Ett folkmord är ett folkmord

Skrivit i Corren 28/4:

Den 22 augusti 1939, strax innan den tyska armén anföll Polen, gav Adolf Hitler sina generaler order om att hänsynslöst skjuta polska män, kvinnor och barn: ”Endast så kommer vi att vinna det livsrum vi behöver. När allt kommer omkring, vem talar idag om armenierna?”

1915, medan första världskriget rasade, hade det ottomanska imperiets styrande ungturkar gripit tillfället att utplåna den mångtusenåriga armeniska kulturen inom sultanatets gränser. Omkring 1,5 miljoner kristna armenier och andra minoriteter mördades. Blodbadet möttes med förbluffande ointresse i övriga världen. 

Vilket alltså Hitler tacksamt noterade. Att ingen brydde sig om armeniernas öde uppmuntrade nazisterna till organiserandet av folkmordet på Europas judar, Förintelsen, och andra bestialiska förbrytelser mot mänskligheten. 

Det ottomanska imperiet må tillhöra förflutenheten, men dess moraliska skuld till Armenien ligger fortfarande oinlöst i efterföljarnationen Turkiets händer. Ännu i denna dag vägrar regimen i Ankara att godta att folkmordet på armenierna var ett folkmord, eftersom det inte passar den turkiska statens nationella födelsemyt.

Turkiets halsstarriga förnekande är ett hån mot offren och deras minne, och ett ständigt öppet sår hos släktingarna till alla dessa mördade människor, trots att över hundra år passerat. Så länge detta förgiftade arv kvarstår kan inte historiens blad vändas och ingen försoning ske. 

Det är således nödvändigt att sätta press på Turkiet, vilket USA:s president Joe Biden nyligen berömvärt gjorde genom att erkänna folkmordet som ett folkmord. Den auktoritäre turkiske härskaren Erdogan flög demonstrativt i taket. Turkiet hotar att lämna Natos militära samarbete som följd av Bidens klarspråk. 

Snacka om känslig fråga. Just därför bör det snackas. Högt och tydligt. Den turkiska regimens enträgna försök att få andra länder att räddhågset falla undan och knipa käft om sanningen ska inte accepteras. 

Men vad gör Sverige? Statsminister Stefan Löfven duckar i buskarna och utrikesminister Ann Linde har twittrat om ”massövergreppen 1915” för att slippa uppröra Erdogan med att använda det stigmatiserande begreppet folkmord. ”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn”, sa Olof Palme en gång. 

Det gjorde också Socialdemokraterna 2010, när de rödgröna i svenska riksdagen drev fram ett erkännande av folkmordet. Skamligt nog valde dock Alliansministären att nonchalera beslutet. Nu har det tydligen blivit Löfvenregeringens tur – samma regering som vill förbjuda förnekelsen av Förintelsen! – att spela med i Turkiets förnekelse. Hyckleriet, sveket, fegheten, är motbjudande. 

Mitt Europa bygger inte murar, sa Löfven

Skrivit i Corren 4/3:

”Tanken var aldrig, aldrig, att det europeiska samarbetet skulle vara ett sätt att stänga människor på flykt ute, utan lagliga vägar för att kunna söka asyl”, slog Stefan Löfven fast vid en flyktingmanifestation i Stockholm under tidig höst 2015.

Det var också då han fällde de klassiska statsministerorden: ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor”.

Men nöden, den blev snart för stor, för väldig, för tröttande, för svårhanterlig, för kostsam. Europas välfärdsstater orkade inte, ville inte, såg det som politiskt omöjligt att solidariskt och gemensamt ta ansvar för alla dessa miljoner desperata människor på flykt undan krig, förtryck, fattigdom.

Den episka katastrofen i Syrien ställde problemet på sin spets och lösningen – om det är uttrycket – blev motsatsen till vad Löfven deklarerat och som han själv kom att medverka till: ett Europa som byggde murar, med Turkiets auktoritäre härskare Erdogan som köpt ombud och gränsvakt.

Därigenom skars den landväga flyktingrutten från Mellanöstern av, i praktiken ett sätt för EU att slippa leva upp till asylrätten utan att formellt göra det otänkbara draget direkt ogiltigförklara den – i alla fall för de europeiska regeringar som önskade bevara ett slags gnutta sken av humanitär anständighet.

