Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Kategoriarkiv: Tyranni

Sverige stöttade Zimbabwes slaktare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/1:Corren.

När jag var liten präglades mycket av den svenska nyhetsrapporteringen om kampen för frihet och rättvisa i södra Afrika. Avskyn mot apartheidsystemet i Sydafrika var massiv. Det fanns en djupt känd solidaritet med ANC och dess fängslade, mytiske ledare Nelson Mandela.

Sverige, inte minst Olof Palme, kom att spela en viktig del i att nöta ner apartheids omänskliga fängelsemurar. Men – och det är nästan glömt idag – uppmärksamheten gällde även i hög grad Sydafrikas grannland Rhodesia, som styrdes under apartheidliknande former av Ian Smiths vita minoritetsregim.

Rhodesia var en tidigare engelsk koloni som självsvåldigt brutit med London 1965 och straffats med uteslutning från det brittiska samväldet. Samtidigt växte motståndet mot förtrycket och utvecklades till ett inbördeskrig, där Ian Smiths knektar fick tampas med två svarta befrielserörelser.

Den ena kallades Zapu under ledning av Joshua Nkomo. Den andra var Zanu med Robert Mugabe som förgrundsgestalt. 1979 insåg Ian Smith att situationen blivit ohållbar och sökte en uppgörelse med Storbritannien och den svarta befolkningens representanter. Året därpå blev Rhodesia fritt och bytte namn till Zimbabwe. I spetsen för den nya regeringen stod Robert Mugabe.

1980 talade han sockersött om försoning och hans hjältegloria lyste lika klar som Nelson Mandelas. I Sverige hyllades Mugabe reservationslöst. Både borgerliga och socialdemokratiska regeringar fyllde hans fickor fulla med svenska skattebetalares pengar. Fram till 2001 gav SIDA totalt över fyra miljarder kronor i direkt stöd till staten Zimbabwe.

Författare som Anders Ehnmark och Per Wästberg sjöng Mugabes lov i alla tonarter. Idag vill ingen påminnas om detta. Det tidigare engagemanget för Zimbabwe är obefintligt, trots att folkets lidande är värre än någonsin. Mugabe är en paria, som flagrant valfuskat sig till mandatperiod efter mandatperiod och dragit ner sitt land i mörkaste elände.

Han är gammal nu, snart 91 år, men still going strong and evil. Dock tycks han förstå att livet inte är evigt och verkar kratta manegen för en efterträdare. Den utsedde arvtagaren tippas vara Mugabes 49-åriga hustru Grace, en allmänt illa sedd figur som främst varit intresserad av att förskingra den allt magrare statskassan på hämningslös lyxshopping.

Hur kunde det gå så illa? Vad utlöste Mugabes förvandling från Nelsons Mandelas like till grym, blodsbesudlad tyrann? Hans förre personlige vän Per Wästberg har hävdat att Mugabe fallit offer för galenskap. Men sanningen är att Mugabe aldrig varit en demokratisk frihetshjälte.

Däremot någon som kunde snacka vackert när det tjänade hans syften att underblåsa andras välvilliga illusioner om honom. Och många lät sig länge trollbindas. Det är faktiskt en gåta. Mugabe beundrade Maos Kina och hymlade inte under 70-talet med sitt mål att göra Zimbabwe till en marxistisk enpartistat.

Det blodiga inbördeskriget ville han kompromisslöst fortsätta tills han själv kunde gripa makten på egna villkor. Först när de krigströtta grannländerna Tanzania och Moçambique hotade att dra in stödet till honom, och tvingade Mugabe i allians med rivalen Joshua Nkomo, kunde förhandlingar inledas som fick Ian Smith att släppa tyglarna 1980.

Då föreföll framtiden ljus. Ekonomiskt var Zimbabwe välmående, även om klyftorna var skriande. Vita farmare ägde huvuddelen av den bördiga jorden, men levererade ett exportöverskott av spannmål och tobak. Svält förekom inte och jordreformer utlovades.

Mugabes retorik om nationell förbrödring visade sig snabbt grundfalsk. Inför det första ”fria” valet samma år bröt han med Nkomo, mobiliserade hänsynslöst sina partikommissarier mot väljarna och vann en förkrossande seger. Säker i sadeln var det sedan dags att sopa undan konkurrenterna. 1983 slaktades omkring 15 000 människor i Matabeleland, en del av Zimbabwe där många av Joshua Nkomos anhängare fanns.

Instruktörer från Nordkorea hjälpte Mugabes hejdukar med mördandet. Nkomo gick i landsflykt. Omvärlden såg åt annat håll och teg. Mugabes samvetslösa kampanjmetoder för att vinna valen 1985, 1990 och 1995 rapporterades det knappast om alls. Den korrumperade makteliten i Harare styrde och ställde som den ville.

Men när Mugabe år 2000 utlyste en folkomröstning för att göra sig till president på livstid hade folkets avsky nått kokpunkten. På förbluffande kort tid skapades oppositionspartiet MDC, Rörelsen för demokratisk förändring. Till sin egen förvåning förlorade Mugabe och skyllde nederlaget på Zimbabwes vita farmare, som anklagades för uppvigling.

