Kategoriarkiv: USA

Trump och Sanders speglar varandra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/2:

Varken sakfrågor eller idéer har egentligen avgörande betydelse för det starka stöd Donald Trump åtnjuter hos många amerikaner, och som på bara några få år förvandlat Republikanerna till ett mycket annorlunda parti.

Det centrala i fenomenet Trump handlar om identitetspolitik. Han har skickligt appellerat till företrädesvis vita, lågutbildade amerikaner som socialt och geografiskt upplever sig alienerade från det federala styret i Washington och som ser sig missgynnade av de senaste decenniernas globalisering.

Genom sin etablissemangsfientliga högerpopulism har Trump fångat upp deras frustration och kanaliserat deras ilska. Han må vara ett råskinn som blankt struntar i gängse politiska konventioner. Men det är själva poängen. Inte för inte har Trump en bakgrund som stjärna i televisionens dokusåpavärld och det han idag iscensätter är ett slags politiskt skådespel, fast med reella konsekvenser.

Så länge Trump i ögonen på sin väljarbas fyller rollen av den ställföreträdande, respektlösa revolvermannen från vidderna som får makteliten att välförtjänt skaka i sitt korrupta elfenbenstorn, är vad han gör i övrigt mindre intressant. Därav Trumps märkliga immunitet mot den katalogaria av skandaler som skulle gjort vilken tidigare president som helst omöjlig.

I vanlig ordning tenderar ytterkanterna att göda, spegla och förstärka vandra. Socialisten Bernie Sanders kan förefalla som Trumps ideologiska motpol på Demokraternas sida. Men det är ingen slump att Sanders redan förra gången det var presidentval i USA, 2016, nådde anmärkningsvärda framgångar och var nära att besegra partiaristokratins Hillary Clinton i nomineringskampen.

Som eldfängd vänsterpopulist och etablissemangshäcklare exploaterar Bernie Sanders samma stämningar, och vädjar i icke ringa grad till samma väljargrupper, som bar Donald Trump till Vita huset. Det är onekligen ett tecken på den fortsatta strömkantringen i USA att entusiasmen för radikalen Sanders och hans rop på en ”politisk revolution” verkar hålla i sig.

I historiskt perspektiv har den demokratiske kandidat som kammar hem de två första delstaterna under primärvalssäsongen, Iowa och New Hampshire, väldigt goda chanser att bli partiets utsedda presidenthopp. Nu har Sanders segrat i New Hampshire och han vann flest röster i kaosets Iowa, som ändå – på grund av valsystemets konstruktion – med hårfin marginal gick till den unge mittenuppstickaren Pete Buttigieg.

Den förhandstippande favoriten till nomineringen, Obamas förre vicepresident Joe Biden, har symptomatiskt kraschat hårt med patetiskt låga siffror i bägge stater. Det är tuffa tider för den traditionella eliten. Men att USA skulle må bättre av ett rallarslagsmål mellan Trump och Sanders till hösten är ytterst svårt att tro. Själv håller jag tummarna för Buttigieg.

En jätte bland ryggradslösa dvärgar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/2:

Senatorerna i den amerikanska kongressen är ingen jury som i vanliga domstolar. Deras roll under en riksrättsprocess går utöver att blott fastställa om presidenten gjort sig skyldig till anklagelserna eller ej. Ansvaret är tyngre än så. Senatorerna måste i sin bedömning väga in hela nationens behov och om presidenten under sin återstående ämbetsperiod kommer att göra landet mer ont än gott.

Detta påpekade nyligen presidenthistorikern Jeffrey A Engel i Washington Post. Det är ett symptomatiskt tecken på Republikanernas förfall att endast en (1) av partiets 53 företrädare i senaten kunde leva upp till det Engel talade om och försvara konstitutionen.

Mitt Romney, senator från Utah sedan 2019, var den hedervärda mannen som mol allena bland sina republikanska kollegor gick mot strömmen och röstade ja till att fälla Donald Trump på åtalspunkten maktmissbruk.

Ingen tvekan kan råda om att Trump gjort vad han, som den tredje presidenten i USA:s historia, fått schavottera i en riksrättsprocess för. Han har själv närmast stoltserat med det. Republikanska senatorer som veteranen Lamar Alexander har villigt vidgått det.

