Tolgfors avgår, hyckleriet kvarstår?

Tomhylsan visade sig dölja en saudisk missil och är nu avfyrad ut i kylan. Att Sten Tolgfors (M) idag lämnat försvarsministerposten efter avslöjandet om den saudisk-svenska vapenskandalen är förstås utmärkt, logiskt och riktigt. Ändå känns det som något av ett bondeoffer från regeringens sida.

Huvudproblemet är det kosmetiska regelverket kring svensk vapenexport. På pappret rigoröst, i verkligen knappt värt bläcket man skrivit det med. Hyckleriet har pågått i decennier, både borgerliga och socialdemokratiska regeringar är lika insyltade i denna demoraliserande lögnens teater.

Egentligen borde det vara enkelt. Sverige ska inte beväpna tyrannier. Punkt. Om vapenindustrin – denna djupt korrumperande bransch – kräver något annat för att kunna överleva, nå, då förtjänar den inte att överleva. Att sälja militär utrustning till blodsbesudlade diktaturer är långt bortom en demokratisk nations värdighet och svär mot de frihetens och humanismens ideal vi annars är så måna om att hylla.

På 80-talet hade Sverige en utrikesminister som hette Sten Andersson (S). Under hans tid briserade en annan vapenskandal, mutkolvshistorien om Boforskanonerna till Indien. Vid ett förstamajtal 1987 lovade han att den svenska vapenbyken skulle tvättas ordentligt och offentligt. Bevingade ord. Men smutsen bestod.

Vi får väl hoppas att den saudiska byken åtminstone tvättas ren, dock finns det skäl att tvivla. Det vapenindustriella komplexet med sina allierade på bägge sidor blockgränsen är en mäktigt motståndare och hyckleriet kring exporten tycks vara sällsamt skottsäker.

”Tomhylsan” och tyranniet

Det är inte utan viss lustig ironi att Sverige begåvats med en tidigare vapenvägrare som försvarsminister i den högerledda regeringen.

En ännu större ironi, fast enbart bittert smakandes, är att just denne en gång samvetsömma Sten Tolgfors avslöjats som ansvarig för att vårt land lovat att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien, en av världens brutalaste och mest samvetslösa diktaturer.

Men man får väl då hoppas att produktionen i den svensk-saudiska fabriken åtminstone blir Tolgfors’ öknamn troget och till tyranniets knektar enbart levererar tomhylsor.

Salvador Allende – en fallen hjälte?

Nyligen fastslogs att Salvador Allende verkligen begick självmord den där eländiga dagen i september 1973. Pinochets trupper hade omringat presidentpalatset i Santiago och kopplat greppet. Läget var desperat. Hellre än att falla i kuppgeneralernas händer, valde den chilenske ledaren avtryckaren på sitt eget maskingevär som sista utväg.

Salvador Allende har ofta betraktats som en martyr för frihet, demokrati och social rättvisa. Vilket kanske inte är konstigt med tanke på det långa, blodiga skräckstyre som följde efter honom. Igår lät den moderata riksdagsledamoten Hans Wallmark publicera en artikel på debattsajten Newsmill, där han ifrågasatte vänsterns glorifiering av Che Guevara. Istället borde Allende vara en rimligare ikon, menade Wallmark:

Salvador Allende var socialist. För egen del som borgerlig förundras jag över att han så dåligt används som förebild av dagens vänster. Han förtjänar långt bättre idolstatus än diverse andra marxister med mängder av blod på sina händer. Hans politiska program var inte okontroversiellt i Chile. Men han valde den demokratiska vägen.

Den bildsköne Che Guevara må ha blivit symbol för radikalismens uppror mot status quo, en revolutionslegend förknippad med drömmen om att en annan och bättre värld är möjlig. Verklighetens Che Guevara har dock mycket lite med detta att göra. Myten Che döljer en kallblodig, rastlös mördare med meglomaniska idéer om att påtvinga mänskligheten kommunismens ok genom att provocera fram ett tredje världskrig.