Det räckte inte längre med att ”bara” injaga skräck i befolkningen. Mugabe förklarade att allt elände var de vitas fel och tog abrupt itu med den jordreform han länge struntat i. Men även den förfuskades å det grövsta. Så kallade krigsveteraner (de flesta inte ens födda under 70-talets självständighetskamp) beslagtog de jordbruk som var landets viktigaste försörjningskälla, vilket knäckte Zimbabwes redan usla ekonomi.

När vita farmare föll offer för våldet, vaknade plötsligt intresset. Ingående skildrade utländska journalister Mugabes övergrepp på oppositionen, hur han stal de följande valen och drev landet mot en avgrund av arbetslöshet, svält och terror. Internationella fördömanden haglade, EU och USA införde sanktioner. Men skamligt nog krävdes det alltså först TV-bilder på misshandlade och döda vita zimbabwier innan Mugabes mask av progressiv statsman föll.

Tragedin Zimbabwe hör vi i dessa tider inte mycket om. Andra mer brännande konflikthärdar fångar rubrikerna. Snart är det 2015 och då har Robert Mugabes förtryck pågått i 35 år. Hans land, en gång kallat Afrikas kornbod, är ett utplundrat ruckel. Kvar finns endast hopplöshet och misär.

Bör vi bry oss? Jag tycker det. Jag tycker vi bör bry oss väldigt mycket. Sverige bidrog ju, okritiskt och entusiastiskt, till att backa upp och legitimera denna vidriga regim vars ledare förtjänar att gå till historien under sitt rätta namn: Zimbabwes bödel.

Beethovens äventyr

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/11:Corren.

”Muren har fallit, staden är euforisk. Aldrig har ett musikverk passat bättre för firande än det vi ska höra nu!” Den brittiska speakern i TV-utsändningen från Berlin var påtagligt gripen av ögonblicket, denna juldag den 25 december 1989.

Månaden innan hade Berlinmuren förpassats till historien, kalla kriget hade upphört, flera decennier av kommunistiskt förtryck och mänsklig förnedring var äntligen över. Det tyska folket stod enat igen och en pampig festkonsert arrangerades i det befriade Östberlin.

Orkestern utgjordes av en symboliskt blandad skara musiker från Förbundsrepubliken och DDR, samt från andra världskrigets segrarmakter USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Frankrike. Dirigent var Leonard Bernstein och det aktuella stycket var förstås Ludwig van Beethovens nionde symfoni.

Finalsatsen Ode an die Freude (Hymn till glädje) hade på Bernsteins initiativ tillfälligtvis ändrats till Ode an die Freiheit (Hymn till friheten). På söndag är det prick 25 år sedan Berlinmurens fall, så varför inte ta tillfället i akt att återuppleva denna djupt stämningsmättade konsert? Den finns att avnjuta på Youtube.

Beethovens nia är som bekant också EU:s officiella ”nationalsång”. Den antogs 1985, precis två hundra år efter att Friedrich Schiller skrev dikten Ode an die Freude som Beethoven tonsatte när han komponerade sin sista stora symfoni 1823.

Beethoven var en man med starka liberala böjelser. Schillers visionära rader om ”kyss åt hela världen” och ”alla människor blir bröder” rimmade fint med det budskap om universell humanism som Beethoven ville förmedla. Under intryck av Wienkongressens försök att konstruera ett stabilt internationellt maktbalanssystem efter Napoleonkrigens blodiga kaos, hoppades han att Europa skulle träda in i en ny era av fred och samarbete.

Att EU gjort den nionde symfonin till sin, torde stämma ganska bra överens med Beethovens intentioner. Annars har politiskt missbruk av nian varit vanligare. Få kompositioner har utsattas för en lika skrupulös ideologisk kleptomani.

Den spirande tyska arbetarrörelsen var tidigt framme med att kidnappa Beethoven. Ode an die Freude förklarades liktydigt med den socialistiska revolutionen, som skulle göra alla människor till jämlikar. Kompositören utmålades som en allierad i proletariatets strid mot borgerligheten och aristokratin.

När Wienkongressens i stort sett hundraåriga fredsordning bröts med första världskrigets utbrott 1914, tog det tyska kejsarväldet chansen att tvinga Beethoven till värnplikt på slagfältet. Schillers text blev lite problematisk i sammanhanget, eftersom det knappast handlade om att dela ut kyssar över skyttegravarna.

Men det löstes fiffigt genom att omtolka orden till att endast gälla förbrödring inom den tyska nationen. Därmed fick Beethovens nia på ett absurt sätt legitimera generalernas krig. Som det hette propagandan: ”Låt era tankar uppfyllas av den kraftfulla kampsymfonin, en utmaning antagen av Hindenburg och Ludendorff”.

Trots flitigt Beethovenlyssnande förlorade Tyskland och kejsar Wilhelm flydde till exil i Holland. Beethoven? Som om ingenting hade hänt återvände han till att bli vänsterradikal galjonsfigur i arbetarklassens tjänst.

Weimarrepublikens högernationella grupper ryckte också i honom. Den konservativa tidningen Der Tag utnämnde Beethovens nia till ”den slutgiltiga segersången” över det tyska folkets fiender. 1933 grep Hitler makten och Beethoven ikläddes hakkorsbindel.

