Kategoriarkiv: USA

Högt spel om Iran

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/5:

Ett stort framsteg för freden. Barack Obamas främsta utrikespolitiska triumf. Så löd återkommande kommentarer när kärnteknikavtalet med Iran slöts. USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina fick mullorna i Teheran att reducera sitt befarande program för utveckling av atomvapen och godta FN-inspektioner. I utbyte lättades sanktionerna mot det dittills hårt ekonomiskt pressade Iran.

Ett historiskt genombrott. Eller?

Åtskilliga republikaner i USA som John Bolton – idag Donald Trumps nationella säkerhetsrådgivare – var ilsket kritiska och liknade överenskommelsen med det ökända Münchenavtalet 1938. Samma tongångar hördes från ett upprört Israel. Obama var i själva verket en ny Neville Chamberlain.

Den brittiske premiärministern hyllades initialt för att fått Hitler att avstå från krigiska planer, mot priset att Tjeckoslovakien offrade Sudetlandet. Som alla vet blev resultat inte ”peace for our time”.

Hitler saknade majoritetsstöd bland den tyska befolkningen när han kom till makten. Höga militärer kom snart att se Hitler som en farlig galenpanna som hotade kasta ett otillräckligt rustat Tyskland ut ett storkrig som omöjligen kunde vinnas.

Men genom Münchenavtalet gick luften ur oppositionen. Hitlers inhemska ställning stärktes, samtidigt som han övertygades om att Tredje rikets internationella motståndare var veklingar och inte mycket att frukta. Överenskommelser kunde inte stoppa honom. Det var Stalingrad, El Alamein och ett sönderbombat Berlin som gjorde det.

Nu upprepade Barack Obama samma ödesdigra misstag när han trodde sig kunna köpslå med den teokratiska regimen i Iran, ett styre av grovt kriminella fundamentalister vars föreställningsvärld baseras på en lika irrationell som hänsynslös ideologi.

Att häva sanktionernas strypsnara skulle göra livet drägligare för Irans invånare och pacificera det utbredda folkliga missnöjet. Mullorna skulle sitta säkrare i sadeln och betrakta avtalet – vilket bara fryste kärnvapenutvecklingen några år – som en billig, tillfällig eftergift åt ett naivt USA.

Chamberlain raserade Storbritanniens och Frankrikes avskräckningsförmåga gentemot Hitler. Obama raserade USA:s avskräckningsförmåga gentemot Irans prästvälde.

Analogin med München 1938 har del som talar för sig. Iran agerar oförbätterligt expansivt och krigiskt med tydligt sikte på geopolitisk dominans över Mellanöstern. Funnes det några förhoppningar om att denna skurkstat skulle bli lugnare till sinnes är raka motsatsen fallet. Fråga Israel, regionens enda demokrati, som dess notoriske dödsfiende Iran nyligen skickade missiler mot.

Trumpadministrationen kan faktiskt göra rätt som river det bristfälliga kärnteknikavtalet och istället utlovar de ”kraftfullaste sanktionerna i historien” för att tvinga Iran att upphöra med alla äventyrligheter. Tuffast möjliga maktspråk, uppbackat med råa muskler, är ibland enda sättet att hantera gangsternationer.

Dock riskerar paralleller till det förflutna att leda väldigt fel. Iran 2018 är inte Hitlertyskland 1938. Trumps linje kan förvisso stärka oppositionen i Iran och underblåsa en kupp – men i än värre riktning. I apparaten kring nuvarande regim finns starka krafter som anser att avtalet 2015 var till Irans klara nackdel. Man gav upp mycket för lite och med Trump i Washington är det viktigare än någonsin att skaffa kärnvapen till islamistiska arsenalen.

Konsekvensen om sådana nukleära fanatiker tar över? Tyvärr existerar inget facit.

