Kategoriarkiv: Tyranni

Att rusta tyranniet

Publicerad den av
Svara

Wiehe

Skrivit i Corren 15/4:Corren.

”Långt bort i fjärran land / drar Dödens ängel fram / sprider hunger, nöd och brand / med svenska vapen i sin hand”, sjunger Mikael Wiehe i sin låt Bofors från 1987. Sången är förstås en kritik mot den svenska vapenexporten och de skumraskaffärer som krigsmaterieltillverkaren Bofors bedrivit.

Minnesgoda läsare kanske erinrar sig 80-talets mutskandal kring Bofors mångmiljardorder av artilleripjäser till Indien, företagets smuggling av luftvärnsrobotar till de krigförande arabländerna Dubai och Bahrain, samt utrikesminister Sten Andersson (S) som lovade att den svenska vapenbyken skulle ”tvättas ordentligt och offentligt”.

Den tvätten blev inte av. Samtliga inblandade aktörer, inklusive svenska staten, hade inget intresse av att kompromettera sig med denna politiska dynamit. Istället blev det de sedvanliga nödtorftiga ursäkterna.

Med bitande ironi gisslar Wiehe i sin text hur arbetarna, direktörerna och aktieägarna på Bofors, liksom Sveriges statsminister, tvår sina händer: ”Men här har ingen gjort nåt fel / Alla spelar samma spel: / Ingen skuld, ingen skam / Alla bara pekar dom nån annanstans / Från minsta kryp till högsta höns: / varenda en, en pellejöns / Vi rår faktiskt inte för det / Om inte vi gör det, så är det nån annan som gör det”.

Säga vad man vill om den gamle proggkungen. Men i denna hans låt finns hyckleriet och cynismen hos den vapenexporterande, fredsälskande moraliska stormakten fångad i ett nötskal. Dock är det långtifrån hela bilden av svensk vapenindustri och dess affärer.

Vi behöver ett starkt försvar för att värna vårt lands frihet och integritet. Allt annat är illusioner. Vi behöver även, och kan med rätta vara stolta över, det högteknologiska och avancerande militära kunnande som inte minst Saab i Linköping besitter.

Export av militära system är en förutsättning för att denna industri ska överleva och fortsätta utvecklas. Och den fullkomligt överlägset största delen av försäljningen går till närstående demokratiska länder som Norge, USA, Finland, Tyskland och så vidare. Bra, fint, inga problem.

Att däremot bidra till att stärka diktaturers militära slagkraft kan aldrig vara godtagbart, särskilt om dessa tyrannier också krigar. Sånt svär mot själva fundamenten i våra egna samhällscivilisatoriska ideal.

Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, har därför en viktig och allvarlig poäng när hon i torsdagens Corren kritiserar Saab – som nu håller bolagsstämma i Linköping – för att göra vapenaffärer med den hårdhudade förtryckarnationen Saudiarabien och dess vasallstat Förenade Arabemiraten.

Bägge tyrannier bedriver blodigt krig i den humanitära katastrofens Jemen. Urskillningslösa flygbombningar ska ske med hjälp av Saabs radarsystem Erieye. Pengar kanske inte luktar. Men nog finns en icke angenäm moralisk doft över detta som påminner om det företag som idag delvis övertagits av Saabkoncernen: Bofors.

Enligt lag ska vapenexport inte förekomma till krigförande länder som Saudiarabien. Ändå har Sveriges feministiska S/MP-regering välsignat försäljningen av Erieye med undantag. Lagen är nämligen i praktiken mycket töjbar.

Så vem ska vi egentligen peka finger mot i den här historien? Spelar det nån roll, orkar vi bry oss med indignation? Långt bort i fjärran land drar Dödens ängel fram. Fast, äsch, det är ju bara Jemen… Ingen skuld, ingen skam…

Färden mot mörkrets hjärta

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 12/12: 

Hamsun lärde mig att skriva, menade Ernest Hemingway och han var sannerligen inte ensam om sin beundran. 1920 tilldelades Knut Hamsun Nobelpriset i litteratur, romanen Markens gröda fällde avgörandet.