Trump har försökt förmå Ukrainas president Zelenskyj att starta en korruptionsutredning för att skada den demokratiske presidentkandidaten Joe Biden, och i detta syfte pressat Ukraina genom att hålla inne med militärt bistånd som förtvivlat behövts i kampen mot Putinregimens överfallande Ryssland.

Det är en skandal värre än Watergate. Man förstår att det var droppen för Demokraterna när det gällde Trumps politiska gangsterbeteende och att all anständighet krävde riksrätt, trots att utsikterna till en fällning i den republikanskt dominerande senaten var försvinnande små.

Mitt Romney synes där som en jätte bland ryggradslösa dvärgar i sin vägran att följa partilinjens lika förnedrande som absurda ursäkter för att – som väntat – låta den gränslöse maktmissbrukaren Trump gå fri till att fortsätta skymfandet av nationens ledande ämbetspost och dess ideal.

Romney är heller ingen senator vilken som helst. Han var Republikanernas nominerade utmanare till Barack Obama 2012, tillhör den traditionella moderata partiadeln som son till George Romney, guvernör i Michigan på 60-talet och bostadsminister i Nixons kabinett 1969-73. Idag betyder sånt noll.

Trumps grepp om partiets kärnväljare är solitt. Höga republikaner, som borde veta bättre, vågar därför inte annat än att krypa i smutsen för den värste president USA någonsin haft. Romney är det modiga undantaget, så har han också lönats med en kanonad av ärekränkande attacker från Trumpgänget.

Lincolns, Coolidges och Reagans grand old party har upphört. Det är vad resultatet av riksrättsförfarandet visat med deprimerande tydlighet.

Dåligt omen för Demokraterna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/2:

Den lilla delstaten Iowa har sedan 1972 varit först ut i den amerikanska primärvalssäsongens batalj inför den avgörande kampen om Vita huset. Den hugade kandidat som går segrande ur Iowas många små lokala nomineringsmöten, kan därför räkna med väldig nationell uppmärksamhet och en flygande kampanjstart på vägen mot att koras till sitt partis presidentaspirant.

Särskilt för Demokraterna har utgången i Iowa blivit en viktig indikator på vem som slutligen kniper kröningen vid sommarens partikonvent. Historien talar sitt tydliga språk. I de tolv amerikanska presidentval som hållits mellan 1972 och 2016 har alla utom tre (1972, 1988, 1992) haft en Iowavinnare i toppen av Demokraternas nationella röstsedel när det gäller i november.

Den mest anmärkningsvärde var Jimmy Carter 1976, en då för USA:s breda allmänhet okänd tidigare guvernör från sydstaten Georgia, som sensationellt fick sitt genombrott i Iowa efter mycket ambitiöst kampanjarbete och gick vidare hela sträckan till att slå den sittande republikanske presidenten Gerald Ford.

Carter låg också helt rätt i tiden. I kölvattnet av Watergateskandalen rådde kraftig misstro mot Washingtoneliten och den politiska polariseringen var hård (känns stämningsläget igen, månne?). Carter seglade upp som den perfekte outsidern med folkligt gehör, en frisk fläkt utan bindningar till det befläckade etablissemanget. Han var ekonomiskt konservativ och socialt progressiv med en seriös, principfast, ärlig och humanistisk framtoning.

Idag skulle Jimmy Carter modell 1976 varit rena drömkandidaten till att utmana katastrofen Donald Trump. Dessvärre finns ingen av Carters kaliber bland årets månghövdade uppställning. Överhuvudtaget saknas klart lysande stjärnor med vinnande potential att samla och mobilisera partiets väljargrupper likt Bill Clinton 1992 eller Barack Obama 2008.

Det är onekligen ett fattigdomsbevis, som knappast blir bättre av att partiet är ideologiskt splittrat och frågan om inriktningen ovanligt svårtippad. Ska Demokraterna parkera sig i mittfåran med gamle Joe Biden eller kanske med det yngre hoppet Pete Buttigieg? Alternativ dra vänsterut med Elizabeth Warren eller låta sig radikaliseras bortåt i tok med socialisten Bernie Sanders?

Resultatet av nomineringsprocessen i Iowa 2020 har således blivit extra spännande, ty där finns en möjlig fingervisning om svaret. Och vad händer? Med USA:s och övriga världens ögon på sig lyckas Demokraterna göra rösträkningen till ett maximalt otajmat förtroendesänkande organisatoriskt kaos.

