Kategoriarkiv: USA

Fredspriset till Trump?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/2:

I början av det olycksaliga året 1939 mottog den norska Nobelkommittén en häpnadsväckande nominering. ”Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse”.

Vem var dårfinken som kunde föreslå en sådan vansinnig kandidat? Det var Erik Brandt, socialdemokratisk ledamot av Sveriges riksdag.

Hans motivering var Hitlers accepterande av Münchenöverenskommelsen i september 1938, då Storbritannien och Frankrike offrade Tjeckoslovakien åt Nazityskland.

”Av sin glödande fredskärlek, tidigare bäst dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf – näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk – och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt”.

I vår egen tid har det ofta förekommit att SD-anhängare hängt ut Brandt som bevis på att även Socialdemokraterna har ett mörkt och nazianstruket förflutet att göra upp med.

Men Erik Brandt var ingen nazisympatisör, utan raka motsatsen. Hans nominering av Hitler dryper av frätande ironi och återhållen vrede, och är – vilket uttryckligen framgår om man läser hela texten – riktad mot ett antal av Brandts riksdagskollegor som komplett omdömeslöst föreslagit Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain till fredspriset.

Det var Chamberlain som stod arkitekt till det skändliga avtalet i München som han naivt trodde skulle rädda freden i Europa, bara Hitler fick glufsa i sig territorium tillhörande den demokratiska tjeckoslovakiska nationen.

Nu, 80 år senare, når mig beskedet att USA:s president Donald Trump på fullt allvar har föreslagits till Nobels fredspris. Bakom nomineringen står Japans premiärminister Shinzo Abe, enligt vad Trump själv nyligen skröt om vid en pressträff i Vita huset. Även två ledamöter av den norska riksdagen, bägge från det högernationalistiska Fremskrittspartiet, har förordat Trump som värdig mottagare av utmärkelsen.

Anledningen? Toppmötet i Singapore förra året, då Trump förmådde kommunisttyranniet Nordkorea att förvandla sitt militaristiska skräckvälde till ”en fredens vagga utan kärnvapen”.

Om den klarsynte ironikern Erik Brandt fortfarande vore bland oss antar jag att han skulle svara med att rekommendera Nobelkommittén att belöna Kim Jong-Un, den nordkoreanske diktatorn. Det hade suttit fint som en sarkastisk markering inför det nya toppmöte som ska hållas mellan Trump och Kim i Vietnam nästa vecka.

Av en färsk FN-rapport kan nämligen konstateras att den narcissistiske mästerförhandlaren Donald Trump är lika grundlurad som den blåögde Chamberlain blev i München. Vad är resultatet av Trumps försäkran att Nordkorea inte längre är ett säkerhetshot?

Denna skurkstats kärnvapenprogram är inte bara intakt, det skyddas också mycket bättre. FN:s utredare har ”funnit bevis för en bestående trend att skingra och sprida platser för montering, lagring och testanläggningar”.

Samtidigt fortsätter Nordkorea att i maskopi med Kina och Ryssland bryta mot säkerhetsrådets sanktioner genom massiv insmuggling av olja, bensin och kol. Situationen har knappast blivit mindre oroande av att USA:s president spelar rollen som Kim Jong-Uns nyttiga idiot.

Reagan, kom tillbaka!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/1:

”Ett av de största bidragen USA kan ge världen är att främja frihet som nyckeln till ekonomisk tillväxt. Ett kreativt, konkurrenskraftigt USA är svaret på en föränderlig värld, inte handelskrig som skulle stänga dörrar, resa större hinder och förstöra miljoner jobb. Vi bör alltid komma ihåg att protektionism är destruktivt. Amerikanska jobb, amerikansk tillväxt, USA:s framtid är beroende av handel – handel som är öppen, fri och rättvis.”

Så löd president Ronald Reagans budskap till den amerikanska kongressen i januari 1988. Orden var han trogen.

Under Reagans ledarskap på 80-talet gick USA i spetsen för en internationell reducering av tullar, regleringar och kvoter. Världshandeln liberaliserades, globaliseringståget sköt fart, välståndsökningen fick ett rejält uppsving. Reagan lade grunden till den marknadsliberala renässans, vars gyllene frukter vi skördat sedan dess.