TV-historia

Publicerad den av
Svara

Denna söndag sänds den 636:e episoden av The Simpsons i USA. I fiktionens värld finns nu ingen annan TV-serie med fler avsnitt producerade (det tidigare rekordet hade westernlångköraren Gunsmoke). Sedan starten 1989 har The Simpsons varit en ofta mycket träffsäker skrattspegel av det amerikanska samhället.

Särskilt minnesvärt är ett profetiskt avsnitt från 2000 (betitlat Bart to the Future), där Lisa Simpson efterträder Donald Trump i Vita huset och får ärva saftig budgetkris.

När Trump 16 år senare faktiskt blev vald till president, suckade TV-seriens skapare Matt Groening: ”Trump var, förstås, det mest absurda skämtnamnet till presidentposten som vi kunde komma på just då, och är fortfarande. Det här är bortom satir”.

Imponerande att The Simpsons ändå orkar hålla ut när verkligheten bjuder dikten så knivskarp konkurrens.

Reagans arv i vanhävd

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/3:

USA:s republikaner har länge bejakat frihandeln. Partiets störste moderne ikon, president Ronald Reagan (”The Gipper”), deklarerade 1986: ”Vår handelspolitik vilar på den fasta grunden av fria och öppna marknader. Jag drar den ofrånkomliga slutsatsen av allt vad historien visat: ju friare handelsflöden i världen, desto större blir de mänskliga framstegen och desto starkare blir freden mellan nationerna”.

Det var ingen tom retorik. Bland annat tog Reagan initiativet till en allmän liberalisering av världshandeln inom ramen för dåvarande multilaterala Uruguayrundan i GATT (som senare blev dagens WTO), syftande till att minska tullar, regleringar och kvoter.

Reagan tog de inledande stegen till förverkligandet av Nafta – det nordamerikanska frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko – som var en vision han gick till val på redan 1980. Förvisso tvingades Reagan av kongressmajoriteten till en del reträtter för att ”skydda” hemmamarknaden.

Men det var skönhetsfläckande undantag från en annars konsekvent och framgångsrikt driven linje att riva handelsmurarna. När han efter sina åtta år i Vita huset lämnade presidentämbetet 1989 hade det samlade värdet av landets import och de utländska investeringarna i USA nära nog fördubblats!

Reagans insatser var av oskattbar välståndsfrämjande betydelse, såväl för USA som övriga länder och Sverige icke minst. Global frihandel, med sin internationella arbetsfördelning och sitt effektivare resursutnyttjande, är oöverträffat som medel att höja standarden för breda grupper, öka konkurrensen och innovationsförmågan i näringslivet, lyfta människor ur armod och reformera levnadsvillkoren i positiv riktning.

Inte undra på att en ledande republikan som Paul Ryan, talman i kongressens representanthus, förklarat sig ”extremt oroad” över Donald Trumps eldfängda protektionistiska utspelsoffensiv.

Ur led är sannerligen tiden. Den nuvarande republikanske presidenten är komplett väsensskild Ronald Reagan, uppenbart inställd på att omintetgöra arvet efter den liberala renässans inom världshandeln som ”The Gipper” gick i bräschen för under 1980-talet.

I värsta fall hamnar vi i en mycket kostsam och besvärlig regressionsperiod. Dystra frågor radar upp sig. Vad blir exempelvis resultatet av den stundande omförhandlingen av Nafta? Hotar ett handelskrig mellan USA och Europa?

Som väntat gick statsminister Stefan Löfven på pumpen när han i tisdags mötte Trump och försökte rådslå om dennes drastiska importtullar på stål och aluminium. Presidenten backade inte en millimeter. Under den gemensamma presskonferensen i Vita huset efteråt var Trump snarare än mer stridslysten.

Att Löfven som inte bara Sveriges, utan även EU:s representant, reagerar mot Trumps frihandelsfientlighet är naturligtvis riktigt, även om orden inte biter på presidenten (men förhoppningsvis på vettigare krafter i kongressen och inom USA:s industrisektor). Vi måste hålla fast vid det som rätt. Just därför finns också skäl att protestera mot Bryssels ilskna skrammel om vedergällningstullar mot amerikanska varor.