I skrivande stund på tisdagskvällen kan fortfarande inget sägas om den segrande kandidatens namn. Men vem det än blir, har chanserna till den flygande starten vingklippts och Demokraterna bjudit Republikanerna på ett häpnadsväckande självmål. Trump är tyvärr bara att gratulera.

Franz Ferdinand spökar igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/1:

Ingen rivaliserande europeisk stormakt önskade den världsbrand som utbröt 1914. Spänningarna hade förvisso under tidigare år stundtals varit starka. Men vid varje allvarligare kris brukade man ändå till sist besinna sig och avvärja krigsfaran.

När Österrike-Ungerns tronföljare Franz Ferdinand mördades i Sarajevo, ett terrordåd sponsrat av den serbiska staten, blev resultatet emellertid som bekant katastrofalt annorlunda. Insatserna höjdes nonchalant och dåraktigt i ett olycksaligt diplomatiskt chicken-race där alla riskkalkyler sprack och snart var Europas arméer på marsch mot avgrunden.

Sedan USA:s eliminerande av Irans toppgeneral Qassem Soleimani i fredags har många oroligt dragit parallellen till skotten som fällde Franz Ferdinand. Även om det knappast finns anledning att sörja Soleimanis frånfälle – han var en ondskans hantlangare med mycket blod på sina otäcka händer – är det uppenbart att USA spelar ett väldigt farligt spel i en region som därtill är värre krutdurk än Europa var 1914.

Donald Trumps av allt att döma impulsiva beslut att beordra den dödliga attacken mot Qassem Soleimani representerar en strategiskt ogenomtänkt och vårdslöst kastad handske som kan få synnerligen ödesdigra konsekvenser. Varken USA eller Iran har intresse av ett storkrig, men risken är påtaglig att konfliktnivån i det notoriskt instabila och konfliktfyllda Mellanöstern nu eskalerar bortom det kontrollerbaras gräns.

Iran kan lika lite som Österrike-Ungern för drygt 100 år sedan låta bli att svara kraftfullt på mordet av en nationell höjdarfigur. Redan har den islamistiska regimen i Teheran öppet förklarat sig vägra några begränsningar i anrikningen av uran, vilket betyder att Iran går på offensiven i utvecklingen av egna kärnvapen. Något sådant torde omöjligen ärkefienderna USA, Israel och Saudiarabien kunna acceptera.

Trump har också ett återval att tänka på till hösten. Han lär rimligen inte bli mindre svår att bromsa med trycket att visa de amerikanska väljarna presidentmusklerna – särskilt inte när även ett riksrättsåtal hänger över honom. Trump har inte råd att visa tecken på svaghet. Det har förstås heller inte mullorna i Iran.

En händelsekedja av upptrappande drag och motdrag som påminner det europeiska förloppet efter skotten i Sarajevo kan därför rysligt nog inte uteslutas. En bitter historisk ironi i sammanhanget är att det var Franz Ferdinands död som i förlängningen gav upphov till dagens infekterade situation i Mellanöstern.

Som Bernhard Zand, journalist på tyska Der Spiegel, konstaterat: ”Ingen grupp stater, så små till ytan, har sedan dess drabbats av så många krig, inbördeskrig, revolutioner och terrordåd som första världskrigets segermakter lämnade i arv.”

Om 2020 kommer att imitera 1914 är platsen onekligen kusligt välvald.

Riksrättsåtalet gör Trump till vinnare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/12:

Det är ett historiskt politiskt drama på högsta nivå som utspelar sig. Kongressens representanthus har röstat för att ställa USA:s president inför riksrätt. En oerhörd händelse, något som bara inträffat två gånger tidigare när Andrew Johnson 1868 och Bill Clinton 1998 riskerade att avsättas för maktmissbruk inom ramen för vad den amerikanska konstitutionen stadgar som ”förräderi, bestickning eller andra allvarliga brott och förseelser”.

Såväl Johnson som Clinton frikändes senare från anklagelserna av senaten. Den ende president som tvingats avgå i förtid är som bekant Richard Nixon för sin inblandning i Watergatehärvan. Men han föredrog att lämna 1974 innan riksrättsprocessen dragit igång, vilken med största sannolikt hade fällt honom.

