Kategoriarkiv: USA

Demokrater på dekis

Publicerad den av
Svara

Hur kunde det gå så snett? Det är nog en fråga som många demokrater i USA grubblar på dessa dagar. I slutet av 2008 surfade Barack Obama in i Vita huset på en sällan skådad våg av entusiasm, därtill med en betryggande egen majoritet i kongressen. 

Men under det gångna året har Obamahypen dunstat bort i takt med att den bistra verkligheten fått överhanden. Den nya presidentens ambitiösa reformagenda ser på viktiga nyckelområden ut att vissna.

Mest notabelt är givetvis att den grandiosa sjukvårdsreformen huggits ned och hamnat i politisk respirator. Förtroendesiffrorna faller likt snöflingor en iskall vinterdag och Obamas kampanjlöften om att vitalisera Washington tycks som ett hopplöst skämt. 

Ted Kennedys död framstår nästan som symbolisk för partiets – och den amerikanska politikens – kristillstånd. Kennedy kallades inte utan skäl för kongressens ”last lion”. En progressiv liberal, men också en pragmatisk brobyggare, vars resultatinriktade stil gav honom många vänner även bland ideologiska motståndare.

Någon gestalt av liknande format kan vi numera titta i månen efter. Som för att riktigt understryka detta faktum satte också väljarna i Massachusetts en stridslysten republikan på Kennedys efterlämnade plats i senaten. 

Kongressvalet i november verkar heller inte att bli en lovande affär. Flera senatorer från Obamas parti känner marken skaka under fötterna. Tre har redan avböjt återval, och nu annonserar den fjärde i raden att han vägrar ställa upp för ännu en period. Det är Evan Bayh, tung senator och tidigare guvernör från Indiana, som förklarar att han finner sitt uppdrag meningslöst:

”Kongressen fungerar inte som den borde. Det är för mycket partipolitik och för lite framsteg, för mycket trångsynt ideologi och för lite praktisk problemlösning.” (DN 17/2)

Bayh, för övrigt son till Birch Bayh som var senator 1963-81, betecknar till och med kongressen som en dysfunktionell institution. Avhoppet måste karaktäriseras som ett svidande underbetyg för både Obama och partiet som helhet. Demokraterna har inte lyckats förvalta majoritetsmandatet som väljarna gett dem. Huvudansvaret för att maktmaskineriet skurit ihop är ofrånkomligen deras. Någon George W Bush finns ej längre att skjuta skulden på.

Läget ger förnimmelse av déjà vu. Efter presidentvalet 1992 ersatte Bill Clinton en annan George Bush i Vita huset. Även Clinton hade ambitiösa reformplaner som han genast försökte sätta i verket. Högst prioriterat var en genomgripande sjukvårdsreform. Men trots att också Clinton kunde luta sig mot en majoritet av demokrater i kongressen slog alltihop slint. Resultatet? 

Kongressvalet hösten 1996 blev en förintande seger för Republikanerna.

Mao Zedong är långt klokare än Miljöpartiet

Publicerad den av
Svara

Miljöpartiets kvinnliga språkrör Maria Wetterstrand är föremål för ett större reportage i DN:s söndagsbilaga. När det gäller ämnet försvar säger hon:

”Vi är väldigt nöjda med den gröna inriktningen på försvarspolitiken, restriktiv vapenexport och nedmontering av invasionsförsvaret.”

Visst är det fullt begripligt att ett traditionellt pacifistiskt parti som Wetterstrands ser med tillfredsställelse på Sveriges krympande militära kapacitet. Det är resultatet av flera års medveten politik från riksdagens sida, beslutad i närmast bedövande enighet. Grattis MP till den gröna framgången!

Vi andra bör dock ha anledning att vara mer bekymrade. Nedrustningen som skett är dramatisk. Inte på flera århundraden har Sverige varit så svagt. Det bakomliggande motivet är en välbekant refräng från den politiska debatten: kalla kriget är slut, något invasionshot föreligger inte. 

Må så vara. I närtid. Men när vi inte längre har ett militärt försvar som klarar huvuduppgiften att värna landets gränser och hävda vår integritet, uppstår per automatik en farlig situation. Sverige blir i praktiken ett militärstrategiskt vakuum. Vi är varken att räkna med som kraft i Östersjön, eller uppe kring den minst lika känsliga Ishavsregionen. Precis som naturen avskyr vakuum och kräver att det måste fyllas, precis samma lag gäller fortfarande inom säkerhetspolitiken.

