Kategoriarkiv: Tyranni

Oskadliggör Syriens slaktare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/7:Corren.

Obama-administrationen är motståndare till även en begränsad militär intervention i Syrien. Den anser inte sådant skulle gynna USA:s intressen. Det skrev general Martin Dempsey, USA:s militärchef, i ett brev till en republikansk kongressledamot som läckte ut till nyhetsbyrån AP onsdagen den 21 augusti.

Dempsey kallade inbördeskriget ”tragiskt och komplext”. Visst kunde USA slå ut exempelvis Assads flygvapen och skifta styrkebalansen till oppositionens favör. Men då riskerade USA att dras in djupt i ännu en oförutsägbar Mellanösternkonflikt, som inte erbjöd någon strategi för fred, i ännu ett land plågat av oförsonliga etniska rivaliteter.

Obamas kyligt reserverade realpolitiska hållning kunde redan samma dag som AP publicerade general Dempseys brev kontrasteras mot ohyggliga bilder från rebellfästen i Damaskus förorter. Assads trupper hade uppenbarligen slaktat hundratals civila män, kvinnor och barn med kemiska vapen, troligen sarin, en giftgas uppfunnen av Hitlertysklands nazister.

Oklarhet rådde inledningsvis kring vilken sida som bar skulden, allt talar dock för att det är Assad som trappat upp grymheterna. Det är oomtvistat att hans regim sitter på hundratals ton av olika sorters kemvapen. Assad har tidigare inte tvekat att använda dem i mindre skala, blåljugit om det varje gång precis som nu, och bara hans militär har kapaciteten att iscensätta en giftbombattack i förra veckans omfattning.

Troligen anser Assad att han tryggt kan fortsätta att utmana USA och den övriga civiliserade världen när Ryssland och Kina lamslår FN åt honom. Sannolikt räknar han också med att Obama hämmas av ett slags Irak/Afghanistan-syndrom och därför nöjer sig med varnande fraser.

Medan presidenten tvår sina händer i Vita huset kan Assad löpa lina ut och slutligen krossa oppositionen med alla djävulska medel som står till hans förfogande. Är detta kalkylen har den förhoppningsvis slagit fel.

Bilderna av giftgasoffren i Syrien är så fruktansvärda vittnesmål om Assads samvetslösa mördande, att overksamhet inte längre är ett alternativ. Arabförbundet har fördömt brottet, länder som Storbritannien och Frankrike kräver insatser och en motvillig Obama har äntligen pressats till handling.

Enligt uppgifter väntas en bestraffningsaktion inom närmaste dagarna. Men det räcker inte att bara markera. Att inga enkla lösningar står till buds, eller att FN som vanligt är impotent när det verkligen gäller, får inte hindra anständiga nationer (inklusive Sverige) från att stoppa vidare slakt på Syriens invånare.

Det betyder ett större engagemang genom exempelvis angrepp mot militära stödjepunkter, flygförbudszoner och skyddade områden för civilbefolkningen. Det är inte enbart ett tvingande ansvar på rent moraliska och humanitära grunder. För USA står även dess supermaktsstatus på spel.

Om den viktigaste demokratin med världens starkaste militära muskler låter sig reduceras till en tvehågsen jätte utan bett, riskerar svängrummet att öka dramatiskt för allsköns vedervärdiga skurkstater. Är det arvet som Obama vill lämna efter sig? Om inte, är det hög tid att han visar ledarskap.

Ett brott mot mänskligheten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/8:Corren.

Den råa, nakna, fullständigt samvetslösa brutaliteten får blodet att isa sig i ådrorna på varje betraktare. Bilderna som i går kablades ut från inbördeskrigets Syrien har chockat en hel värld. Kroppar i rader på gatorna, liken av barn, kvinnor och män som alla gått en fasansfull död till mötes.

Oundvikligen väcks minnen från Halabja, den kurdiska staden i norra Irak som Saddam Hussein giftbombade 1988. Tusentals civila dog där i ett bestialiskt anfall med kemiska vapen, fördömt som ett av samtidens grymmaste brott mot mänskligheten.

Nu händer det igen och detta i Damaskus förorter. Rapporter talar om att kanske uppåt 1300 människor förlorat livet, kanske färre, kanske fler.

