Kategoriarkiv: Tyranni

Utan ansvar i Jemen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/9:

”Det lyckliga Arabien” kallades Jemen en gång i tiden. Idag är det helvetet på jorden, skådeplats för världens just nu värsta humanitära katastrof.

Jemen är sedan flera år sönderslitet av ett brutalt, cyniskt och komplext krig som i grunden är uttryck för en regional maktkamp mellan de bägge intervenerade ärkerivalerna Iran och Saudiarabien.

Hittills beräknas kriget skördat omkring 60 000 dödsoffer. Över 20 miljoner av Jemens knappt 30 miljoner invånare är i desperat behov av humanitär hjälp för att klara livhanken.

Det råder skriande brist på mat, rent vatten, mediciner och bränsle. Hot om utbredd svält är överhängande, sjukdomar som kolera och difteri sprider sig.

Kriget bedrivs fullständigt hänsynslöst med upprepade attacker mot civila mål, bland annat bombas sjukhus, ambulanser och bostäder. FN:s krigsbrottsutredare konstaterade i en väldokumenterad rapport förra veckan att de stridande partnerna gjort sig skyldiga till horribla övergrepp i form av mord, tortyr och sexuellt våld.

Sverige har i sammanhanget spelat en märklig tvetydig roll. Regeringen har dels försökt bidra till att stoppa kriget genom att låta vårt land stå värd för FN:s fredssamtal.

Men har samtidigt vänt bort blicken från den svenska vapenexporten som bidragit till att hålla Jemenkriget igång. När SVT i december förra året konfronterade utrikesminister Margot Wallström och justitieminister Morgan Johansson i frågan, var ingen av dem pigga på att alls tala om saken.

Den moraliska stormakten – som Sverige sedan gammalt gärna vill framställa sig som – har uppenbarligen sina mörka fläckar.

Nu riktar Amnesty International svidande kritik mot en rad ledande företag inom den internationella vapenindustrin. De gör inte tillräckligt för att hindra att deras produkter används i kränkningar av mänskliga rättigheter, menar Amnesty.

Ett av företagen på de anklagades bänk är Saab, som levererat militärt materiel till Saudiarabien och dess i Jemen allierade krigsförbrytare Förenade Arabemiraten. Att radarsystem från Saab använts i Jemenkriget är tyvärr ett obestridligt faktum.

Men Saabs kommunikationsdirektör Sebastian Carlsson tvår likt Pontius Pilatus sina händer.

Staten har ju gett tillstånd för vapenexporten. Staten är bättre på att göra bedömningar kring mänskliga rättigheter. Att kräva att ett enskilt företag som Saab skulle kunna bygga upp en egen analyskapacitet på detta område är ”inte realistiskt”, hävdar han (SVT 9/9).

Men andra ord ska vi alltså tro att en avancerad, högteknologisk försvarskoncern som Saab är oförmöget att själva förstå vad som händer i Jemen, till skillnad från vilken hyfsat informerad nyhetskonsument som helst.

Har bara staten gett grönt ljus är det fritt fram att sälja militära produkter till kriminella förtryckarregimer med gedigna krigs- och människorättsbrott på meritlistan.

Flykten från det egna ansvaret är i Saabs fall ovärdigt och minst sagt beklämmande. Att regering och riksdag skamligt ser genom fingrarna med hanteringen kan omöjligen tas som en godtagbar ursäkt.

Ofriheten begär förtroende

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/8:

Det har gått trettio år sedan Berlinmurens fall och frihetens triumf över tyranniet. Men nu har den liberala ideologin ”tjänat ut” och blivit ”obsolet eftersom den kommit i konflikt med den överväldigande befolkningsmajoritetens intressen”, enligt vad Vladimir Putin deklarerade i den brittiska tidningen Financial Times i slutet av juni.

Vanligt folk har fått nog av migration, gränsöverskridande rörlighet och mångkultur som det gamla västerländska etablissemanget står för. Reaktionen har manifesterat sig i tidstypiska fenomen som Brexit och Storbritanniens Boris Johnson, USA:s Donald Trump, Ungerns Viktor Orbán, Italiens Matteo Salvini.

”Liberaler kan helt enkelt inte längre diktera någonting för någon som de har försökt göra under de senaste decennierna”, hävdade Rysslands härskare – han som själv genom sin armé av nättroll och påverkansagenter livligt underblåst de inskränkta vulgärnationalistiska populiströrelsernas framfart i Europa och Amerika.

