Kategoriarkiv: USA

George Bush och konsten att förlora med stil

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 17/11:

Förra gången en amerikansk president förlorade ett omval var 1992, också då var det en republikan: George Herbert Walker Bush. Att han skulle gå på pumpen hade året innan sett osannolikt ut. Våren 1991, efter USA:s seger i det första Gulfkriget, var Bushs popularitetssiffror enligt opinionsinstitutet Gallup skyhöga 89 procent.

Men så blev ekonomin knackig och arbetslösheten steg. Guvernören i den lilla sydstaten Arkansas, demokraten Bill Clinton, såg sin chans. Det gjorde även Texasmiljardären Ross Perot, som oberoende högerpopulistisk tredjepartikandidat.

Valkampanjen blev lång och hård. Perot kammade hem 18,9 procent nationellt, vilket kostade Republikanerna segern. Clinton triumferade med 370 elektorsröster och 43 procent av väljarna bakom sig. Den tidigare förmodat oövervinnerlige Bush fick 37,4 procent och 168 elektorsröster.

Vore det konstigt om Bush blivit bitter över nederlaget och avskytt motståndaren som snuvat honom på en andra mandatperiod? Det är aldrig lätt att tvingas lämna makten och svälja en svidande förlust.

Men i januari 1993 under sin första arbetsdag som ny president, fann Clinton ett brev på Ovala rummets skrivbord, inlett med orden ”Käre Bill”, från den besegrade företrädaren.

Bush skrev personligt om ämbetets utmaningar, att kritiken ofta var tuff, men att Clinton inte skulle låta sig avskräckas, inte låta sig rubbas ur kurs. De avslutande raderna löd: ”Jag önskar dig välgång. Jag önskar din familj välgång. Din framgång är nu vårt lands framgång. Jag hejar starkt på dig. Lycka till – George”.

Bush var varm och generös i bästa amerikanska tradition. Han var en sann patriot som satte sitt land, konstitutionen och demokratins ideal främst. Trots skilda politiska uppfattningar och partitillhörigheter gjorde han tydligt att Clinton var vald till hela USA:s president och som sådan förtjänade stöd, inte fientlighet.

Var finns idag det parti som George Bush så hedervärt representerade? Det är allvarligt nog att Donald Trump, trogen sin patologiskt narcissistiska natur, vägrar godta Joe Bidens klara valseger och sprider grundlösa anklagelser om massivt röstfusk kring sig.

Värre ändå är att Republikanernas företrädare överlag, undantaget några få, spelar med i charaden. Rädda om sina egna politiska skinn vågar de inte riskera att falla i onåd hos Trumps stora väljarbas och alla hans lojalt stridslystna sympatisörer. Hellre gör de sig till medlöpare i underminerandet av förtroendet för den amerikanska demokratin, världens viktigaste och mest inflytelserika.

Otäckt är bara förnamnet. Och kan något sådant ske i Republikanerna – med dess stolta arv från Lincoln, Coolidge, Reagan och Bush – kan det då inte ske i vilket parti som helst som vi trodde oss kunna lita på?

När Jackie O stod för intervjuandet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/10:

Ibland, när folk frågar vad jag gör, brukar jag säga mig vara i samma bransch som Jacqueline Kennedy Onassis. I egenskap av medarbetare på Corren kan jag faktiskt komma undan med det påståendet. Coolt, eller hur?

Innan Jackie gifte sig med John F Kennedy och blev USA:s mest glamorösa första dam genom tiderna, var nämligen denna mytomspunna stilikon yrkesverksam journalist. Låt vara inte på Corren. Men man kan ju inte begära allt.

Istället sökte hon som ung och grön och fortfarande lystrande till flicknamnet Bouvier upp redaktionen på Washington Times-Herald, en numera sedan länge nedlagd konservativ tidning i den amerikanska huvudstaden DC. Jackie var förvisso välutbildad. Några särskilda kvalifikationer för att jobba inom media hade hon dock knappast.

På den här tiden – 1951 – var det heller inte nödvändigt. Chefredaktören Frank Waldrop gav henne en chans ändå: ”Hon sa att hon ville göra karriär. Hon erkände att hon inte skrev maskin något vidare, och att hon inte visste något om hur man gör reportage, men att hon ville lära sig det. Jag trodde henne”.

