Kategoriarkiv: Tyranni

Alla rättigheter är inte rätt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/11:

Richard Wilkinson höll huvudtalet på MR-dagarna i Göteborg, som avslutades i går. Det är en årlig nordisk konferens där politiker, myndigheter, ideella organisationer och andra engagerade samlas i syfte att  öka medvetenheten kring de mänskliga rättigheternas betydelse. Arrangörer är bland andra Svenska kyrkan, Röda korset och Raoul Wallenberginstitutet. Mycket lovvärt, naturligtvis.

Tanken om universella mänskliga rättigheter tillhör vår civilisations viktigaste landvinningar. Få texter i modern tid har sådan idémässig sprängkraft som de 21 första artiklarna i FN:s allmänna deklaration från 1948. Dessa artiklar utgör ett ovillkorligt skydd för individens liv och okränkbarhet. De slår fast rätten till frihet, egendom, likhet inför lagen och förbjuder slaveri, tortyr, godtyckligt fängslande, etc.

Med FN-deklarationen som moraliskt fundament har medborgaraktivister över hela världen fått ett mäktigt vapen mot statligt förtryck och kunnat pressa maktfullkomliga härskare till ökad liberalisering. Problemet är när sådana personer som Richard Wilkinson dyker upp i sammanhanget. Han är en brittisk hälsoforskare som skrivit den uppmärksammade boken Jämlikhetsanden.

Där pläderas för att samhällen med en långtgående jämlikhetspolitik, som de nordiska länderna, har avsevärt mindre sociala problem än exempelvis USA. Boken har hyllats av den politiska vänstern. Men Wilkinson har också skarpt kritiserats för att vara ovetenskaplig och godtycklig. Denna debatt åsido; poängen är korten riskerar att blandas bort när Wilkinsons teser tas till intäkt för att även betona de nio återstående artiklarna i FN:s rättighetsdeklaration.

Dessa tillkom som resultatet av en kompromiss med det dåvarande kommunistiska Sovjetblocket och handlar om rätten till arbete, bostad, semester, kultur, utbildning och liknande. I grunden alltså väsensskilda från det klassiskt liberala rättighetstänkandet och uttrycker egentligen socialt önskvärda målsättningar.

Konsekvensen har blivit djupt olycklig relativism som försvagat värnet av individens frihet. Vanligt är att diktaturregimer, typ Kuba, ursäktar sitt förtryck med att lyfta fram hur påstått fenomenala man är på att ge befolkningen sjukvård och annat i den stilen. Samtidigt finns i välfärdsdemokratier som Sverige en tendens att upphöja allt möjligt behjärtansvärt till rättigheter.

Det kan vara funktionshindrades rätt att slippa bristande tillgänglighet till offentliga lokaler, eller barnens rätt att fritt delta i det konstnärliga livet. Ingalunda oviktiga saker, tvärtom. Men om alla rättigheter flyter ihop och betraktas som likvärdiga, blir ingen rättighet särskilt viktig.

Bara det faktum att Wilkinson bjöds in som slagnummer på årets MR-dagar, betyder att ytterligare bensin kastas på rättighetsinflationens brasa. Det är oroande.

Röd stjärna över världen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/11:

”Kina? Där ligger en sovande jätte – låt honom sova! För när han vaknar kommer han att förändra världen”. Det berömda uttalandet tillskrivs kejsar Napoleon. Några snarkningar hörs sannerligen inte längre från Kina, och att landet skulle somna om finns inte på kartan.

Sedan Deng Xiaoping 1978 lade om kursen, ur företrädaren Mao Zedongs medeltida kulturrevolutionsmörker till en statskapitalism med kommunistiskt ansikte, har Napoleons profetia infriats med råge. Numera är Kina inte bara världens nästa största ekonomi, utan har snart detroniserat USA som regent på förstaplatsen. 2016 kommer det att ske, enligt Internationella valutafondens prognoser.

Notera även att Kina i praktiken fungerar som USA:s bank, genom att finansiera stora delar av det amerikanska budgetunderskottet. Med de kraftfulla finansiella musklerna har också den kinesiska jättenationens ambitioner som global maktspelare ökat. Man investerar tungt i Afrika för släcka törsten på råvaror och utmanar effektivt de forna europeiska kolonialländerna om inflytande.

