt av bunta ihop Nixon med Donald Trump vore orättvist (Nixon var, tro’t eller ej, bättre än sitt rykte ur flera aspekter). Men nog finns intressanta paralleller och en är given efter Trumps chockartade avskedande av FBI-chefen James Comey: är inte detta som när Nixon sparkade Watergateåklagaren Archibald Cox? Maktfullkomligheten och den bristande respekten för institutioner som inte dansar efter presidentens pipa synes uppenbar.

Comey hyllades tidigare av Trump för sin undersökning av Hillary Clintons märkliga epost-hantering (något som troligen bidrog till hennes valförlust). Men när Comey sedan gick vidare för att granska Trumps misstänkta kopplingar till Putin i valkampanjen var det nog.

Presidentens motiv att han plötsligt blivit missnöjd med Comeys sätt att sköta Clintons epost-skandal klingar också mer än lovligt ihåligt. Det var ju inte länge sedan Trump liknade Hillary Clinton vid djävulen och lovade att kasta henne i fängelse. Varför skulle han fått så varma känslor för Clinton nu?

Det har aldrig funnits bevis på att Nixon beordrade Watergateinbrottet. Det finns, hittills, heller inga bevis på att Trump spelat under täcket med Ryssland för att vinna valet.

Men när det osar Watergatemörkläggning över Trumps eget ”Kremlgate” kan kickandet av Comey bli början på en upprepning av historien. Trump är som president en lös kanon på däck som utmanat systemet och demokratin i långt värre grad än Nixon.

Gissa om knivarna slipas.

Gore Vidals tid är nu

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 25/4:

Författaren Gore Vidal, den amerikanska noblessens enfant terrible, ångrar förmodligen bittert sin död för sju år sedan. Han skulle njutit hämningslöst av att leva i dessa dagar. Vidal var en sylvasst skarptungad häcklare av det politiskt blåblodiga etablissemang som han själv i högsta grad var del av, i släktträdet fanns såväl Jackie Kennedy som Al Gore.

Han betraktade USA som ett dumhetsdyrkande imperium i moraliskt och intellektuellt förfall, lika nedgånget och korrupt som när Romarriket sjöng på sista versen. Han sade sig älska när gamla maktstrukturer sprack, upplöstes och föll – ett välförtjänt öde för den västerländska politiska adeln som han inte nog såg fram mot att välkomna.

”Vår härskarklass genialitet är att den lyckats avhålla en majoritet av folket från att ifrågasätta ojämlikheten i ett system, där de flesta människor tvingas dra sig fram och betala höga skatter utan att få någonting i gengäld”, slog Vidal giftigt fast.

Tja, vad kan man säga annat än att tidsandans vindar numera tycks blåsa hans väg? Både i USA och i Europa bevittnar vi ju klara krackeleringstendenser i den traditionella politiska ordningen som följd av ett stigande folkligt missnöje, rättmätigt eller ej, med sakernas ingrodda tillstånd.

I Vita huset sitter den osannolike outsidern Donald Trump, troligen hade Gore Vidal i skadeglad avsky karaktäriserat honom som en modern kejsar Nero, redo att lägga det dekadenta Rom i efterlängtad aska. På andra sidan Atlanten har britterna har röstat sig själva ur EU, en chock för Brysselbyråkratin och som fått hela unionens mark att skaka.

Omvälvande är även presidentvalet i Frankrike. Socialisten François Hollande var så impopulär att han inte ens försökte få nytt mandat till Élyséepalatset. Inte nog med det – båda de dominerande franska maktblocken, Socialistpartiet och Republikanerna, fick sina kandidater traumatiskt utslagna i söndagens första valomgång.

Istället väntar en historisk uppgörelse i maj mellan den frifräsande mittenuppstickaren Emmanuel Macron och Front Nationals Marine Le Pen, en främlingsfientlig isolationistisk EU-hatare. Också i Sverige vittrar partipolitikens invanda bastioner genom SD:s svårhanterade utmaning.

Det är verkligen synd att Gore Vidal missar allt detta. Problemet är bara att när gamla maktstrukturer kollapsar är det – som synes – ingalunda givet att resultatet främjar friheten, jämlikheten och broderskapet. Snarare ökar faran med en kaosartad utveckling i motsatt riktning, oavsett vilka grunder man än har att som Vidal tycka illa om l’ancien régime.

Nato pressas av Trump

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/2:Corren.

USA, Storbritannien, Polen, Estland – och faktiskt det ekonomiska moraset Grekland. Dessa fem länder är de enda av Natos 28 medlemsstater som beaktat organisationens finansieringsmål, nämligen att varje allierad nation ska satsa minst 2 procent av BNP på försvaret.

Supermakten USA har i decennier axlat huvudbördan för de europeiska demokratiernas militära skydd och tolererat att övriga medlemmar i Natofamiljen gärna tagit springnota från sina säkerhetsförpliktelser. Så icke fortsättningsvis.

Det inskärptes med besked under veckans Natomöte i Bryssel, där USA:s nye försvarsminister James ”Mad Dog” Mattis i bryska ordalag gjorde slut på all vidare diskussion: ”Amerikanska skattebetalare kan inte längre bära en oproportionerlig andel av försvaret av värderingar i väst” (SvD 16/2).

Få torde förvånas. Det är precis vad som varit budskapet från ”Mad Dogs” husse Donald Trump ända sedan denne äntrade den politiska arenan. I detta fall inget galen begäran. Trump har, för en gångs skull, rätt i sak.

Natoalliansens sammanhållande devis vid skarpt läge är ”en för alla, alla för en”. Då måste även alla ställa upp och bidra solidariskt till försäkringskostnaden. Det gäller också partnerlandet Sverige, som från Tage Erlanders dagar varit djupt involverat i Natos militära samarbete och förlitat sig på USA som räddaren i nöden.

När Donald Trump skickar ut sin attackhund för att dra åt tumskruvarna i Bryssels Natohögkvarter, kan därför heller inte vi undkomma pressen på ökande anslag i försvarsbudgeten – särskilt efter Stefan Löfvens egendomliga projekt att ”runda Nato” med en bilateral transatlantisk länk till Washington.

Problemet är vad som händer om ett Natoland inte lyder betalningskravet. Ska Trump använda sin favoritreplik från dokusåpan The Apprentice och ryta ”You’re fired!”? Har USA villkorat sina garantier för att upprätthålla den europeiska säkerhetsordningen eller hur ska vi tolka det?

Donald Trump har inte precis rosat USA:s traditionella vänner och allierade. Snarare har presidenten under sina första veckor i Vita huset närmast njutit av att läxa upp, förolämpa och stöta sig med i stort sett varenda en.

Om den aggressive Vladimir Putin däremot, som krigar i Ukraina och nyligen bestyckat Östersjöenklaven Kaliningrad med moderna kärnvapenmissiler, har Trump haft föga ont att säga – gammal beundrare som han är av Kremls envåldshärskare.

Det är inte fel att uppmana Natoländerna till större kostnadsansvar gällande försvaret. Men det är Trumps torpedaktiga sätt att slänga notan på bordet, och frågan om vilka intressen han egentligen värnar i Europa, som injagar oro.