Nian påstods uttrycka den nazistiska folkgemenskapen och spelades bland annat som en hyllning till Führern vid dennes födelsedagsfirande 1937. Under andra världskriget skickades Beethoven ut i fält ännu en gång. Men inte till östfronten. Nian bannlystes från att spelas i de ockuperade slaviska länderna. Dess invånare ansågs inte rasmässigt värdiga att ingå i nazisternas ”Volksgemeinschaft”.

Lyckligtvis krossades Hitlertysklands barbari. Beethovens bisarra politiska karriär led inte någon skada för det.

Han hade älskats högt och varmt av Lenin, Sovjettyranniets grundare. Alltså såg ledarna i det kommunistiska DDR inga problem med att raskt överta Beethoven från Hitler och tilldela kompositören ett slags musikaliskt hedersmedborgarskap i den östtyska ”arbetar- och bondestaten”.

Partichefen Walter Ulbricht – stalinisten som ansvarade för byggandet av Berlinmuren 1961 – tolkade Ode an die Freude som ”att alla nu kan bli bröder därför att arbetarna har gjort sig fria från de imperialistiska profitörernas bojor och tagit ödet i egna händer”. Vilket inte hindrade att samma stycke blev officiell hymn för DDR:s och den kapitalistiska Förbundsrepublikens gemensamma idrottslag vid OS i Melbourne 1956.

Tjugo år senare sjanghajades Beethoven till Afrika. 1974 förklarades nians finalsats som nationalsång i Ian Smiths vita rasiststat Rhodesia. Schillers text slopades. Andra rader totades ihop som förhärligade den koloniala stölden av afrikanernas mark.

När Rhodesia blev fritt och bytte namn till Zimbabwe 1980, orkade man inte höra Beethoven längre. Under självständighetsceremonin spelades istället reggaelåten Zimbabwe med Bob Marley & The Wailers.

I övermorgon högtidlighålls 25-årsdagen av murens fall med en ny Beethovenkonsert i Berlin. Om även tyskarna hunnit tröttna på den nionde symfonin vid det här laget (och vem kan väl då klandra dem?), erbjuds ett utmärkt alternativ under minnesceremonin: i skuggan av Brandenburger Tor sjunger Peter Gabriel Bowielåten Heroes.

Den ruttna vapenbyken

Publicerad den av
1

Corren.Skrivit i Corren 21/8:

Saudiarabien är stadigt parkerat på människorättsorganisationen Freedom House årliga skamlista över de ”värsta av de värsta” diktaturerna i världen. Tyranniet är en medeltida mardröm av spöstraff, halshuggningar och råbarkad kvinnoapartheid.

Statsreligionen är en kvävande, extrem variant av islam: wahhabismen. Den sprider Saudiarabien också internationellt genom finansiering av moskéer och koranskolor i länder som Pakistan, där företrädesvis unga män indoktrineras i en våldsbejakande religiös fanatism. En perfekt rekryteringsbas för islamistiska terrornätverk av typen al-Qaida.

2009-2010 förde Saudiarabien ett blodigt krig i Jemen. Tusentals civila slaktades. Året därpå ingrep saudisk militär i Bahrain och slog ner upproriska demokratiaktivister. Saudiarabien borde kort sagt vara så förbjudet ett land kan bli för svensk vapenexport. Enligt det officiella regelverket.

Hörnstenarna i Sveriges utrikespolitik är ju främjandet av demokrati, solidaritet och mänskliga rättigheter. Inte motsatsen. Men bortom vackra deklarationer och en synbarligen sträng lagstiftning, finns en annan verklighet som avtäcks i den nyutkomna boken Saudivapen. Hycklande politiker, ljugande tjänstemän och hemliga spioner – en politisk thriller om svensk vapenhandel.

Författare är Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman, de bägge SR-journalisterna vilka våren 2012 i en serie Eko-reportage avslöjade skandalen med den vapenfabrik i Saudiarabien som Sverige lovat bygga.

Bakgrunden till historien är kalla krigets slut och den därpå följande nedrustningen av försvaret i Sverige och övriga västvärlden. Vår högt utvecklade vapenindustri behövde därför, nu mer än någonsin, andra kunder för att överleva.

Som det oljerika Saudiarabien. Dit ville Saab sälja ett militärt radarsystem åren kring millennieskiftet. Försvarsdepartement under Leni Björklund (S) backade upp Saab som vore svenska staten en integrerad del av företagets marknadsavdelning.

Dock siktade Saudiarabien på egen kapacitet att tillverka vapen. Och krävde att Sverige, i gengäld för köpet av Saabs radar, hjälpte till med teknologi och kompetens för detta. Inga problem. 2005 slöt S-regeringen ett synnerligen långtgående samverkansavtal med den saudiska regimen.

Myndigheten FOI (Försvarets forskningsinstitut) skulle bygga vapenfabriken via ett bulvanbolag för att kringgå lagar och insyn. Inspektionen för strategiska produkter, som ska övervaka att reglerna för vapenexport följs, var med på noterna.

Det var även den borgerliga regeringen som tillträdde 2006. Tills Sten Tolgfors (M) blev försvarsminister. Han ville stoppa vapenfabriken. Av detta blev intet sedan Marcus Wallenberg, ordförande i Saab, förklarat för regeringen att konsekvensen för svenska affärsintressen i Saudiarabien då hamnade i allvarlig fara.