Störst betydelse har utvecklingen haft för jordens mest utsatta människor. Sedan 1990 har det ekonomiska armodet avtagit i sådan rasande takt att FN:s mål om att utrota världsfattigdomen till 2030 inte alls är någon utopi, tvärtom. Vid andra världskrigets slut levde hälften av befolkningen på jorden i extrem fattigdom. Idag: inte ens 10 procent.

Men numera är det en radikalt annorlunda republikan än Reagan som leder världens mäktigaste nation och viktigaste demokrati. Watergateavslöjaren Bob Woodward tecknar ett skrämmande porträtt av honom i sin nya bok Fruktan – Donald Trump i Vita huset (Modernista 2019).

I centralt stycke skildrar Woodward hur Trump redigerar ett kommande tal på hemvägen från G20-mötet i Hamburg i juli 2017.

”Presidenten skrev ner sina tankar med prydlig klar stil: ’TRADE IS BAD’ (’HANDEL ÄR DÅLIGT’). Han sa det visserligen aldrig i något tal, men han hade till slut funnit en sammanfattande formulering av och det sannaste uttrycket för sin protektionism, isolationism och glödande amerikanska nationalism”.

Trump i ett nötskal. Det är inte lite som står på spel om hans fientlighet mot det globala handelssystemet vinner mark och slungar oss åter in i en nyprotektionistisk värld. På förra veckans ekonomiska toppmöte i Davos summerade WTO-chefen Roberto Azevedo konsekvenserna med att vi då ”står inför mörkrets tidevarv, det kan jag garantera er”.

Ronald Reagan, var är du?!

Svettigare för Trump

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren i 8/11:

Mellanårsvalet till den amerikanska kongressen förklarade Donald Trump som en folkomröstning om sig själv. Och vad kunde då utgången bli i hans egocentriska värld annat än en ”enastående succé”, som Trump svulstigt trumpetade ut på sitt  twitterkonto när rösterna räknats.

I nyktrare ögon får dock resultatet betraktas som av mer blandad karaktär. Republikanerna fick en något utökad majoritet i senaten, men förlorade greppet om representanthuset.

Det senare var väntat, fast Demokraternas förhoppningar om den riktigt stora förkrossande segern blev inte infriade. Men deras erövring av halva kongressen istället för hela är ändå en välkommen prestation.

Republikanernas starka uppslutning kring Trump är en total skam för det parti som varit Lincolns, Coolidges och Reagans. Det är som Moderaterna i Sverige reservationslöst skulle kasta sig i SD:s armar och förskingra det frihetligt liberalkonservativa arvet efter Gösta Bohman.

Donald Trump har kampanjat hårdare under mellanvalsåret än få andra presidenter före honom (Barack Obama tog det exempelvis piano och föredrog att hålla sig ovan bataljen både 2010 och 2014).

Ingen har heller bedrivit en sådan skrämmande obehaglig, uppviglande och intolerant valrörelse på det nationella planet sedan den öppet rasistiske Alabamaguvernören och presidentkandidaten George Wallace var i farten för 50 år sedan.

Trump har varit mindre intresserad av att sola sig i glansen av den goda ekonomin, än att lägga krutet på sitt numera patenterade budskap av råbarkad främlingsfientlighet, brutaliserande svartmålning av politiska motståndare och illasinnad hets mot den fria press han famöst kallat för ”folkets fiender”.

Att vädja till sina supportrars lägsta instinkter har ju lönat sig förr och gjorde det delvis igen. Det är beklagligt att Demokraterna, trots partiets alla brister eller snarare just därför, inte förmådde mobilisera den väldiga ”blåa våg” som skulle skölja bort Trumprepublikanerna från banan.

Men bara det att efter åtta år vinna tillbaka kontrollen över representanthuset är värt mycket nog. Det bryter Republikanernas hittillsvarande osunda dominans i Washington och gör att den ovärdigaste presidenten som USA någonsin haft måste frukta en kongressopposition som kan sätta verklig kraft bakom orden.

Ensamma galningar?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/10:

Cesar Sayoc, en 56-årig udda figur bosatt i en skåpbil, greps av amerikansk polis i fredags. Han misstänks för att ha legat bakom den rad brevbomber som förra veckan skickades till den judiske filantropen George Soros, till Hillary Clinton och Barack Obama, till journalister på TV-bolaget CNN och andra profilerade Trumpkritiker.