Den liberala demokratin är dekadent och slapp, dess verklighetsfrånvända styrande elit förnumstigt mästrande sina alltmer alienerade medborgare som bara ser kaos omkring sig och längtar efter en stadig hand vid statsrodret, fasta normer och traditionella värden. Det är budskapet, det är bilden, som Putin och hans likasinnade vill trumma in. Och inte utan oroväckande resultat, det måste medges.

Liberalismen må vara trängd för närvarande, men det har den varit förr och ger historien någon fingervisning om framtiden är det knappast i de auktoritära alternativens favör.

Det öppna demokratiska samhället är överlägset på att skapa och sprida välstånd, korrigera misstag och övervinna svårigheter. Liberalismens ideal om frihet och jämlikhet svarar på ett oöverträffat sätt mot individens behov av värde och värdighet.

Vad har förtryckarregimerna att erbjuda i jämförelse annat än sitt syrefattigt kvävande klimat, sina krav på kollektiv underkastelse, sin rättslöshet, enfaldiga personkult, statliga lögnpropaganda, korruption och maktfullkomlighet! I Moskva demonstrerar tusentals ryssar mot Putins tjugoåriga maffiavälde. I Hongkong flammar massprotesterna mot Pekingdiktaturens hårdnande grepp.

Orden i författaren, poeten och filosofen Lars Gustafssons stridsskrift För liberalismen (1980) har knappast förlorat i aktualitet:

”Ända sedan Upplysningstidens filosofer, ända sedan trumpetsignalen i Beethovens Leonoraouvertyrer har liberalismen velat ha ett bestämt slags människa. Hurudan? Enkelt uttryckt: en som växer. Utvecklar sina latenta möjligheter. Som är i stånd att erbjuda omvärlden överraskningar. Liberalismen vill alltså inte frihet i allmänhet, den vill ha en frihet som alltid kommer att te sig utmanande, frihet att växa”.

En idé mogen för dödförklaring? Fan tro´t!

Frihet här, blodbad där

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/6:

Sommaren 1989 inträffade det otroliga: järnridån började rämna. Vid gränsen mellan Ungern och Österrike klipptes taggtråden bort. Det var helt fantastiskt att se. Tiotusentals människor strömmade över till friheten i väst och luften gick ur tyranniets uppblåsta knektar.

Några månader senare föll Berlinmuren. Det fyra decennier långa kommunistiska förtrycket i Öst- och Centraleuropa var äntligen bortsopat, Sovjetunionen upplöstes, kalla kriget avslutades. En ny, förhoppningsfull epok inleddes – i vår del av världen.

På andra sidan jorden tog utvecklingen samma sommar en annan, fasansfull vändning. ”Minst 10 000 civila uppskattas vara döda”, skriver den brittiske Pekingambassadören Alan Donald i ett diplomattelegram dagen efter massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni.

Under våren hade omkring 50 000 studenter samlats på torget i protest mot det allsmäktiga kommunistpartiets korrupta vanstyre. Studenterna kräver demokratiska rättigheter och reser en tio meter hög staty med drag av den amerikanska frihetsgudinnan. Massdemonstrationerna sprider sig till flera andra kinesiska städer.

Ett tag verkar faktiskt diktaturen vara på fallrepet. I kommunistpartiets översta maktskikt vaklar man över hur situationen ska hanteras. Generalsekretaren Zhao Ziyang träder fram lik en kinesisk Gorbatjov och förklarar att han vill gå studenterna till mötes. Det är ett ögonblick när historien står och väger.

Men motsatt Europa blir utgången barbariets triumf. Kinas verkliga ledare är fortfarande den åldrade Deng Xiaoping. Som Maos efterträdare förde han landet ur kulturrevolutionens mörker och sjösatte de kapitalistiska reformer som gav Kina ett makalöst ekonomiskt uppsving på 80-talet.

I väst trodde många bedömare att den ökade handeln och det stigande välståndet närmast automatiskt skulle leda till att kommunistväldet tappade greppet. Med marknadsekonomins frigörande kraft var en liberalisering av det kinesiska samhället bara en tidsfråga. Studentupproret 1989 tycktes komma som en bekräftelse på den tesen – som vi nu vet var naiv.

Deng Xiaoping hade ingen tanke på att ge upp Kinas säregna modell av kommunisttyranni och statskapitalism i oskön förening. Det avgör saken. Zhao Ziyang sparkas, militären beordras att utan pardon rensa Himmelska fridens torg på demonstranter.