Boken Saudivapen beskriver i förödande detalj hela den unkna härvan, inte minst makthavarnas skrupelfria försök att vilseleda media och allmänhet. Den solkiga sanningen är att politiker, myndigheter och industri bakom kulisserna sitter i knät på varandra för att slå vakt om vapenexporten. Cyniskt och korrupt? Onekligen.

I vågskålen ligger emellertid massor av jobb, stora pengar och bevarandet av Sveriges ställning som avancerad ingenjörsnation. Vad har inte Saab betytt för Linköping exempelvis? Men det är civilisatoriska värden vi sätter på spel, hemma och utomlands.

Om man jämför

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/6:Corren.

10-årige Ingemar i filmen Mitt liv som hund, som utspelar sig i femtiotalets Sverige, tänker ofta på hunden Laika. Uppskickad i en bana runt jorden, utan hopp att komma hem igen, utan tillräckligt med mat och vatten. Ensam lämnades Laika att dö i den svarta rymden, offrad på vetenskapens altare.

”Det är viktigt att ha sånt att jämföra med. Man måste hela tiden jämföra”, säger Ingemar till sig själv när han kontrasterar Laikas öde till sin egen, inte alltid muntra situation. ”Det är inte så farligt, när man tänker efter. Det kunde ha varit värre”, tycker han då.

Låt oss använda samma princip när vi betraktar supervalårets Sverige. Vi har utan tvekan samhällsproblem som förtjänar en allvarlig politisk diskussion: arbetslöshet, skolkris, vårdköer, etc. Men relativt sett är det ingenting, noll. Vi bor i en trygghetens sörgårdsidyll, är fria, välmående, har oändligt rika möjligheter och ältar marginalbekymmer. Om man jämför.

Ty livets lott kunde fallit annorlunda. Du och jag kunde varit födda i Syrien. Där har det nu också hållits val. Under ett bibliskt inferno till inbördeskrig som kräver sju dödsoffer varje timme, dygnet runt. Hittills har över 160 000 män, kvinnor och barn omkommit i striderna, en del ihjälgasade av kemiska stridsmedel.

Nationen är i ruiner. Mat, vatten, mediciner? Lycka till. Nästan hälften av befolkningen är på desperat flykt, de flesta inom landet. 2,3 miljoner människor har lyckats ta sig ut, främst till grannländer som Libanon och Jordanien. Flyktinglägren är överfulla, de humanitära förhållandena är mycket svåra.

Den ansvarige slaktaren och folkfördrivaren till president, Bashar al-Assad, kan dock inte väljas bort. Presidentvalet är bara en svart fars och något som ens liknar fred finns inte i sikte. Detta sker alltså nu. I Europas närhet.

EU har emellertid föredragit att låta endast en liten skara syrier få fristad undan helvetet. Jämfört med övriga EU-länder är Sverige generösa. 12 000 syriska flyktingar tog vi emot förra året. Men även de är för många, anser SD:s Jimmie Åkesson. I Ekots lördagsintervju 31/5 förklarade han: ”Vi är inte i närområdet till Syrien, vi ligger i en annan del av världen.”

Så kan man också jämföra.

Hör Michnik och Oksanen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/3:Corren.

En överrumplad omvärld kunde bara häpet gapande titta på medan Putin stal Krim från Ukraina. Sannolikt flinar han gott åt de famlande försök till motåtgärder som EU och USA yrvaket svarat med.

Av allt att döma står vi inför 1900-talets återkomst, ett nytt kallt krig har anmält sig i Europa. Ingen västledare har valts med den prövningen i åtanke, vi förutsatte att arbetsbeskrivningen inte längre krävde det. Svagheten och fumlandet i Washington och Bryssel är symptomatiskt.

Men kommer förhoppningsvis inte att bestå. Våra demokratier har mött liknande situationer förr och då frambringat namn som Harry Truman, Ronald Reagan, Margaret Thatcher, Helmut Schmidt. Fast ska ett sådant förstklassigt ledarskap till frihetens försvar bli politiskt möjligt, behövs bred insikt om den rådande utmaningens natur.

Lyssna därför gärna till den polske författaren Adam Michnik, som i gårdagens DN skrev:

”Putin återuppväcker ett Ryssland som hela världen känner igen och har tagit avstånd från under de senaste tre århundradena… Om inte den demokratiska världen begriper att det inte är läge att förlita sig på traditionell diplomati och att vi istället måste komma med ett kraftfullt gensvar för att sätta stopp för Putins imperialistiska och gangsteraktiga politik – då kommer en logisk räcka händelser att sättas igång som man idag inte ens vågar tänka på. Det krävs styrka för att stoppa en gangster”.

Hör också Michniks finländske kollega, den briljante Sofi Oksanen som samma fredag i Expressen skrev:

”Grundläggande för den europeiska unionen är att vi åtminstone försöker lära oss något av historien. Den euroasiatiska unionen, som drivs av en klick inom Putins maktelit, utgör motsatsen. Den bygger på de bästa bitarna av stalinismen och nationalsocialismen, vars propagandaläror ständigt efterföljs… Nu är det dags för väst att säga nej till Rysslands intentioner att utvidga sitt rike utanför landets gränser och det görs inte genom diplomatisk dialog. En kontrahent som ständigt ljuger om sina målsättningar är omöjlig som samtalspartner”.