Nixons, Johnsons och Clintons synder liknar dock rena barnleken i jämförelse med Donald Trumps korrupta vanstyre och katalogaria av skandaler. Ändå känns riksrättsåtalet mot honom som en märkligt avslagen affär, trots att bevisen för Trumps missbruk av sitt ämbete är graverande.

Grunden för åtalet är att han försökt pressa främmande makt (Ukraina) att inför kommande presidentval smutskasta en inhemsk politisk rival om Vita huset (den förre demokratiske vicepresidenten Joe Biden). Presidenten har ogenerat satt sina egna intressen före nationens, därtill på ett flagrant vis försökt sabotera kongressens utredning av det hela.

Det saknas verkligen inte andra grova överträdelser som Trump kunnat åtalas för (exempelvis förhindrade av rättvisans gång under Robert Muellers Rysslandsutredning och brott mot de amerikanska lagarna om finansiering av politiska kampanjer). Men Ukrainaskandalen var uppenbarligen droppen.

Demokraterna fann det nödvändigt att slutligen agera med det skarpaste vapen som stod dem till buds mot en president, vars demonstrativa maktfullkomlighet och gränslösa beteende hotar den amerikanska demokratins grundvalar. Det hedrar Demokraterna som säkert i eftervärldens ögon kommer att inteckna en moralisk stjärna i boken, dock till det troliga priset att Trump blir den politiska vinnaren i närtid.

Utgången av riksrättsprocessen är ju hopplöst förutsägbar och följer slaviskt de redan utstakade partilinjerna. Republikanerna har kastat sitt frihetligt liberalkonservativa arv efter Lincoln, Coolidge och Reagan i soptunnan, deras uppslutning kring Trump är skamligt massiv och med den republikanska majoriteten i senaten är presidenten garanterad att gå fri.

Som om inte det vore illa nog, talar mycket för att riksrättsåtalet fungerar som extra mobiliserande tändvätska för Trumps väljargrupper i de amerikanska delstater vilka spelar en avgörande roll i nästa års presidentval. Donald Trumps chanser att kamma hem ytterligare en bedrövlig mandatperiod i Vita huset har alltså paradoxalt stärkts. Gråt, Amerika. Gråt, världen.

Där lokaltidningen dör vissnar demokratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/12:

Nyligen utkom Östra Småland med sitt sista nummer, någonsin. Ska vi se detta som varnande tecken i skyn? Trots högkonjunkturen gick 14 av 22 lokaltidningsföretag med förlust förra året, enligt Dagens Media.

Myndigheten för press, radio och TV förkunnar i en rapport att den svenska dagstidningsmarknaden slog ett historisk rekord i ekonomisk kräftgång 2018. Visserligen noterade många tidningar en tillväxt i digitala prenumerationer, men det kompenserade inte bortfallet för den tryckta pappersvarianten och fortsatt sjunkande annonsintäkter.

Det innebär onekligen en sporrande utmaning för i synnerhet den lokala journalistkåren att bevisa sitt värde och vara relevanta för sina läsare. Annars, om det vill sig riktigt illa, kan Sverige stå inför en amerikansk utveckling med stora vita fläckar på den geografiska mediekartan.

Finanskrisen för tio år sedan blev i USA rena sotdöden för nätverket av regionala och lokala tidningar. Vad händer med samhällen som plötsligt står utan professionell journalistisk bevakning? En omedelbar konsekvens är att insynen i och kontrollen av den offentliga verksamheten försämras, politiska och byråkratiska makthavare kan lättare komma undan.

Amerikanska studier pekar exempelvis på att medborgarnas skattepengar används mindre effektivt och förvaltningen blir kostsammare när granskningen från oberoende media upphört. Den som tycker det är viktigt att motverka maktmissbruk och slöseri med allmänna medel har således all anledning att hålla fast vid sin tidning.

Historikern Timothy Snyder menar att lokaljournalistiken är omistlig för den liberala demokratin. I sin bok Vägen till ofrihet – som analyserar våra dagars auktoritära högerpopulistiska våg i Ryssland, Europa och USA – skriver han:

”Där det finns lokaltidningar rör journalistiken händelser som människor ser och intresserar sig för. När lokalpressen försvinner blir nyheterna abstrakta. De blir ett slags underhållning, inte rapportering, om det välbekanta”.

