Kategoriarkiv: TV

Onda hjältar (1): Falconetti

Publicerad den av
2

Han kom som en mörk, isande vinterstorm en TV-afton 1977 och gav hela svenska folket kalla kårar. Trots att Falconetti bara var med i tre av tolv avsnitt i De fattiga och de rika, stal han hela serien från huvudrollsinnehavarna Peter Strauss och Nick Nolte. Inte konstigt.

Falconetti utstrålade en sådan obeveklig diabolisk läskighet att luften nästan sögs ur tittarnas lungor. Få TV-skurkar, varken förr eller senare, har gjort ett lika starkt och minnesvärt intryck. Ingen har heller haft ett fräckare namn; Falconetti klingar vasst och hårt som bladet på en stilett.

Skådespelaren William Smith var så övertygande som Nick Noltes nemesis att folk hade svårt att skilja fiktion från verklighet. Efter det sista avsnittet, där Falconetti tagit livet av Noltes charmigt struliga karaktär Tom Jordache, kunde William Smith knappt visa sig utanför dörren i USA.

”Someone shot at me. A woman tried to attack me with a bottle. Some people just lose touch with reality or just don’t have enough going on in their own lives”, har han berättat i en intervju.

Miniserien De fattiga och de rika (löst byggd på Irwin Shaws roman Rich Man, Poor Man) blev en monumental framgång för TV-bolaget ABC. Omedelbart gjordes en snabbskriven uppföljare där Falconetti istället fick jaga livet ur Tom Jordaches karriärfixerade bror Rudy (Peter Strauss). Men tyvärr hade då Falconettis coola ögonlapp försvunnit och ersatts av ett emaljöga.

Farväl, Hannes Råstam (1955-2012)

Publicerad den av
Svara

Det är några år sedan. Men jag kan fortfarande höra Hannes Råstams mjuka, engagerade och eftertänksamma röst när jag i en telefonlur intervjuade honom om tiden som musiker vid Björn Afzelius sida.

Jag höll på med en artikelserie om mina egna favoriter bland gamla progglåtar. Tanken var  att intervjua upphovsmännen, men när det gällde Svarta gänget från 1985 gick det förstås inte. Afzelius var ju död sedan länge. Så jag tog den näst bäste, basisten och vännen Hannes Råstam.

Han var mitt uppe i ett hektiskt arbete på någon TV-dokumentär (minns idag inte vilken), men delade ändå generöst med sig av sin tid och berättade om turnélivet i kompgruppen Globetrotters och intrycken av Afzelius.

Han skulle skriva en bok om Affe sa han i slutet av vårt samtal. Hade mycket material liggande och en av Sveriges mest folkkära artister förtjänade definitivt en ordentlig skildring. Just den boken blir nu tyvärr aldrig skriven.

Inte heller får vi se fler prov på Hannes Råstams briljanta journalistik. Som grävande reporter, avslöjare av orättvisor och missförhållanden var han aldrig näst bäst. Fem guldspadar talar sitt tydliga språk. Han var den bäste. Denna torsdag har varit en dag av saknad. Och den känslan kommer att hålla i sig länge.

Döden i läsfåtöljen

Publicerad den av
Svara

TV är livsfarligt. Det har forskare i Australien kommit fram till, enligt en artikel jag nyligen såg i den tunga kvalitetstidningen Metro. För varje timme vi häckar i TV-soffan förkortas vår tid på jorden med 22 minuter. I Sverige tittar Medelsvensson 98 minuter per dag, vilket betyder ett dagligt levnadsminus på 36 minuter.

Om vårt blågula folk däremot helt slutade med sin stillasittande konsumtion av televisionens rörliga bilder, skulle vi lura liemannen på nästan två år i ökad livslängd.

Men om det är rena döden att glo på TV, måste det ju vara precis lika hälsovådligt att sitta passiv och läsa böcker. Eller hur? Ur den aspekten antar jag att vi ska motta SIFO:s färska statistik över svenskarnas läsvanor med glädje. I genomsnitt ägnar vi bara 19,6 minuter åt böcker varje dag. Vilket är en minskning med 0,9 minuter sedan förra året.

Särskilt duktiga på att låta bli att läsa är män. Närmare en fjärdedel av den manliga befolkningen undviker de farliga böckerna helt och hållet. Problemet är kvinnorna, som sitter djupast fast i litteraturträsket. De tycks ha märkvärdigt svårt att slita sig från romaner och annan okynnesläsning. Det kanske vore hög tid med en riktad avvänjningskampanj från Folkhälsoinstitutet?