I Mellanöstern håller man tillsammans med Ryssland handen över Syriens slaktardiktator Bashar al-Assad, och blockerar utländskt ingripande genom sitt FN-veto. Samtidigt agerar Kina alltmer aggressivt mot sina asiatiska grannar som Japan, Filippinerna och Taiwan.

Tvisterna rör ofta gränsdragningar till havs där lukrativa naturtillgångar döljer sig. Mera förtroendefullt uppträder Peking mot skurkstaten Nordkorea, då man räds konsekvenserna av detta bisarra tyrannis sönderfall. Vi bör heller inte glömma att Kina ockuperat Tibet sedan 50-talet, något som det skamligt nog anses ofint att påpeka i diplomatiska kretsar. Med mäktiga Kina bråkas det inte ostraffat.

Sedan månader tillbaka har det amerikanska presidentvalet pockat på vår uppmärksamhet. Det är en fascinerande process när medborgarna i världens viktigaste demokrati väljer sin president under öppen debatt och i intensiv konkurrens. Kontrasten till Kina kunde inte vara större.

På torsdag står även denna nation inför ett ledarskifte. Men där handlar det om en uppgörelse inom diktaturens elit. Vicepresident Xi Jinping väntas ta över rodret efter Hu Jintao som partiordförande. Det kinesiska folket har inte fått säga ett ord i sammanhanget. Och så ska det förbli, om regimen får fortsätta att bestämma.

Förtryck, censur, korruption, grava och systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna är vardagsmat. Frihet och demokrati på amerikanskt vis fruktas likt pesten av kommunistappartens politruker, byråkrater och militärer.

Det finns dem på Europas vänsterkant som gläds åt att USA:s dominans på den globala scenen försvagats. Skratta lagom. Utan ett starkt USA som kan balansera Kinas växande tuppkam blir knappast världen tryggare. Därför har vi alla intresse av att presidenten i Vita huset förmår leda USA mot en ny gryning.

Skandalen Telia Sonera

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/10:

Mutor, korruption, penningtvätt. Att bli förknippad med sådant skumrask stärker knappast något företags varumärke. Inte konstigt att Telia Sonera slår ifrån sig. Men turerna kring den svenska telekomjättens affärsäventyr i österled ter sig onekligen besvärande.

För att komma in på mobilmarknaden i den tidigare Sovjetrepubliken Uzbekistan har Telia Sonera lierat sig med ett minst sagt dubiöst brevlådeföretag i Gibraltar (Takilant) och betalat cirka 1,7 miljarder kronor till dess ägare, bland andra en 25-årig kvinna som är kompis med den uzbekiske diktatorns dotter. Tydligen en bra kontakt om man vill ha en lukrativ 3G-licens fixad i landet.

Några etiska synpunkter på Takilants metoder hade uppenbarligen inte Telia Sonera, de pröjsade bara och var nöjda. Annat var det dock med Riksenheten för korruption, som häromveckan beslutade att frysa Takilants tillgångar i Nordea efter misstankar om grovt mutbrott och penninghäleri. Även om Telia Sonera förnekar egen kriminalitet, reser förstås bolagets omdöme i valet av affärsparter allvarliga frågor.

Det är inte precis några små belopp Telia Sonera slussat över till Takilant, borde man då inte vinnlagt sig om bättre kontroll? Var det enbart av naivitet och godtrogenhet som gjorde att vårt gamla Televerk hamnade i den här soppan? Det är faktiskt lite svårt att tro.

Telia Sonera har medvetet inriktat sin expansion på flera starkt kontroversiella marknader som kräver hårdhudade affärsmän av det mindre nogräknade slaget. Enligt analyser som Dagens Industri nyligen gjort består hela koncernens ekonomiska tillväxt av verksamheter i diktaturländer som Uzbekistan, Azerbajdzjan, Kazakstan och Vitryssland. Värdet på dessa kontrakt uppgår till ungefär 40 miljarder kronor.

På ”mogna” marknader som i Norden och Västeuropa går det sämre. Det är helt enkelt i tyrannierna som pengarna finns och det är dit Telia Sonera styrt sina steg för att kunna håva in vinsterna.