Detta, i kombination med en mediekonsumtion som alltmer domineras av de sociala nätjättarnas känslostyrda uppmärksamhetsekonomi, har gett vulgärnationalistiska krafter ett gyllene tillfälle att sprida en växande anda av samhällelig misstro och etablera ett tillstånd där ”ingenting är sant och allting är möjligt”.

Det är något som Vladimir Putin satt i system för att konsolidera sin makt, öppnade för Donald Trumps segertåg till Vita huset och som även Sverigedemokraterna i vårt eget land rider högt på. Inga har mer att vinna om den seriösa journalistiken marginaliseras till förmån för nätdriven nyhetsunderhållning och politisk Twitter-propaganda.

Följden enligt Snyder: ”Auktoritarismen inställer sig, inte för att människor säger sig vilja ha den utan för att de mister förmågan att skilja mellan fakta och önskningar”.

När USA inte går att hålla i handen längre

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/10:

Under onsdagen var försvarsminister Peter Hultqvist på besök i Linköping och gav sitt moralhöjande stöd åt Saabs ambition att sälja JAS Gripen till Finland. Det vore förstås toppen om affären går i lås. Icke minst därför att det – som Hultqvist påtalade i Corren 17/10 – skulle innebära en ytterligare välkommen fördjupning av det svensk-finska försvarssamarbetet.

Peter Hultqvist har själv varit en drivande kraft för att våra bägge länder sedan 2015 knutit allt närmare militära band, detta givetvis som följd av den hårdnande pressen från Ryssland. Den säkerhetspolitiska betydelsen ska inte underskattas, men samarbetet har en uppenbar avgörande brist. Sverige och Finland har inga regelrätta alliansförpliktelser.

Det saknas garantier för att vi skulle bistå varandra om Ryssland skruvar upp trycket och går till konfrontation. När det kommer till kritan: vad talar för att Sverige skulle vara villigt att utlösa krigstillstånd för Finlands skull, eller tvärtom?

Blir vi utsatta för ett samtidigt angrepp är det heller inte givet att vi tappert skulle kämpa skuldra vid skuldra i envist försvar våra länders respektive territorium. Någon part kan ju av nödtvång anse det fördelaktigare att sluta en kvick separatuppgörelse med den ryska övermakten och därmed lämna den andra parten i sticket.

En annan sak vore om Sverige och Finland tog steget in i Nato som fullvärdiga medlemmar, vilket hade undanröjt alla tvivel och ordentligt stärkt säkerhetsläget kring det utsatta Östersjöområdet.

Om det inte var för Donald Trump.

Försvarssamarbetet med Finland är naturligtvis av ringa vikt jämfört med det som är den bärande bjälken i Peter Hultqvists säkerhetspolitiska bygge. Även om han intimt utvecklat Sveriges icke-bindande partnerskap med Nato, är det direktlänken till USA som Hultqvist lagt mest krut och förhoppningar på.

Det börjande lovande när Barack Obama var president. Men sedan kom Trump. Med sveket mot kurderna i Syrien har USA:s trovärdighet som en stödjande kompanjon nått en ny, direkt alarmerande bottennivå. Konsekvensen för Sverige är bister. Grunden för Peter Hultqvists hela försvarsstrategi ser ut att vittra bort.

Och vad är Natoalliansen värd utan USA? Demokraten och presidentkandidaten Joe Biden sa nyligen: ”Nato kommer inte att överleva om Trump blir omvald”. Det låter kanske som en överdriven farhåga. Men vågar någon längre lita fullt ut på motsatsen?

Europa gör nog bäst i att försöka ta eget ansvar för sin säkerhet. Pax Americana är på väg ut i historien.

Vem är Trump att tala om Normandie!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/10:

Kurderna hjälpte inte USA vid landstigningen i Normandie 1944. Även i den långa katalogaria av bisarra uttalanden som vi tvingats höra från Donald Trump är motiveringen till sveket anmärkningsvärd.

Den kurdiska YPG-milisen spelade en central roll i kampen för driva tillbaka det barbariska IS-väldet i Mellanöstern. Det tackar Trump med beslutet att återkalla de amerikanska styrkorna från inbördeskrigets Syrien, överge sina kurdiska allierade och prisge dem åt Turkiets invaderande trupper.

Trumps hänvisning till frånvaron av kurdisk uppbackning på D-Dagen för 75 år sedan är komplett absurd, direkt vettlös – men onekligen talande för hans tjurskalligt egocentriska nationalism.