Anfallet uppges ha skett under Assadregimens försök att slå ut starka rebellfästen i områden kring den syriska huvudstaden. Diktatorns hantlangare förnekar, i vanlig ordning, att deras trupper använt giftgas.

Det finns emellertid klara indikationer på att sådant skett tidigare, om än i mindre skala. Tvivel råder även om bilderna, som spridits av oppositionen, är autentiska. Viss försiktighet är att rekommendera innan otvetydiga bevis föreligger, men enligt experter pekar mycket på att det värsta verkligen har inträffat.

Tidpunkten för dådet är dock märklig. Assadregimen har precis släppt in FN-inspektörer för att på några utvalda platser i landet granska anklagelserna om kemisk krigföring. Varför i det läget iscensätta denna hämningslösa giftgasmassaker?

Har Assad inte kontroll över sina trupper? Eller är det en djävulsk provokation av rebellstyrkor i syfte att trigga omvärlden till intervention? Också oppositionen beskylls för bruk av kemvapen i striderna.

För nästan exakt på dagen ett år sedan deklarerade USA:s president Obama att han ansåg sådant som överträdelse av en kritisk gräns och hotade med kraftfull reaktion. Hittills har det stannat vid ord och omständigheterna är förvisso komplicerade, milt uttryckt.

På rebellsidan slåss islamiska jihadkrigare. Assadregimen backas upp av Iranstödda Hizbollahstyrkor och är därtill allierad med Putin i Kreml. Ryssland hindrar tillsammans med Kina FN:s säkerhetsråd från att agera. EU tvår sina händer.

Samtidigt blir våldet allt oförsonligare. Antalet döda överstiger 100 000, omkring 6 miljoner människor befinner sig på flykt inom och utom landet. Den humanitära katastrofen är inne på sitt tredje år och har antagit episka proportioner.

Oavsett vem som bär skulden för giftgasattacken och varför, råder inga tvivel om att Syrien sjunker djupare ner i apokalypsens helvete.

Det vore en outhärdlig skam att bära för den civiliserade världen att låta slakten, lidandet och den blodindränkta hopplösheten fortsätta. Endast en nation kan ta ledningen och i mänsklighetens namn försöka dra ett streck för mördandet. Det är USA. Hur länge till innan Obama axlar ansvaret?

Skammen Mugabe

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/7:Corren.

1981 kom Robert Mugabe till Stockholm. Det var året efter Rhodesias befrielse från Ian Smiths vita rasistregim och Mugabe blivit den nya staten Zimbabwes ledare, hyllad som en hjälte av Nelson Mandelas kaliber.

Han lunchade med prins Bertil, överlade med statsminister Thorbjörn Fälldin, träffade vännen Olof Palme och höll ett bejublat anförande på Handelshögskolan. Sedan flög han hem med ett guldkantat biståndsavtal i portföljen.

Sverige stödde förtjänstfullt ANC mot Sydafrikas apartheidtyranni, men någon Mandela var sannerligen aldrig Mugabe. Ideologiskt skolad i Maos Kina hade Mugabe tidigt ambitionen att göra Zimbabwe till en marxistisk enpartistat. Internationellt talade han sockersött om försoning.

Mot Zimbabwes invånare visade han ett annat ansikte. Redan det första ”demokratiska” valet efter Smiths fall stal Mugabe och hans politruker i Zanu-PF genom hänsynslösa metoder. Säker i sadeln gjorde han därpå processen kort med sina inhemska rivaler.

1983 mördades 15 000 förmodade oppositionella sympatisörer, nordkoreanska bödlar var Mugabe behjälplig i slakten. Omvärlden blundade och teg, inklusive Sverige som lät biståndsmiljonerna rulla på.

Först vid millennieskiftet, då förtryckaren i Harare gav sig på Zimbabwes vita farmare för att avleda befolkningens växande missnöje, blev det annat ljud i skällan. Mugabe stämplades som en paria av världssamfundet. Det var så dags.

Nu är det val igen, oppositionsrörelsen MDC som bildades 1999 för att avsätta Mugabe, fläckas istället av sitt samregerande med honom. 89 år gammal har Mugabe förklarat att endast Gud kan få honom att lämna makten. Tydligen är det enda hoppet att han avgår med döden.

Historiens dom kommer ofrånkomligen att falla hård över denne blodsbesudlade despot. Inte blir den vackrare av att Sverige länge höll honom under armarna.