Moraliskt sett är det givetvis inte oproblematiskt, tvärtom. För att kunna etablera sig i diktaturstaterna har Telia Sonera cyniskt accepterat att samarbeta med regimernas säkerhetstjänster, vilka fått tillgång till telesystemen i syfte att övervaka, spåra och tysta inhemska oppositionella. Vämjeligt är ett milt ord i sammanhanget.

Än värre är att det skett med den svenska regeringens goda minne. Staten äger ju 37 procent av Telia Sonera och har därför ett tungt ansvar, men slappheten har varit rent skandalös. Det bästa vore förstås om regeringen sålde rubbet av sitt innehav. Tyvärr går det inte.

En ohelig riksdagsallians av S, MP, V och SD stoppade förra året ytterligare försäljningar av statens Telia-aktier. Därmed står även dessa partier med skammen. Vad betyder väl affärsmoral och mänskliga rättigheter så länge Telia Sonera levererar vinst till statskassan? Någon vacker historia är det inte.

I det röda tyranniets hemliga tjänst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/9:

I närmare femtio år bodde vi granne med ett totalitärt monster, som slukat halva Europa och hotade att sätta tänderna i resten. Om det inte varit för USA:s och NATO:s beslutsamma motstånd under kalla krigets långa isande period, hade knappast det kommunistiska Sovjetimperiet tvekat att utplåna friheten också i den västra delen av vår kontinent.

Sverige skulle sannolikt förvandlats till en lydstat åt Kreml med en röd quislingregim, i likhet med det olyckliga öde som drabbade bland andra Polen, Tjeckoslovakien och Ungern efter 1945. Deras vardag av andligt, socialt och ekonomiskt armod bakom taggtråd och vakttorn hade även blivit vår lott. Låter det alarmistiskt? Som retroaktiv skrämselpropaganda?

Vi lever nu i annan tid. Över två decennier har passerat sedan Berlinmuren föll och kalla kriget upphörde. Det är lätt att glömma den bokstavligt talat livsfarliga utmaning mot demokratin som Sovjetkommunismen representerade. Och vilken enorm kraftansträngning det krävdes för att knäcka den. Men ännu kastar historien mörka skuggor över oss.

I våras avslöjades att en tidigare kyrkoherde i Västerbotten arbetat åt den östtyska säkerhetspolisen Stasi. Han kom till Sverige från DDR under slutet av 60-talet som politisk flykting. Egentligen var han en utsänd spion.

I 24 år matade han Stasi med rapporter om både svenskar och tyskar. Linköpingsprofessorn Anders Törnvall hjälpte intet ont anande denne spionpräst att etablera sig på svensk mark. Törnvall blev naturligtvis bestört när avslöjandet kom. Tillsammans med professor Lennart Stenflo, också från Linköping, kräver han att regeringen tillsätter en sanningskommission för att klarlägga Stasis infiltration av det svenska samhället.

Vi vet att verksamheten var omfattande. Stasi var specialiserade på att värva medarbetare i nyckelgrupper som journalister, jurister, läkare och lärare. Svenskar som alltså gjorde drängtjänst åt ett utländskt stormaktstyranni, som hade målsättningen att kväva vår nations oberoende och krossa vårt fria folkstyre.

Juridiskt är de blågula Stasi-spionernas brott preskriberade. Men den moraliska skulden vilar fortfarande tung. Framför allt borde vi få rätt till kunskap om dessa personers illgärningar. Sanningen ligger dock inlåst i Säpos arkiv. Regeringen har hittills varit ovillig att släppa på hemligstämpeln.

Det är inte acceptabelt att viktiga pusselbitar till förståelsen av vårt gemensamma förflutna hålls dolda på detta sätt. Anders Törnvalls och Lennart Stenflos begäran om öppenhet är i högsta grad rimlig. Riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) lägger i dagarna en motion, som föreslår att Stasi-materialet i Säpos arkivgömmor offentliggörs genom en vetenskaplig och rättssäker utredning. Denna motion bör riksdagen bifalla.