Cesar Sayoc kan synas som en typisk ensam galning, psykiskt störd och fanatisk i sitt högerextrema hat. Ungefär som Jared Lee Loughner. I januari 2011 dök han upp på ett politiskt möte i Tucson, Arizona och sköt ihjäl åtta människor. Men måltavlan för hans attack, den demokratiska kongressledamoten Gabrielle Giffords, överlevde mirakulöst trots att hon träffades i huvudet.

Loughner dömdes till livstids fängelse för dådet. Han agerade på eget bevåg, dock inte i ett vakuum. Strax innan hade den ultrakonservativa Tea Party-rörelsens företrädare Sarah Palin (republikansk vicepresidentkandidat 2008) publicerat en lista på tjugo demokratiska kongressledamöter vilka hon förklarade som särskild avskyvärda och därför måste ”oskadliggöras”.

Alla hade märkts ut med hårkorset på ett kikarsikte. Palin uppmanade sina anhängare att ”ladda om och sikta”. En av de utpekade i skottlinjen var Gabrielle Giffords.

Palins avsikt var inte bokstavlig menad. Men att hennes militanta retorik och brutala bildspråk kan triggat virrpannan Loughner till handling går knappast att utesluta. Tvärtom.

Jämför med ett svenskt exempel, lasermannen John Ausonius som i början av 90-talet sköt prick på invandrare. En ensam galning?

Ja, fast inte heller han agerade frikopplad från samhället i övrigt. I riksdagen fanns ett parti som skyllde alla problem på flyktingar och muslimer: Ny Demokrati. ”Deras budskap gav mig en form av feedback”, sa Ausonius senare och hävdade att Ian & Bert gav honom legitimitet att höja geväret.

I lördags rusade 46-årige Robert Bowers in på en synagoga i Pittsburg, vrålade ”alla judar måste dö” och sköt ihjäl elva gudstjänstbesökare. Bowers tycks också som en uppenbar dåre. Men kan hans vidriga antisemitiska massaker betraktas som ett isolerat fenomen?

Tea Party-rörelsen bidrog till att lägga grunden för Donald Trump, hans kidnappning av det republikanska partiet och hans förstörelse av det politiska klimatet i USA. Trump har gjort presidentämbetet till ett nationellt centrum för grov demagogi, lögner, syndabockstänkande, konspirationsteorier och avhumaniserande utfall.

Den som systematiskt sår hat och illvilja i samhället bör inte förvånas om skörden blir därefter.

Trump leker med elden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/10:

Få har pläderat så väl för frihandelns betydelse som Östergötlands berömde son, den katolske kyrkomannen och humanisten Olaus Magnus. I det fantastiska verket Historia om den nordiska folken (1555) skriver han med sitt karaktäristiska schvung:

”Ty så har den gudomliga försynen ordnat det, att människorna underhåller varandra genom ömsesidigt utbyte av varor, då olika förmåner av naturen är dem beskärda. Somliga har överflöd på fisk, andra på vilda djur, andra åter på åkerfält, för att glatt kunna leva tillsammans med varandra, så att de just i olikheterna av sina produkter finner anledning till en angenäm och glad användning av livets goda och en eftersträvansvärd enhet i sinnena”.

Kan det sägas bättre? Hos Olaus Magnus finns egentligen i koncentrat det som skotten Adam Smith senare vidareutvecklade i Wealth of Nations (1776). Största möjliga rikedom nås genom arbetsfördelning och fri handel, något alla tjänar på.

Det visade Storbritannien i praktisk tillämpning på 1840-talet när parlamentet avvecklade spannmålstullarna efter den förödande irländska svälten. Några år senare, 1852, kunde feministen Fredrika Bremer rapportera hem till svenska läsare i Aftonbladet:

”Handelsfriheten hade burit frukt, och under dess flagga hade slöjder och näringar uppblomstrat till nytt liv. Överallt hörde jag samma talan av alla klasser; välståndet var allmänt där, var i stigande. Den bleka nödens anlete, som förr hade synts mig så förfärande, det såg jag ej mer så som förr”.

Det lyckade resultatet fick britterna att gå i bräschen för att skrota protektionismen och öppna sina gränser. En drivande kraft bakom denna politik var Manchesterliberalen Richard Cobden. Han kom också att lägga grunden till det europeiska frihandelssystem som Sverige anslöt sig till 1865.