Kennedys tal inte Ohlys val

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/6:Corren.

Det är i dag precis femtio år sedan John F Kennedy höll sitt berömda tal i Västberlin, en frihetens oas djupt inne i DDR.

Två år tidigare hade Sovjets östtyska knektregim byggt Berlinmuren för att stoppa massflykten från det kommunistiska förtrycket. Det delade Berlin var länge en av kalla krigets brännpunkter i den globala kraftmätningen mellan demokratins allierade länder och det röda slaveriet.

Sovjet hade på olika sätt försökt pressa USA att ge upp Västberlin och dess avskärmade invånare fruktade att bli övergivna. Den 26 juli 1963 försäkrade Kennedy på plats att så aldrig skulle bli fallet. Inför en jublande folkmassa klargjorde presidenten att han orubbligt stod på deras sida med de förlösande orden: ”Ich bin ein Berliner”.

Femtioårsminnet av Kennedys historiska anförande har uppmärksammats över hela världen. Men gissningsvis lär det talas tystare om saken inom Vänsterpartiet i Sverige.

Från början till det bittra slutet stod ju Vänsterpartiet kommunisterna (som var det fullständiga namnet fram till 1990) fast parkerade på motsatt sida Berlinmuren. Man odlade intima vänskapsförbindelser med Sovjetsblockets totalitära diktaturer som även hotade att kväva Sveriges frihet, slöt icke att förglömma också pavlovskt instinktivt upp bakom Stalin när denne allierade sig med Hitler och anföll Finland 1939.

Vänsterpartiets förflutna av diktaturhångel är så omfattande och komprometterande att ingen genuint övertygad demokrat kan betrakta dess gamla synder med annat än avsky och förakt.

På goda grunder ansågs de svenska kommunisterna stå i främmande makts sold som potentiella landsförrädare och ideologiska samhällsomstörtare. Det vore direkt tjänstefel av säkerhetspolisen om de inte höll ett parti som detta under uppsikt. I riksdagen var kommunisterna tryggt isolerade från alla känsliga frågor som försvaret, och de var givetvis bannlysta från utrikesnämnden.

Om dagens Vänsterparti kan man säga mycket kritiskt. Men att partiet numera skulle vara ett hot mot rikets säkerhet måste anses absurt. Gårdagens avslöjande i Aftonbladet att Säpo övervakat ledande vänsterpartister så sent som på 2000-talet är därför lika häpnadsväckande som anmärkningsvärt.

Om uppgifterna stämmer ska bland andra dåvarande partisekreteraren Lars Ohly utsatts för spioneri från vad som förefaller vara en frilansande informatör med udda framtoning åt Säpos räkning.

Säkerhetspolisens roll är att skydda vårt demokratiska system mot faror. Ska dylika faror kunna avvärjas måste verksamheten vara hemlig, vilket i sin tur bygger på att vi kan känna förtroende för att Säpo sköter sin viktiga uppgift med omdöme och professionalitet.

Det vore olyckligt om Säpo äventyrar sin legitimitet genom snedsteg ut i åsiktsregistreringens skymningsmarker. Lars Ohly må ha sina avvikande sidor. Han har dock knappast en sådan diabolisk agenda att han aktivt konspirerar i syfte att krossa författningen.

Däremot kan det på femtioårsdagen av Kennedys frihetstal gärna få påminnas om vad Ohly gjorde när Berlinmuren föll. Han sörjde. Den skammen räcker.

Uppdatering: Lars Ohly har i ett mejl till mig reagerat på texten ovan och hävdat att uppgiften att han skulle varit ledsen över Berlinmurens fall är en myt. Snarare sörjde han vid tillfället att ”socialismen i Östeuropa
hade utvecklats från att bygga på människors drömmar om frihet till raka motsatsen, ett förtryck av folks frihetslängtan”. Men genom vinklad klippning av Janne Josefsson i Uppdrag granskning, där Lars Ohly intervjudes i ämnet för ett antal år sedan, skulle hans svar komma att framställas felaktigt. Tro´t om ni vill.

Hur länge till kan mördandet tolereras?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29Corren./4:

”Jag såg mest kvinnor och barn. De säger att folk kvävdes på gatan och att de kände en stark doft av klor i luften. Folk höll på att dö på gatan och i sina hem”.