Men att sluta avtal med mörkrets furstar är sällan en okomplicerad affär. Sedan 2016 har EU betalat flera miljarder euro till Erdogan för att han, tyrannen och människorättsbrottslingen, ska hålla flyktingströmmen i schack. Sverige och övriga EU har alltså gjort sig beroende av en gangster och gett honom ett formidabelt utpressningskort på hand att spela med.

Vilket han gör nu. Trängd av sitt krigsäventyr i den blodiga syriska inbördeskonflikten, har Erdogan i strävan att kräva EU på mera stöd öppnat muren mot Europa.

Sedan förra veckan har många tusentals människor tagit sig till Grekland, EU:s yttre gräns, och välkomnats med tårgasgranater och tungt beväpnade soldater. Det är fruktansvärda, tragiska, hjärtslitande scener vilka speglar ett Europa som räds vågen av asylsökande flyktingar ungefär likt ett samhällshotande epidemiskt coronavirus.

Historiens dom lär knappast vara nådig och frågan är vilken aktör som egentligen demonstrerar den värsta cynismen i detta ovärdiga spel: skurken Erdogan eller demokratins EU.

Vem är Trump att tala om Normandie!

Skrivit i Corren 11/10:

Kurderna hjälpte inte USA vid landstigningen i Normandie 1944. Även i den långa katalogaria av bisarra uttalanden som vi tvingats höra från Donald Trump är motiveringen till sveket anmärkningsvärd.

Den kurdiska YPG-milisen spelade en central roll i kampen för driva tillbaka det barbariska IS-väldet i Mellanöstern. Det tackar Trump med beslutet att återkalla de amerikanska styrkorna från inbördeskrigets Syrien, överge sina kurdiska allierade och prisge dem åt Turkiets invaderande trupper.

Trumps hänvisning till frånvaron av kurdisk uppbackning på D-Dagen för 75 år sedan är komplett absurd, direkt vettlös – men onekligen talande för hans tjurskalligt egocentriska nationalism.

Trump har sannerligen gjort skäl för sitt återbruk av den gamla kampanjparollen ”America First”, samma historiskt komprometterade slogan som de amerikanska isolationisterna på 40-talet skanderade i sitt motstånd mot att USA skulle intervenera i andra världskriget.

Hade Donald Trump då varit president istället för Franklin D Roosevelt skulle det nog aldrig blivit någon landstigning i Normandie överhuvudtaget, om så kurderna till sista man förklarat sig villiga att bistå i stormningen av Hitlers ”Festung Europa”.

Ungefär en tredjedel av Syrien behärskas av idag den kurdiska milisen. Den amerikanska reträtten innebär att Trump de facto gett klartecken åt den turkiska despoten Erdogan att gå över gränsen och upprätta en så kallad ”säkerhetszon” i norr, ämnad att knäcka kurdernas grepp och deras självständighetssträvanden som Turkiet aldrig kunnat tåla (vad vi ser hända nu är ytterligare en rond i det lika komplicerade som konfliktfyllda efterspelet av det osmanska imperiets fall för hundra år sedan – i den meningen har Mellanösterndelen av första världskriget egentligen inte upphört).

När Trump lämnar det kurdkontrollerade norra Syrien i sticket och låter de turkiska bomberna regna, riskerar dammluckorna att brista. Det ingalunda slutgiltigt besegrade IS ges chansen att vädra morgonluft igen när kurdiska YPG blir upptagna av att skydda sig själva.

Slaktaren i Damaskus, Bashar al-Assad, lär nog inte heller vara sen att försöka dra fördel av scenförändringen. Likaså den regionala stormakten Iran, vars islamistiska regim hungrar efter syriskt område som en brygga till sin terrorklient Hizbollah i Libanon – något som Israel med all rätt räds som ett dödligt hot. Lägg därtill utsikten av en förnyad episk flyktingkatastrof i dramats svallvågor.

Trumps signal är tydlig. USA:s stöd går inte att lita på, världspolisen har kapitulerat. Räkna med omvälvande konsekvenser.

Pressfrihet under tryck

Skrivit i Corren 12/8:Corren.

Ben Bradlee var den legendariskt tuffe chefredaktören på Washington Post, tidningen som (länge ensam och i hård motvind) bidrog till att rulla upp Watergateskandalen vilken fick president Nixon på fall.

