Kategoriarkiv: TV

Vi lever väl inte i DDR?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/6:Corren.

Söndag kväll, telefonen ringer. Numret är dolt. Jag anar dock. Jo, mycket riktigt: en kontrollant från Radiotjänst.

Sådana samtal har jag fått ett antal tillfällen bara senaste året. Alltid framåt söndagskvällen, alltid från ett anonymt nummer, alltid med samma fråga: Har jag TV? Numera kompletterats denna undran med om jag har en internetuppkopplad dator.

Mitt svar är ständigt detsamma: jag har ingen lagstadgad skyldighet att besvara era frågor.

Förvisso äger jag ingen TV, vilket jag i forntiden faktiskt upplyst Radiotjänst om. Men då de aldrig nöjt sig med detta ursprungliga besked, har jag tröttnat.

Inte minst därför att jag upplever det som djupt olustigt att ett av statsmakten närstående bolag ska snoka efter vilken slags teknisk apparatur som finns bakom dörrarna i min privatbostad. Sverige är väl ändå inte DDR?

”Vi ringer dig igen”, löd kontrollantens avslutningsreplik denna helg. Tack vare kulturministerns beslut att licensavgiften ska behållas även under nästa avtalsperiod mellan public service-företagen och staten, lär Radiotjänst och jag få fortsätta med vår söndagsritual till åtminstone år 2020.

Jag har inget emot public service och är en ivrig SR-lyssnare (radion är inte licenspliktig). Det är den uppenbart föråldrade betalningsmodellens förnedrande licensjakt som skaver.

I går fastslog förvaltningsrätten att Radiotjänst har full rätt att eftersöka och avgiftsbelägga nätdatorer i varje svenskt hushåll. Spelar ingen roll om du aldrig efterfrågat SVT:s tjänster på webben, spelar ingen roll om du aldrig besöker deras hemsida. Enbart möjligheten att titta räcker.

”Jag gläder mig”, utropar Radiotjänsts vd Carl-Gustav Johansson om förvaltningsrättens dom. Okej, ring igen. Fråga på om teknikutrustningen i mitt hem. Men jag har fortfarande ingen skyldighet att svara. Sverige är väl inte DDR?

Detta duger inte, kulturministern!

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 20/6:Corren.

Lena Adelsohn Liljeroth presenterade i går regeringens public service-proposition. Och med denna har kulturministern onekligen lyckats göra en intressant sak: uppfinna en ny synonym till uttrycket ”goddag yxskaft”. Ty vad gäller de två väsentligaste frågorna kan svaren svårligen tolkas annorlunda.

Den första rör betalningsmodellen för det som lite högtidligt kallas ”radio och TV i allmänhetens tjänst”. I höstas konstaterade Public servicekommittén, en utredning tillsatt av regeringen, det uppenbara. TV-licensen är föråldrad och förbisprungen av konsumtionsvanorna i det moderna tekniklandskapet.

Istället föreslogs skattefinansiering. Även om det finns skäl att vara skeptisk till nya skatteformer, var det ändå en vettig idé och mycket bättre än den nitiska avgiftsjakt som Radiotjänst i Kiruna utsätter svenska folket för.

Numera har ju den absurda konsekvensen inträffat att vi blir licensskyldiga även för mobiltelefoner, surfplattor och datorer som kan ta emot TV-sändningar via webben. Ännu en triumf för kontrollsamhället som man åtminstone kunde tycka att en borgerlig regering skulle känna djup olust inför.

Och säger man sig värna fortsatt förtroende för public service, är kanske inte det bästa sättet att börja snoka efter vilken typ av mobiler vi har i våra fickor.

Men efter flera månader av funderande har kulturministern kommit fram till… ingenting. Allt påstås bara vara fint som det redan är. Kanske är hon mån om att i arbetslinjens och regionalpolitikens namn trygga sysselsättningen för Radiotjänsts hundratals anställda kontrollanter i Kiruna. De får ha kvar jobbet till åtminstone år 2020.

