TV nobbar tennisen

Resultattavlan på Roland Garros i Paris förkunnar 6-3, 6-4,6-4. Sven Davidson från Borås har precis krossat amerikanen Herbie Flam i tre raka set och blivit den första svensken någonsin som vunnit en Grand Slam-final i singel.

Det är ett av den svenska idrottshistoriens största ögonblick. Lagom till det stundande 50-årsjubileumet av segern har Davidson också blivit invald i ”The International Tennis Hall of Fame” tillsammans med bland andra Pete Sampras.

Men när det begav sig väckte Davidsons prestation knappt ens ett höjt ögonbryn här hemma. Kontrasten till hysterin när Björn Borg upprepade bedriften i Paris sjutton år senare är slående. Varför denna skillnad i uppmärksamhet? I boken Århundradets svenska stjärnor (1999) ger Davidson själv svaret: TV.

Inga TV-kameror fanns på plats 1957. Men på 70-talet kunde svenskarna följa Borgs triumfer i sina egna vardagsrum. SVT medverkade aktivt till att göra tennisen till en bred folksport, vilket i sin tur säkrade generationsskiftet på 80-talet med Wilander och Edberg i spetsen.

Numera är dock tennismatcher en sällsynt företeelse i rutan. Det bidrar näppeligen till att råda bot på den vissnade återväxten. Hur många ungar lockas i dag att nöta bollar mot garagedörren?

Som SvD:s tennisreporter Jonas Arnesen nyligen konstaterade: ”Sedan ett antal år låtsas cheferna i TV-huset på Gärdet knappt om sporten. Däremot låtsas man vara ett public service-företag”.

(Borås Tidning 2007-01-29)

När dumburken fick färg

Älskade dumburk heter ett flamsigt program i SVT 1 som skall försöka informera oss om övergången till digital-TV. Andra delen sänds i kväll kl 20.30. Jag genomled den första delen förra veckan, utan att bli mycket klokare.

Däremot är det uppenbart att många ute i stugorna är upprörda över att staten tvingar dem att införskaffa en konstig digital-TV-mackapär om de vill fortsätta att se Arne Weise och Anders Lundin i rutan.

Å andra sidan gnälldes det också vid det förra stora teknikskiftet 1970, då regeringen påtvingade oss färg-TV. Kulturjournalisten Ludvig Rasmusson skrev ett upprop till TV-ledningen:

Det var en dumhet att införa färg-TV i Sverige. Men nu när dumheten är gjord tycker jag att ni ska införa föjande tre begränsningar i TV.
1. Sänd aldrig långfilmer i färg!
2. Sänd aldrig program där färgen har avgörande betydelse!
3. Och framför allt – sänd inga barnprogram i färg!

Men Olof Palme försvarade beslutet:

Den som vill skaffa sig en så pass dyr kapitalvara som en färg-TV-mottagare måste i allmänhet avstå från något annat. Jag tror att för de allra flesta kommer det att gälla en utlandssemester. Vi får alltså dessa pengar kvar i landet.

Vad skulle Palme sagt i dag? Köp en digitalmottagare av halvstatliga Boxer, så tillfaller åtminstone hälften av pengarna Pär Nuder. (Om det nu är någon tröst…)

Christian Dahlgren

(Borås Tidning 2005-08-25)

Kennedymordet är ingen gåta

I morgon är det precis fyrtio år sedan de ödesdigra skotten på Dealey Plaza i Dallas. USA:s yngste president någonsin, John F Kennedy, rycktes bort mitt i sin gärning.

Vid varje större märkesdag av denna traumatiska händelse är det mediala pådraget omfattande, såväl i USA som i Sverige.

Världen tycks aldrig få nog av denne Kennedy. JFK är som död långt större än han var i livet. För evigt frusen i tiden som en ung och attraktiv gestalt, bärande på storslagna löften han aldrig fick möjlighet att infria, har JFK blivit en av USA:s främsta populärkulturella ikoner.

En politikens motsvarighet till mytomspunna underhållningshjältar som Elvis Presley, Jim Morrison och James Dean. Det är svårt att tänka sig JFK som en 86-årig pensionär, men det är faktiskt vad han skulle varit idag – om inte Lee Harvey Oswald trätt in på scenen.

Var det verkligen den förvirrade vänsterradikalen Oswald som sköt?