Alan Donald rapporterar hem i sitt telegram, som först 2017 offentliggjordes, om fruktansvärda scener. Soldater öppnar skoningslöst eld mot folkmassan, pansarvagnar rullar in över torget, kör fram och tillbaka över högar av krossade människokroppar, likresterna spolas ner i avloppsbrunnar. ”Fyra skadade kvinnliga studenter bad för sina liv, men dödades med bajonetter”.

På detta arv vilar dagens regim.

”De senaste trettio åren har visat att Kina har ändrats mycket. Tack vare regeringen kan Kina nu njuta av stabilitet och utveckling” sa den kinesiske generalen och försvarsministern Wei Fenge när han nyligen vid en presskonferens i Singapore avtvingades en kommentar om massakern (som annars är tabu att nämna i Kina).

Ja, det som ändrats är att förtrycket är hårdare, övervakningen är finmaskigare och indoktrineringen är värre än 1989. Det är innebörden av den stabilitet som blivit 1,4 miljarder människors dystra lott att njuta i världens folkrikaste nation, styrd av en kriminell, despotisk regering med globala maktambitioner.

Kriget mot vår frihet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/5:

Inga stormakter har fört direkta krig mot varandra sedan 1945. Det är historiskt remarkabelt. Men krig kan ju utkämpas på andra sätt än med kulor och krut.

Fram till Berlinmurens fall 1989 bedrev Sovjetunionen omfattande påverkansoperationer i det långsiktiga syftet att bryta ner de västliga demokratiernas motståndskraft inifrån.

Särskilt eftertraktade måltavlor var liberaler och allmänt vänstersinnade människor som engagerade sig i fredsrörelser, krävde nedrustning, upprördes av USA:s krig i Vietnam och Israels behandling av palestinierna efter sexdagarskriget 1967.

Denna i sig helt legitima aktivism försökte Moskva – inte utan framgång – infiltrera, utnyttja och radikalisera. Man ville få opinionen att ensidigt fokusera på tillbakadragandet av Natos kärnvapen (vilket skulle lämna Västeuropa öppet för sovjetisk nukleär utpressning) och urholka stödet för det etablerade demokratiska systemet genom att underblåsa en subversivt frätande anda av antiamerikanism, antisionism och antikapitalism.

I Kreml sitter idag andra herrar. Men den ryska propaganda-apparatens ideologiska krigföring har inte upphört. Under Putinregimen har den snarare blivit än skickligare, avancerad och mer intensivt verksam.

Numera är främst inom de växande högerpopulistiska rörelserna i väst som ryssarna söker vinna sina medlöpande nyttiga idioter och nätets sociala medier är deras tacksammaste slagfält.

Fingeravtrycken från Moskvas digitala trollarmé har konstaterats på desinformationskampanjer inför rader av politiska val de senaste åren, som det amerikanska presidentvalet och Brexitomröstningen i Storbritannien 2016. Andra exempel är valen i Frankrike och Tyskland 2017, och valet i Italien 2018.

Aktuell i skottgluggen står det stundade valet till Europaparlamentet, där EU-kritiska populistpartier likt det italienska högerextrema och Putinvänliga Lega väntas kamma hem en storslam.

Kremls strävan är att permanent försvaga den liberala demokratin, öka polariseringen och misstron, så förgiftande split i själva det västerländska psyket. Allt som byggts upp sedan andra världskriget – EU, Nato, Pax Americana – är Rysslands strategiska mål att rasera.

I grunden är det ett krig mot villkoren för vår frihet.

Att blunda för folkmord

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/4:

”Sjukhusets väggar var täckta av blod och döda kroppar låg vid sidan av vägen. Det var ingen som skrek längre. Det var bara tyst. Jag tror aldrig vi känt oss så chockade, aldrig känt oss så maktlösa, aldrig förlorat så många kollegor. Det satte djupa spår i oss som var där”.

Så berättar en medarbetare från Läkare utan gränser på organisationens hemsida med anledning av 25-årsminnet av folkmordet i Rwanda. ”Aldrig mer”, brukar det högtidligt lovas när offren för nazisternas dödsfabriker under andra världskriget hedras.

Vilken garanti är det löftet mot nya utbrott av barbariskt massmördande? Det visade sig i början av april 1994. Inte särskilt länge sedan.