Därefter var det ingen diskussion. Under mellankrigsåren höljdes Hamsun i ära, lovord och berömmelse som knappast någon annan i sin litterära samtid. Författare som Thomas Mann, Isaac Bashevis Singer, Stefan Zweig, Maxim Gorkij och Henry Miller stod i kö för att hylla den norske diktarfursten.

Men då hade Hamsun redan börjat vandringen ner i förnedringens avgrund, vilken skulle krönas av det famösa mötet med Nazitysklands härskare i Berchtesgaden sommaren 1943.

HamsunDet är denna berättelse, lika förskräckande som fascinerande, som Tore Rem (litteraturprofessor vid universitet i Oslo) briljant avtäcker i Knut Hamsun och resan till Hitler. På mästerlig, elegant prosa får vi följa hur en av seklets främsta konstnärer med öppna ögon lät sig förledas, korrumperas och göra drängtjänst åt historiens värsta förbrytarband.

Hamsun förenade sig reservationslöst med nazismens onda utopi, förrådde sitt land under den tyska ockupationen, skänkte sin Nobelmedalj till Joseph Goebbels, stödde ivrigt Hitler ända till slutet och ångrade sig aldrig. Hur kunde det ske?

Vägen till den monumentala konkursen gick från Hamsuns syn på moderniteten, kapitalismen, demokratin och industrialismen som civilisationens fördärv. Hans hjärta bultade för naturen, bondekulturen och drömda ideal från en förment gyllene nordisk forntid. Tyvärr stannande han inte vid detta, utan kom att söka räddningen i fascismen och dess ”starka män”: Mussolini, Hitler, Vidkun Quisling.

I Tyskland var Hamsun enormt populär och nazisterna var inte sena att omfamna honom som deras egen portalförfattare. Hamsun tjusades, men han ville vara mer än en uppburen diktare.

Auktoriteten som författare räckte inte. Han betraktade sig som undantagsmänniska, en slags profet i närmast metafysisk kontakt med folket, blodet och jorden.

Kulturen och politiken blev för Hamsun intimt sammanflätade och däri ligger hans stora tragedi. Mannen som förnyade litteraturen och i sina romaner kunde vara så inkännande och nyansrik, förlorade sig i monomant ideologiskt tunnelseende.

”Han hade gjort det enkelt för sig, och han hade gjort sig själv betydligt enklare än han en gång var – och kanske fortfarande skulle kunnat vara”, konstaterar Tore Rem om den åldrade Hamsun. Det är djupt sorgliga ord. Som varnande lärostycke över faran att gifta ihop kultur och politik står också denna bok i särklass.

Lita på Irans mullor?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/7:Corren.

Prästväldet i Iran, ett av världens grymmaste tyrannier, har länge närt ambitioner att skaffa kärnvapen. ”Vi bör till fullo utrusta oss med både offensiv och defensiv användning av kemiska, bakteriologiska och radioaktiva vapen”, menade Akbar Hashemi Rafsanjani 1988 som strax därpå blev landets president.

Redan året innan förklarade Ali Khamenei: ”Vad gäller atomenergi behöver vi det nu… Vår nation har alltid stått under hot utifrån. Det minsta vi kan göra för att möta faran är att låta våra fiender veta att vi kan försvara oss själva”.

Khamenei efterträdde 1989 ayatollah Khomeini som lrans högste politiske och andlige ledare, en post han haft sedan dess. Den islamistiska regimen i Teheran har fått hjälp på kärnteknikområdet genom samarbete med Ryssland, Kina och Pakistan – knappast heller de mest pålitliga av länder.

Utåt har mullorna, likt den sårande oskulden, ständigt försäkrat att deras kärlek till atomer är fredligt menad. Det handlar bara om vanliga kärnkraftverk som kan trygga Irans energiförsörjning. Som energi vore ett problem för en nation badande i oljetillgångar.

Dessutom, varför har Iran varit så mån om att nitiskt hemlighålla och dölja sina ”fredliga” atomanläggningar? Vägran att acceptera kontroller har medfört ett decennium av internationella ekonomiska sanktioner och evighetslånga maratonförhandlingar utan slut.

Tills i tisdags morse. Ett avtal pressades fram som häver sanktionerna mot att prästväldet reducerar sitt kärnteknikprogram och godtar inspektioner. Uppgörelsen har hyllats som ett historiskt genombrott.