En mer mjukryggad kollega kritiserade Bradlee en gång för att framstå som alltför arrogant. Bradlee blev inte svaret skyldigt: ”Du låter som en av de redaktörer som syftar till att smöra för dina kompisar i samhället och ge dem vad de vill ha. Ingen kommer att kalla dig arrogant på det sättet. Ingen kommer att kalla dig tidningsman heller”.

Om än osminkat och en smula rått uttryckt, fångade Bradlee i ett nötskal pressens credo och uppgift. Att inte gå i några maktintressens ledband. Att värna konsekvensneutraliteten som publicistisk princip. Att stå för en självständig, oberoende, grävande och trovärdig nyhetsrapportering i inga andras tjänst än läsarnas.

Om någon potentat uppfattar sånt som ”arrogant” må det vara hänt.

Nixon exempelvis hatade Washington Post i starkare termer än så. Det är begripligt. Tidningens envishet spräckte ju Vita husets mörkläggningsförsök av Watergateinbrottet och drog fram Nixonadministrationens skumraskaffärer i ljuset.

Gissningsvis är Dagens Nyheter inte heller direkt älskad av Riksrevisionens höga chefer, efter DN:s nyligen avslöjade korruptionshärva inom den myndighet som ska vara hederlighetens bastion i det officiella Sverige.

Utan det fria, granskande, obekväma ordet vissnar demokratin och det öppna samhället sluts.

Dessvärre lever vi i en oroande tidens trend av ansatt pressfrihet. I USA har presidentkandidaten Donald Trump och hans värsta supportrar gjort till en sport att hetsa, hota och uppvigla mot journalister som följer hans kampanj.

I Turkiet har Erdogans klappjakt på reportrar tilltagit dramatiskt och redaktioner har stängts på löpande band. I Putins Ryssland är det fria ordet mer eller mindre dött.

Även i EU finns allvarliga varningstecken. P1-programmet Medierna rapporterade den 30/7 hur regeringarna i Ungern, Kroatien och Polen systematiskt stryper utrymmet för den oberoende journalistiken i sin strävan efter regimvänligare ”nyheter”.

I Sveriges riksdag har vi ett stort parti – SD – som odlar konsekvent avsky mot den självständiga pressen och ser yrkesverksamma journalister som fiender.

Gemensamt för krafter som dessa är att inga Ben Bradlees ska finnas i deras samhällen. De vill bara ha lojala kompisar i media. Pressen ska vara kontrollerad, styrd och vinklad efter deras önskemål för att göra människor fogligare, underdånigare, och mottagligare för politiserad propaganda. De vet att demokratins hörnsten är informerade medborgare som tillåts att tänka själva.

Därför är den fria nyhetsförmedlingen, det oavhängiga ordet, idag viktigare att försvara än på väldigt länge.

Benjamin C Bradlee

Ben Bradlee. Chefredaktör för Washington Post 1968-1991.

De nya axelmakterna?

Skrivit i Corren 11/8:Corren.

”Min käre vän Vladimir”, löd omkvädet från sultanen vid besöket hos tsaren i tisdags. Tills helt nyligen var relationerna mellan Turkiet och Ryssland ordentligt frostiga, efter att regimernas intressen hamnat på kollisionskurs i Syrienkonflikten.

Rent fientligt blev läget i november förra året, när turkarna sköt ner ett av de ryska stridsflygplan som Putin skickat till sin blodsbesudlade kollega Bashar al-Assads stöd i inbördeskriget. Men handelsförbindelserna som då bröts ska återupptas igen.

Omsvängningen kom fort. Tidigare i somras grep Recep Tayyip Erdogan tillfället att be Vladimir Putin om ursäkt för det nedskjutna planet, och Putin var fingerfärdigt tajmad att snabbt bedyra Erdogan sina sympatier efter det misslyckade kuppförsöket mot honom den 15 juli.

Veckans toppmöte i St Petersburg bekräftar tövädret. ”Jag tror att våra relationer blivit ännu starkare”, meddelade Erdogan nöjt. Kanske ser vi här en olycksbådande slags axelmaktsallians i vardande.

Putin och Erdogan är till mycket av samma skrot och korn. Presidenter är de bägge till namnet, moderna varianter av sultan respektive tsar är i praktiken en mer rättvisande titulatur. Ursprungligen har de haft ett folkligt mandat som tagits till intäkt för att utveckla en allt auktoritärare, maktfullkomlig ledarstil.