Så rapporterade en fotograf från nyhetsbyrån Reuters i början av förra veckan om nervgasattacken mot ett område utanför den syriska staden Aleppo. Mer än 100 människor uppgavs allvarligt skadade eller döda.

I två år har nu upproret pågått mot Syriens samvetslösa Assadregim. Få är obekanta med de fruktansvärda inbördesstrider som dagligen utspelar sig inför världssamfundets ögon.

Den humanitära katastrofen kan summeras i kalla siffror: minst 70 000 människor har förlorat sina liv, över en miljon har flytt – företrädesvis till grannländer som Libanon, Jordanien och Turkiet där de tvingas leva under hårda villkor i orolig avvaktan på någon slags fred.

Situationen i Syrien är komplicerad, brukar det heta. Oppositionen är en svårbedömd rörelse, som både innehåller moderata krafter och inslag av islamiska fundamentalister.

Hur framtiden skulle se ut efter Assadtyranniets fall är höljd i dunkel. Ett nytt Irak, Libyen eller Egypten? I en region med rivaliserande religiösa och etniska fraktioner, utan tradition av folkstyre (Israel är enda undantaget) och som bara känt förtryck av korrumperade härskare i många decennier, lär knappast en västlig form av demokrati kunna etableras över en natt.

Men ursäktar detta att världen kan stå fortsatt passiv, månad efter månad, och bara titta på när den syriska statsledningen rått och brutalt bekrigar sin egen befolkning? Hur man än vrider och vänder på saken ter sig vår overksamhet mänskligt och moraliskt förkastlig.

FN är dock handlingsförlamat av Kinas och Rysslands veto mot något ingripande. Den senare stormakten har gamla band till Assadregimen, en kär allierad som Putin inte vill mista (vilket onekligen säger en del om naturen på Kremls makthavare).

Förra veckans nervgasattack kan emellertid innebära en förändring i aktivistisk riktning. Syriendiktaturen blånekar och beskyller rebellerna som ansvariga för dådet. Men redan tidigare finns klara indikationer på att Bashar al-Assads trupper använt kemiska vapen. Något som Vita huset förklarat helt oacceptabelt.

Hittills har Obama varit ovillig till fler militära äventyr, särskilt sådana som kräver soldater på marken. Men i kongressen pressas han både av republikaner och demokrater att inleda operationer som förhindrar slakten.

Kanske väntar något liknande som vid Kosovokonflikten 1999. Där agerade Nato mot Serbien utan formellt FN-mandat för att få slut på grymheterna, vilket sedan öppnade vägen för fredsbevarande FN-styrkor.

Alternativet? Att tolerera den nuvarande situationen hur länge som helst vore ett svek av historiska dimensioner.

Befria dödens rike

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 8/4:

Vem regerar Nordkorea? Den unge Kim Jong Un som senaste veckorna hysteriskt hotar med krig och kärnvapen? Faktiskt inte, formellt sett.

Det är hans farfar Kim Il Sung, som grundade kommuniststaten efter andra världskriget. Denne avled visserligen 1994, men enligt konstitutionen är Kim Il Sung ännu president. ”I evighet”. Landet är något så unikt absurt som en nekrokrati, alltså dödsstyre.

Förvisso passande. Ty dödens skugga vilar ständigt tung över Nordkoreas cirka 24 miljoner invånare, vilka en av de mest samvetslösa regimer historien känner håller i järnhård gisslan.

Den fanatiska brutaliteten i detta exceptionellt syrefattiga totalitära samhällsystem saknar motstycke i dagens värld. Minsta felsteg innebär risk för avrättning, eller omedelbar transport till något av de många koncentrationsläger som täcker landet. Hundratusentals människor är där fångna bakom taggtråd och vakttorn under obeskrivliga förhållanden.

Vem som helst kan pekas ut som ”statsfiende” och hela släktled straffas på kuppen. Ekonomiskt är Nordkorea ett totalt haveri. Men hellre än att lätta på de kommunistiska dogmerna låter regimen sitt underlydande folk lida i extrem fattigdom. Bristen på mat är kronisk. De värsta svältåren på 90-talet skördade liv i miljoner och kannibalismen fick närmast epidemisk spridning.