Men vore det bättre att sätta Salvador Allende i Che Guevaras ställe? Hans Wallmark är vanligtvis en klok och intellektuellt resonabel moderat. Ser han inte att även Allende är insvept i en omfattande mytbildning? Att Pinochet var en vidrig skurk och landsförrädare med tusentals liv på sitt obefintliga samvete förtar nämligen inte faktum.

Under sin relativt korta regim hann Allende göra Chile praktiskt taget statsbankrutt. Han bröt sönder landets demokratiska institutioner, drev medelklassen till att förlora lojaliteten mot författningen och allierade sig med Castros tyranni på Kuba. Allende var utan tvekan en farlig politisk vildhjärna, inställd på att med våld exportera marxismen över hela Latinamerika och därmed föra in kontinenten under Sovjetimperiets dominans.

När Allende kom till makten 1970 var det med bara en tredjedel av väljarna bakom sig. När Allende störtades tre år senare drog majoriteten av det chilenska folket inledningsvis en kollektiv suck av lättnad. En känsla av befrielse som snabbt och bittert försvann när de nya makthavarna visade vad de gick för…

Visst behöver vi goda förebilder. Oavsett om vi står till vänster eller höger inom det politiska spektrat. Men sådana förebilder bör väljas med omsorg och ogrumlad blick. Vilket – med all respekt – även Hans Wallmark har skäl att betänka innan han delar ut fler rekommendationer över vilka historiska personer som borde upphöjas till politiska idoler.

Högern och tyranniet

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag: 

Under 90-talets början gav Timbro ut två böcker som tillhör decenniets viktigaste i försvaret av demokratins och humanismens ideal. Den ena var Tyranniet begär förtroende, en samling texter av DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten.

Få andra publicister har med sådan klarhet och lärdom analyserat 1900-talets eländigaste tankegods: nazismen, kommunismen, rasismen, det koloniala förtrycket.

För urvalet svarade Per Ahlmark, som strax därpå utkom med en egen bok i Tingstens anda: Vänstern och tyranniet. Skriften var en uppgörelse med ledande svenska politiker och intellektuella som efter 1968 hånglat med blodsbesudlade potentater som Mao, Pol Pot och Castro.

Böckerna startade en intensiv idédebatt kring diktatur, massmord och medlöperi. Många som då tillhörde Tingstens och Ahlmarks supportrar är idag knutna till Reinfeldts regering som ministrar, tjänstemän och riksdagsledamöter, eller verkar som ledarskribenter i borgerlig press.

Vad har de lärt? Själv har jag ställt mig den frågan åtskilliga gånger. Nu jublar vi åt att Khadaffis vidriga regim i Libyen äntligen faller. Sverige har, på NATO:s begäran, sänt dit JAS-plan för att hjälpa rebellerna att krossa en av världens brutalaste diktaturer.

Men förra året sände samma regering handelsminister Ewa Björling (M) till Tripoli för att hjälpa statliga Rymdbolaget att sälja övervakningsutrustning, som var menad att stärka murarna runt Khadaffis fängelserike.

Ewa Björling är även med IT-minister Anna-Karin Hatt (C) ansvarig för att halvstatliga Telia kränger elektronik till diktaturen i Vitryssland. Elektronik som Lukasjenkos KGB-drängar använder för att bekämpa landets demokratiaktivister.

Och som en föga hedrande krona på verket har vi Carl Bildt som utrikesminister, en man vars kostym är nedkletad i blod och olja efter sina smutsiga affärer med folkmordsregimen i Sudan för Lundin Petroleums räkning åren 2000-06.

”Det besvärande med Sveriges högerledda regering är varken dess allmänna politik eller löftena i valrörelsen. Det motbjudande handlar om utrikespolitiken, synen på folkmord och cynismen hos de mest ansvariga”, skrev Per Ahlmark ilsket i DN häromåret. Denna upprördhet var han från liberalt håll i stort sett ensam om.