De sätter likhetstecken mellan sig själva och staten, mänskliga rättigheter nonchaleras, oppositionella tystas, journalister och författare ska veta hut, en belägringsstämning av lömskt intrigerande fiender såväl inom som utom riket piskas upp.

I Erdogans fall har statskuppförsöket blivit ett lägligt carte blanche att kasta masken och dra åt tumskruvarna. Inte konstigt att dessa tvillingsjälar återfunnit varandra och säger att deras mellanhavanden i Syrien nog kan redas upp.

Men det är naturligtvis större saker som spelar in. Erdogans beteende gör Turkiets gamla ambitioner att kvala in i EU omöjliga och skapar spänningar i Natoklubben där landet är en viktig strategisk medlem.

Att luta sig mot Putin kan vara ett skrämskott i syfte att hålla väst medgörligt och inte starta något obekvämt bråk om Erdogan tyranniska sätt att sköta sina affärer på hemmaplan.

Det kan också vara början på en tyngre omorientering österut, trots att Turkiet inte minst ekonomiskt borde ha långt större skäl att stå på hygglig god fot med EU och USA. Men vem vet hur en man som Erdogan kalkylerar?

Putin å sin sida gläds förstås åt att ytterligare kunna splittra ett redan försvagat Europa och ställa till oreda i Natofronten, vilket tjänar hans revanschistiska mål för Ryssland. Vad än fortsättningen blir, är sultanens och tsarens omfamning knappast lovande för dem som önskar en mindre osäker värld att leva i.

Tyranniets medlöpare

Ruinen Carl Bildt, utrikesminister (M). Foto Wikimedia Commons

Skrivit i Corren 5/8:Corren.

”Det besvärande med Sveriges högerledda regering är varken dess allmänna politik eller löftena i valrörelsen. Det motbjudande handlar om utrikespolitiken, synen på folkmord och cynismen hos de mest ansvariga”, dundrade Tingstenliberalen och tidigare FP-ledaren Per Ahlmark i DN februari 2007.

Det specifika föremålet för hans ilska var Carl Bildt, som Alliansen precis gjort till utrikesminister. Ahlmark hade skäl för sin upprördhet.

Hur Carl Bildt efter borgerlighetens valseger 2006 kunde utnämnas till Sveriges röst i världen med sina färska synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt förbluffande.

Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den krasst amoraliska konstens alla icke-regler. Värnande om de lukrativa kontrakten teg Bildt om regimens slaktande i Darfur.

När den internationella kritiken stegrades, vägrade Bildt att kalla katastrofen för ett folkmord – till skillnad från exempelvis folkrättsexperten Ove Bring och USA:s kongress.

Intresset ljuger aldrig, som Marx sa. Och vad Carl Bildt hade för intressen att odla i sin undergivenhet mot det sudanesiska våldsregementet torde inte vara svårt att se (en lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells bok Affärer i blod och olja, 2010).

Bildts okänslighet inför massmördande skurkgäng var inget nytt. Som statsminister i 90-talets början, när inbördeskriget i f d Jugoslavien rasade, höll han hårt på FN:s vapenblockad som gynnade serberna (vilka hade stora militära lager att ösa ur) på bosnienmuslimernas bekostnad.

Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher fördömde embargot som ett oförlåtligt svek och krävde att muslimerna åtminstone skulle tillåtas att få beväpna sig. Bildt avfärdade allt sånt tal. Hans förnumstigt nonchalanta motivering löd: ”Bomber löser inga problem”.

Visdomen i detta kan ställas mot Srebrenica något år senare, där värnlösa bosnienmuslimer slaktades i den värsta massakern Europa upplevt sedan 1945. Efter sin statsministertid blev Bildt medlare i Jugoslavienkonflikten. Att hans namn än idag förknippas med avsky bland bosnienmuslimerna som serbernas handgångne man är signifikativt för hur Bildts insatser uppfattades.

Att vi fick en utrikesminister som därtill demonstrerat sin likgiltighet inför antisemitismens faror och sina antipatier mot Israel gjorde inte saken bättre. Om den judiska staten förklarade han i magasinet Neo, mars 2006, att ”monoetniska områden är tråkiga områden”, att Israel delvis är ”monoetniskt”, och att han inte är ”förtjust i monoetniska samhällen”.

Vem kunde förvånas över att Bildt som utrikesminister därefter gjorde utspel som försökte få EU att ensidigt lägga sig i linje med palestiniernas förhandlingspositioner? Sveriges anseende i Israel, Mellanösterns enda demokrati, gick inte precis någon ny vår till mötes.