Eftersom Jackie hävdat att hon förmådde hantera en kamera, tilldelades hon en egen stående frågespalt i tidningen. Uppgiften var att gå ut på stan, fotografera och lättsamt intervjua ett antal slumpvis valda personer.

Om du själv infångats av Jackie där och då (en intressant tanke, inte sant?), skulle du fått svara på typiska frågor som:

”Vad tror ni kvinnor åtrår mest?”
”Njuter rika människor mer av livet än de fattiga?”
”Om ni skulle bli avrättad imorgon bitti, vad skulle ni då beställa som er sista måltid?”

Ja, fundera på det. I januari 1953 fick hon i uppdrag att intervjua en viss senator Kennedy. Vad hade han för uppfattning om tjänstemännens arbete i kongressen? ”Jag har ofta tyckt att landet skulle klara sig bättre om vi senatorer och tjänstemännen kunde byta jobb. Om en sådan regering någonsin kommer till stånd, så skulle jag gärna lämna över kommandot”, svarade JFK.

En smula överraskande åsikt av den kommande presidenten måste man nog säga, om vi inte ska skriva in det på hans skämtsammare konto. Mellan honom och Jackie blev det desto seriösare. De hade mötts tidigare och redan börjat kila stadigt.

Bröllopet gick av stapeln i september 1953 och därmed var hennes korta journalistkarriär förbi. Hon slutade på topp. Under sommaren det året reste Jackie till London och bevakade Elizabeth II:s kröning i en serie artiklar som hamnade på Times-Heralds förstasida.

Tidningens garvade murvlar har i efterhand sagt sig vara måttligt imponerade av sin superkända före detta kollegas talanger. ”Hon var oerfaren och mycket rädd. Hon rörde sig fumligt och arbetade fumligt. Det var fullt klart att hon inte kunde sköta en kamera. Hennes bilder var ständigt oskarpa”, berättade en av Times-Heralds reportrar i C David Heymans biografi Kalla mig Jackie (1989).

Chefredaktören Frank Waldrop genmälde: ”Hon gjorde sitt jobb. Vi hade nytta av henne – annars skulle hon inte fått det”. Snart får vi bättre möjlighet att bedöma vem som har rätt.

Till våren släpps nya boken Camera Girl som helt fokuserar på Jackies journalistiska insatser. Författare är Carl Sferazza Anthony, historiker med USA:s presidentfruar som specialitet. Men när det handlar om Jackie O, kan hon vara annat än underbart fantastisk på vilket område som helst?

En vandrande hälsofara in chief

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/10:

Att presidenter i USA bluffat om sina hälsoproblem är inget nytt under solen. Allmänheten fick inte veta att Woodrow Wilson drabbades av en svår stroke 1919 och att hans fru Edith agerade stand in.

Franklin D Roosevelt dolde mödosamt att han satt i rullstol efter en polioförlamning 1921. Inför sitt tredje återval 1944 var han i mycket bräcklig kondition som följd av stress, rökning och allvarliga hjärtbesvär. Officiellt intygades dock att Roosevelt mådde utmärkt. Han dog bara några månader efter sin sista valseger.

Väljarna fick också sväva i okunnighet om att skenbart kärnfriske John F Kennedy bland annat led av den potentiellt dödliga Addisons sjukdom och var beroende av amfetaminspetsade preparat när han skötte regerandet i Vita huset.

Ronald Reagan visade oroande tecken på att han börjat utveckla Alzheimers redan under sin andra ämbetsperiod på 1980-talet (enligt hans son Ron väcktes misstankar om symptom även tidigare än så).

Dessa presidenter har ändå gått till historien som hyllade storheter. Lurendrejeriet om deras personliga hälsotillstånd väger ganska lätt sett till meriterna i övrigt. Garanterat kommer Donald Trumps eftermäle bli något helt annat. Han spelar i en unik sjuk division. Med honom har USA fått en vandrande hälsofara in chief.

”Det här är dödliga grejer”, sa Trump om coronan när han i februari intervjuades för den legendariske Watergatejournalisten Bob Woodwards nya bok Rage. Men utåt bagatelliserade presidenten viruset och jämförde det med ordinär influensa.

Trots att nationellt nödläge utlystes kort därpå, förklarade Trump om pandemin till Woodward: ”Jag ville alltid spela ner det. Jag gillar fortfarande att spela ner det, för jag vill inte skapa panik”. Facit av denna krishantering är nu att covid-19 skördat 210 000 amerikaners liv hittills och antalet smittade kan räknas till många miljoner, därav presidenten själv och flera av hans medhjälpare i Vita huset.