Hittar ni Rwanda på kartan? Det är ett centralafrikanskt land, stort som Wales ungefär och tidigare en belgisk (ursprungligen tysk) koloni. Huvudsakligen bebos det av två folkgrupper, hutuer och tutsier. Bägge har samma språk, kultur och religion. Traditionellt har tutsierna varit den styrande klassen.

Efter självständigheten 1962 grep dock hutuerna makten och införde ett totalitärt apartheidsystem, där tutsierna systematiskt diskriminerades – precis som de svarta i boernationalisternas Sydafrika, men långt mindre uppmärksammat.

Under årens lopp flydde alltfler tutsier förtrycket. De bildade en motståndsrörelse i exil kallad Rwandiska patriotiska fronten (RPF), som 1990 invaderade landet i syfte att störta den sittande huturegimen.

Inbördeskriget var ett faktum, men parallellt med striderna organiserade hutuextremisterna ett fullskaligt blodbad på civila tutsier. Varningar och tydliga indikationer på att ett folkmord var nära förestående ignorerades av världssamfundet.

På kort tid blev lilla Rwanda Afrikas tredje största vapenimportör. Den statskontrollerade radion uppmuntrade helt öppet till utrotning av alla tutsier, som utmålades i termer av parasiter och kackerlackor.

Under tre månader våren 1994 hackades uppåt en miljon människor ihjäl under bestialiska former. Män, kvinnor, barn – ingen skonades. Mördandet leddes av regimens dödspatruller och några försök att dölja massakrerna skedde inte. Tvärtom. Hutubefolkningen gjordes delaktig i slakten i en utsträckning som förmodligen saknar historiskt motstycke.

Länderna i FN:s säkerhetsråd mottog utförliga rapporter och vittnesmål, men tvådde sina händer. Ingen ville använda termen ”folkmord”, eftersom man då enligt 1948 års FN-konvention blev tvungen att ingripa. Istället talades det beklagande om ”stamstrider”. USA hade bränt fingrarna i en misslyckad humanitär intervention i Somalia 1993.

President Clinton skydde ett nytt afrikanskt äventyr där inga ”amerikanska intressen” stod på spel. Frankrike vägrade också agera. Men av motsatt skäl. Rwanda tillhör den franska intressesfären i Afrika och för att motverka anglosaxiskt inflytande utifrån hade fransmännen sedan 70-talet backat upp hutudiktaturen militärt och ekonomiskt.

Resten av världen var lika passiv inför den pågående katastrofen. Blodbadet i Rwanda upphörde först när RPF i juli 1994 gick segrande ur inbördeskriget och hutuextremisterna drevs iväg från makten.

Informationen om massmördandet fanns hela tiden. Läkare utan gränser som var i händelsernas centrum vädjade desperat om militära insatser för att stoppa grymheterna. Omvärlden vände bort blicken.

Aldrig mer? Det är den gnagande frågan.

Fredspriset till Trump?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/2:

I början av det olycksaliga året 1939 mottog den norska Nobelkommittén en häpnadsväckande nominering. ”Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse”.

Vem var dårfinken som kunde föreslå en sådan vansinnig kandidat? Det var Erik Brandt, socialdemokratisk ledamot av Sveriges riksdag.

Hans motivering var Hitlers accepterande av Münchenöverenskommelsen i september 1938, då Storbritannien och Frankrike offrade Tjeckoslovakien åt Nazityskland.

”Av sin glödande fredskärlek, tidigare bäst dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf – näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk – och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt”.

I vår egen tid har det ofta förekommit att SD-anhängare hängt ut Brandt som bevis på att även Socialdemokraterna har ett mörkt och nazianstruket förflutet att göra upp med.

Men Erik Brandt var ingen nazisympatisör, utan raka motsatsen. Hans nominering av Hitler dryper av frätande ironi och återhållen vrede, och är – vilket uttryckligen framgår om man läser hela texten – riktad mot ett antal av Brandts riksdagskollegor som komplett omdömeslöst föreslagit Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain till fredspriset.

Det var Chamberlain som stod arkitekt till det skändliga avtalet i München som han naivt trodde skulle rädda freden i Europa, bara Hitler fick glufsa i sig territorium tillhörande den demokratiska tjeckoslovakiska nationen.