Den orimliga ståndpunkten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/3:Corren.

Pragkuppen 1948. Sovjetkommunister tog makten i Tjeckoslovakien och gjorde landet till en rysk vasallstat. För många blev händelsen ett omskakande uppvaknande. Sovjetunionen, som nyss stått på västmakternas sida i nedkämpandet av Nazityskland, var det nya totalitära hotet mot friheten och demokratin i Europa.

Det stod nu klart bortom allt tvivel. Järnridån sänkte sig över vår kontinent, kalla kriget var här.

Men i svenska vänsterintellektuella kretsar fanns en djup olust mot att behöva överge tron på Kreml som vägvisare till framtidens progressiva lyckorike. Vissa som Lars Ahlin och Werner Aspenström hade när den ryska revolutionen firade sitt 30-årsjubileum 1947 i ett gemensamt upprop prisat ”det väldiga kulturella uppbyggnadsarbete” som Stalinregimen påstods ha utfört.

Andra sympatiserade lika varmt med vänsterradikala idéer, men tvingades samtidigt medge att Stalins förtryck var förskräckligt. Det innebar dock inte att USA och Västeuropa företrädde ett godtagbart system.

Kapitalismen och det borgerliga klassamhället var i grunden helt förkastligt och innebar reaktionär utsugning, ytlig materialism, brutal kolonialism och en minst lika aggressiv krigshets – ja, om inte mer.

I debatten representerades denna ”tredje ståndpunkt” av kulturpersonligheter som Karl Vennberg, Arthur Lundkvist, Moa Martinson, Sivar Arnér och Folke Isaksson. Deras inlägg publicerades företrädesvis på socialdemokratiska tidningars kultursidor och deras argumentation fick inte sällan slagsida mot väst.

Ett moraliskt haveri, ansåg författaren och den frihetliga humanisten Eyvind Johnson. När halva Europa förvandlats till ett sovjetiskt fängelse fanns inga ursäkter för att vägra ta ställning i kampen mellan demokrati och diktatur.

I ett berömt vårtal till Uppsalas studenter 1951 fördömde han den tredje ståndpunkten som orimlig och farlig. Johnson menade att dessa ”neutrala medlöpare” aldrig tog något eget ansvar för sina ord och antydningar:

”De påverkar, de underminerar – och till slut är de själva bara instrument för krafter som de i själva verket inte känner, för ideologier och teorier som de kanske inte vill acceptera som personliga levnadsregler eller som samhällsregler.”

Han manade till uppslutning bakom USA och Västeuropa, dock utan att förlora sig i illusioner: ”Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra… Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland”.

Talet väckte våldsam upprördhet inom kulturvänstern. ”En spark med SA-stövel”, utropade Karl Vennberg. Eyvind Johnson, som varit lidelsefull motståndsman mot nazismen under andra världskriget, skulle alltså plötsligt gått fascismens ärenden!

Andra namnkunniga liberaler som Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka också fördömde den tredje ståndpunkten, avfärdades i liknande karaktärsmördande ordalag.

Numera råder knappast någon tvekan om att den dåvarande kulturvänsterns hållning var intellektuellt bankrutt, i praktiken förespråkandes en skammens undfallenhetspolitik mot det röda tyranniet som hotade att strypa även Sveriges frihet.

I ett för vänstern sällsynt fall av självrannsakan insåg senare även Folke Isaksson detta. 1981 skrev han i Svenska Dagbladet:

”Det fanns den begränsning i kritiken av förtrycket som berodde på det pinsamma faktum att en del förtryck kom från ‘fel’ håll. Så existerade det nationer som berövats sin oavhängighet men ansågs ha för liten befolkning eller för kort historia (de baltiska republikerna) för att vara värda medkänsla eller indignation. De fanns övergrepp som betraktades som oväsentliga, därför att de t ex berörde en enda person, dessutom med fel efternamn (Wallenberg). Att engagera sig i sådana fall var inte progressivt eller ens humanitärt, det var högerpolitik. I den moraliska fällan var vi många som sprattlade genom åren.”

Sovjetunionen är borta, men i Kreml reagerar nu en tidigare KGB-man som drömmer om att återsamla det förlorade imperiet: Vladimir Putin. Denna revanschistiska, maktfullkomliga autokrat har på ett flagrant sätt brutit mot folkrätt och internationella avtal, försökt hindra den folkliga revolutionen i Ukraina och landets närmande till väst.

Han har slitit loss Krim från Ukraina genom ockupation av militära trupper och iscensatt en farsartad folkomröstning om att ansluta halvön till Ryssland, piskat upp en våg nationalistiskt hat och utmålat allt motstånd till sin förryskningspolitik som verk av fascister.

Hur ska denna Anschlusspolitik sluta? Det oerhörda har hänt att Europa åter tvingats in ett kallt krig av en aggressiv stormakt utan skrupler att våldföra sig mot andra nationer.