De små baltiska staterna, vilka vi lovat – men inte kan – undsätta i händelse av konflikt, tvingas söka än fastare förankring hos NATO (läs USA). Även Finland måste gå i samma riktning för att balansera gravitationen från den store grannen i öster. För övrigt samma stormaktsgranne vilken håller på att geopolitiskt muta in Östersjön med bygget av en jättelik gasledning (Nord stream). 

Sveriges bortfall som aktör gör således Europas norra flank till ett spänningsfält mellan Ryssland och USA, där vi själva reduceras till en sparkboll i spelet. Frågan är emellertid om USA har lust eller ork att vara särskilt engagerat. Ur deras perspektiv finns redan akutare och långt viktigare intressen att bevaka på andra håll. 

Symptomatiskt är att Barack Obama under sitt första år i Vita huset behandlat Europa/EU på ett flagrant styvmoderligt sätt. Vad månne detta säga om den transatlantiska länkens hållbarhet inför framtiden? 

I riksdagen tycks hittills bara Folkpartiet börja inse vilka grava konsekvenser som Sverige riskerar med den massiva nedrustningen.

Huruvida detta är ett ärligt menat uppvaknande, eller bara väljartaktik för att locka besvikna sympatisörer från Moderaterna, återstår att se. Säkert är dock att en försvarspolitik som följer Maria Wetterstrands gröna inriktning får de gamla röda sanningsorden från Mao Zedong att klinga besvärande aktuella:

”Varje land har en armé, sin egen eller någon annans.”

”Israels försvinnande är säkert”

Publicerad den av
14

Irans högste ledare, ayatollan Ali Khamenei, lät idag ånyo omvärlden förstå vilket mål som ligger det islamistiska tyranniet varmast om hjärtat. Under ett möte med terrororganisationen Islamiska Jihads generalsekreterare Ramadan Salah i Teheran förklarade Khamenei:

”Den sioniska regimen kommer att kollapsa… Israel går mot sin undergång… Med Allahs hjälp är Israels försvinnande säkert”.

Men i realiteten är det självfallet inte med Allahs bistånd som mullorna hoppas kunna förinta den judiska staten (varför denne himmelske potentat nu skulle göra nått sånt – muslimerna delar ju samma gud med judarna, liksom med de kristna för övrigt). Istället har Khamenei & Co sedan åratal tillbaka siktet inställt på ett helt annat medel: kärnvapen.

Samtidigt som Khamenei lovade Israels utplåning, gav landets lika judehatande ”president” Mahmoud Ahmadinejad sina atomtekniker befallning om att vässa sina ansträngningar. Med start på tisdag ska de börja tillverka 20-procentigt anrikat uran. Det är förvisso inte tillräckligt för någon effektiv kärnladdning, men ytterligare ett oroande steg på vägen. 

Officiellt bedyrar regimen i vanlig ordning till IAEA att deras intensiva intresse för atomer enbart har fredliga motiv. Redan har Iran emellertid utvecklat och provskjutit sofistikerade vapenbärare – missilerna Shabab-3 och Sejil-2, vars syften det näppeligen kan råda något tvivel om (läs mer här).

Israel kommer garanterat inte att passivt låta ayatollornas ödesdigra experimenterande fortgå hur länge som helst. Men hur ett USA med Barack Obama tänker sig att agera är skrivet i stjärnorna. Hittills har presidentens ansträngningar mest påmint om vad EU brukar göra: två sina händer.

Glöm månen! Barack Obama säger adjö till rymden

Publicerad den av
2

I april är det 40 år sedan Apollo 13 skickades ut i rymden. NASA:s mål för expeditionen var att landa på månen, det tredje besöket efter Neil Armstrongs första steg på ytan i juli 1969. 

Men ingen av Apollo 13:s astronauter fick chansen att upprepa bedriften. Halvvägs exploderade en syretank i farkosten. Månlandningen ställdes in och det var på håret att Apollo 13 kunde räddas hem till jorden igen.

