Kategoriarkiv: USA

Try 69 – you like it! (10)

Publicerad den av
Svara

Neil Armstrong tar ett litet steg och ett jättekliv för alla andra som är intresserade den 2o juli 1969. I början av decenniet lovade president Kennedy lättsinnigt att USA skulle skicka en gubbe till månen. Ingen hade en susning om hur det skulle gå till, eller om ens månytan gick att promenera på (kvicksand?). Men NASA tog itu med saken, uppfann massa teknik i rasande fart och åtta år senare var man där. En konspirationsteoretiker försökte nyligen få tvåan på månen, Buzz Aldrin, att erkänna att rymdresan var en bluff. Som bekant är det ingen bra idé att provocera folk med värmländskt blod i ådrorna. Aldrin svarade med en rak höger.

Try 69 – you like it! (6)

Publicerad den av
Svara

Den 3 januari 1969, efter ett förlorat decennium av taskiga filmer med ackompanjerande dussinplattor, går en revanschsugen Elvis Presley in i American Studios, Memphis. Resultatet av inspelningarna blir ett album som skingrar alla tidigare tveksamheter: From Elvis in Memphis med låtar som Long Black Limousine, Only the Strong Survive och In the Ghetto. Kungen är tillbaka på tronen. Och han ska förbli det livet ut.

En dag för Raoul

Publicerad den av
Svara

1980 gav Stevie Wonder ut skivan Hotter Than July, sista låten på plattan hette Happy Birthday. Den var tillägnad medborgarrättskämpen Martin Luther King och utgjorde ett led i kampanjen för att göra dennes födelsedag (15 januari) till nationell helgdag i USA.

Så blev det också. 1983 röstade kongressens bägge kamrar igenom ett lagförslag, som med överväldigande majoritet tvingade en motvillig president Reagan att göra verklighet av saken. Martin Luther King är en av 1900-talets stora hjältar, vars kamp för tolerans, rättvisa och alla människors lika värde fortsätter att inspirera. Att man i USA högtidlighåller hans födelse genom en särskild dag i almanackan är en viktig markering för att hålla Kings gärning levande.

Idag, den fjärde augusti, skulle Raoul Wallenberg fyllt 99 år. Under förra seklets mörkaste epok, då nazisterna var fanatiskt inriktade på att utplåna samtliga Europas judar, fattade han ett personligt beslut att i Budapest hösten 1944 försöka rädda så många judiska medmänniskor som möjligt undan förintelselägrens gaskamrar.

Med ett enastående moraliskt och fysiskt mod, kombinerat med en förbluffande djärvhet och uppfinningsrikedom, ställde sig Wallenberg i vägen för Hitlers dödsmaskineri och lyckades slita tiotusentals judar ur SS-bödlarnas klor. Raoul Wallenberg visade på ett fantastiskt sätt att varje individ faktiskt kan spela en avgörande roll när det gäller att stå det onda emot. Även när oddsen tycks hopplösa och övermakten synes total.

För mig är han tveklöst vår störste svensk och finaste förebild. Särskilt i dessa tider när främlingsfientlighet, rasism och politisk extremism ånyo utmanar det öppna samhället, behöver vi goda och inspirerande exempel som manar till handling mot trångsyntheten, intoleransen, likgiltigheten.

USA har Martin Luther King. Sverige har Raoul Wallenberg. Lagom till nästa år, då hundraårsminnet av Wallenbergs födelse infaller, tycker jag att vi borde hedra honom med att göra fjärde augusti till en röd dag. Precis som Stevie Wonder tyckte att USA borde göra med Martin Luther Kings födelsedag.

Happy birthday, Raoul!

En fransk skåning upptäcker Amerika

Publicerad den av
Svara

Våren 1831 seglade den unge franske aristokraten Alexis de Tocqueville till New York för att studera den märkliga nationen USA, skapad genom revolution och frihetskrig dryga 50 år tidigare.

Tocqueville reste runt i landet och nedtecknade flitigt sina intryck. Han konstaterade bland annat att amerikanerna gillade hårda sängar, inte drack rödvin till maten vareviga dag och att deras myggor både större och ilsknare än i Frankrike.

I februari 1832 tog han båten hem igen. Sedan blev det några år av tystnad, men Alexis de Tocqueville var ingalunda overksam. Tvärtom var han fullt upptagen med att reflektera över sina upplevelser. Han satte dem på pränt i två tjocka band, publicerade 1835 och 1840 under titeln De la démocratie en Amérique (Om demokratin i Amerika).