Tro dock inte att den svenska kulturvänstern har lärt av historien. Dess reflexmässiga aversion mot USA, EU och liberala värden driver ånyo fram samma slags undergrävande relativism som Eyvind Johnson gisslade i sitt vårtal 1951.

Åsa Linderborg, S-märkta Aftonbladets kulturchef, kritiserade nyligen den svenska medierapporteringen och debatten om Ukraina som ”monstruöst hyckleri” (AB 5/3). ”Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval”, hävdade Linderborg och lät närmast som ett eko av Putins propagandaapparat när hon utmålade folkresningens Ukraina som dominerat av fascister vilka nu ”delade taburett med den västlojala borgerligheten”.

Efter denna spottloska avrundade hon artikeln med en plädering som fått Karl Vennberg att jubla: ”EU:s nykoloniala marknadslösningar, svartskjortor eller Putin – vi behöver inte välja någotdera. Ett nytt kallt krig kräver en ny tredje ståndpunkt”.

Inte långt därefter rapporterade hennes medarbetare Martin Aagard om ”jubelscener och fyrverkerier” på Krim, att folkomröstningen där ”såklart varit riggad”, men ändå är uttryck för ”en stark folkvilja” som omvärlden gör bäst i att acceptera, och att det inte är svårt att förstå om Krims invånare anser sig få ett bättre liv under ”den putinska auktoriteten” (AB 19/3).

Åsa Linderborg har även en trogen drabant i Göran Greider, chefredaktör på S-tidningen Dala-Demokraten. Det räcker att följa honom på Twitter.

Där han bland annat ondgjort sig över ”den månghundraåriga ryssofobi som styr rapporteringen så mycket” (27/2), berömt Linderborgs nämnda artikel ovan (6/3) och på klassiskt tredjeståndpunktsmanér deklarerat: ”Avskyr Putin. Men gillar inte heller att så många svenska debattörer nu samlas kring Karl XII-statyn”.

Den formuleringen får man väl utifrån Greiders ideologiska glasögon tolka som en variant på hur Vennberg anklagade Eyvind Johnson för att sparka med SA-stöveln. Kommunism eller putinism – så länge USA:s och Europas liberala samhällssystem finns kvar att hata tycks värsta kulturvänsterns dragning till Kreml bestå.

”En modig liten nation”

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/2:Corren.

Pak Kwang-Chol är försvunnen. Det har han varit i två månader. Det är Nordkoreas ambassadör i Stockholm vi talar om. Officiellt uppges Pak Kwang-Chol vara på ”semester”.

Vem vet? Vårt eget UD har ingen aning, de kan bara säga att Pak Kwang-Chol lämnade svensk mark den 27 december (Expressen 24/2). Efter det saknas livstecken. Mysteriet med ambassadören som gick upp i rök kan ha sin förklaring i omständigheterna kring det senaste ledarskiftet i Pyongyang.

Den unge Kim Jong Un ärvde då kommunismens Nordkorea på monarkistiskt manér efter fadern Kim Jong Il:s död 2011 (som i sin tur övertog diktaturens kungakrona när dennes far, statsgrundaren Kim Il Sung avled 1994).

Maktombyten i tyrannier brukar sällan ske utan blodspillan och utrensningar. Den nya despoten hotas alltid av legitimitetsproblem inledningsvis. Han måste därför snabbt konsolidera sin ställning, oskadliggöra tänkbara rivaler och försäkra sig om hantlangarnas obrottsliga lojalitet.

Uppenbarligen höll inte Kim Jong Uns ingifte farbror, tillika Nordkoreas näst mäktigaste man, Jang Song-Thaek måttet därvidlag. I början av december förra året avrättades han under uppseendeväckande former som ”kontrarevolutionär”, ett ”avskyvärt mänskligt avskum” som försökt störta staten i gruset.

Enligt uppgifter från Sydkorea skulle Stockholmsambassadören Pak Kwang-Chol vara nära förbunden med Jang Song-Thaek och därför blivit hemkallad till ett sannolikt mycket bistert öde.

Historien får ytterligare en dimension av att Sverige faktiskt var det första västland som erkände, och sedan öppnade diplomatiska relationer, med Nordkorea. Det skedde 1973, under Palmeepokens år då Socialdemokraterna föll in i en radikaliserad fas och utrikespolitiskt tjusades av grumliga revolutionsromantiska idéer.

Intima vänskapsförbindelser odlades med diverse ”progressiva” vänsterregimer i tredje världen, vilka ansågs bryta framtidens mark mot sant folkligt nationellt självbestämmande och verklig social rättvisa – i kontrast till västvärldens murkna kapitalistiska utsugarimperialism. Bland de omhuldade länderna fanns Kuba, Nordvietnam och Nordkorea.

”Byggkranarna sträcker sina långa giraffhalsar mot Pyongyangs klara himmel. De nya höghusen leder tankarna än till Klara än till Vällingby. Nordkoreas huvudstad imponerar första gången man ser den.”

Dessa panegyriska rader skickade den första svenska nordkoreanska ambassadören, socialdemokraten Kaj Björk, hem till Sverige i mitten av 70-talet. Landet fick även lovord av den svenska vänsterintellektuella kultureliten.

1983 förkunnade Anders Ehnmark: ”Nordkorea är en vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott som vi har mycket gemensamt med… och dessutom utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt”.