Nordkorea är en skam för mänskligheten. Den notoriskt aggressiva regimen utgör en konstant fara för internationell fred och säkerhet. Nationellt betyder diktaturen ett bokstavligt helvete av blod, terror och förlamande skräck för den egna befolkningen.

Både moraliskt och realpolitiskt vore det högst motiverat att önska en intervention som sätter detta sällsynt barbariska tyranni ur spel. Förmodligen är det ingen svårare match för en beslutsam militärkoalition. Nordkoreas konventionella stridskrafter är omoderna och på 70-talsnivå. Atomvapnen är få och primitiva. Frågan är om landet ens har kapacitet att ladda någon missil med dem. Hittills åtminstone.

Så vad hindrar den demokratiska världen från att agera polis mot denna råbarkade gangster? Kan en brottsling tillåtas fortsätta sin kriminella verksamhet, om han bara leker tillräckligt farligt med nitroglycerin framför ögonen på konstaplarna?

En betydande stötesten i sammanhanget är förstås Kina, som varken vill översvämmas av nordkoreanska flyktingar eller ha utländska stormaktstrupper (läs amerikanska) stationerade i sin närhet. Men skulle Kina verkligen gå i krig för Nordkoreas skull, som Mao gjorde på 50-talet?

Betänk konsekvenserna för den globala handeln och finansmarknaderna. Priset vore enormt, inte minst för Kina själv. Rimligtvis väger omsorgen om de ekonomiska relationerna med väst tyngre för Pekings nuvarande ledare. De borde kunna lugnas genom avtal som garanterar Kinas vitala intressen i området efter att Kimdynastin avlägsnats (flyktingprogram, demilitarisering av koreanska halvöns norra del, etc).

Folkrätten då? Traditionellt har den FN-kodifierade statssuveräniteten lite tillspetsat betytt att despoter likt Nordkoreas kunnat slakta sina undersåtar inom säkra och erkända gränser.

Under senare år har dock en utveckling mot större humanitärt hänsynstagande skett, exemplifierat av de Nato-ledda interventionerna i Jugoslavien 1999 och i Libyen 2011. Även krossandet av Saddam Husseins massmördarvälde i Irak 2003 kan räknas dit.

Samtliga tre fall var ur strikt legalistiskt perspektiv folkrättsstridiga. Men säg det till alla offren för dessa länders blodsbesudlade härskare och orden får genast en unken smak av brännvinsadvokatyr. Om inte folkrätten värnar folket utan istället skyddar dödens hantlangare, vad är den då värd?

Javisst, vi lever i en ofullkomlig värld. Ta bara passiviteten inför det aktuella blodbadet i Syrien och så vidare. Sådant är dock en klen ursäkt för oföretagsamhet överallt där grundläggande civilisatoriska ideal konsekvent utmanas, kränks och bespottas.

Nordkoreas invånare har i decennier utsatts för det vämjeligaste förtryck som står i mänsklig fantasi att uppbåda. Det räcker nu.

Ehnmarks igelkott

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 2/4:

”Nordkorea är en vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott som vi har mycket gemensamt med… och dessutom utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt.”

Så skrev den från Linköping bördige journalisten och författaren Anders Ehnmark i boken Arvskifte 1983. Han har aldrig varit någon skogstokig oxkommunist.

Men orden visar hur även vanligtvis sansade vänsterintellektuella kunde förtrollas av de mest bisarra kollektivistiska samhällsexperiment och ändå behålla anseendet. Det säger en del om den tidens svenska debattklimat.

Inte heller då var det okänt vilket brutalt, förfärligt och eländigt tyranni Nordkorea representerade. Ur socialistiskt perspektiv fanns dock alltid ursäkter att rationalisera bort detta som beklagliga bieffekter.

Huvudsaken var att regimen lovade förverkliga utopin om det klasslösa samhället. Demokrati och mänskliga rättigheter var det inte så noga med på vägen. För att inte tala om marknadsekonomin som rådde i Sydkorea!

Sånt var ju bara uttryck för imperialism och utsugning av folket. Nej, hellre då sätta hoppet till Pyongyang som en allierad i kampen för mänsklighetens befrielse ur kapitalismens bojor.