Symptomatiskt är också att han lade in veto mot förslag att EU borde straffa Ungern för dess auktoritära utveckling, och han gjorde Sverige till Turkiets varmaste supporter för ett EU-medlemskap. ”Erdogans Turkiet på rätt väg”, skrev Bildt svärmiskt i Dagens Industri hösten 2013.

Det var samtidigt som tecknen på Erdogans maktfullkomlighet och människorättsbrott började få honom att liknas vid en turkisk Putin. Yttrandefriheten var deprimerande usel, journalister fängslades, författare förföljdes, den kurdiska minoriteten var hårt trängd. Erdogan hade då även närmat sig Iran och brutit med Israel.

Samma år jämställde Erdogan sionism med fascism och kallade den judiska nationalkänslan för ”ett brott mot mänskligheten”, något som fördömdes av Israel, USA och FN. Det faktum att tusentals judar tvingades fly Turkiet på grund av utbredda antisemitiska stämningar – underblåsta av Erdogans retorik – var bara ytterligare en illustration av att respekten för mänskliga rättigheter lämnade åtskilligt övrigt att önska.

Men Bildt hade inga betänkligheter mot att svassa för denne bandit. Han har det fortfarande inte.

Efter den misslyckade statskuppen, som sultanen i Ankara välkomnat ”som en gåva från Gud” och gjort till förevändning att koppla greppet ännu hårdare kring statsapparaten, utropar Carl Bildt i amerikanska Politico: ”Europa, stå upp för Erdogan” (2/8).

Våldet, massarresteringarna, övergreppen, hänsynslösheten, Erdogans illa dolda hunger att göra sig till oinskränkt härskare, har chockat en hel värld. Men Bildt beklagar att EU inte tidigt kom till Erdogans stöd vid kuppförsöket och hävdar nu: ”Det råder ingen tvekan om att Turkiet har rätt att, och faktiskt måste vidta åtgärder för att skydda sig mot krafter som försöker störta den konstitutionella ordningen”.

Så talar en tyranniets medlöpare. Så talar en ideologisk, moralisk och intellektuell ruin. Så talar en man som varit både statminister och utrikesminister i Sverige. Så talar Carl Bildt.

Är det underligt att Per Ahlmark fann honom motbjudande?

På glid in i mörkret

USA EU

Skrivit i Corren 19/7:Corren.

Brist på dramatiska frågor att avhandla fanns inte när EU:s utrikesministrar och USA:s dito John Kerry möttes i Bryssel under måndagen.

Mot bakgrund av världspolitikens stormiga skymningsläge var det knappast märkligt att det utåt betonades vilken fundamental roll som den transatlantiska länken mellan Europa och USA spelat för demokratin, friheten och välståndet.

Detta partnerskap svetsades ihop under andra världskrigets kamp mot nazismen och fascismen, under den fortsatta nödvändigheten att besegra kommunismen; det tog sig uttryck i Natos och EU:s bildande, det representerar en oskattbar civilisatorisk värdegemenskap.

Positivt var därför löftet om att ytterligare stärka banden genom påskyndandet av det stora europeisk-amerikanska frihandelsavtalet, som nu ska försöka förverkligas redan innan årets utgång.

Men samtidigt, på andra sidan Atlanten i Cleveland, inleddes Republikanernas partikonvent som ska kröna vildhjärnepopulisten och förolämpningsmaskinen Donald Trump till presidentkandidat – en uttalad protektionist och frihandelsmotståndare, isolationist och Putinbeundrare.

Om denne olycka når det mäktigaste politiska ämbetet i världen, hur säkra kan vi då vara på att det transatlantiska partnerskapets hållfasthet och styrka?

ErdoğanEtt USA på drift är det sista vi behöver i denna påfrestande tid av global islamistisk terror, IS-jihadism i ett statskollapsande Mellanöstern, geopolitisk rysk aggression, ovisshet om det kinesiska tyranniets vägval och ett EU som brottas med flyktingkris, ökande främlingsfientligt auktoritära krafter, konvulsionen av Brexit och som lök på laxen: den misslyckande militärkuppen i Turkiet, utnyttjad av presidentsultanen Recep Tayyip Erdogan för att koppla greppet hårdare kring makten.