Nu, 80 år senare, når mig beskedet att USA:s president Donald Trump på fullt allvar har föreslagits till Nobels fredspris. Bakom nomineringen står Japans premiärminister Shinzo Abe, enligt vad Trump själv nyligen skröt om vid en pressträff i Vita huset. Även två ledamöter av den norska riksdagen, bägge från det högernationalistiska Fremskrittspartiet, har förordat Trump som värdig mottagare av utmärkelsen.

Anledningen? Toppmötet i Singapore förra året, då Trump förmådde kommunisttyranniet Nordkorea att förvandla sitt militaristiska skräckvälde till ”en fredens vagga utan kärnvapen”.

Om den klarsynte ironikern Erik Brandt fortfarande vore bland oss antar jag att han skulle svara med att rekommendera Nobelkommittén att belöna Kim Jong-Un, den nordkoreanske diktatorn. Det hade suttit fint som en sarkastisk markering inför det nya toppmöte som ska hållas mellan Trump och Kim i Vietnam nästa vecka.

Av en färsk FN-rapport kan nämligen konstateras att den narcissistiske mästerförhandlaren Donald Trump är lika grundlurad som den blåögde Chamberlain blev i München. Vad är resultatet av Trumps försäkran att Nordkorea inte längre är ett säkerhetshot?

Denna skurkstats kärnvapenprogram är inte bara intakt, det skyddas också mycket bättre. FN:s utredare har ”funnit bevis för en bestående trend att skingra och sprida platser för montering, lagring och testanläggningar”.

Samtidigt fortsätter Nordkorea att i maskopi med Kina och Ryssland bryta mot säkerhetsrådets sanktioner genom massiv insmuggling av olja, bensin och kol. Situationen har knappast blivit mindre oroande av att USA:s president spelar rollen som Kim Jong-Uns nyttiga idiot.

Vårt behov av Ahlmark

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/11:

I 90-talets början gav tankesmedjan Timbro ut två böcker som tillhör decenniets viktigaste i försvaret av demokratins och humanismens ideal. Den ena var Tyranniet begär förtroende, en samling texter av DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten.

Få andra publicister har med sådan klarhet analyserat 1900-talets eländigaste tankegods: nazismen, fascismen, kommunismen, rasismen, det koloniala förtrycket. För urvalet svarade Per Ahlmark, som strax därpå utkom med en egen bok i Tingstens liberala fotspår: Vänstern och tyranniet – det galna kvartsseklet.

Skriften var en glödande uppgörelse med svenska politiker och intellektuella som förtrollades av den marxistiska 68-vågens löften och föll på knä inför blodbesudlade potentater som Mao, Pol Pot och Castro, hängav sig åt antiamerikanism och antisionism, trampade det västerländska civilisatoriska arvet efter upplysningen och Aten, Rom och Jerusalem i smutsen.

Böckerna startade en intensiv, katharsisk idédebatt kring diktatur, massmord och medlöperi. Mycket glädjande är att Timbro nu åter tillgängliggjort Vänstern och tyranniet i tryck. Det är ett enastående historiskt dokument i frihetens tjänst som bär på avgörande, fortfarande brännande relevanta lärdomar.

Per Ahlmark gick bort i somras, men i boken lever hans uppfordrande röst kvar. Låt dig aldrig svepas med av tidsandans falska profeter, lita på din egen synskärpa och inre kompass, stå det onda emot!

Det är läxan han kräver av oss genom att varnande åskådliggöra hur tongivande delar av den gamla etablissemangsvänstern okritiskt och villigt lät sig lockas till den kollektiva förnedringens ideologiberusade träskvandring.

Ahlmark höll alltid ryggen rak och lansen skarp. Precis som Tingsten, hans mentor, var Ahlmark ett inspirerande exempel på att det också fanns ett annat Sverige.

Ett Sverige som vägrade anpassa sig till populära modeåsikter och tillfälliga politiskt korrekta dogmer, som icke hukade när det blåste snålt för humanistiska värden, som bestod av människor oförmögna se sig själva i spegeln om de tvingades kompromissa med sin anständighet och moraliska resning.

Detta oumbärliga Sverige behöver vi än. Som den tidigare FP-profilen Birgitta Ohlsson skriver i förordet till den nya pocketupplagan av Vänstern och tyranniet:

”Det görs knappt politiker som Per Ahlmark längre. De ideologiska årorna som outtröttligt, orädda och omistligt paddlar på, ofta före sin egen tid och även när det stormar som mest. Konsekventa ‘ur-och-skur-demokrater’ – den tid vi lever i nu är mer beroende av dem på mycket länge”.