Antagonisterna USA och Iran närmar sig varandra, vilket underlättar bekämpandet av den gemensamma fienden Islamiska staten. Irans befolkning kan glädjas åt att strypsnaran på ekonomin försvinner. Handeln kommer igång, oljeexporten kan börja flöda och en lukrativ marknad öppnas igen.

Samtidigt kvarstår faktum att Iran styrs av grovt kriminella fundamentalister, vars föreställningsvärld baseras på en lika irrationell som hänsynslös ideologi. Stenhårt förtryck och barbariska avrättningar förblir vardag i landet, liksom regimens ivriga stöd till blodbesudlade gangsters som bland andra Syriens slaktare Bashar al-Assad.

Befriade från sanktionernas tvångströja kan Iran låta ekonomin återhämta sig, ligga lågt med atomerna ett tag, för att sedan kasta allt över ända när regimen känner sig starkare.

Det reella värdet av kärnavtalet är alltså en mycket öppen fråga. Den sannolikt enda verkliga garantin för att få bukt med Irans kärnvapenfixering är att mullorna störtas och demokrati införs. Men den dagen lär vi få vänta på.

Lärare i DDR:s tjänst

Publicerad den av
Svara

DDR Östtyskland

Skrivit i Corren 15/7:Corren.

Det enda vi lär av historien är att vi aldrig lär oss något av historien, påstås det. Tyvärr finns ofta skäl att instämma. Politikernas sorglösa nedrustning av det svenska försvaret i tron att den eviga freden inträtt när kalla kriget upphörde är ett flagrant, aktuellt exempel.

Historisk kunskap ger ingen karta till framtiden. Men kan få oss att bli mer vaksamma och mindre naiva.

Anders Törnvall, professor emeritus i interkulturell kommunikation vid Mälardalens universitet och docent i pedagogik vid Linköpings universitet, ger ett nyttigt perspektiv i sin rapport Svensklärarna i DDR – en studie av ett Stasiprojekt”, nyligen utgiven av tankesmedjan Fri värld.

Törnvall ger en skrämmande bild av hur den östtyska spionorganisationen framgångsrikt infiltrerade Sveriges skolväsende under 70- och 80-talen.

Lärare lockades till sommarkurser i DDR, där de sofistikerat indoktrinerades till att bli sympatisörer åt den kommunistiska regimen. Inte nog med det. Verksamheten välsignades från officiellt håll här hemma.

”Deltagarna kände att de hade de svenska myndigheternas, utbildningsdepartements och Skolöverstyrelsens fulla stöd, vilket legitimerade utbildningen i DDR. Statsminister Ingvar Carlsson förklarade t ex sent på 80-talet att Sverige hade mycket att lära av DDR. Han ansåg även att Murens fall hade rubbat balansen i Europa och inte var så bra”, skriver Törnvall och fortsätter:

”DDR-lektorerna kunde arbeta ostört vid svenska skolor och direkt påverka elever och lärare. Alla dörrar öppnades för dem. Statistiskt sett fanns i slutet av 80-talet på varje skola med tyskundervisning en lärare som fått fortbildning i DDR. Det var en del av målsättningen att vinna svenskar politiskt-ideologiskt och få dem att arbeta för socialism, avslöja imperialism, kapitalism och delta i klasskampen, som aldrig fick ifrågasättas”.

Stasis program var ett led i att undergräva försvaret för demokratin, misskreditera det fria västliga samhällssystemet, vinna klappande hjärtan åt det röda tyranniet som förslavade halva Europa i decennier och som även hotade att sätta övriga kontinenten under sin järnklack, inklusive vårt land.

Den blåögda eftergivenheten mot Sovjetimperiets stalinistiska vasallstat DDR ter sig idag ofattbar. Hur kunde vi låta dess tentakler få fäste i en central samhällsinstitution som skolan?

Lärdomen, vilket Törnvall påpekar, är att vi bör akta oss noga för att samverka med diktaturer, vars syften aldrig är oskyldiga. Enligt Säpo är främst Ryssland, Kina och Iran numera väldigt aktiva med desinformationsprojekt i Sverige. Ska dessa tyrannier få nya medlöpare likt dem som sålde sig åt DDR?