Så långt sträcker sig nämligen den nya statliga avtalsperioden (som startar nästa år) med SVT, SR och UR. Den enda nyheten vad gäller betalningsmodellen är ett dimmigt löfte om att regeringen tänker utreda TV-licensen en gång till! I praktiken duckar man endast undan, alltså.

Samma sak gäller den andra heta frågan om public service-bolagens allt aggressivare konkurrens mot privata medier. SR nöjer sig inte längre med att sända radio. SR har också utvecklat sin sajt till något som mera liknar dagstidningarnas webbsidor.

Man vill uttryckligen bli ett alternativ till Aftonbladets digitala version och målet är att uppfattas som den självklara nyhetsförmedlaren på nätet, enligt vad SR deklarerat internt.

Var går egentligen gränserna för public service-uppdraget? Hur mycket ska aktörer i statens skyddade hägn tillåtas störa marknaden? Är det verkligen okej att SR i praktiken naggar intäkter från enskilda tidningsföretag?

En rimlig begäran vore att Alliansregeringens moderata kulturminister satte ned foten och fattade ett beslut som avhåller public service-cheferna från att riskera mångfalden i den svenska mediefloran. Men icke. Bara ännu ett löfte om en utredning. Kanske är det klar till 2020 och hur läget ser ut då står skrivet i stjärnorna.

Det här duger inte. Det är svagt, kraftlöst, rent av fegt. Lena Adelsohn Liljeroth är en besvikelse på sin post.

Läxan från 1940

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/5:Corren.

I SVT har öppnat sitt arkiv med gamla program och i helgen tittade jag på Dilemma från 1997. Det var ett rollspel under ledning av Carl Hamilton där deltagarna tvingades manövrera sig genom olika knepiga scenarion. Ett rörde Sverige 1940.

Norge och Danmark invaderades av Hitlertyskland, som också började ställa hotfulla krav på Sverige om att transitera trupper genom vårt land. Vi vet hur det gick i verkligheten. Per Albin Hanssons samlingsregering fick kröka rygg och ge avkall på neutraliteten.

Bland de medverkande i Dilemmas panel satt nu journalisten Maria-Pia Boëthius i rollen som statsminister, Olof Johansson (C) som utrikesminister och Per Unckel (M) som försvarsminister. Vad kunde göras annorlunda? Föga.

Den ständigt återkommande huvudvärken var ju att Sverige försummat sitt försvar och saknade allierade. Givet dessa förutsättningar hade inte heller Boëthius & Co mycket att sätta emot när Tyskland levererade sina diktat. Man försökte förvisso.

Men programmet slutade med att de modfällda deltagarna pressades till att låta svenska soldater öppna eld mot fransk-brittiska styrkor som jagat tyskar över gränsen från Narvik.

Vem vet? Kanske såg även Fredrik Reinfeldt samma program i SVT:s arkiv som jag innan han åkte till Agendas partiledardebatt i söndagskväll. Möjligen förstod han den bittra läxan: utan ett trovärdigt, avskräckande militärt försvar blir vårt handlingsutrymme ytterst begränsat om en stormakt drar åt tumskruvarna.

Det enda vi kan säga om framtiden är att den är oviss, liknande situationer kan hända igen och då är det inte kul att vara i Per Albin Hanssons sits. Eventuellt tänkte Reinfeldt så när han gav det överraskande beskedet i Agenda. Moderaterna är äntligen, sent om sider, berett att öka försvarets resurser.

Tack. Upp till bevis i höstens budget.

Lägg ner mobiljakten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i SydöstSydöstran, din lokaltidning i Blekinge. an 13/3:

Det rör på sig långt uppe i Kiruna. Hela stan är i färd med att flyttas för att ge rum åt LKAB:s expansiva gruvschaktande. Men Kiruna rymmer även en annan verksamhet som är på offensiven: Radiotjänst.

Sedan första mars gräver dess 200 anställda kontrollanter guld i försöken att vittja svenska folkets fickor. Däri kan ju finnas smarta mobiltelefoner som tar emot TV-sändningar via webben. Och då undkommer ingen TV-licensen längre.