Isolera Saudiarabien!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/10:

För tre veckor sedan klev den landsflyktige saudiske journalisten Jamal Khashoggi in på Saudiarabiens konsulat i Istanbul och kom aldrig ut igen. Det mesta tyder på att han lurats i en fälla och brutalt mördats av en utsänd dödspatrull.

Den saudiska regimen, som Jamal Khashoggi kritiskt gisslade i bland annat amerikanska Washington Post, har efter hårt tryck tagit tillbaka den inledande lögnen om sin snövita oskuld i fallet. Nu heter det officiellt från Riyadh att Khashoggis död var resultatet av en beklaglig olyckshändelse.

Den bortförklaringen är inget som Turkiets president Erdogan köper. Han hävdar att det finns klara bevis för en noga planerad mordkomplott. ”Vår förväntning är att alla ansvariga, från högsta till lägsta nivå, ska bli ställda inför rätta och få det straff de förtjänar”, dundrande han inför sitt parlament under tisdagen.

Erdogan är förvisso ingen vän av det fria ordet. Han har själv fängslat turkiska journalister och författare på löpande band. Men Jamal Khashoggis öde har förfärat en hel värld. Att huset Saud inte ens backat för att mörda dissidenter på andra länders territorium blev för mycket även för en despot som Erdogan.

Dock inte – typiskt nog – för USA:s president Donald Trump, vars oförbätterliga reflexer är att värna relationerna med Saudiarabien i vått som torrt. Det handlar inte bara landets enorma oljereserver.

Dels utgör Saudiarabien en strategiskt viktig motvikt till Irans imperialistiska ambitioner i Mellanöstern, dels står feta amerikanska vapenkontrakt för många miljarder dollar på spel. Några sanktioner vill därför Trump inte veta av. Denna flathet är naturligvis en skam.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel är av annat virke. Hon har fryst vapenförsäljningen till saudierna. Det borde också Sverige göra. Det hör inte till vanligheterna att denna ledarsida instämmer med Vänsterpartiet.

Men Jonas Sjöstedts förslag om att EU ska sätta Saudiarabien under ett samlat vapenembargo är helt rätt. Och det får gärna bli permanent så länge huset Sauds kriminella regim består.

Deras medeltida skurkstyre med spöstraff, offentliga halshuggningar och könsapartheid har gjort landet till en av de absolut värsta diktaturerna som fortfarande existerar. Därtill är regimen en ivrig exportör av den fundamentalistiska statsreligionen wahhabismen, som indoktrinerar till islamistiskt förtryck, våld och terror.

Mordet på Jamal Khashoggi måste vara droppen. Isolera detta vidriga tyranni.

Mugabe, Krokodilen och Sveriges moraliska skuld

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/7:

Gukurahundi. På shonaspråket i Zimbabwe betyder det ”regnet som sköljer bort skräpet”. Detta ödesdigra terrorns blodiga regn började falla kort efter att den tidigare brittiska kolonin blivit självständig 1980. ”Skräpet” var minoritetsgruppen ndebelefolket i provinsen Matabeleland, där ett starkt stöd fanns för Joshua Nkomo – en rival till landets nya ledare Robert Mugabe om makten.

Mugabe ville inte ha några rivaler. Han tålde ingen opposition som kunde hota hans ställning och hans mål att göra Zimbabwe till en marxistisk enpartistat. Men på den internationella scenen predikade Mugabe försoning, humanitet, rättvisa. Hans progressiva vidsynhet imponerade på omvärlden.

Vid ett bejublat statsbesök i Stockholm hösten 1981 lät han förstå att Sverige var Zimbabwes förebild i utvecklingshänseende. Gukurahundi blev verkligheten bakom orden, det som oåterkalleligen satte Zimbabwe på kurs mot mörkrets hjärta.

Mellan januari 1983 och december 1987 slaktade den ökända Femte brigaden omkring 20 000 människor i Matabeleland. Ndebelefolket utsattes för en statligt regisserad våldsorgie vars grymma skändligheter utan överdrift stod i paritet med nazistiska SS’ barbari.

Mugabe var ingen Nelson Mandela. Snarare en överste Kurtz. Dock dröjde det skandalöst länge innan världen – och Sverige! – behagade ta notis. Allt mer paranoid och maktgalen drev Mugabe och hans hantlangare i partiet Zanu-PF landet över stupet till avgrunden. Av det en gång resursrika Zimbabwe, kallat Afrikas kornbod för sitt högproduktiva jordbruk på kontinentens mest bördiga marker, återstår bara utplundrande ruiner.