Trumps dumheter är illa nog. En hämndlysten upptrappning av EU skulle bara göra ont ondare och slå tillbaka mot oss själva. Lär av Reagan, den äkta republikanen. Med protektionism finns inga vinnare. Enbart förlorare.

Löfven i lejonets kula

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/3:

Man måste önska Stefan Löfven lycka till, ty idag överlägger han med Donald Trump i Washington. Mötets syfte är, enligt regeringens hemsida, att ”ytterligare fördjupa” de svensk-amerikanska relationerna på ekonomins och säkerhetspolitikens område.

Det är onekligen centrala frågor för en liten exportberoende nation som är granne med Mordor, i skepnad av Vladimir Putins Ryssland. Chansen att Löfven möter någon större förståelse hos Trump, eller ens lyckas föra ett seriöst och meningsfullt samtal, måste emellertid betraktas som tragiskt ringa.

Sveriges förbindelser till USA är ju annars gamla och varma. Redan i april 1783 undertecknade Gustaf III:s Parisambassadör Gustaf Philip Creutz (för övrigt en briljant poet med klassikern Atis och Camilla på sitt CV) och den nya amerikanska republikens dito Benjamin Franklin ett vänskaps- och handelsfördrag mellan våra bägge länder.

Sverige blev därmed först i världen att som icke-inblandad stat i frihetskriget erkänna den tidigare brittiska kolonins självständighet. Men om Trump överhuvudtaget känner till dessa stolta historiska band (föga sannolikt med tanke på hans monumentala obildning och ignorans) vinner nog Löfven ändå ingen goodwill på att hänvisa till dem.

Aldrig tidigare har USA haft en president som stått i en sådan illavarslande opposition till Sveriges vitala intressen och varit så främmande för rationell argumentation. Vårt näringsliv och hela välstånd är beroende av frihandel. Trump är en mot allt ekonomiskt förnuft besatt protektionist som vill riva upp ingångna avtal och resa isolationistiska murar runt USA.

Förra veckan orsakade han global skrämselhicka genom att annonsera höga tullar på stål och aluminium, basala insatsvaror för industrin. Farhågorna att detta skulle utlösa ett förödande internationellt handelskrig välkomnade han på sitt karaktäristiskt obalanserade och patologiskt konfrontativa vis. Dylika konflikter är ”bra, och lätta att vinna” trumpetade presidenten ut på twitter. Vad hoppas Löfven hämta från en pratstund med en sådan figur?

Lika kamikazeaktigt framstår det att tala vettigt med Trump om Sveriges utsatta säkerhetspolitiska läge gentemot ett alltmer hotfullt Ryssland. Putin är den enda världsledare som USA:s president uppriktigt gillar, undvikit att säga ett ont ord om – och vars regim Donald Trump till råga allt är under utredning för att landsförrädiskt ha kollaborerat med i sin valkampanj 2016.

Risken för ett diplomatiskt fiasko är lindrigt sagt överhängande. Klarar sig statsminister Löfven från att förödmjukas av Trump bör han ta det som en seger.

Ett år med president Trump

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/1:

”Statens och stadens angelägenheter angår oss inte. Det spelar ingen som helst roll för oss att ministrar och guvernörer missköter politiken. Allt sånt finns därute som en gyttja en regnig dag. Vi har ingenting med det att göra, och det har heller inget med oss att göra”, skrev diktaren Fernando Pessoa.

Men det var innan första världskriget det, när staten var begränsad och skatterna låga (inte mer än 5-8 procent av BNP i genomsnitt före 1914). Därefter expanderade statsmakten kraftigt när den ideologidrivna politiseringen av samhället tilltog, oavsett styrelseskick.