Samma sak gäller om du har dator med nätuppkoppling eller surfplatta. Det är bara att pröjsa, även om ditt hem saknar traditionell TV-apparat.

SVT-chefen Eva Hamiltons tidigare löfte om att man skulle ligga lågt med mobil- och datorkontrollerna visade sig vara noll och intet värt. Trots att Hamilton även är högsta ansvarig för Radiotjänst (ett dotterbolag till SVT) kunde hon inte hindra sin VD Carl-Gustav Johansson från att blåsa i jakthornet.

Personligen gillar jag uppriktigt public service. Den allmänna radion och TV:n är en viktig del av samhällets intellektuella och demokratiska infrastruktur. Tag exempelvis Uppdrag granskning eller P1:s Kaliber.

Få andra medieföretag i Sverige har längre resurserna för att bedriva den kvalificerade grävande journalistik som public service-kanalerna ofta ger lysande prov på. Tror mig, ingen är så fruktad av våra makthavare, offentliga eller privata, som en vasst granskande reporter.

Dock har finansieringsmodellen för public service blivit uppenbart föråldrad, vilket den absurda mobil- och datorjakten på ett närmast övertydligt sätt illustrerar. Licensen var en sak på den gamla monopoltiden när en TV var en TV.

Men idag har teknikutvecklingen och mediaexplosionen passerat lagstiftningen med hästlängder. I höstas presenterade Public service-kommittén ett förslag som innebar att licensen skulle skrotas och avgiften tas ut via skattsedeln. Rimligt och klokt.

Det moderna finansieringssystemet var tänkt att sjösättas i samband med det nya public service-avtalet 2014. Men regeringens svagaste kort, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, orkade aldrig besluta sig i frågan utan begravde den på sitt departement.

Istället såg Radiotjänst chansen att börja kräva pengar för svenskarnas mobiltelefoner, något som nu tyvärr hotar att undergräva legitimiteten för public service. Var det kanske kulturministerns baktanke?

Dags att lämna DDR-Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/3:Corren.

Passa dig! I dag kan du drabbas av en frågvis kontrollant från Radiotjänst i Kiruna. Har du dator med internetuppkoppling hemma? Går du omkring med en ”smart” mobiltelefon i fickan? Äger du en surfplatta kanske?

Tvingas du svara jakande och ännu inte betalat TV-avgiften finns ingen pardon. Fram med pengarna! Att man saknar traditionell TV-apparat spelar ingen roll. Alla som har teknisk utrustning vilken kan ta emot streamade TV-sändningar är licensskyldiga.

Det är egentligen en logisk konsekvens av gällande lagstiftning och frågan har varit aktuell sedan SVT började lägga ut sina program på nätet. SVT-chefen Eva Hamilton lovade visserligen då att inte kartlägga svenska folkets datorer och mobiler. Istället skulle det hållas ”en låg profil” tills lagen setts över och licensproblematiken i det moderna medielandskapet fått en rimligare lösning.

Men trots att Hamilton även sitter som högsta ansvarig i Radiotjänsts styrelse, har hon tydligen inte kunnat hålla tillbaka VD:n Carl-Gustav Johansson från att släppa kontrollanterna lösa. Från första mars har han proklamerat att det är fri jaktsäsong som gäller. Vissa av Johanssons ivriga handläggare på Radiotjänst har faktiskt redan tjuvstartat tidigare.

Att datorjakten är logisk utifrån lagens paragrafer behöver dock inte betyda att den även är vettig. Licensen var en sak när monopolet härskade. Kopplingen mellan public service-utbudet, TV-mottagaren och avgiften var tydlig.

Men dagens samband med SVT när det gäller telefonen eller laptopen är ingalunda lika självklar. Tvärtom. Snarare framstår licensbyråkratins appartsnokande i detta sammanhang som farsartat nitisk och antikverad, en föga relevant och önskvärd kvarleva från ett förgånget ”DDR-Sverige”.

Public service är viktig att värna som del av samhällets intellektuella infrastruktur. Men den uppenbart föråldrade finansieringsmodellen hotar nu att undergräva legitimiteten för den allmänna radion och TV:n.