Men det har inte fått Trump att byta spår. Han har istället iscensatt en vrickad supermanshow av sin belägenhet, insisterat på att lämna sjukhuset i förtid, deklarerat att han ”mår bättre än på 20 år”, uppmanat folket att ”inte vara rädda” för coronaviruset och blåljugit om att det är mindre dödligt än influensa.

Make till grundmurat cynisk, ogenerat ansvarslös och direkt hälsovådlig president har USA aldrig skådat. Med knappt en månad kvar till valet vädjade i veckan Michelle Obama till den amerikanska väljarkåren: ”Rösta på Joe Biden som om era liv hänger på det”. Hon har bokstavligen rätt.

USA:s grundare förutsåg Donald Trump

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/10:

I ett amerikanskt presidentval röstar medborgarna inte direkt på någon av kandidaterna till Vita huset. Varje delstat har istället en uppsättning elektorer, fördelade efter folkmängd, som är utsedda att välja presidenten.

Enligt praxis förbinds elektorerna att stödja den kandidat som får flest röster av medborgarna i respektive delstat. Vinnaren av presidentmakten blir sedan kandidaten som får mer än hälften av det samlade elektorskollegiet i fållan (minst 270 av 538 elektorer).

Det verkar som ett onödigt krångel. Men USA:s grundlagsfäder på 1700-talet visste vad de gjorde. De förutsåg Donald Trump. De var klassiskt bildade, djupt förtrogna med antikens Grekland och Rom, och kände väl till problematiken som redan Platon fruktat: att demokratin riskerade bli ett tacksamt offer för cyniska demagoger, skickligt spelande på den mänskliga naturens mörkare sidor, och urarta till tyranni.

Det gällde därför att skapa ett statsskick med institutioner som klarade att stå rycken för sådana hot. Elektorskollegiet tillkom som en försäkring mot att, som Alexander Hamilton uttryckte det, ingen ”talang för tarvligt intrigerande och popularitetens små konster” skulle kunna erövra presidentposten.

Uppdraget som elektor var menat för särskilt omdömesgilla personer med hög integritet och självständighet. Om så krävdes hade dessa demokratins skyddande överrockar befogenhet att underkänna uppenbart olämpliga kandidater som folket fallit för.

Hade elektorskollegiet fungerat som ursprungligen tänkt vore aldrig Trump president idag, den saken är säker. Det är en svart ironi att Trump istället har elektorskollegiet – och nog i sin himmel en ytterst förbittrad Alexander Hamilton – att tacka för att han blev president.

Av mekanismen med elektorer blev ju i praktiken bara en formell gummistämpel, dock med bieffekten att väldigt små väljargrupper i delstaterna kan få ett dramatiskt stort inflytande över den nationella valutgången.

2016 fick Hillary Clinton summa summarum närmare 3 miljoner fler röster i USA än Donald Trump. Men Trump sopade ändå hem en avgörande elektorsmajoritet på grund av att han vann i Michigan, Wisconsin och Pennsylvania med knappa 80 000 röster totalt. Det motsvarar 0,06 procent av hela presidentvalets 137 miljoner avgivna röster. Matematiken bakom Trumps triumf ger onekligen ett bisarrt intryck.

Denna gång är frågan om det alls spelar någon roll hur resultatet av rösträkningen utfaller. Trump har vid återkommande tillfällen, senast i den förfärligt kaotiska TV-debatten mot Joe Biden, svävat obehagligt på målet om han accepterar ett nederlag i årets val och frivilligt lämnar ifrån sig makten. Skrämmande, men är det förvånande med en härskare av Trumps typ?

Vad hånet mot krigshjältarna 1918 säger om Donald Trump

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/9:

Sedan augusti 1914 hade de tyska arméerna kämpat på västfronten i Frankrike. Under våren 1918 hade en sista, väldig offensiv dragits igång för att nå det gäckande Paris och avgöra det långa, malande, bittra kriget. Resultaten tycktes inledningsvis lovande.