Det var en skarpögd analys av det djärva amerikanska experimentet i folkstyre och liberalism. Tocquevilles slutsats blev att demokratins och jämlikhetens idéer var ödesbestämda att erövra världen. Verket fick stort inflytande, till åtskilliga reaktionära makthavares förtret i Europa. De höll med näbbar och klor hårt på sina nedärvda privilegier och önskade förmodligen att Tocqueville borde ha drunkat i Atlanten innan han hunnit tillbaks med budskapet om att friheten faktiskt fungerade over there.

Men bland reformsinnade européer var mottagandet desto varmare. Så även i vårt eget avlånga och då tämligen efterblivna land. Den från konservatismen omvände liberalen Erik Gustav Geijer tyckte att Om demokratin i Amerika var en av de bästa böcker han någonsin läst.

Mycket imponerad var också Johan August Gripenstedt, klok och energisk statsman som genom sin modernisering av Sverige lade grunden till ett dittills oanat välstånd. Under debatten som föranledde skrotandet av den antikverade ståndsriksdagen, åberopade Gripenstedt flera gånger Tocqueville som stöd för att Sverige borde få en tidsenligare politisk representation. En ny tvåkammarriksdag blev det så äntligen 1866. Förebilden var tvåkammarsystemet i den amerikanska kongressen som Tocqueville beskrivit.

På sätt och vis är Alexis de Tocquevilles roll i just Sveriges väg mot demokratisering ganska passande. Han tillhörde en gammal adelssläkt från Normandie, uppkallad efter normanderna, de nordiska vikingar under ledning av Gånge-Rolf som fick provinsen i förläning av den franska kronan år 911.

Många av dessa vikingar var äventyrssugna skånska grabbar, som döpte ställena där de slog sig ned efter byarna hemmavid. Det som idag heter Evereaux i Normandie är exempelvis en förfranskning av Everröd, Yvetot är Yvetofta, etc. Och orten Tocqueville (som ätten tagit namn från) hette ursprungligen Tågarp. Alltså skulle Alexis de Tocquevilles anfader möjligen ha varit en skånepåg i förskingringen.

Onekligen något att tänka på nästa gång du passerar originalets Tågarp mellan Svalöv och Landskrona. Dess bidrag till historien är sannerligen inte fy skam.

I svampmolnets skugga

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (10/8) om kärnvapenhotet:

Igår, för 65 år sedan, singlade ”Fat man” genom skyn. Det var namnet den amerikanska militären kallade bomben som utplånade Nagasaki den 9 augusti 1945. Tre dagar innan hade ”Little boy” gjort samma sak med Hiroshima.

Bägge bomber detonerade en halv kilometer ovan marken för att nå maximal, destruktiv effekt. Sammanlagt dog ungefär tvåhundratusen människor direkt. Många fler avled senare av strålskador. Ännu idag fortsätter ”Fat man” och ”Little boy” att skörda offer.

Några fler atombomber har aldrig använts i krig sedan dess. Hittills, bör understrykas. Ty hotet från dessa domedagsvapen är långt ifrån över.  Märkligt nog förs det sällan eller aldrig någon verkligt bred och intensiv diskussion om detta.

Annat var det under kalla krigets epok, då supermakternas kärnvapenmissiler var ständiga föremål för debatt, demonstrationer och uppmärksammade politiska initiativ. Inte minst i Sverige, där Olof Palme satte kampen mot kärnvapnen högt på agendan och gjorde flera internationella utspel i frågan.

När kalla kriget upphörde var det många som andades ut. Risken för kärnvapenkrig ansågs undanröjd och engagemanget bleknade bort. Dock har faran för nukleära katastrofer tvärtom ökat efter Berlinmurens fall.

USA och Sovjet insåg att det låg i deras gemensamma intresse att inte begå ett kollektivt, radioaktivt självmord och höll varandra i schack genom global terrorbalans. Det var en bisarr, surrealistisk sorts ordning. Men den fungerade.

Numera är vi, trots internationella avtal för att begränsa och kontrollera kärnvapenspridningen, på väg mot en situation som liknar rena anarkin. Ta exempelvis Iran, styrd av en fundamentalistisk islamistisk regim som kommit långt i utvecklingen av egna kärnvapenladdningar. Omvärldens försök till sanktioner och förhandlingar tycks inte förmå hejda de beslutsamma mullorna i Teheran.