Jag vet inte vad Ehnmark anser i dag. Helt klart är dock att Nordkorea mer än någonsin bjuder sina grannar spetsen – nu nukleärt bestyckad. Under påskhelgen har våldsretoriken skruvats upp, också USA hotas med angrepp. Alla vet förstås, inklusive Pyongyangregimen själv, att efterblivna Nordkorea som inga vänner längre har, är dömt att förlora ett modernt krig.

Det handlar snarare om sedvanlig utpressningstaktik, ett betecknade facit av den kommunistiska drömmen: allt som återstår är desperat vapenskrammel för att den kapitalistiska arvfienden ska hållas borta, men samtidigt garantera tyranniets överlevnad genom ytterligare bistånd.

Dagens FN är inte Hammarskjölds

Publicerad den av
2

SkrivitCorren. i Corren 15/2:

Sverige har en stolt tradition som FN-nation. Mängder av svenskar har tjänstgjort i de blå baskrarnas fredsbevarande styrkor och utfört viktiga uppgifter världen över. Vår egen Dag Hammarskjöld lyser ännu som den främsta bland organisationens generalsekreterare.

Vilket inte är så konstigt. Efter honom har aldrig FN:s stormakter accepterat en stark, självständig ledare av samma kaliber. Den nuvarande generalsekreteraren Ban Ki-moon har snarare blivit idealet.

En grå diplomatnolla som älskar ständigt flyga klotet runt och hålla högstämda katalogarior till tal på knackig engelska. För USA, Kina och Ryssland är Ban Ki-moon perfekt. Det finns ingen risk att han skulle utmana deras maktpolitiska intressen.

Svenska regeringar, oavsett kulör men i synnerhet röda, brukar alltid lägga vikt vid att bedyra sitt varma engagemang för FN och prisa dess omistliga betydelse. Stundtals låter det som om dagens FN fortfarande vore Hammarskjölds, trots att han varit tragiskt omkommen sedan 1961.

Detta var under kalla kriget när USA och Sovjet regelmässigt blockerade varandra i säkerhetsrådet. Men Hammarskjöld besatt ändå förmågan att hävda FN:s integritet genom egna initiativ när dödlägen uppstod. Då representerande FN ett tydligt hopp om en rättvisare jord. Men nu?

Förvisso ska FN inte underskattas som aktör på den globala scenen. Mycket av dess humanitära bistånd är av stor och angelägen betydelse. I Liberia har fredsbevarande trupper gjort väsentliga insatser efter det ohyggliga inbördeskriget.

Samtidigt har dock FN solkats svårt av utbredd korruption, överbyråkratisering och förkärlek till pratsjuka konferenser om allt och inget. Än värre är de flagranta misslyckandena att ingripa i blodiga konflikter som Rwanda, Jugoslavien, Darfur, Kongo och Syrien. Där har våldet triumferat medan världssamfundet bara tittat på.

Socialdemokraternas Urban Ahlin anklagade under veckans utrikesdebatt i riksdagen Alliansen för svalt FN-intresse, vilket skulle förklara att Sveriges kandidatur till FN:s råd för mänskliga rättigheter nyligen floppade. Men det ska vi nog vara tacksamma för.

Detta MR-råd belyser FN:s grundproblem: ingen skillnad görs mellan demokratier och tyrannier, man tvingas låtsa en värdegemenskap som inte finns. Under Hammarskjöld var de demokratiska länderna i majoritet. I dag räknas endast 47 procent av medlemmarna som politiskt fria.

Följaktligen flockas MR-rådet av notoriska människorättsbusar (Saudiarabien, Kuba, Nordkorea, etc) som de repressiva staterna röstar in. Arbetet i rådet har föga förvånande urartat till en svart fars. Strax innan Gaddafis fall hyllades exempelvis Libyen som förebild gällande demokrati och mänskliga rättigheter!

Frågan är om det längre är möjligt att reformera FN. Kanske skulle mänsklighetens intressen tjänas bättre av en ny organisation som kan ge hoppet tillbaka: ett demokratiernas världsförbund.

Telias mr Burns

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorCorren.ren 4/2:

Lars Nyberg är inte bara utseendemässigt lik mr Burns, den cyniske kapitalisten i The Simpsons. Som vd för Telia Sonera har Nyberg även demonstrerat ungefär samma skrupelfria affärsmoral.