I september förra året lade Public service-kommittén fram ett förslag, vilket innebar att licensen skrotades och att en obligatorisk avgift istället togs ut via skattsedeln. Pengarna skulle sättas in på ett separat konto hos Riksgälden i syfte att minska risken för politisk klåfingrighet. Idén var god. Dock förmådde aldrig Kulturdepartementet ta i frågan.

Det är inte mycket som händer överhuvudtaget inom Lena Adelsohn Liljeroths fögderi. Men här hade ministern i alla fall chansen att visa handlingskraft. Hon tog den inte. Denna del av Public service-kommitténs betänkande undantogs till och med från sedvanlig remissbehandling.

Departementets motiv var att licensavgiften måste bli föremål för egen ”fördjupad analys”. Måhända under påverkan av Radiotjänst och lokalpolitikerna i Kiruna, som ängsligt ropade att över 200 jobb skulle försvinna från stan om licensen avskaffades.

Så tacka Kulturdepartementets oförmåga att sätta ner foten när kontrollanterna kräver betalt för ditt datorinnehav…

Patienter i dokusåpa

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 30/1:

Jag såg nyligen Babels hus på DVD, TV-serien från 1981 efter PC Jersilds roman. Carl-Gustaf Lindstedt gör där en av sina bästa roller som hjärtpatienten Primus Svensson. Efter en infarkt hamnar han på (det fiktiva) Enskede sjukhus i Stockholm och bollas runt i den jättelika, hierarkiska vårdapparaten.

Serien skapade intensiv debatt på sin tid om hur kraven på effektivitet och storskalighet tenderat att avhumanisera den svenska sjukvården. Primus Svensson kom att illustrera den vanliga människans maktlöshet mot de stora systemen, skapade för att vilja väl, men som i rationalitetens namn reducerade den enskilde till ett opersonligt fall i socialstatens omsorgsmaskineri. För folkhemsnostalgiker är Babels hus en nyttig påminnelse om allt sannerligen inte var bättre förr.

Men mot bakgrund av debatten som blossat upp kring TV3:s dokumentärserie Sjukhuset undrar jag hur det står till med empatin i dag. Vad är det för landstingsledningar som kan sälja ut sina patienters integritet till den kommersiella televisionen?

Bland andra har vårt eget universitetssjukhus i Linköping fallit för frestelsen att synas i TV genom att låta utsatta människor filmas i akuta vårdsituationer, där patientsekretessen avtalats bort till produktionsbolaget. I vissa landsting har inte ens patienterna fått möjlighet att lämna samtycke i förväg.

Man kan också fråga sig vad samtycke från drabbade personer i svåra och högst privata belägenheter är värt. Förstår de själva innebörden av att deras prekära tillstånd sprids som nervkittlande underhållning i landets TV-soffor? Är det överhuvudtaget förenligt med god etik att ställa en sådan fråga till dem?

PC Jersild torde fått ett utmärkt uppslag till Babels hus del 2, där det nu är marknadsföringssjukan som får landstingets chefer att utsätta patienterna för integritetskränkande behandling.

Kommentarer till USA-valet

Publicerad den av
Svara

Den som ännu inte tröttnat på allt eftersnack kring det amerikanska presidentvalet, har ytterligare en möjlighet att både se och höra några visdomsord. Tillsammans med Norrköpings Tidningars ledarskribent Mattias Olsson pratar jag USA-politik i nyhetskanalen 24NT. Klicka på länken nedan.

http://www.nt.se/24nt/#category=6576741&date=latest&clip=8045969&startTime=0m0s

Slut med appartjakten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/9:

Äntligen, frestas man som Gert Fylking utropa. Trots att det i praktiken är fråga om en ny skatt. Men Public servicekommitténs utredningsförslag om att ersätta licensfinansieringen av SVT, SR och UR med en obligatorisk, individuell avgift är ändå välkommet.