I allmänhetens medvetande lever fortfarande myten om Den Stora Konspirationen. Sju av tio amerikaner vägrar tro att en obetydlig nolla som Oswald kan ha varit ensam gärningsman till detta fasansfulla dåd, som skakade en hel värld och brutalt ändrade historiens förlopp.

Väsentligt större makter måste ha varit inblandade när sådant händer, välorganiserade krafter som verkar i det fördolda, mäktiga skuggfigurer med dunkla motiv som inte skyr de mest skrupelfria medel i sin besatthet att kontrollera och manipulera samhället.

Kennedymordet har givit upphov till en veritabel industri av skepparhistorier, som har gjort otaliga charlataner förmögna på människors benägenhet att låta sig förföras.

Och SVT kan i lördagens stora temakväll om Kennedy inte låta bli att spinna vidare på sagoberättandet.

I programinformationen på SVT:s hemsida påstås att ”mordet är ännu inte uppklarat” och att detta är ”förra århundradets största mordgåta”. Man utlovar att servera diverse kittlande konspirationsteorier som ”närts – och stärkts” under de fyrtio år som gått.

Stilenligt avslutar SVT kvällen med Oliver Stones – milt uttryckt – kontroversiella spelfilm JFK, som 1991 lurade miljoner biobesökare ut i historierevisionismens träskmarker.

Om det skall vara public service att sända skrock, vidskepelse och förfalskning av det förflutna, finns det inte längre anledning för redan hårt beskattade medborgare att försörja statstelevisionen med licenspengar.

Ty i verkligheten finns inga som helst bevis som pekar på att någon annan än Lee Harvey Oswald (och bara han) höll i geväret den 22 november 1963. Varken CIA, KGB, maffian, Fidel Castro, Pentagon eller några gröna gubbar från Mars var inblandade. Sorry.

Den oförtjänt smutskastade Warrenkommissionen, tillsatt av JFK:s efterträdare Lyndon Johnson (som bland ledamöterna inkluderade den kommande presidenten Gerald Ford), slog fast sanningen redan i september 1964.

Det är bortom all diskussion: Oswald var mördaren.

Den som ändå tvivlar, kan varmt rekommenderas Gerald Posners standardverk Case Closed. Lee Harvey Oswald and the Assassination of JFK (Random House 1993), vilken med föredömlig pedagogisk grundlighet rätar ut alla frågetecken som inte minst mytomanen Oliver Stone satt i huvudet på hederligt folk.

Om SVT hade tagit sitt uppdrag på allvar, kunde man istället för att elda på konspirationsbrasan exempelvis vänt sig till den amerikanska TV-kanalen ABC.

Denna har inför 40-årsdagen av mordet gjort en två timmar lång ambitiös dokumentär, The Kennedy Assassination – Beyond Conspiracy, där omständigheterna kring JFK:s död klarläggs i detalj.

Man har tagit hjälp av den prisbelönte animatören Dale Myers. Denne har med toppmodern teknik under flera år arbetat fram en tredimensionell, datorgenererad rekonstruktion av det kritiska händelseförloppet.

Den bygger på snart sagt allt relevant material som går att uppbringa – stadskartor, byggnadsritningar, alla upptänkliga mått och vinklar, filmsekvenser på mordet, över 500 fotografier, obduktions- och kriminaltekniska protokoll. Resultatet har utvärderats av oberoende rättsmedicinare och mordundersökningsexperter.

ABC har därtill gjort djupintervjuer med vänner och nära anhöriga till Lee Harvey Oswald, samt representanter från CIA, FBI, Dallaspolisen och Warrenkommissionen.

Dessutom har ABC granskat den flod av nya arkivdokument om mordet som de amerikanska myndigheterna offentliggjort de senaste åren.

Slutsatsen?

”Vår undersökning lämnar inget utrymme för skepsis. Den är obestridbar”, sade dokumentärens producent Tom Yellin nyligen.

I går premiärvisades programmet för amerikansk publik.

Men istället för att köpa in en seriös dokumentär som denna, föredrar SVT att veva gammalt hokuspokus i rutan och blåsa svenska tittare med fantasifulla spekulationer kring ett av 1900-talets mest tragiska politiska mord.

Skamligt.

(Borås Tidning 2003-11-21)