”Ingen kommer undan politiken / För att man är servil och snäll / Inte ger man fan i polemiken / Fast man är trött varenda kväll”, sjöng Marie Bergman i en hitlåt från 1976 och texten (av Ola Magnell) summerar utvecklingen i en träffande kontrast till Pessoas epok.

Att som vanlig medborgare odla sin egen trädgård i civilsamhällets privata vrå och försöka avskärma sig från ”gyttjan” är inte bara praktiskt taget omöjligt. Det är också ansvarslöst. På gott och ont spelar det i våra dagar en väldig roll hur ministrar och guvernörer sköter politiken. Eller presidenter.

På lördag är det ett år sedan Donald Trump installerades i ämbetet som USA:s statschef. Hans chockartade valseger var en triumf för den auktoritära, nationellt inskränkta populismen. In i Vita huset klev en svårartat narcissistisk och ogenerat lögnaktig figur, osande av hatfull retorik och vulgärt förakt för det öppna samhällets liberala ideal och institutioner. Hans obalanserade karaktär förde tankarna till ett förvuxet barn, fastlåst i trotsåldern.

Men som den liberala filosofen Ayn Rand skriver om hatarens natur i en av sina essäer:

”Här ligger den viktigaste skillnaden mellan hans egen och ett barns mentalitet – ett normalt barn är intensivt aktivt i sitt kunskapssökande. Hataren förändras inte; han söker inte kunskap – han ‘låter sig inte påverkas’ av ‘upplevelsen’ och hoppas att något ska hända i hans huvud… Mental aktivitet, det vill säga mental ansträngning – vad som helst som innebär bearbetning, identifiering, organisering, anpassning, kritisk utvärdering eller kontroll av det som rör sig hans huvud – är främmande territorium som han under sitt förvirrade liv gör sitt bästa för att undvika”.

Trump i ett nötskal. Världens mäktigaste man i världens viktigaste demokrati.

Ronald Reagan liknade ofta sin vision av USA vid ”a shining city upon a hill”, en frihetens välkomnande hemvist som spred sitt inspirerande ljus över jordens alla folk. Trumps USA representerade motsatsen; isolationistiskt, mörkt och främlingsfientligt. Hade det moderna Rom fallit för barbarerna?

Var timmen slagen för en ny våg av auktoritär populistpolitik, vädjande till människors lägsta instinkter, likt ett eko från 30-talet då försvaret av demokratins bastioner på många håll likgiltigt övergavs? Snarare tycks fenomenet Trump blivit en väckarklocka till starkare engagemang för grundläggande värden, enligt människorättsorganisationen Human Rights Watchs färska årsrapport (SR 18/1).

2017 gick inte i trumpifieringens framgångsrika tecken. Marine Le Pens nederlag och Emmanuel Macrons övertygande valvinst i Frankrike markerade istället omslaget till ett växande motstånd mot demoniseringens och misstrons krafter i en rad länder.

Och i höstens mellanårsval i USA tyder åtskilligt på att Demokraterna får majoritet i kongressen, vilket beskär Trumps maktutrymme väsentligt (samt ökar sannolikheten för ett riksrättsåtal, beroende på vad den särskilde utredaren Robert Mueller lyckas gräva upp om presidentens förhållande till Putinregimens påverkansoperationer i valkampanjen 2016).

Det finns hopp om anständighetens comeback, ty sällan har statens och stadens angelägenheter angått oss så mycket som nu.

Gerald Ford, kom tillbaka!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/1:

Osannolika omständigheter gjorde honom till president. Han var oförberedd och ovillig, klarar inte av ämbetets plikter och kontrolleras av sina rådgivare. Mesta tiden reser han desperat runt i landet, håller tal, skakar händer – allt för att undvika ansvaret i Vita huset. Att han kunnat nå den högsta makten i USA måste ses som ett dåligt skämt.