Eller ta Nordkorea, också det en järnhård, militaristisk diktatur baserad på irrationella ideologiska föreställningar. Där är besattheten av atombombskortet nära nog total. Eller ta Pakistan, en instabil kärnvapenmakt vilken snart kan falla i händerna på krafter som står Afghanistans talibaner nära. Därutöver kommer Pakistans gamla ingrodda konflikt med grannstaten Indien, också det en kärnvapennation.

Samtidigt pågår en omfattande illegal handel med material och teknik för att framställa atombomber, som bland annat Nordkorea dragit stora fördelar av. Syrien och Burma är två andra tyrannier som är mycket aktiva på denna apokalypsens marknad. Även hos terrornätverket al-Qaida finns ambitioner.

Ett regionalt atomvapenkrig, låt säga mellan Iran och Israel (vars innehav är en officiell hemlighet), är blott det en fasansfull tanke. Men ett sådant krig kan snabbt eskalera till att få globala följder.

65 år efter Hiroshima och Nagasaki tycks dessvärre drömmen om en kärnvapenfri värld vara mycket långt borta. Ett nödvändigt steg på vägen vore dock om medvetenheten kring denna ödesfråga ökade. Där bär vi alla ett ansvar.

Blott byråkratin är odödlig

Publicerad den av
2

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (31/7) med anledning av inrättadet av den nya Försvarsexportmyndigheten:

Jag hittar ett gammal pressmeddelande på Folkpartiets hemsida. I alarmistisk stil utropar riksdagsledamoten Tobias Krantz att det krävs krafttag mot tillväxten i den statliga byråkratin. ”Det är dags att sätta stopp för det socialdemokratiska myndighetsraseriet”, slår han fast.

Detta var innan valet 2006. Idag sitter Tobias Krantz inte längre i opposition, utan är statsråd i alliansregeringen och kollektivt ansvarig för tillkomsten den nya Försvarsexportsmyndigheten. Intentionerna bakom den låter ju bra. Som det brukar när nya myndigheter skapas.

Dock har Krantz och hans kamrater försökt rensa i byråkratirabatten. 2007 var antalet statliga myndigheter 468, i våras var de 390 stycken. Men enligt Statskontoret är siffrorna skenbara. Verksamheterna i sig har inte minskat, det handlar främst om ändrade organisationer.

Sorry, Folkpartiet. Ronald Reagan hade nog ändå rätt: ”Det närmaste vi kommer evigt liv på jorden är en statlig myndighet”.

Rött skräckvälde inför rätta

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (29/7) med anledning av den fällande domen mot ”kamrat Dutch”, en av de ansvariga för Pol Pots massmord i Kambodja:

”Döda allihop”. Ordern står skriven i marginalen på en lista över barn som hamnat i kamrat Dutchs våld. Han var den hänsynslöse härskaren i Röda khmerernas fruktade tortyrfängelse S-21, där omkring 17 000 människoliv släcktes. Idag, dryga tre decennier senare, har rättvisan hunnit i kapp honom.

Kaing Guek Eav, som är Dutchs riktiga namn, är den första av Pol Pot-regimens företrädare som fällts i en rättegång och får avtjäna ett mångårigt fängelsestraff. Ytterligare fyra ledande Röda khmerer väntar på att ställas inför skranket. Det är sannerligen på tiden.

1900-talet kan med fog kallas för folkmordens sekel. Blind ideologisk utopism, parat med exempellösa möjligheter till brutal våldsanvändning, födde totalitära monster som Hitlers Tyskland, Stalins Sovjet och Maos Kina. Offren för deras politiskt motiverade mördande kan räknas i långt över hundra miljoner människor.

I relativa tal står dock Pol Pots Röda khmerer i en klass för sig. Genast efter maktövertagandet i Kambodja 1975 iscensatte de en bisarr variant av bondekommunism. Städerna tömdes på invånare, folket föstes ut till primitiva slavarbetsläger på landsbygden. Svält, tortyr och massmord blev daglig rutin. När Pol Pot drevs bort av invasionstrupper från grannlandet Vietnam några år senare, var närmare två miljoner människor begravda på Dödens fält. Det motsvarade en femtedel av Kambodjas befolkning.

Men medan Hitlertysklands besegrade herremän ställdes till svars för sina synder, har de ansvariga för kommunismens brott tenderat att undkomma. Kamrat Dutch är en av de få från 1900-talets röda slaktardiktaturer som tvingats betala priset i en rättsprocess (han har också erkänt skuld). Bara detta gör domen till en historiskt viktig händelse, både symboliskt och rent faktiskt. Den blir därmed inte enbart en uppgörelse med Röda khmerernas tyranni, utan även med kommunismens idévärld som sådan.

