Europas baneman

Skrivit i Corren 12/11:Corren.

I går sände jag en sur tanke till sir Edward Grey. Det var ju 95-årsdagen av vapenstilleståndet den 11 november 1918, när kanonerna äntligen tystnade efter fyra års exempellös masslakt på Europas slagfält. Miljoner människoliv hade förspillts, därtill en lovande samhällsutveckling i frihetlig riktning.

Ruiner återstod av den gamla världen där den politiska sfären var begränsad, gränserna öppna, välståndet växte och en allmän tendens av liberalisering sakta men säkert stöpte om tillvaron. Snart är det 2014 och precis ett sekel sedan första världskriget startade.

Hade inte Grey som engelsk utrikesminister manipulerat in en motvillig liberal brittisk regering i konflikten (som därmed blev ett världskrig och inte bara ett ”vanligt” kontinentalkrig), skulle tyskarna förmodligen vunnit 1914/1915.

Med resultatet att vi redan då sannolikt fått det ungefär som i dag: ett enat Europa i någon form av mer utvecklad tullunion där Tyskland spelat rollen som tyngsta aktör. Minus allt avgrundselände med kommunism, fascism, nazism och ett ännu värre krig 1939-1945.

”The lights are going out all over Europe”, sa Grey i ett bevingat uttalande från de ödesdigra sensommardagarna 1914 då civilisationens framtid plötsligt hamnat i vågskålen för beslutsfattarna. Och Grey borde veta. Mer än någon annan bar han ansvaret för att ljuset släcktes. Ännu har vi inte helt återvunnit vad mörkret stal.

Klimatinvestera för framtiden

Skrivit i Corren 23/10:Corren.

Nu är det klart! Storbritannien satsar på ny, fräsch kärnkraftsteknik. Två reaktorer ska byggas i sydvästra England med planerad driftstart 2023. Det är en viktig investering för att både säkra energibehovet och reducera koldioxidutsläppen.

Storbritannien framstår därmed som ett föredöme i Europa, särskilt i jämförelse med Tyskland som gått åt motsatt håll.

Efter Fukushimakatastrofen i Japan 2011 beslutade förbundskansler Angela Merkel att i panikpopulistisk anda att stänga alla tyska reaktorer till 2021. Trots att risken för den förödande kombination av jordbävning och tsunami som slog sönder Fukushima knappast är direkt överhängande i Kontinentaleuropa.

Istället tvingas tyskarna till omfattade skattesubventioner av lågproduktiva, alternativa energikällor som sol- och vindkraft. Samt att förlita sig på klimatförstörande fossilförbränning. Resultatet är så skyhöga energipriser att ”elfattigdom” blivit ett begrepp bland många vanliga tyskar.

Storbritanniens eller Tysklands väg, vilken väljer Sverige? Socialdemokraterna har nyckeln.

Det är snart dags att pensionera de gamla svenska 70-talsreaktorerna och ersätta dem med bättre, effektivare och modernare motsvarigheter. Tack vare Centern tillnyktring har Alliansen kunnat öppna möjligheten för detta. Bland andra Vattenfall är intresserade av att bygga.

Men vem vågar sig på tunga investeringar i kärnkraft när ingen vet hur det politiska läget är nästa mandatperiod? Då kan Stefan Löfven vara statsminister i en koalition med Miljöpartiet och Vänsterpartiet som pressat S att följa det tyska exemplet. Alliansen har också vällustigt slagit mynt av hotet i debatten.

Löfven vill desarmera den för honom besvärliga frågan genom att förslå en blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken. Hittills är det kalla handen från borgerlighetens sida.

Valtaktiskt har man ju mer att vinna på att skrämma väljarna med konsekvenserna av de rödgrönas avvecklingsfundamentalism och chockhöjda energiskatter. Dessutom är arbetarrörelsen splittrad, vilket ben S egentligen står på i kärnkraftsfrågan är svårt att få något vettigt svar på.

Men varför inte sätta nationens intresse i första rummet och syna Löfvens kort? Ansvar för Sverige kräver att vi inte blir ett nytt Tyskland, om olyckan skulle vara framme. Vi behöver en långsiktig, klimatsmart, säker och ekonomiskt hållbar energiproduktion.