Det var kontentan i 1975 års skandalomsusade bok A Ford, Not a Lincoln, vars talande undertitel löd: The Decline of American Political Leadership. Författaren hette Richard Reeves, tidigare journalist på New York Times, som utmålade den sittande republikanske presidenten Gerald Ford som ett deprimerande lågvattenmärke. Bok kom som en bekräftelse på Lyndon B Johnsons ofta citerade elakhet om Ford: ”Han är en bra och trevlig karl, men har spelat för mycket fotboll utan hjälm”.

Vem var Gerald Ford vid sidan av sådana formidabla auktoriteter på posten som LBJ, Kennedy, Eisenhower, Roosevelt? Bara en vanlig, hygglig kille. En medioker kongressledamot som först utsetts till att ersätta Richard Nixons korruptionsfläckade vicepresident Spiro Agnew 1973, och sedan året efter Nixon själv när denne tvingades avgå för sina Watergatesynder.

Richard Reeves slog fast att Gerald Ford representerade USA:s politiska framtid. Den moderna amerikanska demokratin hade ej längre plats för kandidater som strävade efter att matcha Abraham Lincoln i storhet och ideal. Systemet hade istället börjat utveckla en ”kreativ försiktighet”, där enbart partiapparaternas medelmåttigaste figurer med minst anstötliga egenskaper och åsikter hos bredast möjliga befolkningslager kunde nå toppen i fortsättningen.

Det är intressant att idag läsa vilka slutsatser den ansedde Richard Reeves då drog utifrån den icke-valde presidenten Fords märkliga karriär – särskilt i ljuset av den färska skandalboken Fire and Fury: Inside the Trump White House av Michael Wolff. Innehållet där är egentligen inga nyheter, utan bestyrker snarare att Donald Trump är en farligt obalanserad och grovt illiterat narcissist som mentalt befinner sig på ett tioårigt barns nivå. Dessutom insyltad i en explosiv härva av skumma kontakter med Kreml som får Watergate att framstå som en mild junibris.

Richard Reeves bad sedermera Gerald Ford om ursäkt för sin bok och medgav att han varit för hård. Ford var förvisso varken någon briljant eller färgstark president. Men han var hederlig, öppen, tålmodig och respekterad som en ärlig, rejäl person. Tänk att denne man 1975 kunde porträtteras likt ett skräckscenario för framtidens ledare i Vita huset.

Vilket bitter ironi för oss som tvingas leva med en maniskt twittrande stolle som påstår att han är ett ”stabilt geni”, skryter med att han har en ”större kärnvapenknapp” än Nordkoreas diktator och ljuger värre än en oljig positivhalare på Kiviks marknad.

”Christmas is a state of mind”

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/12:

Ska det sysslas med politik tycker jag att Calvin Coolidge är en lysande förebild. Jag återkommer gärna till honom. ”Silent Cal” är min amerikanske favoritpresident som förenade frihetlig liberalism med sund konservatism.

Coolidge stod för låga skatter, begränsad statsmakt, sparsamhet med offentliga medel och hyllade idealen om ett starkt civilsamhälle av strävsamma, självständiga medborgare. På ett enastående sätt frigjorde den personligen lågmälde men principfaste Coolidge nationens kreativa skaparkraft.

Det var under hans presidentperiod på 1920-talet som USA transformerades till världens ledande industriland, produktionen och den ekonomiska tillväxten slog vartenda rekord. Välståndet ökade, rikedomarna spreds, alla var glada, dansade och mådde toppen och…

Visst, visst! Lääääägg av! Det där predikosnacket har du tuggat förr, protesterar den luttrade Correnläsaren. Har du verkligen inget bättre att komma med när julen står för dörren, va! Här sitter man med sin snaps och glögg och vill ha det lite mysigt. Coolidge, ha! Om han ska vara en politisk förebild skulle vi bara tvingas glömma julhelgens ädla drycker.

Och du, din anarkistiske rusdrycksliberal, som till råga på allt skrivit tröttande spaltmeter om att Systembolaget måste avskaffas och häcklat statsmoralistiska politiker i parti och minut. Så drar du fram Coolidge igen. Gubben regerade ju under förbudstiden i USA!