Men Tyskland hade samtidigt precis fått en ny motståndare som intervenerat i Europa på de brittiska och franska fiendernas sida. Den 4 juni mötte tyskarnas anfallsvåg den amerikanska marinkåren vid Belleauskogen, ditskickad som förstärkning åt hårt pressade franska trupper. Frontavsnittet sviktade. Fransmännen rekommenderade ett tillbakadragande. Den amerikanske officeren Lloyd Williams svarade: ”Retirera? I helvete heller, vi har just kommit!”.

Slaget om Belleauskogen varade till den 25 juni. USA förlorade 8000 man i sårade och döda, men marinkårens motanfall lyckades.

Teufelhunde! Det var öknamnet som tyskarnas härdade frontveteraner gav de nyanlända amerikanska soldaterna; ”djävulshundar”. Nog vittnar det om vilken stark respekt marinkårens tapperhet och stridsmoral väckte.

Slaget om Belleauskogen blev ett allvarligt bakslag för tyskarna som bidrog till att knäcka deras stora offensiv 1918 och därmed var Kaiserns segerchanser borta. På hösten tvingades Tyskland be om vapenstillestånd.

I november 2018, när hundraårsminnet av första världskrigets slut högtidlighölls i Frankrike, var det planerat att USA:s president Donald Trump skulle göra ett uppehåll via helikopter på den amerikanska militärkyrkogården i Aisne-Marne, där marinkårens stupade från Belleauskogen vilar. Ett kraftigt regnoväder gjorde att besöket ställdes in – av säkerhetsskäl, enligt vad Trump själv uppgav vid tillfället.

Men häromveckan publicerade tidskriften The Atlantic uppgifter, baserade på flera förstahandskällor, som tyder på något helt annat. Det egentliga orsaken var Trumps rädsla att regnet skulle förstöra hans frisyr! Trump ska också ifrågasatt varför han skulle besöka en kyrkogård fylld av ”losers”, och avfärdat de fallna marinkårssoldaterna i slaget om Belleauskogen som ”suckers”.

Trump har givetvis förnekat det hela som ”fake news” i syfte att skada honom i presidentvalet. Men bör vi förvånas om avslöjandet är sant? Narcissismen, föraktet mot människor som råkat illa ut och därför till sin karaktär anses som svaga och odugliga förlorare, hånet mot den amerikanska militären, avskyn för USA:s internationella engagemang – allt löper som en röd tråd genom Trumps karriär.

Är det märkligt att han vägrat hedra krigshjältarna från Belleauskogen 1918? De slogs på dåvarande president Wilsons uppdrag för att USA måste göra ”the world safe for democracy”, liberala politiska ideal som för den högernationalistiske ärkepopulisten Trump är lika djupt väsensfrämmande som förhatliga.

Wheat Field, USA:s marinkår i slaget om Belleauskogen, målning av Frank Schoonover 1919.

Lincoln bor inte längre i Vita huset

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/8:

Vem är USA:s bäste president? Amerikanska historiker och statsvetare brukar med jämna mellanrum ranka den långa paraden av män som passerat genom Vita huset.

Mätningen sker vanligen efter kriterier som moralisk auktoritet i ämbetet, upprätthållande av rättsstaten, administrativ skicklighet, hantering av landets ekonomi och dess internationella relationer, förmågan till ledarskap i kris.

Och svarsresultatet blir ofta detsamma: Abraham Lincoln (med George Washington och Franklin D Roosevelt som främsta rivaler i toppen). Lincoln – populärt kallad ”Honest Abe” – var president 1860-65 för det då (1854) nybildade republikanska partiet. Men framför allt företrädde Lincoln den amerikanska nationen och han gjorde det under den svåraste period USA någonsin upplevt.

Han tvingades utkämpa ett traumatiskt inbördeskrig mot de rebelliska sydstaterna för att rädda unionen och den amerikanska revolutionens emancipatoriska idéer från undergång. Han deklarerade att ett land inte kan existera till hälften fritt och till hälften ofritt, och han avskaffade slaveriet.

Lincoln blev den första amerikanska president som mördades. Men han lämnade aldrig den politiska scenen. I Vita huset fortsatte Lincoln att vara högst närvarande som beundrad ikon och vägledande inspirationskälla för så vitt skilda presidenter som Richard Nixon, Bill Clinton och George W Bush.

Barack Obama var heller inget undantag. När han svor ämbetseden efter sin historiska seger i presidentvalet 2012 lade han sin hand på två biblar: Martin Luther Kings och Abraham Lincolns. Hur väl Obama lyckades matcha dessa mäns ideal kan förvisso diskuteras, men viljan och visionen fanns där. Hur annorlunda blev det inte sedan.