Trump har sannerligen gjort skäl för sitt återbruk av den gamla kampanjparollen ”America First”, samma historiskt komprometterade slogan som de amerikanska isolationisterna på 40-talet skanderade i sitt motstånd mot att USA skulle intervenera i andra världskriget.

Hade Donald Trump då varit president istället för Franklin D Roosevelt skulle det nog aldrig blivit någon landstigning i Normandie överhuvudtaget, om så kurderna till sista man förklarat sig villiga att bistå i stormningen av Hitlers ”Festung Europa”.

Ungefär en tredjedel av Syrien behärskas av idag den kurdiska milisen. Den amerikanska reträtten innebär att Trump de facto gett klartecken åt den turkiska despoten Erdogan att gå över gränsen och upprätta en så kallad ”säkerhetszon” i norr, ämnad att knäcka kurdernas grepp och deras självständighetssträvanden som Turkiet aldrig kunnat tåla (vad vi ser hända nu är ytterligare en rond i det lika komplicerade som konfliktfyllda efterspelet av det osmanska imperiets fall för hundra år sedan – i den meningen har Mellanösterndelen av första världskriget egentligen inte upphört).

När Trump lämnar det kurdkontrollerade norra Syrien i sticket och låter de turkiska bomberna regna, riskerar dammluckorna att brista. Det ingalunda slutgiltigt besegrade IS ges chansen att vädra morgonluft igen när kurdiska YPG blir upptagna av att skydda sig själva.

Slaktaren i Damaskus, Bashar al-Assad, lär nog inte heller vara sen att försöka dra fördel av scenförändringen. Likaså den regionala stormakten Iran, vars islamistiska regim hungrar efter syriskt område som en brygga till sin terrorklient Hizbollah i Libanon – något som Israel med all rätt räds som ett dödligt hot. Lägg därtill utsikten av en förnyad episk flyktingkatastrof i dramats svallvågor.

Trumps signal är tydlig. USA:s stöd går inte att lita på, världspolisen har kapitulerat. Räkna med omvälvande konsekvenser.

Västvärldens roder är i händerna på clowner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/9:

När det inte längre så stolta Frankrike kapitulerade för den nazityska invasionen i juni 1940 sattes den definitiva punkten för den gamla europeiska stormaktsepoken. Storbritannien var lämnat ensamt att försvara de västerländska värdena från Aten, Rom och Jerusalem som Hitlerbarbariet var i färd att omintetgöra.

Tack och lov hade britterna en nytillträdd premiärminister som förstod att civilisationens öde låg i vågskålen. Winston Churchill vägrade ge upp kampen och fann lyckligtvis en frände i USA:s president Franklin D Roosevelt. De upprättade ett transatlantiskt partnerskap, ”en speciell relation” som Churchill kallade det, vars betydelse för den fortsatta utvecklingen näppeligen går att överskatta.

Man kan utan vidare säga att från augusti 1941, då Churchill och Roosevelt undertecknade den berömda Atlantdeklarationen, har det moderna väst mer än några andra länder definierats av Storbritannien och USA – politiskt, ekonomiskt, kulturellt. Dessa nationer är för oss vad Aten och Rom var för folken i antiken.

USA och Storbritannien har varit tongivande bärare av den liberala demokratin, ett samlande kraftcentrum mot tyranniets kollektivistiska slavläror – nazismen, fascismen, kommunismen, islamismen – vilka samtliga proklamerat sig som dödliga fiender till freden, friheten och det öppna västerländska samhället.

Den speciella relationen som Churchill och Roosevelt inledde har på många sätt utgjort världsordningens roder, arvet från dessa bägge historiska ledare har närmare i tid framgångsrikt förvaltats av radarpar som Ronald Reagan och Margaret Thatcher, Bill Clinton och Tony Blair.

Vad har vi fått idag? Donald Trump och Boris Johnson! Rodret är händerna på två ärkepopulistiska skandalclowner som inte har annat än förakt till överens för den etablerade demokratiska kulturen och dess institutioner.

Symptomatiskt är att Trump nu hotas av riksrätt i kongressen för att ha villkorat militärt stöd till Ukraina i utbyte mot en korruptionsutredning av den förre vicepresidenten Joe Bidens familjeaffärer i landet.