Finns chansen att S kan gå med på nya reaktorer? Löfven är själv övertygad kärnkraftsvän, han skulle få stöd av LO och sannolikt åtskilliga realistiskt tänkande gråsossar ute i partidistrikten. Ett blocköverskridande beslut mellan Alliansen och S skulle ge en bedövande parlamentarisk majoritet åt kärnkraften, MP och V hade blivit isolerade och oskadliggjorda.

För välfärdens, sysselsättningens, klimatets och framtidens skull: försök!

Tysk elfattigdom blir svensk?

Skrivit i Corren 20/9:Corren.

På söndag är det val i Tyskland, Europas ekonomiska motor. Där som här försöker den socialdemokratiska oppositionen vinna väljarnas förtroende genom höjda skatter. Förslagen skulle särskilt drabba tyska företagare hårt, vilket vore ödesdigert inte bara för dem.

Utan riskerar också att få kännbara konsekvenser för EU:s återhämtningsförmåga efter finans- och eurokrisen. Sätts hämsko på näringslivets dynamik i Tyskland, gnisslar de ekonomiska hjulen även på den övriga europeiska marknaden – inklusive Sverige.

Förbundskansler Angela Merkel har avvisat de skadliga skatteidéerna och trummar istället in sitt huvudbudskap: stabilitet, inga experiment! Hon vill sitta still i båten och lär sannolikt få göra det, såvida inte hennes vänsterutmanare om makten välsignas med en mirakulös uppgång i opinionen under helgen.

Allt är inte frid och fröjd för det. Trots sina löften om att undvika äventyrliga experiment, har Merkel tidigare agerat sjövilt med båtens åror. När kärnkraftverket Fukushima havererade efter en förödande kombination av jordbävning och tsunami i Japan 2011, gjorde Merkel en skamlös opportunistisk tvärvändning och anslöt sig till de rödgrönas kärnkraftsfientliga hållning. Bedövande enighet rådde plötsligt om att stänga alla tyska reaktorer.

Historien upprepar sig inte men den rimmar, sa Mark Twain. I Sverige hände ju något liknande en gång.

Det bråkades oändligt under 70-talet om vår egen kärnkraft, främst på grund av Centerns närmast religiöst färgade avsky mot atomproducerad elektricitet. Våren 1979 fick M, FP och S nog av tjafset. En överenskommelse med solid majoritet i riksdagen låg klar för att köra vidare kärnkraften. Då inträffade en reaktorolycka.

Fast inte här, utan i amerikanska Harrisburg. Haveriet var inte i närheten av Fukushimas omfattning. Men det räckte för att S av lika opportunistiska opinionsskäl som Merkel skulle tvärvända. Följden blev en märklig folkomröstning med tre avvecklingslinjer, där resultatet tolkades som att samtliga reaktorer skulle vara borta 2010.

Tanken att sol, vind och vatten skulle klara hela energiförsörjningen i ett kylslaget, modernt industriland med en elintensiv produktionsapparat var naturligtvis bara romantiska drömmerier, så kärnkraften är lyckligtvis kvar. En av Alliansens stora bedrifter är också att man enats kring energipolitiken och fått C att släppa sin traditionella atomfientlighet.

Men vad vill S? Den ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson hävdar fortfarande avvecklingsspåret, troligen av omsorg om den tilltänkta koalitionspartnern MP. Den förr uttalade kärnkraftsvännen Stefan Löfven duckar och hummar.

Men ska S och MP stoppa kärnkraften är Tyskland ett varnande exempel för väljarna. De tyska energipriserna är nu skyhöga, det talas om bistert om en stigande ”elfattigdom” bland vanliga konsumenter. Massiva skattesubventioner till vind- och solkraft har inte hjälpt. Då nya reaktorer är politiskt uteslutna, är enda alternativet att skyffla kol i parti och minut.

Inget vidare betyg till Merkel, och knappast ett lockande scenario för Sverige om S ämnar slå in på samma väg vid ett eventuellt maktskifte.