Med Donald Trumps intåg i Vita huset flyttade inte bara Obama ut, även Lincoln lämnade byggnaden. Ingen president har stått längre från ”Honest Abe” i sin politik och till sitt väsen än Trump. Samma parti som gav USA dess bäste ledare, har också levererat nationens genom tiderna överlägset sämste. Enligt alla rankinglistors sedvanliga mått och kriterier är Trump så katastrofal att han snarast lämnat skalan.

Symptomatiskt är att Barack Obama i sitt tal vid Demokraternas konvent bröt den gyllene regeln bland USA:s ex-presidenter att inte offentligt kritisera den sittande efterträdaren. Och det var en utskåpning utan motstycke. Men dagens president saknar ju också motstycke.

”Trump har inte vuxit in i jobbet eftersom han inte kan”, sa Obama och konstaterade att det misslyckandet fått allvarliga konsekvenser för USA: ”Vi har visat oss från vår värsta sida, vårt stolta rykte har skadats och vår demokrati är hotad som aldrig förr”.

Måtte denna mardröm ta slut i november. Kom tillbaka, Lincoln!

Skymningsmörker över Trumps Amerika

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/8:

”Make America Great Again”. Ni känner igen orden. Det var Donald Trumps vinnande slogan i presidentvalet 2016. Som han oblygt hade plagierat från den republikanske ikonen Ronald Reagans valkampanj 1980. Under parollen ”Let’s Make America Great Again” utmanade Reagan den då i Vita huset sittande presidenten Jimmy Carter.

Och demokraten Carter var sårbar. Utrikespolitiskt var USA:s ledarskap för den fria världen försvagat och ifrågasatt. Sovjetunionen gick på offensiven i kalla kriget, invaderade Afghanistan och rustade aggressivt i Europa.

I Mellanöstern förlorades Iran till radikala islamister som tagit den amerikanska ambassadpersonalen i Teheran som gisslan. USA förnedrades och Carter tycktes oförmögen att hantera situationen.

Men det var inrikespolitiken som avgjorde saken. Ekonomin såg plågsamt risigt ut. Det var lågkonjunktur, inflation, arbetslöshet och höga bensinpriser. Reagan drog brallorna av Carter med den genialiskt enkla frågan till väljarna: ”Har ni det bättre idag än för fyra år sedan?”. Det blev en republikansk jordskredsseger.

Reagan var också karl för sin cowboyhatt. Han gjorde verkligen USA ”great” igen, såväl internationellt som på hemmaplan. 1984 kunde Reagan utan vidare säkra en andra mandatperiod med sin återvalsslogan ”It’s Morning Again in America”. Den torde dock Trump inte ens kunna fundera på att sno och försöka sälja in, hur skamlöst han än annars må uppträda.

Om Trump i direkt motsats till internationalisten Reagan (och samtliga övriga presidenter sedan Roosevelt) varit försvuren åt dra tillbaka USA från den stökiga omvärlden, presiderar han nu istället över ett brinnande kaos inom nationens egna gränser.

Landet kokar av motsättningar och ilskna protester mot rasism, diskriminering och brutalt polisvåld. Samtidigt har coronapandemin slagit stenhårt, priset för Trumps förvirrade hantering av krisen är katastrofalt. USA är nu det land i världen med flest registrerade smittfall (drygt fem miljoner människor) och flest avlidna i covid-19 (över 160 000 människor).

Ekonomiskt har USA:s BNP-siffror rasat ner i källaren till ett bottenrekord utan motsvarighet sedan mätningarna startade på 1940-talet. Jobben försvinner, företagen går omkull och arbetslösheten är galopperande 14,7 procent.

Ska det ändå göras återbruk av Reagan detta valår borde det göras av Trumps utmanare från Demokraterna, Joe Biden och hans nyutsedda vicepresidentkandidat Kamala Harris. Aldrig har väl den klassiska frågan till väljarna – ”har ni det bättre idag än för fyra år sedan?” – klingat så förödande mot någon i Vita huset.

De knutna nävarnas Amerika

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/6:

Splittring, kaos, misstroende. Det sägs att Amerikas förenta stater inte varit så bittert oförenta sedan inbördeskriget på 1800-talet.