Förra veckan offentliggjorde FN en skakande rapport om Nordkorea; ett terrorrike utan motstycke i samtiden av våld, död, järnhårt totalitärt förtryck och tyrannisk paranoia. Ingen stat har så länge, och så systematiskt grymt, förbrutit sig mot sin egen befolkning.

Väldet liknas vid de tyska nazisternas. Ett styre som alltså Pak Kwang-Chol representerade i Sverige, detta vårt upplysta och stabilt demokratiska land som en gång tillhörde Nordkoreas varmaste supportrar i väst. Hur kunde vi?

Ukraina i ödets vågskål

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/2:Corren.

”Jag blir mycket upprörd. Här bodde en tjuv som stal allt det här från oss”, sa Sveta Poljakova i gårdagens DN. Hon är en av många vanliga ukrainare som tagit chansen att inspektera Viktor Janukovytijs överdådiga residens utanför Kiev.

Den ökänt korrupta och maktfullkomliga presidenten frossade i lyx medan Ukraina sjönk djupare ned i ekonomiskt armod. Nu står palatset tindrande herrelöst efter att Janukovytij flytt.

Blodet, våldet, dödandet – den värsta uppvisning i brutalitet som Europa sett sedan 90-talets jugoslaviska inbördeskrig – kunde inte rädda honom. Självständighetstorget (Majdan) i Kiev blev ett brinnande slagfält. Men försöken att med naken polisstatsterror kväsa den regimkritiska proteströrelsen slog tillbaka mot despoten själv.

En president som låter skjuta skarpt mot sitt eget folk? Demonstranternas vrede bara ökade, statsapparatens tjänare vägrade lyda order, stödet i parlamentet vittrade bort. I lördags förklarades Janukovytij avsatt. Game over, friheten vunnen?

Långt därifrån. Ukrainas framtid är fortfarande nervdallrande oviss. Som självständig nation är landet ungt, splittrat och identitetssökande. Proteströrelsen må ha bred förankring bland invånarna. Dock spökar extremnationalistiska grupperingar som vill förgifta Ukraina med fascism och antisemitism, tyvärr är jordmånen ingalunda oemottaglig.

De demokratiska och västvänligt sinnade krafterna saknar mogna ledare som är den komplicerade situationen vuxna. Den nyss från fängelset frisläppta Julia Tymosjenko är exempelvis knappast någon samlande och allmänt förtroendeingivande gestalt av Mandelas eller Havels kaliber.

Och hur är det med Janukovytij egentligen? Hans vistelseort är i skrivande stund okänd. Sannolikt befinner sig den blodsbesudlade presidentflyktingen i Ukrainas ryskvänliga östra del, måhända laddar han för en ny rond i detta drama. Men Kreml har nyckeln.

Janukovytij är i praktiken tsar Putins vasall. Bakom Janukovytijs repressiva batteri av åtgärder mot oppositionen, fanns hela tiden Kremls stödjande och uppmuntrande hand (eller järnnäve, snarare). Ukraina är juvelen i kronan bland de tidigare Sovjetrepubliker som Putin ivrigt strävar efter att underkasta rysk dominans och kontroll.

Det är ett stormaktspel med höga insatser där EU och USA sitter på andra sidan bordet, dessvärre tenderar Putin att vara både skickligare och viljestarkare. 2013 utsågs Putin symptomatiskt nog till världens mäktigaste man av den amerikanska tidskriften Forbes.

Han hade under året inkasserat en rad diplomatiska triumfer, flera på grund av Washingtons och Bryssels orutinerade, naiva schabbel. Spelet kring Syrienkrisen och Irans kärnvapenprogram är illustrativt. Men även dragkampen mellan öst och väst om Ukraina, där Putin enkelt tacklade bort EU:s erbjudande om samarbetsavtal genom hot, utpressning och ett sockrat ekonomiskt anbud.

Det utlöste emellertid den folkliga resning i Kiev som nu jagat i väg Janukovytij. Kommer Putin att stillatigande acceptera detta bakslag? Det är väldigt svårt att tro. Utan en resolut ansträngning från EU:s och USA:s sida riskerar Ukrainas frihet att bli en kortvarig chimär.

Syrisk repris på Bergen-Belsen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/1:Corren.

”Detta är systematiska och ohyggliga brott i industriell skala. Vidriga brott mot mänskligheten”, säger Desmond de Silva. Han har tidigare varit chefsåklagare vid FN:s specialdomstol för Sierra Leone och är nu medförfattare till en färsk rapport om den syriska regimens övergrepp mot den egna befolkningen.

Uppgifterna bygger på en avhoppad fotograf från diktatorn Bashar al-Assads militärpolis, som överlämnat bilder på 11 000 människor som bestialiskt svultits ut, torterats och mördats. På ett enda ställe, påpekar Desmond de Silva i en intervju för SvD (22/1) och liknar grymheterna med vad världen tidigare bevittnat i nazistiska koncentrationsläger som Bergen-Belsen.

Misstanken ligger nära till hands att Assad bär ansvar för fler än ett sådant slakthus. Det kanske finns mängder, vilket i så fall tyvärr inte skulle förvåna mot bakgrund av den hämningslösa brutalitet som vi redan vet att Assad uppvisat under inbördeskriget.