Sveriges grisiga vapenaffärer

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/9:

På sitt tjänsterum i Stockholmsförorten Kista fick han en fylld gul plastpåse med en rosa gris på. Innehållet? Buntar av femhundrakronorssedlar, totalt en kvarts miljon kronor. Uppdraget? Att starta ett bulvanföretag, som skulle bygga en vapenfabrik åt Saudiarabiens räkning.

I går avslöjade radions Ekoredaktion nya häpnadsväckande turer i den hemliga skumraskaffären som Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) bedrivit för att bistå en av Mellanösterns hårdaste diktaturer med militär utrustning. Förre FOI-tjänstemannen Dick Sträng trädde fram och berättade att han gradvis portionerat ut sedelbuntarna ur den grisprydda plastkassen han fått via olika transaktioner på sin egen bank för att grundplåten till bulvanföretaget inte skulle kunna spåras. FOI hade lånat kontanterna av den militära säkerhetstjänsten Must i syfte att undgå upptäckt.

Avslöjandet om pengatvätten, vilken otvivelaktigt för tankarna till någon sämre agentfilm, kommer pikant nog i samma veva som åklagarväsendet lagt ned sin förundersökning om FOI gjort sig skyldig till brott (i detta fall rubricerat som trolöshet mot huvudman). FOI:s tidigare ansvarige generaldirektör Madelene Sandström säger sig numera inte ”minnas” huruvida hon beordrat bildandet av myndighetens famösa bulvanbutik.

Och så rullar det på i gammal vanlig solkig stil, som vi luttrat bevittnat åtskilliga gånger förr när svensk vapenexport utsatts för granskning.

Sedan Ekots inledande nyhet kring FOI:s saudiarabiska äventyr brisade i offentligheten under våren har politiker och tjänstemän duckat, mumlat, pekat finger åt andra, svurit sig fria, skyllt på allt möjligt. Krav har ställts på hårdare regler, utredningar har satts igång, en försvarsminister (Sten Tolgfors) har avgått av föregivet personliga skäl.

Men det mesta tyder på att det blir som det brukar: skandalen rinner ut i sanden, tystnadens konformism återinträder.

Från ett liberalt perspektiv borde det dock vara solklart. Sverige ska inte beväpna tyrannier. Att sätta militär utrustning i händerna på blodsbesudlade diktaturer är bortom en demokratisk nations värdighet. Sådant smutsar ner och urholkar de frihetens och humanismens ideal vi annars gärna högstämt hyllar. Betänk vilket land Saudiarabien är.

Människorättsorganisationen Freedom House klassar dess förtryckarregim som tillhörande de nio ”värsta av de värsta” i världen. Bland övriga på denna skamlista över särskilt brutala människorättsbrottslingar finns Nordkorea, Sudan och Somalia. Vill vi verkligen bidra till att stärka våldsapparaten i samvetslösa skurkstater som dessa?

Tyvärr  lär det dröja innan någon reell moralisk uppryckning blir aktuell. Den svenska vapenexporten har mäktiga beskyddare på bägge sidor blockgränsen, partiföreträdare som av politisk och ekonomisk ”nödvändighet” gärna ser genom fingrarna vid mindre smickrande affärsuppgörelser.

Sedelbuntar som langas vidare i en plastkasse med ett grismotiv. Kan sjaskigheten illustreras tydligare?

Huka inte för extremisterna!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/9:

Profeten Muhammed hånad i västerländsk media! Känslorna i Mellanöstern exploderade, bokstavligt talat. Ambassader attackerades, flaggor brändes på gatorna.

I Sveriges radio kommenterade vår egen utrikesminister situationen: ”En tidning får göra precis vad den vill men det finns ju gränser”. Och slog fast: ”Man måste ju visa respekt för andra människors uppfattningar och religion”.

Detta var i januari 2006, strax efter att danska Jyllands-Posten publicerat några satiriska Muhammedteckningar. Något som militanta islamister inte var sena att använda som förevändning för att piska fram hat, upplopp och våldsaktioner.

Den grundlagsskyddade yttrandefriheten, fundamental i varje demokratiskt system, var plötsligt satt under press. Det är i sådana lägen som valörerna prövas. Ska vi vara ståndaktiga eller falla undan?