Jag har inga skäl att betvivla det efter att ha läst boken USA -68. Våld och val, skriven av den legendariske Expressenjournalisten Ulf Nilson och utgiven samma år det hände. Ett skakande tidsdokument från ett USA på kollisionskurs med sig själv.

Protesterna flammade mot Vietnamkriget. Presidenten, demokraten Lyndon B Johnson, var knäckt och demoraliserad. Han avstod från att söka nytt förtroende. Den svarta medborgarrättsrörelsen förlorade sin ledare när Martin Luther King mördades. Kort därpå sköts även presidentkandidaten Robert Kennedy ihjäl. Hoppet och idealismen i samhällsbygget tycktes för miljoner amerikaner vara borta.

1968 kantades av demonstrationer och kravaller, eldade av rasism, ekonomiska och sociala orättvisor, politisk radikalism och polisbrutalitet. I november segrade republikanen Richard Nixon knappt och lovade som tillträdande president att föra USA samman igen.

Det gick inte så bra, som bekant. Nästföljande decennium blev en utdragen, sårig baksmälla. Det dröjde till Ronald Reagans 80-tal innan USA återfick fotfästet, självförtroendet och optimismen.

Men vad ska man säga nu? Hur länge kommer läkeprocessen ta för dagens USA som är minst lika oförsonligt polariserat 2020 som 1968, om inte mer… Inte nog med att det sitter en politisk vettvilling i Vita huset, som under fyra år gjort sitt diaboliska bästa för att kvadda USA:s demokratiska institutioner och haft som politisk affärsidé att med febrig demagogi förstärka motsättningarna i samhället.

Donald Trumps stora test, hanteringen av coronapandemin, har varit ett svidande misslyckande. Drygt 100 000 amerikaner har hittills avlidit, varav en oproportionell andel människor bland USA:s fattigare minoriteter. Dessa har svårare att skydda sig mot viruset och har därtill drabbats hårdast av den ekonomiska krisen som pandemin orsakat. Som ytterligare gift i den explosiva bägaren har den nakna rasismen stuckit upp sin fula tryne.

Det brutala polisvåldet, som nyligen krävde afroamerikanen George Floyds liv, är ett slående bevis på att diskrimineringens era inte är förbi. Berättigade massprotester har blandats med radikala bråkmakares plundringar och bränder i upplopp som påminner om det sena 60-talets. Trump, rädd att tappa kontrollen, hotar med militära insatser för att stävja oroligheterna. Hur betryggande låter det?

Kulor, eskalerande våld, hetsiga känslor och ett presidentval i limbo på grund av coronan. USA -20 är en episk tragedi, ännu utan slut, men som med säkerhet kommer att kasta långa skuggor in i framtiden.

Vem drar egentligen i politikens trådar?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/5:

Att organiserade särintressen, ideella som kommersiella, via lobbyverksamhet försöker få politiska makthavare att anamma deras sak är ingenting nytt.

Lobbyism var redan ett etablerat begrepp i början av 1800-talet, då Encyclopedia Britannica förklarade fenomenet som personer vilka ”frekventerar lobbyn i den lagstiftande församlingen i syfte att påverka dess medlemmar i deras officiella agerande”.

Detta måste inte vara något konstigt, fel eller skumt. Tvärtom. Påverkansarbete är ett naturligt inslag i demokratin. Det kan sätta ljus på missförhållanden som behöver rättas till, lyfta goda idéer som samhället i helhet kan vinna på och överlag göra beslutsfattarna mer välinformerade.

Men det kan också handla om klassisk rent-seeking. Alltså att en aktör söker tillskansa sig otillbörliga fördelar på bekostnad av andra genom manipulation av regelverket, snedvridande subventioner eller offentliga kontrakt till tveksamma politiska projekt utan större nyttovärden (ett aktuellt fall är höghastighetstågen, robust olönsamma för alla utom de företag som vill åt skattemiljarderna det kostar att bygga banorna).

Det är viktiga är att spelet är transparent och kontrollerat så att risken för korruption undviks och att medborgarna garanteras koll på hur processerna bedrivs. I USA stadgas att lobbyister ska vara registrerade, att deras kontakter med politiker redovisas, att pengar i påverkanskampanjer öppet bokförs.