Jo, det har förstås den luttrade Correnläsaren rätt i… Jag erkänner att det verkar något bestickande. Sålunda bad jag Calvin Coolidge Presidential Foundation i Vermont om en hjälpande kommentar och fick svaret:

”Presidenten var inte på något vis en absolutist. Han hade inga moraliska invändningar mot måttlig alkoholkonsumtion. Men, som Förenta staternas president var han edsvuren att upprätthålla USA:s konstitution, och som du vet, gällde under hans sextiosju månader i Vita huset ett författningstillägg som förbjöd försäljning och konsumtion av alkohol. Därför verkställde president Coolidge förbudet, trots hans personliga övertygelse att det inte alls var någonting fel med att dricka alkohol”.

Så nu vet ni det. Det är alltså helt okej att både digga Calvin Coolidge och – om man känner för det – dricka några snapsar till julbordets kulinariska fröjder.

Minns dock att måttfullhet – moderantia – även i detta sammanhang är av vikt. Det är en av Aristoteles klassiska kardinaldygder jämte förstånd, rättvisa och mod. Utan dem fungerar inte friheten. En rimligare jord, ett hyggligare samhälle, är ju beroende av vilka värderingar vi själva bär på och praktiserar. Ansvaret är alltid ytterst vårt eget.

Det förstod icke minst Calvin Coolidge. Inför julen 1927, för precis 90 år sedan, lät presidenten offentliggöra följande budskap:

”Christmas is not a time or a season but a state of mind. To cherish peace and good will, to be plenteous in mercy, is to have the real spirit of Christmas. If we think of these things, there will be born in us a Savior and over us will shine a star sending its gleam of hope to the world”.

I den andan vill jag önska er alla en riktigt god jul, kära läsare (luttrade eller ej).

Sweet Home Alabama

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/12:

”Heart of Dixie” brukar Alabama kallas, den amerikanska delstaten i djupa södern. Hopplöst konservativ – för att inte säga reaktionär – där rasfördomarna, segregationens mörka arv, ett hycklande Bibelviftande och skjutglada bondlurkar berusade på hembränd sprit präglar vardagen. Eller?

I början av 70-talet skrev Neil Young två uppmärksammade protestsånger, Southern man och Alabama, som gisslade delstatens politiska och sociala efterblivenhet. Den svepande kritiken förargade sydstatsrockarna Lynyrd Skynyrd. Någon måtta fick det ändå vara på svartmålningen, tyckte bandet.

Deras svar blev klassiskt: ”Well I heard mister Young sing about her / Well, I heard ol’ Neil put her down / Well, I hope Neil Young will remember / A Southern man don’t need him around, anyhow / Sweet home Alabama / Where the skies are so blue / Sweet Home Alabama / Lord, I’m coming home to you”.

Låten släpptes sommaren 1974, blev en massiv hit och bidrog till att nyansera bilden av sydstatskulturen. Lynyrd Skynyrds sångare Ronnie van Zant – annars en varm beundrare av Neil Young – förklarade: ”We’re southern rebels, but more than that, we know the difference between right and wrong”.

Att Alabamas invånare kan skilja mellan rätt och fel har de onekligen gett ett rungande aktuellt prov på. Detta är alltså delstaten som är solid republikansk och gav Donald Trump en förkrossande segermarginal över Hillary Clinton 2016. Inte på ett kvarts sekel har Alabama valt någon demokrat till senaten i Washington DC. Men under onsdagsnatten kom den stora skrällen.

Roy Moore, tidigare chefsdomare i Alabamas högsta domstol, blev aldrig den bergsäkra vinnaren i fyllnadsvalet efter Jeff Sessions upphöjning till Trumps justitieminister. Moore framstår som en rent karikatyrmässig representant för Republikanernas ytterkantshöger.