Aldrig tidigare i den mänskliga historien nådde välståndet sådan omfattning och började spridas så brett. Storbritannien erövrade positionen som världskapitalismens centrum och i Sverige inleddes befrielsen från fattigdomens bojor.

Den som tror att tullmurar och isolationism skapar något gott har alltså överväldigande empiriska skäl att tänka om. Tyvärr styrs USA nu av en notoriskt frihandelsfientlig president, vars faktaresistenta inbillningar inte ens Olaus Magnus lär kunna rubba.

Trumps internationella handelskrigande under stridsropet ”America First” riskerar att få katastrofala globala konsekvenser, menar den amerikanske stjärnekonomen och nobelpristagaren Robert Shiller. Han varnar för fallande tillväxt, minskade investeringar, uppblossande nationell självtillräcklighet jorden runt och att världsfreden äventyras (SvD 8/10).

Det är som Frédéric Bastiat, en annan av de klassiska frihandelskämparna, kärnfullt uttryckte det: ”Om inte varor korsar gränserna gör soldater det”. 1930-talet gav Bastiat deprimerande rätt.

USA reagerade på Wall Streets börskrasch genom att chockhöja tullarna i syfte att skydda sin industri. Europa svarade med samma idiotiska mynt. Exporten avstannade, världshandeln krympte drastiskt. Det blev depression och massarbetslöshet. Ideologiska vettvillingar fick vind i seglen och 1939 bröt helvetet lös.

Bevare oss för att Trumps dumheter utlöser en upprepning!

Ny start för Sverige!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/10:

Minns ni när Ingvar Carlsson var statsminister och Kjell-Olof Feldt finansminister? Valutaregleringen avskaffades, det dysfunktionella skattesystemet reformerades, de offentliga verksamheterna började effektiviseras, TV-monopolet bröts och Sverige ansökte om medlemskap i EU.

Den borgerliga Bildtregeringen, som tillträdde 1991, gasade fartfyllt vidare på den inslagna vägen. Olof Palmes socialistiska löntagarfonder skrotades och privata alternativ uppmuntrades. Det blev friskolor, reklamradio och bemanningsföretag. Och icke minst: telemarknaden avreglerades, vilket drog igång IT-sektorns starka framväxt.

I det korta perspektivet överskuggades dock betydelsen av Carlsson/Bildt-årens strukturreformer av 90-talets statsfinansiella haveri. Det var priset vi tvingades betala för gamla synder. Göran Persson genomförde sedan en ekonomisk sanering som fick Moder Svea på rätt köl igen.

Budgetprocessen stramades upp, punkt sattes äntligen för tidigare decenniers förödande inflations- och devalveringspolitik. Riksbanken blev oberoende av regering och riksdag, välfärdsapparatens ymniga läckor tätades någorlunda hyggligt, ett hållbarare pensionssystem infördes, arvsskatten fimpades.

Maktskiftet 2006 till Fredrik Reinfeldts Alliansregering innebar ytterligare riviga reformtag. Jobbskatteavdragen gjorde det mer lönsamt att arbeta och mindre attraktivt att leva på bidrag, bättre ordning skapades i social- och sjukförsäkringarna, förmöghetens- och fastighetsskatten försvann, bolagsskatten sänktes.

Mellan 1999 och 2014 pressade Persson- och Reinfeldtministärerna ner det totala skattetrycket från 49,1 procent av BNP till 42,5 procent (vilket ökade skatteintäkterna med drygt 260 miljarder kronor).

Redan under Alliansens andra mandatperiod märktes emellertid att luften gick ur reformagendan. Istället kom SD in i riksdagen. Regeringen tappade både majoriteten och orken. Därefter blev det som bekant deprimerande värre… Och hur rävspelet i sandlådan kring höstens regeringsbildning kommer att sluta står skrivet i stjärnorna.

Personligen önskar jag vid här laget att Calvin Coolidge, alternativt Ronald Reagan, gjorde comeback från himlen och tog över Sverige. Fast det är väl ungefär lika realistiskt som att Ulf Kristersson ska lyckas få ett stabilt och handlingskraftigt reformsinnat styre på plats igen. Men vänta lite, måste det verkligen vara så?