Gällande vänsterns synder kan borgerlighetens folk uppenbarligen skrika väldigt högt. Men när högern förnedrar sig härskar tystnadens ryggradslösa konformism. Det är inte bara motbjudande. Det är ett intellektuellt och moraliskt förräderi.

Om skandalen Telia och en regering utan skrupler

”Vi behöver en partiledare med en frihetlig kompass”. Under den rubriken har ett antal centerpartister låtit publicera ett alster på dagens DN Debatt. Ja, ni vet. Maud Olofsson ska ju avgå och grät sig nyligen genom Almedalen. Strid om vilken efterträdare som ska ta över grepen i gamla Bondeförbundet pågår.

Som av en händelse skriver även Ola Larsmo i DN denna regniga Stockholmstorsdag. Bläddra till kulturdelen och eller kolla på nätet. Artikeln är mycket läsvärd. Och angelägen. Ola Larsmo vägrar nämligen längre att vara kund hos Telia. Namnet har för honom blivit ”förknippat med ett närmast fysiskt obehag”. Det är förståligt.

Telia, detta halvstatliga bolag, är i maskopi med statsapparaten i Vitryssland. Ett land där förtryck av sovjetiskt snitt ännu sker och hemliga polisen fortfarande heter KGB. Diktatorn Aleksandr Lukasjenko i sina mustascher må påminna om Tintinfiguren Plekszy-Gladz i den fiktiva östeuropeiska nationen Bordurien. Men det vitryska tyranniet är i högsta grad reellt. Förra året rankade Freedom House Vitryssland som en av världens tio värsta förbrytarregimer, tillsammans med länder som Burma, Nordkorea och Iran.

Vad bryr sig Telia om det? Man säljer sorglöst elektronisk teknik som Lukasjenkos KGB-drängar kan använda till övervakning, kontroll och uppspårandet av oppositionella. Mobiltelefoner och webbplatser stängs villigt av när diktaturen vill hindra demonstranter att samlas och organisera motstånd. Om denna smutsiga hantering tiger dock Telia och duckar för alla önskemål om förklaringar.

Fler än Ola Larsmo borde uppröras över att även regeringens ansvariga statsråd vägrar sjunga ut. Som IT-minister Anna-Karin Hatt. Hon är en av de hetaste kandidaterna till partiledarposten i Centern. Den frihetliga kompassen hos henne imponerar emellertid knappast med Teliaskandalen i åtanke. Men så förordar centergänget på DN Debatt heller inte Hatt, utan konkurrenten och riksdagsledamoten Annie Johansson. Att Telia och Vitryssland skulle spelat någon som helst roll för detta ställningstagande tvivlar jag dock starkt på.

När det gäller affärer med kriminella regimer i främmande länder verkar inget av Alliansregeringens fyra partier ha några nämnvärda skrupler. Som Ola Larsmo påpekar delar Anna-Karin Hatt regeringsansvaret för Telia med handelsminister Ewa Björling (M). Även hon tiger som muren. Desto pratgladare var Björling i början av 2010. Då var hon utomlands och hälsade på hos Muammar Khadaffi, som ännu satt i orubbat bo.

Till honom talade sig Ewa Björling varm för statliga Rymdbolaget, som avsåg att kränga övervakningsutrustning syftande till skärpt kontroll av fängelsestaten Libyens gränser (bakgrund här). Ofattbart nog, särskilt i ljuset av dagens frihetskamp mot Khadaffi och hans bödlar, blev det ingen nämnvärd debatt om saken på hemmaplan. De borgerliga politiker och opinionsbildare som tog avstånd kan räknas på ena handens fem fingrar.

Uppenbart är att inte endast Centern behöver en frihetlig kompass. Att hela regeringen saknar en sådan blev tydligt redan när Fredrik Reinfeldt utsåg Carl Bildt till utrikesminister. Inget veto från de övriga i Alliansen, trots att åtmindstone Folkpartiet borde vetat bättre.

Hur Bildt ens var tänkbar med sina synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt häpnadsväckande. Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den cyniska konstens alla icke-regler. En lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells avslöjande bok Affärer i blod och olja (2010).