Han hänvisar till Gud i parti och minut, gillar varken homosexuella, judar eller muslimer, avskyr naturligtvis Barack Obama, har kopplingar till vita nationalistgrupper som hyllat sydstaternas utbrytning från USA under 1800-talets inbördeskrig, et cetera. Till råga på allt anklagades han under kampanjen för sexuella övergrepp mot tonårsflickor.

Det hjälpte inte att Donald Trump in i det sista gav Roy Moore sitt helhjärtade stöd. Eller att altright-ideologen och Trumps förre chefsstrateg Steve Bannon ryckte ut för att elda massorna. Alabamas väljare må vara inbitet republikanska, men inte utan heder och moral – om någon trott det. Förtroendet gick istället till demokraten Doug Jones.

Resultatet betecknas som en politisk jordbävning, ett möjligt förebådande om att skymningen stundar för Trumps inskränkta vulgärpopulism och att de krisande Demokraterna börjar resa sig igen. Majoriteten i senaten har nu krympt till klena 51-49 i Republikanernas favör. Mellanårsvalet 2018 kan bli ett mardrömsresultat för Donald Trump. Med en demokratisk senat rycker hotet om ett riksrättsåtal närmare.

Valutgången i Alabama är faktiskt också en vinst för traditionella liberalkonservativa republikaner, som förhoppningsvis ger dem momentum att ta tillbaka sitt parti från Trumpgänget.

Vad ansåg då Neil Young om Lynyrd Skynyrds låt? ”Shit, I think Sweet Home Alabama is a great song. I’ve actually performed it live a couple of times myself”. Nu har han fått ett utmärkt tillfälle att sjunga den igen.

I Cincinnatus anda

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/12:

Nyheten gjorde den engelska kungen George III perplex. Han kunde inte tro sina öron. Året var 1783. Frihetskriget i Nordamerika hade just avslutats, den brittiska kronan var besegrad, de revolterande kolonisatörerna triumferade i sin självständighetskamp. I monarkiväldets Europa togs det för givet att kontinentalarméns överbefälhavare George Washington skulle låta kröna sig till statschef i den nya nationen USA.

Washington hade inga sådana planer. Han hade haft sin stund i offentlighetens tjänst, nu fick andra ta över. Själv ämnade Washington återuppta det stillsamma livet på sin plantage Mount Vernon i Virginia. Beskedet fick George III att häpet utropa: ”Om han gör det är han den störste mannen i världen!”.

Det gick över kungens horisont att någon i Washingtons position kunde vara så anspråkslös och avstå från fortsatt maktkarriär. Det som George III inte förstod var hur djupt besjälade USA:s grundare var av den antika romerska republikens dygder och ideal, vilka i synnerhet Lucius Quinctius Cincinnatus ansågs förkroppsliga.

Han var en bonde som först valdes till konsul 460 f Kr, blev så populär att den romerska senaten ville förlänga hans begränsade ämbetsperiod trots att det stred mot konstitutionen. Cincinnatus lät sig inte frestas, utan återgick efter förrättat politiskt värv till plogen som den gode medborgare han var.

Några år senare hotades Rom av invasion. Som brukligt i svåra kristider utsåg senaten en tillfällig diktator med fulla maktbefogenheter att rida ut stormen. Ansvaret föll på Cincinnatus, som gjorde storstilad comeback genom att lyckosamt försvara Rom mot fienden. I spetsen för sina segerrika trupper kunde Cincinnatus – som längre fram tyvärr Julius Caesar – gripit tillfället att klänga kvar vid makten på permanent basis. Nix! Han tackade ödmjukt för sig och gick sorglöst hem till gården.

Cincinnatus var George Washingtons förebild, även när han motvilligt lämnade Mount Vernon igen för att skapa ordning på torpet som USA:s förste valde president 1789. Men två ämbetsperioder fick räcka, tyckte han och tog därefter farväl på nytt (så uppstod den ursprungligen oskrivna mandatregeln för amerikanska presidenter, kodifierad i lag sedan Franklin D Roosevelt överträtt normen med tre återval på 1930- och 40-talet).