Att Sverige då hade en utrikesminister, socialdemokraten Laila Freivalds, som räddhågat slirade på målet var utan tvekan anmärkningsvärt. Hennes uttalande kunde tolkas som en slags eftergift till islamistiska extremister att sänka ribban för vad som i Skandinavien var godtagbart att publicera eller inte. Genast blev klimatet lite syrefattigare, gränserna lite trängare.

Nu har Mellanöstern exploderat igen. Mycket tyder på att religiösa fundamentalister försöker kidnappa den arabiska frihetsvåren. Ungefär som den folkliga revolutionen i Iran 1979 stals av ayatolla Khomeinis hårdföra mullor, vilka skyllde allt elände på USA, Israel och det påstått dekadenta västerlandets islamfientlighet.

En enfaldig, amatöristiskt producerad film som förlöjligar profeten Muhammad har nyligen grävts fram på Youtube för att elda Mellanösterns invånare mot allt vad västerländskt inflytande heter. Åter stormas ambassader och konsulat, demonstrationstågens slagord ekar, flaggor brinner, hatet och våldet hotar att triumfera.

Detta är i sig naturligtvis väldigt oroande. Om extremisterna lyckas i sin uppvigling kan länder som Egypten, Libyen, Jemen och Tunisien gå samma väg in i det islamistiska tyranniets mörker som en gång Iran.

Men oroande är också signalerna på upploppen från Tyskland och Frankrike, EU:s axel. I måndags sa den tyska förbundskanslern Angela Merkel inför Berlins samlade journalistkår att hon ansåg det finnas goda skäl till offentligt visningsförbud mot den kontroversiella Muhammedfilmen.

I onsdags fördömde Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius satirtidningen Charlie Hebdo, som publicerat egna nidbilder av samme Muhammed. I Europa gäller religionsfrihet, muslimer är lika välkomna att fredligt utöva sin religion som någon annan grupp.

Men här gäller också yttrande- och tryckfriheten, även för sådant material som vissa kan uppleva som dumt, fjantigt eller kränkande mot religiösa auktoriteter. Vi får aldrig ge vika för extremister som vill kväsa de grundläggande rättigheter som det demokratiska samhället bygger på.

Att huka när viktiga ideal och principer utmanas är att göra våld på friheten och i slutänden blir vi alla offer. Därför är den fega självcensurens undfallenhet lika farlig som fanatikernas skrämsel och terror.

Minnenas år

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/9:

2012 har på flera sätt blivit ihågkomsternas, tillbakablickarnas och reflektionernas år. På biograferna har precis en kritikerrosad dokumentärfilm om Olof Palme haft premiär, vilken får oss att ånyo begrunda arvet efter en av Sveriges lyskraftigaste, kontroversiella och dominerande politiker.

En minst lika färgstark person är August Strindberg, vår eldfängda nationalförfattare som förnyade svensk litteratur och blev ett världsnamn inom dramatiken. Detta år är Strindberg extra aktuell med anledning av att ett sekel passerat sedan hans bortgång.

2012 markerar även hundraårsminnet av OS i Stockholm, vars väloljade organisation blev internationell förebild för hur stora sportevenemang skulle arrangeras (Stockholm-OS är ur den aspekten egentligen de första moderna olympiska spelen). I våras var det också hundra år sedan Titanics förlisning, den mest mytomspunna fartygstragedin i historien.

I efterhand har det ”osänkbara” skeppets undergång 1912 kommit att ses likt en föraning till första världskrigets utbrott, 1900-talets urkatastrof som slog mänsklighetens gamla invanda tillvaro i spillror och som skapade, på gott och ont, samhället av idag.

Titanic och det påföljande blodbadet i Europas skyttegravar 1914 symboliserade bägge slutet på 1800-talsvärlden och dess optimistiska utvecklingssyn. Framstegstanken drabbades av ett förödande hårt slag, som vi ännu inte riktigt hämtat oss ifrån.

Men 1912 var också året då Raoul Wallenberg föddes. Utan att förringa varken Palmes eller Strindbergs betydelse, är det nog Raoul Wallenberg som vi mer än någon annan enskild person eller händelse bör hålla i åminnelse. Särskilt i dessa tider när främlingsfientlighet, antisemitism, religiös och nationell fanatism börjar vädra morgonluft igen.