Ola Larsmo skriver att han nu betalat sin sista räkning till Telia och sagt adjö. Det gör han definitivt rätt i. Jag skulle vilja tillägga att svenska folket även har goda skäl att avstå från vidare abonnemang på en regering, som likt Telia inte bryr sig om skillnaden mellan demokratier och politiska gangsters.

I svampmolnets skugga

Ledare i Östgöta Correspondenten (10/8) om kärnvapenhotet:

Igår, för 65 år sedan, singlade ”Fat man” genom skyn. Det var namnet den amerikanska militären kallade bomben som utplånade Nagasaki den 9 augusti 1945. Tre dagar innan hade ”Little boy” gjort samma sak med Hiroshima.

Bägge bomber detonerade en halv kilometer ovan marken för att nå maximal, destruktiv effekt. Sammanlagt dog ungefär tvåhundratusen människor direkt. Många fler avled senare av strålskador. Ännu idag fortsätter ”Fat man” och ”Little boy” att skörda offer.

Några fler atombomber har aldrig använts i krig sedan dess. Hittills, bör understrykas. Ty hotet från dessa domedagsvapen är långt ifrån över.  Märkligt nog förs det sällan eller aldrig någon verkligt bred och intensiv diskussion om detta.

Annat var det under kalla krigets epok, då supermakternas kärnvapenmissiler var ständiga föremål för debatt, demonstrationer och uppmärksammade politiska initiativ. Inte minst i Sverige, där Olof Palme satte kampen mot kärnvapnen högt på agendan och gjorde flera internationella utspel i frågan.

När kalla kriget upphörde var det många som andades ut. Risken för kärnvapenkrig ansågs undanröjd och engagemanget bleknade bort. Dock har faran för nukleära katastrofer tvärtom ökat efter Berlinmurens fall.

USA och Sovjet insåg att det låg i deras gemensamma intresse att inte begå ett kollektivt, radioaktivt självmord och höll varandra i schack genom global terrorbalans. Det var en bisarr, surrealistisk sorts ordning. Men den fungerade.

Numera är vi, trots internationella avtal för att begränsa och kontrollera kärnvapenspridningen, på väg mot en situation som liknar rena anarkin. Ta exempelvis Iran, styrd av en fundamentalistisk islamistisk regim som kommit långt i utvecklingen av egna kärnvapenladdningar. Omvärldens försök till sanktioner och förhandlingar tycks inte förmå hejda de beslutsamma mullorna i Teheran.

Eller ta Nordkorea, också det en järnhård, militaristisk diktatur baserad på irrationella ideologiska föreställningar. Där är besattheten av atombombskortet nära nog total. Eller ta Pakistan, en instabil kärnvapenmakt vilken snart kan falla i händerna på krafter som står Afghanistans talibaner nära. Därutöver kommer Pakistans gamla ingrodda konflikt med grannstaten Indien, också det en kärnvapennation.

Samtidigt pågår en omfattande illegal handel med material och teknik för att framställa atombomber, som bland annat Nordkorea dragit stora fördelar av. Syrien och Burma är två andra tyrannier som är mycket aktiva på denna apokalypsens marknad. Även hos terrornätverket al-Qaida finns ambitioner.

Ett regionalt atomvapenkrig, låt säga mellan Iran och Israel (vars innehav är en officiell hemlighet), är blott det en fasansfull tanke. Men ett sådant krig kan snabbt eskalera till att få globala följder.

65 år efter Hiroshima och Nagasaki tycks dessvärre drömmen om en kärnvapenfri värld vara mycket långt borta. Ett nödvändigt steg på vägen vore dock om medvetenheten kring denna ödesfråga ökade. Där bär vi alla ett ansvar.