Vi bör sannerligen ta historiens varning på allvar.

Kompisar i krig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:Corren.

Imorgon den 9 maj firar Putinregimen 70-årsminnet av Sovjetunionens seger över Nazityskland. Men jubileet går knappast i fredens tecken. På Röda torget i Moskva planeras en jättelik uppvisning av Rysslands militära muskler, en maktdemonstration ämnad att injaga respekt och fruktan.

Varken Stefan Löfven eller några andra västliga ledare kommer att delta. Ryssland bedriver ju åter anfallskrig i Europa, precis som Putins företrädare Josef Stalin gjorde. Det kan vara värt att påminna om att andra världskriget startades av Nazityskland och Sovjetunionen tillsammans.

Det var genom Molotov-Ribbentroppakten, sluten bara någon vecka innan nazisternas överfall på Polen i september 1939, som Hitler fick möjlighet att skicka iväg sina invasionsarméer. Det polska bytet delades sedan broderligt mellan Sovjet och Tyskland. Stalin gavs även fria händer att angripa Finland och Baltikum av sin diktatorskollega i Berlin.

Det är en vanligt förekommande tes att Molotov-Ribbentroppakten var ett sätt för Stalin att köpa tid. Han behövde rusta upp krigsmakten efter sina förödande utrensningar i Röda armén tidigare under 30-talet. Sedan skulle Hitler minsann få. Historiken John Lukacs har i sin bok Juni 1941. Hitler och Stalin (2007) visat att detta inte stämmer.

Stalin hade uppriktiga intentioner att hålla sig vän med nazisterna. Han följde obrottsligt pakten till punkt och pricka. Sovjet levererade bland annat olja som höll Wehrmachts pansarvagnar igång när det var Frankrikes och Beneluxländernas tur att nedkämpas.

Bokstavligen intill sista minuterna innan Operation Barbarossa sattes i verket morgonen den 22 juli 1941 rullade sovjetiska tåg med förnödenheter över den tyska gränsen. Stalin hade satsat så hårt på att vinna Hitlers förtroende att han i det längsta vägrade acceptera naziledarens svek. Stalin hamnade faktiskt i djup kris, det skulle dröja tills han förmådde återta fullt kommando i Kreml.

Trots att deras bägge totalitära stater bedrev utrotningskrig mot varandra i flera år därefter, behöll Hitler och Stalin en stor – närmast varm – aktning sinsemellan ända till slutet. Fiendskap på det personliga planet är det svårt att finna belägg för. Hitler uttryckte sig ofta i beundrande ordalag om Stalin, däremot kunde han reta upp sig till vansinne över Winston Churchill.

Och vad betydde Stalins seger över Hitler? Att han kunde utöka sitt rov från krigets början med hela Östeuropa. Värt att fira? För Putin kanske.

När Vietnam förlorades

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/4:Corren.

Denna torsdag är det precis 40 år sedan sovjettillverkade stridsvagnar rullade in i Saigon, huvudstad i Sydvietnam. Med Saigons fall den 30 april 1975 tog Vietnamkriget slut och USA betraktades allmänt som konfliktens stora förlorare. Men det verkliga nederlaget drabbade Indokinas befolkning.

Sydvietnam inkorporerades med nord under ohyggligt brutala former. Stadsinvånare föstes med våld ut på landsbygden enligt maoistiskt mönster. Omkring 500 000 människor deporterades till slavarbetsläger för ”politisk omskolning”. Tusentals avrättades. Tvångskollektivisering av jordbruket inleddes.

Den sydvietnamesiska ekonomin, som blommat upp i 70-talets början, slogs sönder fullständigt. Kommunisterna i Hanoi menade att folket i söder hade för hög levnadsstandard. I propagandan hette det deras konsumtionssamhälle var ”raka motsatsen till ett verkligt lyckligt och civiliserat liv”.

Denna uppfattning delade inte människorna som drabbades av kommunisternas omsorger. Sydkinesiska sjön fylldes av hundratusentals båtflyktingar som desperat försökte undkomma det ”befriade” landet. Hur många som omkom under den vådliga färden i bräckliga fartyg vet ingen.