Den nionde april anordnas ett särskilt evenemang på Kennedy Space Center i Florida för att högtidlighålla minnet av det vådliga äventyret. Bland annat ska två av Apollo 13:s besättningsmedlemmar, James Lovell och Fred Haise, närvara.

Men det är ingen djärv gissning att stämningen blir en smula dämpad. Den bittra ironin i sammanträffandet kan näppeligen undgå någon. Lagom till 40-årsdagen av denna misslyckade landning står det ju klart att hela NASA:s nya månprogram har kraschat. Och denna gång kom man inte ens halvvägs. 

Det är Barack Obama som tryckt på knappen för ”abort”. Anledningen är USA:s skenande budgetunderskott. Statliga kostnader måste skäras ned och för presidenten har rymden ingen större prioritet. Att miljarder dollar redan investerats av NASA för att utveckla moderna raketer och månlandare spelar ingen roll. Lockheed Martin, företaget som har det tekniska huvudkontraktet, varnar för att man tvingas friställa omkring 3000 personer som arbetat med projektet.

Planerna att återvända till månen lanserades 2004 av Obamas företrädare i Vita huset, George W Bush. Tanken var att USA skulle landa igen 2020, upprätta en månbas, för att sedan ta sikte mot planeten Mars. Programmet var djärvt, storslaget och menat att äntligen fullfölja alla löften som de legendariska Apollofärderna aldrig fick möjlighet att infria. 

Men det blev ingen repris på 60-talets rymdfeber. Varken Bush, NASA eller någon annan lyckades entusiasmera den amerikanska opinionen för fler ”giant leaps for mankind”. Det svala mottagandet bland allmänheten gjorde heller inte kongressen överdrivet intresserad att anslå medel, varför månprojekt egentligen varit underfinansierat från början. 

Och nu blir det alltså inget av. Det känns faktiskt lite tragiskt. Under hela mänsklighetens historia har vi fascinerat blickat upp mot rymden, drömt om att en gång kunna nå stjärnorna och vandra omkring på fjärran himlakroppar. Idag, när tekniken kan göra det till verklighet, saknas både viljan och intresset.

Apolloexpeditionerna 1969-72 blev i praktiken enbart en parantes. 2000-talets astronauter får nöja sig med att åka runt i en lägre omloppsbana kring jorden, reparera satelliter och häcka på den internationella rymdstationen ISS. USA har snart inte ens förmågan att komma dit för egen maskin när deras rymdfärjor pensioneras inom kort. Istället måste NASA:s folk lifta med ryska raketer.

Månen? Den får vi fortsätta att se i månen efter, helt enkelt.

”Richard Nixon” har åkt dit för inbrott – igen

Publicerad den av
Svara

Skådespelaren Rip Torn, bland annat känd för sin medverkan i Men in Black-filmerna, har ertappats med att bryta sig in i en bank. Tydligen en ren fyllegrej. 

Men Rip Torn har ju åkt dit för inbrott förr. Som rollfiguren Richard Nixon, alltså. Torn porträtterade honom i Blind Ambition, en miniserie för TV som CBS gjorde 1979 med John Deans memoarer som förlaga (Dean spelades där för övrigt av president Jed Bartlet, Martin Sheen).  

Konstigt nog har det aldrig blivit klarlagt varför Watergateinbrottet egentligen skedde – eller vem som beordrande det. Det mest utmärkande med skandalen är att den förefaller så skandalöst och oförklarligt korkad. 

Måhända är sanningen i vanligt ordning alltför genant och enkel. Den verklige Richard Nixon, som likt sin uttolkare Rip Torn gärna tog sig ett glas, kanske också bara gjorde en ”dum grej på fyllan”. Med historiens i särklass tuffaste baksmälla som resultat. Man lockas att gå med i IOGT-NTO för mindre. 

En blytung höger mot Obama

Publicerad den av
1

För precis ett år sedan svor Barack Obama presidenteden. Men istället för någon fin present på jubileumsdagen fick han en politisk bomb levererad till Washington DC från Massachusetts. Fyllnadsvalet till Ted Kennedys gamla insuttna stol i senaten blev  ju en första klassens sensation. Republikanen Scott Brown vann! 