Den gamla rådande betalningsmodellen är inte bara hopplöst distanserad av teknikutvecklingen och konsumtionsvanorna i det moderna medielandskapet. Det finns också något djupt förnedrande i att ett mediebolag ska tvingas hålla sig med ett DDR-liknande kontrollorgan för att jaga människor i hus och hem efter eventuella olicensierade TV-apparater. Bisarrt nog tycks det läggas det mera krut på detta, än vad myndigheterna gör för att få bukt med floden av olicensierade skjutvapen.

Dock var SR:s avgående och tillträdande VD, Mats Svegfors och Cecilia Benkö, snabba med att döma ut Public servicekommitténs skatteidé. ”Budgetfinansiering vore ett hårt slag mot vårt oberoende”, skrev de bägge i ett pressmeddelande. Talet om att TV-licensen är nödvändig för att garantera oberoende från politiker och statsmakt är ett ofta upprepat argument. Men inte särskilt starkt.

För det första är det inte public servicebolagen som får bestämma TV-licensens avgiftsnivå, den makten ruvar politikerna i riksdagen över. För det andra är det också politikerna som tyvärr förbehållit sig själva den högsta makten i bolagens styrelser.

Socialdemokraterna och borgerligheten har en välkänt dålig tradition av att dela upp TV och radio mellan sig. SVT:s styrelseordförande brukar således vara röd (idag tidigare Metallbasen Göran Johnsson) och SR:s dito vara blå (för närvarande Agneta Dreber, tidigare aktiv i Folkpartiet). Utbildningsradions styrelseordförande är till och med en före detta partiledare, Lars Leijonborg.

För det tredje föreslås inte att den nya TV-skatten ska ingå i den årliga statsbudgeten, vilket Svegfors och Benkö låter påskina. Istället ska den klokt nog läggas utanför Finansdepartementets domäner och hanteras via ett särskilt konto hos Riksgälden.

Allmän radio och TV tillhör samhällets intellektuella infrastruktur och är viktiga att värna. Men detta under förutsättning att medborgarna verkligen får ett kvalificerat programutbud för pengarna. Annars faller hela existensberättigandet.

Man kan ju fråga sig varför SVT satsar resurser på tramsserier som Ung & bortskämd eller Doobidoo, vilka lika gärna kunde sänts i någon av de många reklamkanalerna. Även ett utstuderat hyperkommersiellt evenemang som Melodifestivalen måste nog betecknas som tveksamt.

Därför är det glädjande att Public servicekommittén också påpekar att SVT och SR bör hålla sig till sina uppdrag, och inte lockas in i spelet om marknadsandelar med reklamfinansierade aktörer. Låt marknaden leverera det marknaden är bäst på. Public service-bolagen har däremot ett särskilt ansvar för samhällsjournalistik, kultur och folkbildning som inte får försnillas.

Comeback i tiden

Publicerad den av
Svara

Vilka domedagsprofeter var det som larmade och gjorde sig till om ”peak oil”? Suckers! Gissa vilket land som idag är världens tredje största oljeproducent? USA.

Tillgångarna har ökat med 15 procent de senaste fem åren. Knappast konstigt att JR och hans oljefamilj nu är back in business i Dallas.

Skägg som höjer humöret

Publicerad den av
Svara

”Titta på fan! Dra åt helvete! Jävla skägg, jävla skägg! Skitjävel!” Detta utropades av ett stadsbud på Stockholms central som råkat få syn på SVT:s underhållningschef Åke Söderqvist. Han hade dagen innan medverkat i det första av de så kallade Skäggen-programmen i TV.

Bland övriga förgripliga skägg fanns Beppe Wolgers, Yngve Gamlin, Lasse O’Månsson, Jan-Öjvind Swahn och Edvard Matz. Totalt sändes fyra avsnitt hösten 1963 som friskt, godmodigt och respektlöst drev med det mesta i vårt lutheranska folkhem. Resultatet blev en enorm tittarstorm av ilska och upprördhet.

Skäggen är fortfarande roliga att se. När sommaren ändå regnar bort, ta chansen och höj humöret. Ni hittar programmen på SVT Play.