Epoken 1986-2010 har ju bevisligen hänt. De facto var då S och M i växelverkan drivande för en liberaliseringsvåg som nog varken Coolidge eller Reagan själva skulle skämts särskilt mycket över. Resultatet var en omdaning av Sverige som, åtminstone delvis, tål att jämföras med 1800-talets uppryckningsperiod under Louis de Geer och Johan August Gripenstedt.

Höj blicken, bortse från partiretorikens dimbank av trista slagordspredikningar och betrakta nyktert vår egen historia. I svensk politik saknas inte förmågan att prestera förstklassigt. De senaste åtta årens vilsna vattentrampande är inget som nödvändigtvis måste fortsätta.

En drömd förmyndarregering med Reagan vid kontrollerna borde kunna glömmas (nåja), om S och Alliansen inser vilket lysande reformverk de har att falla tillbaka på som gemensam grund för att skapa en duglig majoritet.

Det viktigaste nu är att hålla ytterkantspartierna isolerade, fokusera på sakfrågorna och återstarta den framgångsrika liberaliseringen av Sverige.

Molnen blir mörkare kring Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/9:

Det började se hoppfullt ut ett tag. Det franska ordet ”détente” – avspänning – var plötsligt på allas läppar. Relationerna mellan stormakterna förbättrades, händer skakades på toppmöten, det förhandlades om nedrustning och kärnvapenhotet kändes inte lika ångestfullt. 1970-talets töväder blev dock tillfälligt.

USA hade försvagats av politiska problem i kölvattnet av Watergate och Vietnam. Sovjetunionen noterade och agerade offensivt igen. 1979 inleddes det som brukar betecknas ”det andra kalla kriget”. Ryssarna invaderade Afghanistan och placerade ut nya medeldistansrobotar med kärnstridsspetsar (SS-20) i Europa.

I september 1981 genomförde sovjetiska styrkor den största landstingsövningen som någonsin skett i Östersjön. Upp till 150 000 man deltog. Manövern kallades Zapad 81.

Den hösten glömmer ingen i Sverige. Kvällen den 27 oktober fastnade den sovjetiska ubåten U-137 på ett grund vid marinbasen Karlskrona. Vår frihet, demokrati och nationella oberoende låg uppenbart i vågskålen.

Men USA hade fått en ny president, Ronald Reagan, som var besluten att sätta hårt mot hårt. Sovjetunionen tvingades på reträtt och fick en resonablare ledare, Michail Gorbatjov. Det ryska ordet ”glasnost” – öppenhet – var plötsligt på allas läppar.

Relationerna mellan stormakterna förbättrades, händer skakades på toppmöten, det förhandlades om nedrustning och kärnvapenhotet kändes som bortblåst. Berlinmuren försvann, Sovjetunionen upplöstes och kalla kriget var väl över? Nog såg det väldigt hoppfullt ut ett tag.

Men vid millennieskiftet fick Ryssland en oförsonligare ledare, Vladimir Putin. Han gillade inte den nya världsordningen, talade om Sovjetunionens sammanbrott som 1900-talets största ”geopolitiska katastrof” och sände oroväckande revanschistiska signaler.

Att han menade allvar visade kriget mot Georgien 2008, som medförde att ryssarna tog kontrollen över utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien.

Att han definitivt inte skojade visade ockupationen av Krim 2014, kriget mot Ukraina och härtagandet av landets östra delar, Donetsk och Luhansk (två separatistiska ”folkrepubliker” som i realiteten är Moskvastyrda marionetter).

Ett kraftigt ryskt upprustningsprogram har dragits igång, inkluderat en modernisering av kärnvapenarsenalen. Nu har Ryssland iscensatt en jättelik militärmanöver som till och med överskuggar Zapad 81 i omfattning: Vostok 2018. Den äger rum i Sibirien där 300 000 ryska soldater uppges vara mobiliserade sedan i tisdags, även diktaturen Kina samövar med en mindre truppstyrka.

Enligt den ryske analytikern Pavel Felgenhauser syftar Vostok-manövern till förberedelse på ett världskrig som ryska militärer räknar komma efter 2020. Sant eller ej, men med Rysslands inställning och uppträdande vore det dumdristigt att ta freden för given. Samtidigt är såväl USA som EU försvagade av politiska problem.