Den åldrade Mugabe avsattes i en militär palatskupp förra året, då hans tidigare nära och lojale kumpan Emmerson ”Krokodilen” Mnangagwa tillskansade sig presidentposten. På 80-talet var han säkerhetsminister och chef för underrättelsetjänsten CIO, i högsta grad misstänkt som delansvarig för Gukurahundi, den etniska rensningen som förblivit ett öppet sår i nationens plågade medvetande.

I måndagens val, då Zimbabwes folk äntligen slapp Mugabes namn på röstsedeln, kandiderade Mnangagwa mot oppositionspartiet MDC:s Nelson Chamisa. I skrivande stund är resultatet ovisst. Någon frihetlig, ljusare framtid är svår att se om den djupt komprometterade ”Krokodilen” lyckas ta sig själv och Zanu-PF:s gamla vanstyrande, våldsfixerade, genomkorrumperade etablissemang segrande ur striden.

Märk väl, det är också denna regim som Sverige genom alla Mugabes förskräckliga 37 år vid makten understött med bistånd. I reportageboken Diktatorns blick (2018) beräknar Zimbabwekännaren Stig Holmqvist den totala summan till minst 10 miljarder kronor av svenska skattebetalarnas pengar.

Så sent som 2016 beslutade Sverige att höja biståndsbudgeten till Zimbabwe från 200 till 300 miljoner kronor. Många andra länder skar ner på biståndet eller avslutade det helt. Det ansågs inte längre meningsfullt att ge pengar till aldrig så behjärtansvärda projekt. Det kleptokratiska tyranniets samvetslösa representanter försnillade ändå allt.

Men Sverige, genom UD och Sida, fortsatte envist och överdrivet idealistiskt att skänka biståndsmedel. Fast är det att förvåna, när inte ens Gukurahundi fick vårt land på andra tankar?

Den viktigaste valfrågan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/6:

Pax Romana upphörde. Pax Britannica upphörde. Varför skulle då Pax Americana vara för evigt? ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”, förkunnade Karl Marx. Hur rätt hade han inte!

Sedan 1945 har USA varit garanten för den liberala erans världsordning av relativ fred, demokrati och frihandel. Men Donald Trump vill uppenbarligen skriva Pax Americanas sista kapitel i historieböckerna. Toppmötet i Singapore där Trump reservationslöst omfamnade Nordkoreas diktator Kim Jong-Un, en av de grövsta människorättsbrottslingarna i vår tid, är en klar varningssignal.

I utbyte mot det lövtunna löftet att den stalinistiska terrorregimen ska arbeta för att avskaffa sin kärnvapenarsenal, släpper nu USA på garden i Asien. De gemensamma militärövningarna med Sydkorea ställs in. En triumf för Kim Jong-Un.

Men en ännu större seger för Kina som målmedvetet strävar mot dominans i regionen och att få bort det amerikanska inflytandet. Fria, utsatta nationer som Japan, Taiwan och icke minst Sydkorea har anledning till oro över vad den fortsatta utvecklingen kommer att innebära.

Går USA:s beskydd längre att lita på som den fasta grundvalen i säkerhetspolitiken? Samma fråga måste Europas demokratier ställa sig.

Trump siktar på att överträffa Singaporeshowen med att krama om Vladmir Putin på tu man hand och tina upp de amerikansk-ryska relationerna. Den föreställningen, vilken antagligen går av stapeln redan i sommar, har Ryssland alla skäl att se fram emot och vi andra frukta. USA:s demokratiska allierade tål Trump lika illa som han gillar ”starka ledare” i tyranniklubben, särskilt Putin är ju en gammal beundrad favorit.

Kremls härskare kan därför sannolikt räkna med att göra en riktigt bra affär med Donald Trump på andra sidan förhandlingsbordet. Av manuset från Singaporemötet att döma, är Trump nöjd bara han får kråma sig i mediernas strålkastarljus och vifta med en bit papper där hans kära kompis till motpart intygat sina goda avsikter. Chamberlain i München har fått en rival.

Invandring, sjukvård, lag och ordning ligger i topp bland de valfrågor som svenska väljare prioriterar som viktigast. Med kursen som det trumpifierade USA slagit in på borde det vara upprustningen av vårt nationella försvar.