Som förebild står Wallenberg i särklass och skänker oss alla förnyat hopp om vad människan i sina bästa stunder kan förmå. Under Europas mörkaste epok, när nazisterna höll kontinenten i ett järngrepp och Auschwitz’ ugnar brann som intensivast, fattade han det personliga beslutet att utmana Hitlers förintelsemaskineri. I Budapest 1944, då en av jordens farligaste platser, räddade han tiotusentals judar undan hakkorsets mördarband.

Liberalen Per Ahlmark har skrivit att Raoul Wallenberg ”för tanken till några av människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska, det moraliska och fysiska modet”.

Wallenbergs gärning har universell räckvidd. Aldrig får vi vända oss bort från utsatta människor under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet, ty varje individs bidrag till en bättre värld spelar roll. Regeringen har i Sverige och internationellt förtjänstfullt uppmärksammat 100-årsminnet av Wallenbergs födelse genom rader av olika aktiviteter.

På onsdag inleder också Östergötlands museum i Linköping en serie föreläsningar om Wallenberg. Gå gärna dit och låt dig inspireras av mannen som vägrade låta tyranniet, terrorn och intoleransen segra. Och agerade därefter.

Khadaffis kompisar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/9:

Sverige kandiderar till FN:s råd för mänskliga rättigheter. Bland dem som redan fått förtroendet att övervaka de mänskliga rättigheternas efterlevnad finns spöstraffsdiktaturen Saudiarabien tillsammans med andra notoriska flåbusar som Kina, Kongo och Kuba.

Libyens stol står dock tom. Landet uteslöts när Khadaffiregimens brutala krig mot sin egen befolkning kablades ut i TV-apparaterna världen över.

Men dessförinnan hade samma FN-råd förberett en rapport som hyllade Khadaffis starka känsla för demokrati och mänskliga rättigheter. Libyens upproriska invånare var tydligen av en annan mening. De lyckades handfast dementera rapporten i oktober förra året genom att göra slut både på Khadaffi och hans fyra decennier långa skräckvälde.

Att MR-rådet liknar en svart fars torde vara uppenbart. Man kan fråga sig vad Sverige har där att göra. Risken finns att vår regering bidrar till att legitimera MR-rådet som ett slags fikonlöv för diktaturernas smutsiga maktutövning. Å andra sidan kan Sverige, under förutsättning att vi uppträder rakryggat, medverka till att sätta stopp för de värsta dumheterna.

Nu är vi inte helt snövita själva heller. Med anledning av Sveriges kandidatur har organisationen UN Watch riktat en skrivelse till FN som påtalar antisemitismen i Malmö.

Det uppflammande judehatet har i flera år fläckat stadens rykte. Den lilla judiska minoriteten lever under ständiga hot, vittnesmål om situationen för tankarna till 30-talets Europa. Inte blir det bättre av att kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) gång på gång uttalat sig nedsättande om judar, Israel och sionismen.

UN Watch hävdar att Sveriges trovärdighet i MR-frågor kan ifrågasättas om vårt land inte kraftfullt tar itu med problemen. Nog är det så. Men i detta sammanhang fungerar väl antisemitismen i Malmö snarast som en ”merit” för Sveriges del.

Ska man tro FN:s råd för mänskliga rättigheter är det nämligen den judiska staten Israel, Mellanösterns enda demokrati, som är världens otäckaste skurk. Ingen annan nation har så ofta och så ensidigt brännmärks av rådet som Israel. Annat var det minsann i Khadaffis Libyen…

Midsommar i pansarnävens tecken?

Publicerad den av
Svara

Precis fått ett reklam-mejl från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, som inleds med följande käcka rader:

”Glad midsommar Christian! Idag är det midsommarafton – och årsdag för världshistoriens största militära operation: Operation Barbarossa som inleddes 22 juni 1941. Det firar vi med ett dundererbjudande!”

Ni som gillar att ”fira” Hitlers anfallskrigande, dessutom på midsommar av alla dagar, kanske är intresserade av att nappa? Själv hoppar jag hellre groda runt en stång i spöregn och isande blåst, än köper något från dessa typer som ser på militära konflikter ungefär som det vore fråga om landskamp i fotboll.