Reklam i skottgluggen

Publicerad den av
Svara

”Branschen kallar det inslag eller avbrott. Jag föredrar termen inbrott. Det är så det känns. Reklaminbrott. Man blir berövad någonting – sin tid, men också sin värdighet.”

Lars Ryding, journalist på SvD, om den nya lagändringen som gör det möjligt sända längre reklaminslag per timme i svenska kommersiella kanaler (en lag som i praktiken är skräddarsydd för TV4).

Rekommenderad vidareläsning för den kritiske radikalen: Reklamen är livsfarlig av alarmisten Sven Lindqvist, utgiven redan 1957. En underhållande stridsskrift som finns i nytryck – vad sägs exempelvis om följande rader:

”Reklamen är mördande farlig, ett hot mot ett naturligt liv. Den lurar oss att köpa saker vi inte vill ha, lockar våra barn att driva utpressning hemma och tvingar oss att byta ut saker vi trivs med.”

Eller som Nationalteatern uttrycker det:

Magnum med mascara?

Publicerad den av
Svara

Dagens fråga måste vara denna: Vad gör signaturen till gamla 80-deckaren Magnum P.I. i reklamen för Maybelline? 

Det är en tuff och catchy låt, visst. Men vilken signal är den menad att sända i marknadsföringen av företagets nya mascara? Att Tom Selleck har blivit transsexuell på äldre dar? 

En kvalificerad gissning är att killen på byrån som sålde in den grejen garvar ganska gott. 

Allright, handsken är kastad. Jag ska bräcka honom.

Vänta bara tills jag fått Fonus att köpa loss signaturen till M*A*S*H.

Extra ball vore om man dessutom kunde få dem att okeja scenen nedan som rekalmspot. Sannolikt skulle jag få sparken på fem röda sekunder efter första visningen och aldrig tillåtas jobba en dag i branschen mer, någonsin. 

Fast det skulle det nog vara värt.

Med anledning av en nyss timad Melodifestival…

Publicerad den av
Svara

”TV:s program i allmänhet tycker jag inte om. Nu har ju självmorden i Sverige ökat på senare år. Jag undrar om inte TV i viss mån är skuld till det med sina program. Särskilt när det gäller underhållningsprogrammen tror jag har stor del i detta ökande antal självmord.”

Vilhelm Moberg, författare, debatterar i SVT:s Kvällsöppet 19/10 1971.

Om Mobergs analys var korrekt då, är det väl ytterst märkligt varför inte Sverige befinner sig i ett  fullständigt öde och avfolkat tillstånd vid det här laget. 

Give Citroën a Chance

Publicerad den av
Svara

Den franske sociologen Pierre Bourdieu skrev några år före sin död en liten tänkvärd stridsskrift, Om televisionen (Sur la télévision, 1996). Han såg TV som det största, mäktigaste och mest inflytelserika av alla medier. Således var det TV som satte normen för berättelserna om världen. Och detta var så gott som uteslutande av ondo.

Ty mediets hårt uppdriva jakt på tittarsiffror, dess skamlösa ytlighet, villigheten att till varje pris underhålla och behaga, fick televisionen att bli ”ett verkligt hot mot alla former av kulturproduktion”. Liksom även en fara för ”det politiska livet och demokratin”.

Kort sagt: TV tillber enbart den råa kommersialismen, vilken tenderar att urholka alla värden och trivialisera allt.

Skurvat, måhända. Men det veritabla kloakutsläpp som väller ut genom våra TV-apparater varje dag, dygnet runt, gör onekligen att man inte kan undgå att ge Bourdieu visst pessimistiskt erkännande. Att det ligger något i hans iakttagelser om televisionens marknadsnihlistiska nivillering av kulturen och politiken tycks John Lennons öde bekräfta. 

Beatlesikonen har nämligen precis återuppstått. Som försäljare i TV-reklamen för Citroëns nya modell DS3 (se klippet här). Vad ska man säga? Ur led är tiden, ingenting är heligt. En av de mest legendariska, profilerade representanterna för det radikala 60- och 70-talets counterculture omvandlas till en krass bilnasare á la Hederligare Harry. Snacka om att dräneras på sitt kulturella kapital.

Tacka Yoko Ono. Det är hon som gett bilmärket grönt ljus för reklaminslaget. Sonen Sean ursäktar tilltaget enligt följande:

”Nu har jag sett reklamen och jag förstår att folk är upprörda. Men det var aldrig pengar som låg bakom beslutet, förhoppningen var att pappa på det här sättet skulle förbli en viktig person i offentligheten. Reklamen riktar sig till unga, det finns få kommunikationsvägar som är så effektiva som TV.”

Tråkigt då att familjen Lennon uppenbarligen inte läst sin Bourdieu.