Arvet från Cincinnatus har betytt mycket för demokratins utveckling och hur vi bör se på det politiska förtroendeuppdraget. Man söker offentlig makt som medborgarnas tjänare, inte herre, under en viss tidsrymd med syfte att försöka åstadkomma något gott i det allmännas intresse. Man förstår att inflytelserika poster är till låns och motstår den förrädiska lockelsen att förväxla sin identitet med dem.

Det är förvisso trist att flera duktiga och profilerade Linköpingspolitiker meddelat att de inte vill kandidera i valet 2018. Finn Bengtsson (M) försvinner från riksdagen. Hans partikamrater, kommunalråden Paul Lindvall och Christian Gustavsson följer Catharina Rosencrantz exempel i stadshuset och bjuder adjö. Även kommunalrådet Daniel Andersson (L) tar sin hatt och går. Alla kommer att saknas.

Men det är helt i Cincinnatus anda hur det ska vara. Man gör sin insats för republiken, låter sedan maktens stafettpinne gå vidare till nya krafter och återvänder till den civila normaliteten i privatsfären. Det är lika sunt som berömvärt. Och väldigt vackert.

Är vår beredskap god?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/12:

Säpo skrev i sin årsrapport 2016: ”Ryssland har en avsikt att påverka det politiska beslutsfattandet och den allmänna opinionen – inte bara i Sverige. Sådan påverkan kan ske genom stöd till ytterlighetsrörelser, informationsoperationer och desinformationskampanjer”.

Dessa varnande ord bekräftas med råge i boken Sammansvärjningen, där den brittiske journalisten Luke Harding avtäcker vad som – så här långt – är känt kring Putinregimens inblandning i fjolårets amerikanska presidentval.

Undertiteln, Hur Ryssland hjälpte Donald Trump in i Vita huset, konstaterar ett lika sjaskigt som skrämmande faktum. Den ryska statens operationer för att undergräva Hillary Clintons kampanj, datorhacka känsliga uppgifter, nättrolla på sociala medier och så vidare, bidrog sannolikt till att bereda vägen för Trumps chockartade seger.

Att Trumplägret samverkat med ryssarna – alltså konspirerat med främmande makt i syfte att göra våld på den egna nationens demokratiska processer – ter sig också ostridigt. Frågan är bara i vilken omfattning och hur djupt Donald Trump själv var insyltad.

Enligt Luke Harding är det inget snack. Både Trump personligen och hans närmaste krets var sedan gammalt knutna i remarkabla intresseband till Kreml. Här finns en tickande skandalbomb vars potentiella magnitud får Watergate att framstå som en oskyldig barnlek i jämförelse.

Det hela understryker ånyo, med svarta tjocka streck, hur viktigt det är med ökad medvetenhet om det lömskt cyniska spel som Ryssland bedriver för att splittra, manipulera och försvaga den västerländska demokratiska fronten.

”Under de senaste sju åren under Putin har Ryssland gått från att vara inrikespolitiskt repressivt till att vara internationellt aggressivt. Metoderna, klassisk KGB, är faktiskt inte så annorlunda än under kalla kriget. Då var målet att försöka påverka västliga demokratier. Nu sker det genom att man stödjer såväl yttersta vänstern som högern, och skapar kaos i folks huvuden”, säger Luke Harding i en DN-intervju 30/11.

I Sverige har SD, riksdagens tredje största parti och vågmästare, beslagits med besvärande Rysslandskopplingar. MP:s utrikes- och säkerhetspolitiska talesperson Pernilla Stålhammar larmar om hur Moskvalierade krafter infiltrerat hennes eget parti – som sitter i regeringen!

Valrörelsen närmar sig. Tror inte att Putins femtekolonnare och informationskrigare tänker hålla sig overksamma.