Historien imiterar sig själv. Välkommen till kalla kriget del 3. Ska det också denna gång avlösas av ett tövädersord på allas läppar? Vem vet. Läxan vi borde lärt oss är att framtiden är omöjlig att inteckna och att vi måste ha beredskap för det värsta.

Men när de mörka molnen åter hopas kring vårt lilla land ligger försvaret sedan länge i spillror och politikerna är upptagna med att kivas om regeringsmakten.

Den viktigaste valfrågan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/6:

Pax Romana upphörde. Pax Britannica upphörde. Varför skulle då Pax Americana vara för evigt? ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”, förkunnade Karl Marx. Hur rätt hade han inte!

Sedan 1945 har USA varit garanten för den liberala erans världsordning av relativ fred, demokrati och frihandel. Men Donald Trump vill uppenbarligen skriva Pax Americanas sista kapitel i historieböckerna. Toppmötet i Singapore där Trump reservationslöst omfamnade Nordkoreas diktator Kim Jong-Un, en av de grövsta människorättsbrottslingarna i vår tid, är en klar varningssignal.

I utbyte mot det lövtunna löftet att den stalinistiska terrorregimen ska arbeta för att avskaffa sin kärnvapenarsenal, släpper nu USA på garden i Asien. De gemensamma militärövningarna med Sydkorea ställs in. En triumf för Kim Jong-Un.

Men en ännu större seger för Kina som målmedvetet strävar mot dominans i regionen och att få bort det amerikanska inflytandet. Fria, utsatta nationer som Japan, Taiwan och icke minst Sydkorea har anledning till oro över vad den fortsatta utvecklingen kommer att innebära.

Går USA:s beskydd längre att lita på som den fasta grundvalen i säkerhetspolitiken? Samma fråga måste Europas demokratier ställa sig.

Trump siktar på att överträffa Singaporeshowen med att krama om Vladmir Putin på tu man hand och tina upp de amerikansk-ryska relationerna. Den föreställningen, vilken antagligen går av stapeln redan i sommar, har Ryssland alla skäl att se fram emot och vi andra frukta. USA:s demokratiska allierade tål Trump lika illa som han gillar ”starka ledare” i tyranniklubben, särskilt Putin är ju en gammal beundrad favorit.

Kremls härskare kan därför sannolikt räkna med att göra en riktigt bra affär med Donald Trump på andra sidan förhandlingsbordet. Av manuset från Singaporemötet att döma, är Trump nöjd bara han får kråma sig i mediernas strålkastarljus och vifta med en bit papper där hans kära kompis till motpart intygat sina goda avsikter. Chamberlain i München har fått en rival.

Invandring, sjukvård, lag och ordning ligger i topp bland de valfrågor som svenska väljare prioriterar som viktigast. Med kursen som det trumpifierade USA slagit in på borde det vara upprustningen av vårt nationella försvar.

Skurken begär förtroende

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/6:

Ett stort steg framåt för freden? Tveksamt. Toppmötet i Singapore var främst en propagandaseger för Kim Jong-Un. På världsscenen kunde han kråma sig i strålkastarljuset som en jämlike till USA:s president. Detta som varit en våt dröm för de bägge föregående nordkoreanska envåldshärskarna Kim Il-Sung och Kim Jong-Il lyckades den unge arvtagaren med. Historiskt är verkligen ordet.

Men inte nödvändigtvis i positiv bemärkelse. Medan Kim Jong-Un åkte hem och njöt triumfen av att brutit Nordkoreas isolering på ett spektakulärt sätt, skrävlade Donald Trump inför världspressen över vilka enastående resultat som nu väntar efter mötet. Naturligtvis vill vi alla hoppas på avspänning och fred. Men dessa strängar har Nordkorea spelat på förr och det har alltid slutat på ett vis: i bitter besvikelse.

Möjligen är Kim Jong-Un skickligare på denna bluffpoker. Eller så framstår han bara så därför att Trump är en mycket tacksammare motpart än tidigare amerikanska presidenter.

Dagens ledare för den viktigaste demokratin och enda supermakten är en uppblåst narcissist, obalanserad och okunnig, som intagit skolgårdsmobbarens attityd mot USA:s allierade och vänner i västlägret, samtidigt som han är uppenbart svag för en internationell gangster som Vladimir Putin. Kim Jong-Un är väl inte dummare än att ta chansen när en sådan osannolik man hamnat i Vita huset.