Tyvärr har vägen till den FN-stödda processen i Kambodja varit lång, svår och omständlig. Att det skulle dröja över 30 år innan den första fällande domen, har till icke ringa del sin förklaring i cynisk realpolitik från USA:s sida.

I slutet av 70-talet ogillade Vita huset starkt att Vietnam, som USA precis förlorat ett krig mot, utökade sin maktbas genom att invadera Kambodja. Även om amerikanerna inte hade något till övers för Pol Pot, kom den principlösa principen om ”fiendens fiende är min vän” att gälla.

För att motarbeta Vietnam började därför USA backa upp Röda khmererna och såg bland annat till att dessa kunde fortsätta att representera Kambodja i FN. Strategin drogs upp av president Carter och fullföljdes under Reagan och Bush d ä. Först när Bill Clinton tillträdde 1993 kastades politiken om till att istället fånga in Pol Pot och hans hantlangare. Pol Pot själv undkom dock rättvisan genom en hjärtattack 1998.

Bättre sent än aldrig får man väl säga om den nuvarande rättsprocessen. Men nog vore det passande att även USA tvättade sin egen smutsiga byk i den här historien.

USA i paranoians klor

Publicerad den av
Svara

Ledare av mig i Östgöta Correspondenten (24/7) om USA:s svällande säkerhetsappart i spåren efter 11 september:

Det är dagen världen aldrig glömmer. Två fulltankande jumbojetar kraschade in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan. Först rasade det ena, sedan det andra i ett gigantiskt moln av eld, rök och stoft. TV-bilderna som förmedlade katastrofen föreföll overkliga. Som vore detta en föraning av apokalypsen.

Terrorattentaten den 11 september 2001 tycktes komma likt blixtrar från klara himlen. Men så var det inte. Egentligen borde katastrofen räknas till historiens mest onödiga.

Både CIA och FBI var mycket medvetna om att det islamistiska terrornätverket al-Qaida smidde planer på att sprida död och ödeläggelse innanför USA:s gränser. Dåvarande CIA-chefen George Tenet medgav senare att ”hela terrorvarningssystemet blinkade rött under sommaren 2001”. Gång på gång informerade Tenet också Vita huset om att en snar attack mot det amerikanska fastlandet väntades. Responsen var lika med noll.

Den nytillträdde presidenten George W Bush såg nämligen – idiotiskt nog – jakten på Usama bin Laden som en irrelevant politisk kvarleva från den föregående Clintonadministrationen 1993-2001.

Själva var Bush och hans republikaner fortfarande fast i kalla krigets tankespår där Ryssland, kärnvapen och Star Wars styrde agendan. Förmågan att omorientera sig, identifiera nya hotbilder och formulera aktuellare strategier saknades ännu.

Samtidigt hämmades USA:s underrättelse- och säkerhetstjänster av flagranta samordningsbrister, stelbenta byråkratiska restriktioner och en allmänt demoraliserande organisationskultur, som bland annat gjorde att personalen skyggade för att ta egna initiativ av rädsla för offentlig eller intern kritik.

Bara detta är belysande: FBI:s agenter hade namnen på 11/9-kaparna registrerade innan dåden. Vad hjälpte det? Uppgifterna rapporterades aldrig vidare.

Bakgrunden och händelseförloppet som ledde fram till al-Qaidas triumf över världens enda supermakt har detaljerat tröskats igenom av amerikanska politiker, säkerhetsexperter och journalister sedan dess. Lärdomar finns i massor för den som är intresserad.

Men istället för att kallt och nyktert reda upp problemen inom befintliga säkerhetsstrukturer (som i sig inte saknade erforderliga resurser), har USA låtit sig gripas en uppflammande paranoja som liknar McCarthyerans vildsinta kommunistskräck under 1950-talet.

Washington Post har gjort en omfattande kartläggning av utvecklingen sedan 2001 i en artikelserie kallad ”Top Secret America”. Bilden är inte vacker, snarare Kafkaartad. Det legitima försvaret mot terrorn tycks övergått i okontrollerad besatthet.

Säkerhetsmaskineriet har idag nära en miljon anställda, uppdelade i ett svårgreppbart myller av olika organisationer, som producerar mer information än någon ens hinner hjälpligt analysera. Hur effektiv den svällande apparaten är vet ingen, då sådan mätning är hopplös. Dessutom utförs mycket arbete av privata företag, vilket gjort statens ansvarsroll oklar och den medborgerliga integriteten till ett gungfly.

Den avgörande frågan måste bli: är verkligen USA tryggare nu än då?
Tillåt oss tvivla.