I skalvet efter segern i Vietnam föll också grannländerna Laos och Kambodja i kommunisternas händer. I Kambodja upprättade röda khmerernas ledare Pol Pot ett av de grymmaste tyrannier som världen skådat. Mellan en till två miljoner av landets sju miljoner invånare mördades åren 1975-78.

Hade denna katastrof kunnat förhindras? Möjligen hade historien tagit ett annat förlopp om USA agerat klokare. Indokina (Vietnam, Laos och Kambodja) var en fransk koloni som ockuperades av Japan under andra världskriget. 1945 kom fransmännen tillbaka, för att denna gång mötas av en inhemsk kommunistisk gerilla; Vietminh (senare FNL).

Efter den franska djungelfästningen Dien Bien Phus kapitulation 1954 kroknade regeringen i Paris. Vietnam fick sin självständighet, men delades i två stater – en kommunistisk i norr och en västorienterad i söder. Enligt fredsöverenskommelsen skulle landets framtid avgöras i fria val 1956. Så blev det inte.

Valen ställdes in då Sydvietnam och dess västallierade befarade att Vietminh skulle stjäla föreställningen. Något annat mål än att göra hela Vietnam till en totalitär enpartistat hade ju Hanoi inte, varför de genast skickade förband över gränsen för att störta Saigonregimen.

Kina och Sovjet bidrog med massiv uppbackning; tunga vapen, militära rådgivare, underhållstrupper, etc. I kalla krigets polariserade klimat såg USA det i sin tur som nödvändigt att stödja Saigon, ekonomiskt och militärt.

Ett centralt misstag gjordes tyvärr av presidenterna Kennedy och (främst) Johnson, som ansvarade för 1960-talets storskaliga amerikanska intervention. Det visade sig föga lyckosamt att använda konventionell stridstaktik mot en fanatisk motståndare som likgiltig för egna förluster utkämpade ett icke-konventionellt krig.

Konflikten drog därför ut på tiden till priset av förvärrat mänskligt lidande och ständigt stigande dödssiffror. Oskyldiga civila blev särskilt hårt utsatta.

Världen förskräcktes när de amerikanska TV-bolagens bilder från den blodiga kampen i Vietnams djungler rullades upp i rutan. Det var första gången ett krig direktsänts, i princip ocensurerat, till människors vardagsrum och reaktionen blev stark (Pentagon skulle inte göra om den missen framöver).

Men det huvudsakligen satte fart på protesterna i USA var militärens utskrivning av studenter ur välbärgade medelklassfamiljer, något som bidrog till att det amerikanska värnpliktssystemet senare avskaffades.

I Sverige blev Vietnamkriget tändvätskan för 68-rörelsen och det bränsle som höll engagemanget brinnande (vänsterglöden falnade också när krig tog slut). Olof Palme gjorde sig känd som den regeringschef i väst som varmast och mest okritiskt solidariserade sig med diktaturen i Nordvietnam.

Berömt är hans uttalande julen 1972, då Palme liknade den amerikanska krigföringen med nazisternas brott under andra världskriget. Det skadade allvarligt Sveriges relationer med USA i många år. Egentligen var det först under Ingvar Carlssons statsministerperiod som umgänget fullt ut normaliserades.

1973 lyckades Richard Nixon tvinga Hanoi att avbryta stridshandlingarna. De amerikanska trupperna åkte hem. Men i USA fanns ingen politisk vilja kvar att upprätthålla fredsavtalet. Etablissemanget hade fått nog av Indokina. Det innebar att Nordvietnam ostraffat kunde fortsätta invasionskriget.

Utrustade med kolonner av ryskt pansar och artilleri inledde Hanoi en jätteoffensiv som beseglade Sydvietnams öde. President Nixon och hans efterträdare Gerald Ford (båda republikaner) vädjade till kongressen om hjälp till USA:s allierade. Men den demokratiska majoriteten var inte intresserad.

Demokraterna var det parti som dragit in USA i konflikten. Nu hade partiopinionen svängt i vänsterradikal riktning. Många prominenta företrädare (som senatorn och presidentkandidaten George McGovern) krävde ett snabbt slut på kriget, kosta vad det kosta ville.

Till det kom att Watergateskandalen bröt ner presidentämbetets auktoritet och skapade massor av inrikespolitiskt trassel som sög musten ur Republikanerna. Konsekvensen: Sydvietnam övergavs, en rejäl knäck för USA:s ställning som supermakt.