I detta ligger naturligtvis både en djup ironi och en mycket allvarlig larmsignal. Ted Kennedy, den siste store vänsterliberalen av klassiskt amerikanskt snitt, kämpade hela livet och nästan bokstavligen intill gravens rand, för sin personliga hjärtesak: att reformera USA:s sjukvårdssystem. När det så äntligen fanns en realistisk chans till framgång, riskeras alltihop genom att just hans senatsplats övertas av en inbiten motståndare…

Loppet är visserligen inte kört. Demokraterna kan fortfarande få igenom det liggande förslaget i kongressen. Eller förslagen, eftersom två olika versioner är klara för att tråcklas ihop av senaten och representanthuset. Men när demokraternas majoritet i senaten nu rubbas från 60-40 till 59-41, blir det avsevärt svårare då republikanerna får möjlighet att filibustra bort frågan från agendan. 

För Obama måste det hela vara en chockartad upplevelse. Ty Scott Browns drev sin kampanj som vore den en nationell folkomröstning om presidentens sjukvårdsreform.

Och budskapet från den annars solitt demokratiska delstaten Massachusetts – en av de mest liberala i USA – blev också ett rungande nej. I praktiken ett förkrossande psykologiskt nederlag.

Hur ska man förstå detta? 

Oron över den kostsamma reformen i tider av redan massiva statliga stimulansåtgärder mot finanskrisen, kopplat till ett gigantiskt och skenande budgetunderskott, spelar säkert en stor roll för resultatet.

Samtidigt är det svårt att inte tolka väljarnas dom som ett tydligt tecken på missnöje med Barack Obamas ledarskapsförmåga. Massachusetts bekräftar en allmän trend bland det amerikanska folket – presidentens förtroendesiffror har dalat betänkligt under året som gått. 

Det är heller inte konstigt. Vilket var egentligen Obamas viktigaste vallöfte? Inte sjukvården. Utan att han personligen skulle frälsa Washington från huvudstadens förgiftade politiska klimat, att han skulle bli en brobyggare mellan demokraterna och republikanerna, att han skulle bli den samlande gestalten för nationens gemensamma färd mot en ljusare, förhoppningsfullare framtid. 

Det var främst dessa vackra utsikter som blev fundamentet för den orimligt uppblåsta, närmast messianska Obamahypen. Men han förmådde aldrig få lammen och lejonen att sova fridfullt bredvid varandra. Än mindre att samarbeta. Under Obamas tolv månader i Vita huset har snarare polariseringen blivit värre än på många, långa år. Det vi bevittnar är hur detta faktum slår tillbaka som en blytung höger. 

Som professor Claes G Ryn konstaterade i en kritisk artikel häromdagen:

”När det nu framgått att medial charm inte är detsamma som politisk duglighet, har hans brist på särskilt exekutiv men också allmänpolitisk erfarenhet blivit desto mera iögonenfallande.”

Kan Barack Obama sedan inte leverera sjukvårdsreformen, med all den prestige som investerats där, betyder förmodligen det ett definitivt slut på hans momentum. Ballongen punkterad och därmed reduceras möjligheterna till återval 2012 väsentligt. I synnerhet om det inte blir fart på ekonomin igen. 

Fast det är klart. Bill Clinton klarade skivan 1996, trots att han i princip var uträknad efter sitt kompletta sjukvårdsfiasko under början av mandatperioden. Framtiden får väl utvisa om även Obama är av samma virke som The Comeback Kid. 

USA spelar högt och naivt om Irans kärnvapen

Publicerad den av
7

”The Iranians who need support now are the democrats in prison, in the streets, and increasingly in the mosques as the regime loses its legitimacy even among many clerics. Please do them no more harm, Senator.”

Med dessa ord uppmanar Wall Streets Journals ledarsida (26/12) demokraten John Kerry, ordförande i senatens utrikesutskott och tidigare presidentkandidat, att inte åka på statsbesök till mullorna i Iran. Tidningen avslöjade tidigare i veckan att Kerry planerar att resa dit – som Barack Obamas särskilda sändebud – för att inleda en dialog om islamisternas kärnvapenprogram.

Kerry skulle i så fall bli den högst uppsatte amerikanske representanten som besöker landet sedan gisslandramat på USA:s ambassad i Teheran 1979. Ayatollornas välde ser dock ut att äntligen vara på fallrepet, då massiva inhemska protester mot diktaturen pågått i månader. En spektakulär visit av Kerry i detta läge vore praktiskt taget liktydigt med att skänka prestige och legitimitet åt en brottslig regim, vilken alltmer desperat slåss mot sin egen befolkning. 