Från att aggressivt hota med kärnvapen och långdistansmissiler slår plötsligt Nordkoreas diktator om till att söka förtroende som en jovialisk fridsfurste. Ordkriget med Trump byts till försonliga handskakningar. Det skrämmande alternativet av en nukleär konfrontation har avvärjts. Det är givetvis en lättnad.

Men vad säger att vi kan lita Kim Jong-Uns leende? Nordkorea är samma brutala skräckvälde med samma samvetslösa banditer i ledningen. Avtalet som ”mästerförhandlaren” Donald Trump impulsivt lockats att skriva under är en tunn och vag produkt.

Några garantier för att Nordkorea ämnar kapitulera från statusen som kärnvapenmakt finns inte. Och varför skulle Kim Jong-Un ge upp sitt starkaste kort, det som fått lilla fattiga Nordkorea att mäta sig med USA och som är den bästa försäkringen regimen har för sin överlevnad?

Lyckas Donald Trump med att desarmera Nordkoreas domedagsarsenal vore han tveklöst värd Nobels fredspris. Men kallt realistiskt tycks han snarare fångad i sin egen fåfänga självbild, vilket Kim Jong-Un utnyttjat i syfte stärka sin politiska position och bedra världen till lättade ekonomiska sanktioner. Ty sällan brukar barbariska skurkars charmoffensiver vara uppriktigt menade.

Hoovers dumheter igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/6:

Tiden är kommen för att fasa ut tullarna, deklarerade Nationernas Förbund 1927. Första världskriget decenniet tidigare hade gjort slut på 1800-talets stora globaliseringsvåg, inledd av det brittiska imperiets beslut att – ensidigt, nota bene – öppna sina marknader för frihandel. De ekonomiska vinsterna blev enorma och andra länder började ta efter Storbritanniens exempel.

Varor och kapital flödade över gränserna, människor rörde sig utan pass, välståndsutvecklingen tog ett jättesprång. Tills krigsutbrottet 1914 satte sin fasansfulla punkt.

Massor av regleringar, tullar och andra handelshinder följde i den blodiga konfliktens spår. Freden innebar tyvärr ingen avveckling, trots det lovvärda initiativet från FN:s föregångare Nationernas Förbund. Till råga på allt valde USA 1928 en av sina sämsta presidenter någonsin: Herbert Hoover.

Han var en framgångsrik affärsman, men en ytterst klen politiker och tillhörde Republikanerna (déjà vu, någon?). I juni 1930 undertecknade han Smoot-Hawley-akten, uppkallad efter de republikanska  kongressledamöterna Reed Smoot och Willis C Hawley som i ett lagförslag krävde hårda protektionistiska åtgärder för att skydda den amerikanska hemmamarknaden från utländsk konkurrens.

Sånt kunde tyckas politiskt populärt mot bakgrund av den besvärliga lågkonjunktur som utlösts av det chockartade börsfallet 1929. En samling av 1028 (!) ekonomer varnade dock Hoover för att Smoot-Hawley-akten bara skulle göra etter värre. Presidenten vägrade ta reson och höjde tullarna drastiskt på hundratals varor. Det bidrog till att lågkonjunkturen fördjupades till en svår depression.

Den internationella handeln förgiftades när land efter land svarade med att höja sina tullar som hämnd. Hätska nationalistiska stämningar späddes på och världen kanade in i ännu en katastrof. Det var först med republikanen Ronald Reagan i Vita huset på 80-talet som frihandeln fick ett riktigt uppsving igen. Han gick i spetsen för den marknadsliberala renässans vars resultat blev en andra välståndsaccelererande globaliseringsepok.

Att protektionisten Herbert Hoover nu åter spökar i Donald Trumps gestalt är mycket olyckligt. Presidentens förnuftsvidrigt höjda tullar hotar inte endast USA:s egen ekonomi. Risken är överhängande av lika korkade repressalier från EU och övriga drabbade handelspartners. Det kan bli en ond spiral som, om det vill sig illa, knäcker den öppna världsekonomin och gör oss alla till förlorare.

Men alla – hallå EU! – måste ju inte tvunget följa USA på vägen att låta Hoovers dumheter gå i repris. Man kan faktiskt lära sig något av historien också.

Herbert Hoover, USA:s olycksalige president 1929-33.