Istället började Sovjet allt aggressivare flytta fram sina positioner i världspolitiken. Det dröjde tills Ronald Reagan blev president som demoraliseringen bröts och USA kom in i matchen igen.

Förvisso var regimen i Saigon smutsig, auktoritär och korrupt. Men ändå vida uthärdligare än vad som komma skulle.

Om USA skyddat Sydvietnam på samma sätt som man gjorde med Sydkorea och Taiwan (vars dåvarande auktoritära högerregeringar knappast var mycket bättre), är det inte osannolikt att även det vietnamesiska folket fått dela dessa länders utveckling mot frihet, demokrati och välstånd.

Lyssna till Ayn Rand

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/4:Corren.

”Vår försvarsbudget är angripen, förtalad och urholkad av människor som hävdar att ekologiska rosenträdgårdar och kurser i estetiskt självförverkligande för sluminvånare måste ges ekonomisk förtur.”

Den liberala filosofen Ayn Rand sparade inte på krutet när hon våren 1974 talande inför den amerikanska militärakademin West Point. Hon skulle knappast uttryckt sig mindre giftigt häcklande om hur den svenska försvarsbudgeten hanterats i våra dagar.

Politik är att vilja, sa Olof Palme. Men det är i än högre grad att välja, att prioritera. Katalogen av olika behov och önskemål som den politiska sfären tagit på sig (och energiskt uppmuntrat!) att tillfredsställa är ständigt svällande. Resurserna är alltid begränsade.

Sedan kalla kriget tog slut har försvaret ansetts om inte överflödigt, så nära nog. Ett lika förföriskt som bedrägligt fredsparadigm inträdde. Stora belopp som försvaret kostat, styrdes om till diverse välfärdsgodis.

Den inledningsvis befogade neddragningen av militär kapacitet övergick till ett sorglöst brutalbantande mot anorektiska nivåer, som fortsatte i blint oförnuft även när omvärldsläget uppenbart slagit om. Varningar klingade ohörda.

För detta bär Alliansregeringen 2006-2014, och mest Moderaterna, ett tungt ansvar. Nu står vi där med ett fredsparadigm som har krossats av verkligheten.

Ryssland satsar till den ekonomiska bristningsgränsen på massiv upprustning, skramlar demonstrativt med kärnvapen, övar aggressivt sina trupper i vårt närområde, kränker våra och våra grannländers territorium, bedriver anfallskrig mot Ukraina och har ockuperat Krim.

Det sänder dramatiska signaler om vad den kriminella Putinregimen är kapabel till och villig att göra. Spänningsläget, som Ryssland helt och hållet själv oprovocerat drivit fram, liknar ett kokande preludium till något vi hoppats aldrig mer skulle inträffa i Europa.

Den nyss förklarade fördjupade nordiska försvarssamordningen är ett logiskt, nödvändigt och riktigt svar. Genom Danmark och Norge närmar vi oss Nato ytterligare ett steg, det höjer tröskel något och visar en gemensam beredskap att inte falla undan för Kremls maktspråk.

Men att reparera skadorna av Sveriges sedan åratal urholkade och tidigare förtalade försvarsbudget är svårare. Regerings- och oppositionspartierna försöker under galgen enas om ökade anslag. Risken är en risig kompromiss av typen för lite, för sent. Av statens budget på långt över 800 miljarder får försvaret idag 40.

Försvarsexperten Johan Wiktorin menar en rimlig förstärkning handlar om 10-30 miljarder årligen (Dagens Industri 10/4). I bästa fall kanske politikerna orkar skjuta till 4 miljarder.

Antag att vi vaknar upp med rysk militär på Gotland, del i en operation för ta kontroll över Östersjön och besätta Baltikum. Det är, tyvärr, inget otänkbart scenario. Vad är då mest värt?

Ograverade välfärdsambitioner i nuvarande skala? Eller vi skruvar ner dessa krav på det offentliga något och ger större budgetutrymme åt värnet av vårt lands integritet och självbestämmande?

”En fri nations självförsvar”, menade Ayn Rand på West Point, ”betyder försvaret av människans individuella rättigheter”. Det är vad allt i grunden handlar om. Tvingas vi leva i Putins dominerande skugga är din och min rättslöshet ett faktum.