Det är vår tids värsta katastrof. Dödssiffran beräknas för närvarande till 130 000 människor. FN uppskattar att över 13 miljoner syrier kommer att vara på flykt, inom och utom landet, vid årets slut. Men någon ände på våldet kan inte skönjas.

I går inleddes en internationell fredskonferens i schweiziska Montreaux (kallad ”Genéve II”), där FN försöker få den syriska regimen och oppositionen att börja förhandla. Ingen tror egentligen på några resultat.

Assad har stärkt sina positioner och hånskrattar åt tanken på en koalitionsregering som övergångslösning, lanserad förra gången FN-flaggorna fladdrade i Schweiz (”Genéve I”, 2012).

Oppositionsgrupperna är hopplöst splittrade, flera bojkottar konferensen och bekrigar även varandra. Västinspirerade delar står mot islamistiska jihadister, vars kompromisslösa fanatism och förakt mot människoliv inte står Assad efter.

För att göra saken ännu mer komplicerad har Syrien blivit en dragkamp mellan det shiamuslimskt styrda Iran och sunnimuslimernas Saudiarabien, ärkefiender om vem som ska dominera regionen. Iran är på samma sida som Ryssland och Kina i stödet till Assad.

Saudiarabien har, tillsammans med Qatar, varit mest frikostigt i att sätta vapen i händerna på Syriens rebeller. USA och EU står vid sidlinjerna som impotenta, förvirrade jättar. Läget ger kort sagt allt annat än skäl till optimism.

Men EU kunde åtminstone öppna gränserna för syriska flyktingar istället för att mota bort så många som möjligt. Snart, den 27 januari, infaller Förintelsens minnesdag. ”Aldrig mer”, brukar det heta i högtidstalen.

Innan andra världskrigets utbrott och Auschwitz, kunde judar fly Hitlertyskland (utvandring uppmuntrades officiellt dessutom). Problemet var bara att övriga Europa knappt ville ta emot några.

Nu när brott mot mänskligheten avslöjas i Syrien som påminner om nazisternas, vad gör EU då? Vad har Europas ledare lärt av den stängda portens politik?

Allende är ingen fallen hjälte

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 12/9:Corren.

Salvador Allendes namn har fått ny lyster i Chile. Inför valet i november anklagar vänsteroppositionen den sittande presidenten Sebastián Piñeras högerregering för ökande ekonomiska klyftor. I synnerhet är protesterna omfattande mot det avgiftsbelagda högskolesystemet.

Den eldfängda studentrörelsens demonstrationer i Santiago har regelmässigt urartat i kravaller. Med stenkastning som argument ekar deras krav på gatorna om kostnadsfri utbildning och rättvisare sociala villkor – som det var på Allendes tid.

40 år efter Pinochets militärkupp den 11 september 1973 anas en renässans för den störtade marxistpresidenten. Särskilt bland de yngre chilenare, som önskar ett radikalare alternativ vid makten, har ett slags skimmer kommit att vila över hans dagar.

Myten Allende är även stark i Sverige och har så varit sedan den mörka hösten i 70-talets början då Pinochet lät skräcken triumfera. Regeringen Palme öppnade generöst gränserna för flyktingar undan juntans terror, vilket naturligtvis var helt riktigt. I vårt land lever nu omkring 45 000 personer med chilensk bakgrund, åtskilliga har egna plågsamma minnen av militärdiktaturens brutala styre.

Men förtjänar Allende comeback som förebild för den chilenska vänstern? Knappast, det är att leka med elden och hotar i värsta fall att destabilisera demokratin som Chile återvann på 90-talet. Att Pinochet var en skurk, en mördare och en landsförrädare bör inte grumla blicken för vad som föregick kuppen.

Allende gjorde Chile praktiskt taget statsbankrutt, med skriande varubrist och svindlade inflation som följd. Han bröt sönder landets demokratiska institutioner, allierade sig med Fidel Castros tyranni på Kuba och drev medelklassen till att förlora lojaliteten mot konstitutionen.

Allende var en farlig vildhjärna och revolutionsromantiker, besatt av drömmen att exportera marxismen över hela Latinamerika, vilket skulle föra kontinenten in i Sovjetimperiets inflytelsesfär. När Allende blev president 1970 hade han bara en tredjedel av väljarna bakom sig. Tre år senare mottog befolkningsmajoriteten generalernas kupp med en suck av lättnad.

Den känslan av befrielse försvann snabbt och bittert när Pinochet visade sitt rätta ansikte. Juntan fick visserligen Chiles ekonomi att blomstra igen efter ett batteri av marknadsliberala reformer. Grunddragen i denna politik har Chile behållit, dock är det framgångar som ursprungligen köptes till priset av blod, tortyr och förtryck.

Vänsteroppositionens sociala krav är, givetvis, i sig fullt demokratiskt legitima. Men försöken att samtidigt skaka liv i Allendes ande riskerar att väcka motsvarande spöklika tendenser inom delar av den chilenska högern, som anser att Pinochet räddade landet från marxismen.

Varken socialism eller marknadsliberalism är värt offret av friheten. Det är Chiles dyrbart inhämtade lärdom till världen. Tragiskt vore om landets nya generation började glömma den.