I EU-apparaten råder slappare tyglar. Unionen har ett påverkansregister för lobbyister, men det är bara frivilligt. Det vill Liberalerna ändra på. I en nyligen inlämnad partimotion till riksdagen (2019/20:2055) argumenteras för ökad insyn i EU:s beslutsfattande. ”Ett steg mot detta mål är att alla lobbyister behöver förtecknas i ett obligatoriskt offentligt register”.

Ett utmärkt förslag. Men att det kommer från just Liberalerna ter sig något pikant. När det gäller lobbyverksamhet saknar Sverige tyglar. Rakt motsatt USA tillåts ett hemlighetsmakeri i partipolitikens kulisser, där inte sällan pengastarka intressenter kan göra sig breda utan att allmänheten får minsta möjlighet till insyn och ansvarsutkrävande.

Liberalerna framstår själva som rena skräckexemplet i den serie avslöjande reportage som SvD publicerade förra veckan (7-8/5). Partiledaren Nyamko Sabunis agenda sägs i hög grad vara styrd av gamla partikamrater som numera är välbetalda PR-konsulter åt näringslivet. Bland annat ska Sabunis i och för sig vettiga krav på en elektrifiering av vägarna, som kom med i januariavtalet, vara en beställningsprodukt från lastbilstillverkaren Scania.

Hur vore det om Sabunis parti föreslog ett obligatoriskt offentligt lobbyistregister även för Sveriges del? Då kan väljarna åtminstone bilda sig en tydligare uppfattning om vems ärenden Liberalerna går på det politiska marknadstorget.

Den amerikanske Lazarus

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/3:

Han var den förhandstippade favoriten som redan på startlinjen snubblade och föll hårt, tycktes utskåpad och energilös. Men hör och häpna, gott folk! Han reste sig i sista stund med förnyade krafter och återkom i loppet genom en fullkomligt remarkabel upphämtning. Otroligt, klang och jubel. Vilken kille!

Visst låter det som ett klassiskt narrativ vi känner igen från hjältesagorna? Den klichémässiga berättelsen har varierats otaliga gånger i fiktionen, vi fängslas ständigt ändå. När det gäller Joe Biden blir historien definitivt inte sämre av att dessutom vara sann. Och den kittlande ingrediensen är nog precis vad Biden behövde.

Han må varit Barack Obamas vicepresident, men saknar Obamas karisma och retoriska mästerskap. Han är en gammal trotjänare i Demokraterna som adlats till partietablissemangets kandidat i brist på bättre.

Upplägget liknade onekligen det ödesdigra misstaget från 2016, då en avslagen Hillary Clinton nominerades till att möta Donald Trumps högerpopulistiska mobiliseringsstorm efter en uppslitande primärvalskamp mot vänsterradikalen Bernie Sanders entusiastiska supporterskaror.

Att Biden var fel man att utmana Trump tycktes också de två första primärvalen i Iowa och New Hampshire indikera. Biden gjorde personligen en förbluffande klen och trött insats, fick patetiskt låga siffror i väljarstöd och allt momentum verkade gått förlorat till den triumferande socialisten Sanders.

Den senare vann därpå förkrossande överlägset i Nevada, Biden klarade sig över vattenytan som tvåa i racet – men långt efter Sanders och vid lördagens primärval i South Carolina var det vinna eller försvinna för Bidens del.

Som Obamas gamle parhäst var han fortfarande populär bland delstatens dominerande demokratiska väljargrupp av afroamerikaner och i praktiken kom dessa att rädda hans politiska liv. Det blev en knallsuccé för Biden, något som också resulterade i att de lovande talangerna Pete Buttigieg och Amy Klobuchar lade ner sina kampanjer.

Motivet bakom dessa, kanske inte helt självmant, fattade beslut var uppenbart: att stärka partiets mittenfront inför den viktiga supertisdagens sammanfallande primärval i 14 delstater och försöka hindra Sanders från att kidnappa Demokraterna likt Trump gjorde med Republikanerna för fyra år sedan.

Om det i slutänden lyckas är ännu oklart. Ingen tvekan råder dock om att Biden nu kommit ut ur dödsskuggans dal som ingen annan kandidat i mannaminne med segrar i en lång rad stater.

Supertisdagens comeback är sannerligen en imponerande bedrift och den skänker Biden en lyster han tidigare aldrig haft – vilket lär fordras inte bara för att kväsa Sanders, utan i synnerhet för att befria USA och resten av världen från katastrofen Donald Trump.