Skammens organisation

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/3:Corren.

2014 var ett katastrofernas år. Våldsamma konflikter rasade, barbariet triumferade, miljontals civila människor drabbades av fruktansvärda grymheter. Det konstaterade Amnesty International förra veckan när man presenterade sin årsrapport om tillståndet för de mänskliga rättigheterna.

”Omvärldens svar på övergreppen från stater och beväpnade grupper har varit skamlig och ineffektiv”, menade Amnestys generalsekreterare Salil Shetty (DN 25/2), som riktade en glödande anklagelse mot FN för dess handlingsförlamning i Syrien, Irak, Gaza och Ukraina.

Därför vill Amnesty att de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet (USA, Storbritannien, Frankrike, Kina, Ryssland) avstår från sin vetorätt mot ingripande när det gäller grava folkrättsbrott. Ett sympatiskt krav. Tyvärr inte ett spån realistiskt.

Inga av säkerhetsrådets mäktiga elefanter skulle drömma om att klavbinda sin maktutövning genom att frivilligt rucka på vetovapnet. Vem tror exempelvis att Putin, i ett plötsligt anfall av passionerad humanitär omsorg, skulle sluta att plåga Ukraina och låta FN intervenera i syfte att återskapa fred och ordning?

Eller att han vore ädelmodig nog att offra Rysslands allians med Assadtyranniet (nyckeln till Kremls inflytande i Mellanöstern) för att hindra blodbadet i Syrien? Att släppa på vetot vore för stormakterna som att öppna en Pandoras ask. Rivalerna skulle ju få bestämmanderätt över den egna utrikes- och säkerhetspolitiken.

Det kommer aldrig att hända, varför FN är dömt att bli en impotent aktör i alla avgörande konflikter där motstridiga stormaktsintressen står på spel.

Dominerande stater som USA, Ryssland och Kina må vara i luven på varandra om mycket. Men är rörande ense om att FN heller inte ska ha någon kraftfull, självständig generalsekreterare i stil med Dag Hammarskjöld som kan rubba deras cirklar. Resultatet är dagens mjukryggade Ban Ki-moon, en grå diplomatnolla från Sydkorea liknad vid plattitydernas mr Chance.

Möjligen kunde det fungera bättre om FN byggde på en äkta värdegemenskap. Dock – vilket är FN:s kärnproblem – görs ingen skillnad på demokratier och diktaturer. I generalförsamlingen väger Nordkoreas röst lika tung som Norges. Av FN:s 193 medlemmar är bara 87 fullvärdiga demokratier (45 procent).

Repressiva regimer är alltså i majoritet, två av de mest notoriska busarna har veto i säkerhetsrådet. Vilket förtroende bör anständigt folk ha för en sådan organisation? Det är ungefär som om Black Cobra, Asir och Hells Angels samsats med partierna i Linköpings kommunfullmäktige och kunnat överpröva varenda beslut i kommunstyrelsen.

Ändå vurmar Sveriges S/MP-regering oerhört varmt för FN. Margot Wallström sa i sin utrikesdeklaration till riksdagen att ”FN:s roll för fred och säkerhet är helt central på global nivå”. Tror hon på det själv?

Tydligen, eftersom regeringens främsta utrikespolitiska mål är att få Sverige invalt som tillfällig medlem i säkerhetsrådet 2017-18. En anledning till Socialdemokraternas vånda över att bryta det famösa Saudiavtalet om krigsmaterialutbyte med en av de värsta människorättsbrottslingarna i världen, uppges vara att regeringen behöver Saudiarabiens stöd i säkerhetsrådskampanjen.

Vad säger det om FN? Vad säger det om kvaliteten på svensk utrikespolitik?

Det förrådda Ukraina

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/2:Corren.

I söndags var det ett år sedan det provästliga upproret i Ukraina tvingade landets korrupta, Kremlvänliga president Viktor Janukovytj att fly. Oppositionens seger i Kiev vägrade godtas av Vladimir Putin.

Att det ukrainska folket skulle få friheten att orientera sig mot EU kunde inte accepteras av den revanschistiska ryska grannen, som ville göra Ukraina till en vasallstat inom sin egen ”intressesfär”. Putin svar blev brutal militär aggression.