”Det är uppenbart att Lars Nyberg haft problem med kalibreringen av sin etiska kompass”, sa Carina Lundberg Markow, representant för delägaren Folksam, till SvD i fredags.

Det var då Nyberg tvingades avgå, efter att utredningen om telekomjättens misstänkta mutkolvsaffärer i Uzbekistan offentliggjordes. Inte en dag för tidigt, kan man tycka.

Uzbekistan är en ökänd kleptokratisk diktatur, styrd som ett maffiaföretag av Islam Karimov och hans familj. Ingen kan förvånas över vad som krävs för att agera på denna korrupta gangstermarknad.

Under Lars Nyberg har Telia fokuserat sin expansion just till diktaturerna i öst och tjänat grova pengar på kuppen. I utbyte har regimerna använt telesystemen i jakten på dissidenter. En tung skugga faller över den svenska regeringen, som länge vänt bort blicken från Nybergs skamlösa hantering.

Svenska staten är Telia Soneras huvudägare och har genom sin aktiepost i praktiken total kontroll över bolaget. Ändå har man låtit Telia hållas, inga andra delägare – som Svenska kyrkan – har heller brytt sig nämnvärt.

Först när skumrasket i Uzbekistanhistorien rullades upp, började man intressera sig för hur vinsterna egentligen gjordes. Nu är det så dags att tala om etik.

Vapenskandalen rullar vidare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren i 22/11:

Det är en av de brutalaste diktaturerna i världen. Regimen består av en kleptokratisk kungafamilj, vars uppfattning om rättsskipning är offentliga spöstraff och halshuggningar. All opposition är strängt förbjuden, grova brott mot grundläggande mänskliga rättigheter är daglig rutin, kvinnor diskrimineras på ett sätt som liknar de svartas situation i apartheidtidens Sydafrika.

Därtill är regimen en ivrig exportör av wahhabismen, en fundamentalistisk riktning inom islam som också är landets statsreligion. Bland annat finansierar man moskéer och koranskolor i länder som Pakistan, där outbildade och fattiga unga män indoktrineras till religiöst förtryck, våld och terror.

Det handlar alltså om Saudiarabien. Vad säger det om Sverige att vi förser detta veritabla skräckens rike med mängder av militär utrustning? Förra året såldes blågula vapen till Saudiarabien för närmare 3 miljarder kronor. Det motsvarar 20 procent av Sveriges totala vapenexport.

Saudiavtalen har slutits i bred politisk enighet. Den förra socialdemokratiska regeringen inledde affärerna, den borgerliga alliansen har fullföljt. Bara detta borde räcka för att tala om en moralisk kollaps i det politiska etablissemangets centrum.

Ty vilka värden och ideal värnar Sverige som demokratisk nation när vi förstärker tyranniets krafter med militära muskler? Betänk  enbart följande: i mars 2011 tågade saudiregimens knektar in i grannlandet Bahrain för att kväsa aktivistgrupper som krävde frihet och demokrati. Är det rimligt att svensktillverkande vapen användas i sådana syften? Ställ frågan till dem i Rosenbad som ansvarade för försäljningen, de är oss svaret skyldigt.

Men skandalen stannar inte där. Till saken hör även mörkläggandet, osanningarna och fifflandet med känsliga dokument som rör den hemliga vapenfabrik vilken Sverige hjälpt Saudiarabien att bygga.

Bit för bit har SR:s Ekoredaktion avslöjat häpnadsväckande turer i denna ljusskygga historia. Försvarets forskningsinstitut (FOI) som startar ett bulvanföretag för att dölja myndighetens inblandning i fabriksbygget, sedelbuntar som byter händer i plastkassar, höga tjänstemän som uppenbart blånekar eller skyller på minnesförlust, etc. Och en regering som tvår sina händer och förklarar sig ovetande om hela upplägget.

I går kunde dock Ekots grävande reportrar bevisa att dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors (M) ljugit när han tidigare svurit sig fri från soppan. Regeringen har medvetet undanröjt komprometterande handlingar i avsikt att skydda honom.

Lögnen och falskspelet; det är nästan det värsta. Sådan fräter ofrånkomligen på demokratins förtroendekapital och urholkar tilliten mellan väljare och valda. Istället riskerar cynismens och misstrons gift att sprida sig i samhällskroppen. Det kan inga saudiska vapenmiljarder vara värda.