Det är inte svårt att hålla med Wall Street Journal om att ett sådant statsbesök vore rena stolpskottet. Sedan uppgifterna läckt ut i pressen, har en talesman för John Kerry officiellt förnekat senatorns resplaner. Fast trovärdigheten tycks begränsad. Dylika dementier är snarare regel än undantag i dessa känsliga diplomatiska sammanhang. Ett klassiskt exempel är Nixons historiska Kinaresa 1972, som föregicks av ett synnerligen avancerat hemlighetsmakeri. 

Men Nixons Kinainitiativ var komplett väsensskilt från vad som idag är fallet med Obama och Iran. Duon Kerry och Obama förefaller minst sagt naiva, ja direkt omdömeslösa. Vad tror de sig kunna uppnå genom att resonera på hemmaplan hos ett gäng extremt hårdhudade, religiösa fanatiker? Varken fagert tal eller inlindade hot om sanktioner lär kunna rubba islamisternas nukleära fixering en ringaste millimeter. 

Den bästa – och sannolikt enda – garantin för att avveckla Irans kärnvapenambitioner är att mullorna störtas från makten och att landet blir en demokrati. Därför bör omvärlden, inklusive USA, göra allt för att stödja oppositionen. Inte bevärdiga deras förtryckare med en kontraproduktiv propagandaploj.

Obama nära samma triumf som Kennedy nekade Nixon

Publicerad den av
1

Mycket snack och lite verkstad. Så kan man sammanfatta den främsta kritiken mot Barack Obamas första år i Vita Huset. Trots all sin vältalighet och sina glänsande kampanjlöften, har han inte lyckats åstadkomma några större resultat i praktiken.

Presidentens oförmåga att leverera blev föremål för en lika rolig som träffsäker satirisk sketch TV-programmet Saturday Night Live den 3/10. SNL:s ”Barack Obama” sa där bland annat:

”There are those on the right who are angry. They think that I’m turning this great country into something that resembles the Soviet Union or Nazi Germany, but that’s just not the case. Because when you look at my record it’s very clear what I’ve done so far and that is nothing. Nada. Almost one year and nothing to show for it.” (Se sketchen här.)

Men nu verkar Barack Obama kunna slå tillbaka med besked. På självaste julafton röstade senaten igenom ett lagförslag som kan betyda att Obamas viktigaste vallöfte är i hamn: en reformering av den amerikanska sjukvården. Till priset av 871 miljoner dollar under tio år ska – nästan – alla amerikaner garanteras vård framöver. 

Representanthuset har redan antagit sin version av Obamas sjukvårdsplan. Återstår således att sy ihop de bägge förslagen. Därefter ska kongressen rösta på nytt. Tanken är att Obama ska presentera den färdiga reformen i sitt State of the Union-tal någon gång under slutet av januari (datum ej fastställt ännu). Det vore i så fall en triumf av historiska dimensioner för presidenten. 

Inte sedan Lyndon B Johnson fick Medicare antaget på 60-talet har ett mer betydande genombrott skett inom amerikansk sjukvårdspolitik. En allmän, nationell sjukförsäkring har funnits på det demokratiska partiets agenda i åratal.

Men inte ens den store sociale reformatorn och sluge tricksaren Franklin D Roosevelt lyckades baxa igenom en sådan reform. Den siste demokratiske presidenten innan Obama som verkligen försökte var Bill Clinton – och han misslyckades som bekant nesligen. 

Faktum är dock att USA kunde fått en nationell sjukförsäkring redan 1971. Fast då var presidenten republikan och hette Richard Nixon. Hans förslag var i sina grunddrag slående likt allt vad demokraterna lagt fram sedan dess. 

Nixons plan utgick från att företagen skulle åläggas att teckna en sjukförsäkring för samtliga sina anställda, de fattigaste fick premien subventionerad av staten. Precis som nu innebar det inte att alla amerikaner omfattades. Men nära nog. Och även på den tiden hade kongressen en demokratisk majoritet – som dessutom var tämligen radikalt sinnad (med amerikanska mått mätt i alla fall). Framgången tycktes given, eller hur? 