Krim annekterades och i östra Ukraina orkestrerades en blodig ”separatistrevolt”, understödd av ryska trupper med tunga vapen. Överenskommelsen i Minsk den 12 februari fick varken krutröken att skingras eller stakade ut något som ens hjälpligt kunde kallas en acceptabel konfliktlösning.

”Putin vann i allt. Avtalet ledde inte till någon vapenvila utan gav ryssarna möjlighet att förstärka sin offensiv mot Debaltseve, eftersom de ukrainska soldaterna fått order att inte skjuta annat än i självförsvar”, konstaterade nationalekonomen och östeuropaexperten Anders Åslund i SvD den 22/2.

Han anklagar Tysklands Merkel och Frankrikes Hollande för att med Minskavtalet ha sålt ut Ukraina på ett sätt som liknar ”München 1938 när Neville Chamberlain och Edouard Daladier gav Hitler Sudetenland”. Att ett europeiskt broderland prisgivits igen åt en stridslysten, respektlös och notorisk lögnaktig militaristisk stormaktsregim är ett skändligt svek av historiska dimensioner.

Minns bakgrunden. Efter Sovjetimperiets fall ärvde Ukraina en kärnvapenarsenal som var den tredje största i världen. Med Budapestmemorandumet 1994 gav Ukraina upp kärnvapnen mot att Ryssland, USA och Storbritannien garanterade den nyligen självständiga nationens säkerhet och territoriella integritet.

Dessa tre permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd lovade hjälp om Ukraina skulle utsättas för hot i framtiden. Samma år blev Ukraina medlem i Natos Partnerskap för fred. Ukraina även deltagit i mängder av fredsbevarande FN-operationer jorden runt.

Vad är allt detta värt idag; de säkerhetsstrukturer som Ukraina försäkrats om, inlemmats i och aktivt bistått? Skulle Ryssland tillåtas rasera rubbet är det mer än Ukrainas öde som står på spel.

Det är en signal om att den internationella säkerhetsordningen efter 1945 mest bara är fluff, skrift i vatten, att anarki och den starkes rätt råder. Fullvärdigt Natomedlemskap synes i Europa vara den enda kollektiva strukturen som garanterar skydd för enskilda nationer vid angrepp (vilket i och för sig återstår att se om Ryssland ger sig på det svårförsvarade Baltikum).

”EU måste tänka om illa kvickt. De EU-länder som kan bör leverera vapen till Ukraina och be USA att ta ledningen”, menar Anders Åslund. Problemet är att vapenleveranser inte räcker i dagsläget. Ska Ukraina ha en rimlig chans att hävda sig mot Rysslands övergrepp, krävs insatser av Natotrupper som sätter hårt mot hårt på marken.

Detta anses dock vara politiskt omöjligt. Risken av en upptrappning förskräcker. Men risken av att ryggradslöst förråda Ukraina till Putin kan bli än värre och omfattande i förlängningen.

Merkel och Hollande, liksom övriga demokratiska höjdare, har skäl att betänka vad Winston Churchill sa till Chamberlain efter München: ”Du hade att välja mellan krig och vanära. Du valde vanära och du kommer att få krig”.

Trängd regering om Saudiavtal

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/2:Corren.

Den rödgröna regeringen påstår sig vilja bedriva en feministisk utrikespolitik. Att Sverige då har ett militärt samarbetsavtal med den råbarkat kvinnofientliga diktaturen i Saudiarabien håller inte, menar riksdagsledamoten Hans Linde från det feministiskt socialistiska Vänsterpartiet.

Samma åsikt har Birgitta ”feminism-utan-socialism” Ohlsson i Folkpartiet utan folk. Inför riksdagens utrikesdebatt i förrgår skrev hon en debattartikel i Dagens Industri med kravet att Saudiavtalet måste sägas upp.

Att Sverige överhuvudtaget exporterar vapen till Saudiarabien, ett av de värsta tyrannierna i världen, är tveklöst anmärkningsvärt. Om inte regeringen avslutar samarbetet ger man ett genant prov på en feministisk utrikespolitik utan feminism. Men framför allt: utan moral.