Rött skräckvälde inför rätta

Ledare i Östgöta Correspondenten (29/7) med anledning av den fällande domen mot ”kamrat Dutch”, en av de ansvariga för Pol Pots massmord i Kambodja:

”Döda allihop”. Ordern står skriven i marginalen på en lista över barn som hamnat i kamrat Dutchs våld. Han var den hänsynslöse härskaren i Röda khmerernas fruktade tortyrfängelse S-21, där omkring 17 000 människoliv släcktes. Idag, dryga tre decennier senare, har rättvisan hunnit i kapp honom.

Kaing Guek Eav, som är Dutchs riktiga namn, är den första av Pol Pot-regimens företrädare som fällts i en rättegång och får avtjäna ett mångårigt fängelsestraff. Ytterligare fyra ledande Röda khmerer väntar på att ställas inför skranket. Det är sannerligen på tiden.

1900-talet kan med fog kallas för folkmordens sekel. Blind ideologisk utopism, parat med exempellösa möjligheter till brutal våldsanvändning, födde totalitära monster som Hitlers Tyskland, Stalins Sovjet och Maos Kina. Offren för deras politiskt motiverade mördande kan räknas i långt över hundra miljoner människor.

I relativa tal står dock Pol Pots Röda khmerer i en klass för sig. Genast efter maktövertagandet i Kambodja 1975 iscensatte de en bisarr variant av bondekommunism. Städerna tömdes på invånare, folket föstes ut till primitiva slavarbetsläger på landsbygden. Svält, tortyr och massmord blev daglig rutin. När Pol Pot drevs bort av invasionstrupper från grannlandet Vietnam några år senare, var närmare två miljoner människor begravda på Dödens fält. Det motsvarade en femtedel av Kambodjas befolkning.

Men medan Hitlertysklands besegrade herremän ställdes till svars för sina synder, har de ansvariga för kommunismens brott tenderat att undkomma. Kamrat Dutch är en av de få från 1900-talets röda slaktardiktaturer som tvingats betala priset i en rättsprocess (han har också erkänt skuld). Bara detta gör domen till en historiskt viktig händelse, både symboliskt och rent faktiskt. Den blir därmed inte enbart en uppgörelse med Röda khmerernas tyranni, utan även med kommunismens idévärld som sådan.

Tyvärr har vägen till den FN-stödda processen i Kambodja varit lång, svår och omständlig. Att det skulle dröja över 30 år innan den första fällande domen, har till icke ringa del sin förklaring i cynisk realpolitik från USA:s sida.

I slutet av 70-talet ogillade Vita huset starkt att Vietnam, som USA precis förlorat ett krig mot, utökade sin maktbas genom att invadera Kambodja. Även om amerikanerna inte hade något till övers för Pol Pot, kom den principlösa principen om ”fiendens fiende är min vän” att gälla.

För att motarbeta Vietnam började därför USA backa upp Röda khmererna och såg bland annat till att dessa kunde fortsätta att representera Kambodja i FN. Strategin drogs upp av president Carter och fullföljdes under Reagan och Bush d ä. Först när Bill Clinton tillträdde 1993 kastades politiken om till att istället fånga in Pol Pot och hans hantlangare. Pol Pot själv undkom dock rättvisan genom en hjärtattack 1998.

Bättre sent än aldrig får man väl säga om den nuvarande rättsprocessen. Men nog vore det passande att även USA tvättade sin egen smutsiga byk i den här historien.

Rhapsody in Tyranny

Ikväll kvalificerade sig Vitryssland till final i Eurovision Song Contest. Detta med hjälp av svenske pianisten Robert Wells, som glatt och bekymmerslöst ställer upp för Europas sista totalitära diktatur.

Så käckt av honom. 

Vitryssland – eller Belarus – rankas som ”worst of the worst” på människorättsorganisationen Freedom House’ skamlista över världens ruskigaste tyrannier, som även inkluderar Nordkorea, Iran och andra trevliga ställen. 

Men musik och politik hör väl lika lite ihop som idrott och politik, kan tänka… 

Uppdatering:
Läs Isabel Sommerfelds utmärkta debattartikel Vägra spela med i diktatorns rapsodi (Expressen 28/5).