”Det här är för min vän Ted Kennedy”, sade senatorn Robert C Byrd när han röstade ja till Obamas vårdreform under julaftonskvällen. Byrd, demokrat från West Virginia, fanns också med i senaten 1971 (han valdes in så tidigt som 1958!). Röstförklaringen var ett fint sätt att hedra den nyligen avlidne senatskollegan Kennedy, som under hela karriären outtröttligt kämpade för en allmän sjukvårdsförsäkring.

Men Byrds ord innehöll också en dos oavsiktlig ironi. Han lär knappast ha glömt att det var just Ted Kennedy som ledde motståndet mot Nixons sjukvårdsplan i kongressen för snart 40 år sedan.

Kennedy ansåg nämligen inte att Nixons reform var tillräckligt progressiv, utan ville ha ännu mer. Han fick med sig Byrd och övriga demokrater på noterna och sänkte hela rasket. Fast – tuff luck. Sitt eget grandiosare lagförslag fick han sedan inte antagen!

Den bästa chansen USA sannolikt haft att reformera sjukvårdssystemet gick därmed upp i rök. Ted Kennedy lär bittert ha ångrat sin oöverlagda iver under återstoden av sitt liv.

Låt oss hoppas att kongressen lyckas få ordning på torpet den här gången.

Mer att läsa:
Last Lion. The Fall and Rise of Ted Kennedy, red. Peter S Canellos (2009)

Pinsam Jagland, stark Obama

Publicerad den av
Svara

”Nobelkommittén förtjänar en ordförande med mer omdöme, mindre egenintresse av att skriva in sig i historieböckerna och större respekt för vad som faktiskt står i Nobels testamente.”

DN:s huvudledare 11/12 om den bisarre Thorbjørn Jagland (S), som devalverat fredspriset till en kändismedalj åt Barack Obama.

Heder dock åt den amerikanske presidenten som inte föll undan för någon lismande politisk korrekthet när han höll sitt Nobeltal i Oslo under gårdagen. Tvärtom inskärpte han att vilka kalla realiteter som kampen för fred och frihet innebär: 

”Det kommer tider då nationer — själva eller i samarbete — anser att militärt våld inte bara är nödvändigt utan också moraliskt rättfärdigt…  Jag möter världen som den är, och kan inte stå likgiltig inför hot mot det amerikanska folket. För missta er inte: ondska existerar på denna jord.”

Obama lät nästan som han representerade det republikanska partiet, inte demokraterna. Själv kände jag varma sympatier för John McCain i förra årets presidentval och beklagar att han inte vann. Men det verkar finns hopp om Obama ändå. Han har kanske mer än bara ”fluff” innanför kostymen.

Obama duckade för världens största människorättsbuse

Publicerad den av
Svara

Yes, we can! Så löd som bekant Barack Obamas kampanjslogan i förra årets presidentval. Men när han nu som president varit på statsbesök i Kina under veckan, torde det snarare varit frågan om No, we can’t!

Pinsamt nog valde nämligen Obama att tiga om den kinesiska diktaturregimens omfattande och systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna. Kinas toppledare Hu Jintao och Wen Jiabao slapp höra ett uns av öppen kritik under presidentens tredagarsbesök. 

USA – världens viktigaste och starkaste demokrati – duckade för världens största tyranni och människorättsbuse. Det är förstås lika skamligt som oroväckande. Men USA är heller inte så starkt som det en gång varit, ekonomiskt i alla fall.

Samtidigt har Kinas tuppkam växt betydligt. Inte minst det faktum att kineserna numera är det finanskrisande USA:s största långivare gör att maktförhållandena börjat förskjutas. Jänkarnas skuldnota till Kina uppgår till i runda slängar 1000 miljarder kronor. President Obama har alltså ett ganska prekärt beroendeförhållande att hantera.

Då är det helt enkelt inte läge att ställa till ”trassel” genom att läsa lusen av de till statsmän förklädda gangstrarna vid sammanträdesborden. Skarorna av politiska fångar, ockupationen av Tibet, det ständiga hotet mot Taiwan, etc, väger mycket lätt mot stålar och goda handelsrelationer. Cynismen i världspolitiken är stundtals oerhört rå. 

Fredspristagaren Obama må två sina händer. Men för Kinas förtryckta befolkning verkar det inte bli någon ”change we can believe in” än på många, långa år.