Samtidigt har Johnsons stängning av det brittiska parlamentet, en uppenbar taktisk manöver i det demoraliserande Brexitspelet, olagligförklarats av Storbritanniens högsta domstol. Rimligen borde Johnson därmed tvingas avgå, men vad är alternativet till honom?

Tories är i spillror och Labour är kidnappat av illröda ytterkantsfanatiker. På andra sidan Atlanten har Republikanerna gjort ideologisk konkurs och Demokraterna driver starkt åt vänster.

Vad vi bevittnar är en djupt oroande kris för det västliga ledarskapet, men förhoppningsvis bara en temporär sådan. USA och Storbritannien har ju trots allt övervunnit nedgångsperioder förr. Annars? Må Gud hjälpa oss.

Vore Reagan möjlig här?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/4:

Med republikanen Ronald Reagan återfann USA formen efter ett plågsamt 1970-tal med Vietnam, Wategate, inflation, rost och stagnation. Hans fräscha, liberalkonservativa budskap och solskensvarma leende lovade ett pånyttfött Amerika. Den bekymmerstyngde presidenten Jimmy Carter hade inte en chans i valet 1980.

Reagan vann en överväldigande seger. Han var då 69 år. Vid återvalskampanjen 1984 var han 73 år. Utmanaren Walter Mondale, som varit Carters vicepresident, försökte i en TV-sänd debatt framställa detta som ett problem.

Reagans svar till sin 56-årige rival om makten i Vita huset gick direkt in i historieböckernas lista över legendariska citat: ”Jag tänker inte göra ålder till en fråga i den här kampanjen. Jag tänker inte, för att knipa politiska poäng, utnyttja min motståndares ungdom och bristande erfarenhet”.

Den obetalbara repliken tog luften ur Mondale, han förlorade stort. Reagan blev en mycket framgångsrik och populär president, en idag lika älskad som saknad politisk ikon. Många vill efterlikna honom, få lyckas. Ålder? Det har inte varit någon fråga att snacka om sedan Reagans dagar.

Förra veckan kom det officiella beskedet från Joe Biden, Barack Obamas tidigare vicepresident, att han tänker ställa upp i valet 2020. Biden är 76 år (77 i november) och just nu favoriten i Demokraternas startfält. Näst populärast bland partiets sympatisörer är Bernie Sanders som var nära att ta nomineringen från Hillary Clinton i premiärvalen 2016. Sanders fyller 78 år i september och siktar obruten på att erövra presidentposten igen.

Den sittande presidenten Donald Trump är definitivt värd åtskillig kritik, men vem bry sig om hur gammal han är? I juni fyller Trump 73 år. Kandiderar han för en andra mandatperiod och vinner, kommer han att vara 78 år vid avgången i januari 2025.

Kontrasten i synen på ålder mellan amerikansk och svensk politik är onekligen slående. Liberalen och Correnkrönikören Olle Wästberg gör i sitt senaste nyhetsbrev en intressant jämförelse. Bland den svenska riksdagens 349 ledamöter som valdes 2018 är bara 2,4 procent över 65 år.

En tredjedel av väljarkåren i Sverige består av äldre, ändå tycker partierna uppenbarligen det är en god idé att satsa på allt yngre politiker. Det återspeglar väl det svenska arbetslivet mera allmänt, där den som passerat 50-strecket vanligen anses som hopplöst passé…

I den amerikanska senaten är 45 procent av politikerna över 65 år och 11 procent är över 75 år. Trumps tuffaste motståndare är demokraten Nancy Pelosi. Hon är inte senator, utan mäktig talman i kongressens representanthus och tillträdde sitt ämbete i början av januari.

Vet ni hur gammal Pelosi är? 79.

Personligen är jag egentligen likgiltig inför representation som fokuserar på ålder, kön, etnisk bakgrund och sånt. Det jag begär som väljare är att representeras av någon som delar mina grundläggande värderingar, förstår det politiska hantverket, kan göra omdömesgilla avvägningar i intressekonflikter, samt icke minst: äger mod och integritet att gå mot strömmen när det krävs.

Men om svenska partier tenderar att rata sådana kandidater enbart utifrån skälet att de uppnått mognare ålder, jisses – då är vi illa ute!

I USA blev Ronald Reagan president. I ungdomskultens Sverige hade han fått nöja sig med att bli ordförande i PRO.