Hans ogenerade utrop att ”upproret är en gåva från Gud” säger allt om denne cyniske skurk. Erdogan har tagit tillfället i akt att inleda massutrensningar i statsapparaten, än mer likrikta systemet till sin fördel och kanske återinföra det barbariska dödsstraffet.

Hoppet om Turkiet som regional utvecklingsmodell för en demokrati på muslimsk botten ter sig definitivt grusat, så även illusionen om Turkiet som framtida EU-medlem.

Erdogans tidigare tunga syndakatalog av valfusk, rättsövergrepp, klappjakt på journalister och förtryck av den kurdiska minoriteten har visat vilken Putinartad, skendemokratisk gangster han är, nu slår han ut i full blom.

Men vad ska EU och USA göra? Turkiet är en Natoallierad gränsande till Syrien och behövs i kriget mot IS. EU betalar Erdogans regim miljardbelopp för att Turkiet ska dämma upp Mellanösterns flyktingvåg.

Vill väst på allvar bråka med en sultan som sitter med sådana realpolitiska trumfkort på hand?

Turkiet, fortfarande ovilliga att erkänna det ottomanska sultanatets folkmord 1915.

Varför svassar vi för Erdogan?

Skrivit i Corren 8/11:Corren.

”Min käre vän”, sa Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan om Fredrik Reinfeldt under gårdagens presskonferens på Rosenbad. Orden speglar mer än vanlig artighet.

Sveriges regering tillhör Turkiets varmaste supportar i EU, på vars dörr turkarna knackat i decennier. Erdogans Stockholmsbesök är ett led i en ny friarstråt med syfte att få fart på de sega medlemskapsförhandlingarna i Bryssel.

Motviljan är dock stark bland tongivande EU-stater, inte minst Tyskland med Angela Merkels kristdemokratiska CDU i spetsen. Bland kontinentens konservativa partier finns en föreställning om EU som går bortom gängse ekonomiska och politiska aspekter.

Man betraktar unionen som en gemenskap förbehållen den europeiskt kristna kultursfären. Att släppa in ett stort muslimskt land som Turkiet vore därför väsensfrämmande, något som skulle äventyra EU:s identitet. Det är en grumlig, inskränkt och fördomsfull syn, gränsande till det islamofobiska.

Reinfeldt stack heller inte under stol med att avsevärda problem väntade. ”Många länder kan öppna för folkomröstningar kring Turkiets medlemskap”, varnade han. Men förkunnade otvetydigt att ”Sverige kommer att säga ja”.

Fast är det så självklart? Lika fel som att diskriminera Turkiet av religiöst kulturella skäl, vore det att blunda för den skepsis mot landet som bygger på reellt sakliga motiv.

I onsdagens Dagens Industri skrev utrikesminister Carl Bildt en lyriskt svärmande artikel inför statsbesöket under rubriken ”Erdogans Turkiet på rätt väg”. Nog har framsteg nåtts sedan det gamla militärstyrets dominans bröts och ekonomin sköt fart.

Samtidigt har Erdogan blivit allt mer maktfullkomlig, minns bara sommarens förfärande kravaller i Istanbul där fredliga demonstranter brutalt slogs ner av polisen.

Erdogans auktoritära tendenser har fått honom att liknas vid en turkisk Putin. Han har närmat sig den islamitiska diktaturen Iran och brutit de tidigare vänskapliga förbindelserna med Israel. Tidigare i år jämställde han sionism med fascism och kallade den judiska nationalkänslan för ”ett brott mot mänskligheten”, ett uttalande som fördömdes av såväl Israel, USA som FN.

Det faktum att tusentals judar tvingas fly Turkiet på grund av utbredda antisemitiska stämningar (underblåsta av Erdogans retorik) är bara ytterligare en illustration av att respekten för mänskliga rättigheter lämnar åtskilligt att önska.

Kurderna är fortfarande hårt trängda av den turkiska staten. Yttrandefriheten är deprimerande usel. Journalister fängslas i en förskräckande utsträckning och författare förföljs.

Turkiet vägrar också envist att erkänna skuld till det ökända folkmordet 1915, då runt en miljon människor (armenier, assyrier med flera) slaktades i första världskrigets skugga. Oviljan att göra upp med detta mörka arv förgiftar ännu Ankaras relationer med bland andra EU.

En mindre blåögd och eftergiven inställning från Sveriges sida vore nog på sin plats. Ty frågan om Turkiet är på rätt väg tål sannerligen att diskuteras.