Återbesök i Borås
Svara
Kategoriarkiv: Tennis
Nedslag i Götet
Tennistajm
Vårpremiär!
Söndagstennis
En sån där typisk krönika innan sommarlovet
Skrivit i Corren 18/6:
Jaha, krönikedags igen. Vad ska jag skriva? Ingen aning, ärligt talat. Mitt huvud är vid det här laget ekande tomt på idéer. Vill bara iväg på semester och det är jag väl knappast ensam om när det är fredag och stranden väntar, gott folk. Förstår ni mig?
Jo, nu dök en idé upp!
Det är ju snart Wimbledon igen och apropå det så har jag hittat ett gammalt exemplar av tidningen Music Life, ett japanskt KISS-special från 1977, där Gene Simmons svarar på allt mellan himmel och jord. På frågan om sitt idrottsutövande får vi otippat veta att han gillar att spela tennis ”to the death”.
Trots att jag är ett inbitet KISS-fan sedan barnsben, har jag aldrig hört talas om denna sensationella uppgift tidigare. Kanske är det svårt att visualisera Simmons på en tennisbana, men tydligen är demonbasisten ingen motståndare att leka med, oförsonligt jagande med racketen intill döden för att vinna varje boll.
Spelar han månne fortfarande? Hur är hans backhand? Serven? Vilket är hans favoritunderlag? Visst är vi alla ivriga att få mer information! Nåväl, när det gäller sport måste Gene definitivt räknas som den överlägset coolaste i originalgruppen.
Om ni brinner av nyfikenhet på de övriga medlemmarnas motionsaktiviteter: Peter Criss simmar, Paul Stanley bowlar, Ace Frehley idrottar föga överraskande inte alls – fast han gillar å andra sidan att titta på tennis (vilket ändå är värt en liten stjärna i boken åt The Spaceman, eller hur?).
Okej, det var det ämnet det. Hur många tecken är det kvar? Jämrans också. Jag måste fylla lite spaltutrymme till. Det är blankt i skallen alltså, krampaktigt tomt på… Just det, apropå tomhet. Skulle du vara en spaceman som Ace och råka trilla oskyddad ut i tomma rymden, då gäller det att illa kvickt finna en lösning.
Motstå reflexen att hålla andan, blås ut luften direkt, annars sprängs lungorna. Vakuum är farligt lurigt. Cirka 15 sekunder är tiden att handla, sedan blir du medvetslös. Men det är ingen större fara än, förutsatt att en hjälpande hand är i krokarna som kan rädda dig inom 1 till 2 minuter. Sedan är det tyvärr ganska kört. Sensmoral: Säkrast är som vanligt att stanna hemma och spola kröken.
All right, nu fick jag till ett antal rader ändå, minsann. Fiffighet krävs det. Man kan väl börja runda av då så smått. En knorr, något tänkvärt, ett politiskt budskap av en klok person som… som… tja, Gösta Bohman kanske! Japp, honom tar vi.
Så här sa han i riksdagen på min födelsedag den 4 juni 1976: ”Och jag vill till sist än en gång upprepa att det måste vara den enskilda medborgarens frihet som skall stå i centrum för samhällsarbetet”.
Inte sant? Rösta på Gösta. Och därmed är jag i mål, puh! Slut för idag, tack för idag. Trevlig sommar, kära läsare!
På Ronneby tennisklubb
Vaddå, jag? Näää… Jag har suttit här hela tiden.
Nadal gjorde det igen!
Skrivit i Corren 12/10:
Kung av Paris reagerar. Rafael Nadal krossade Novak Djokovic i drömfinalen på Roland Garros under söndagen och tog segertiteln för 13:e gången. Av de 102 matcher Nadal totalt spelat i denna Grand Slam-turnering genom åren var det vinst nummer 100.
Ett osannolikt facit. De enda spelare som förmått besegra världens odiskutabelt störste gruschampion i Franska öppna är nämnde Djokovic 2015 och Robin Söderling 2009.
Jag glömmer aldrig Söderlings skrällvinst över Nadal i åttondelsfinalen det året. Det svenska tennisintresset flammade upp som i nästan fornstora dagar på 70- och 80-talen då Borg, Wilander och Edberg skördade sina enastående framgångar.
Söderling gick vidare till finalen, där han föll mot Roger Federer. Året därpå fick dock Federer stryk i kvarten av Söderling som på nytt nådde finalen, men tvingades kapitulera inför en överlägset revanschsugen Nadal.
Hittills är det sista gången en svensk utmanade om titeln på Roland Garros sedan Magnus Norrman var i final 2000 (mycket olyckligt drabbades Söderling av körtelfeber 2011 och försvann från touren). Höjt segerpokalen i Paris har ingen svensk gjort sedan Mats Wilander spöade Henri Leconte i tre raka set och det var 1988. Ett otroligt blågult tennisår.
Förutom att vinna Franska öppna, tog Wilander hem US Open och Australian Open. Wimbledon vann Stefan Edberg och därmed var det svenska segerfärger i säsongens samtliga fyra Grand Slam-turneringar!
Naturligtvis är det trist att vi inte har toppspelare som kan konkurrera om de tunga titlarna längre. Utan egna stjärnor falnar den bredare allmänhetens engagemang och det blir svårare att fresta yngre att satsa på tennisen istället för annan idrott. Är det någon racketsport som lockar utövare idag, är det snarare den för mig obegripligt populära padeln som lämnar tennisbanorna påtagligt ödsligare i jämförelse.
Internationellt har tennisen annars nått fantastiska höjer med superkonstnärer som Nadal, Djokovic och Federer. En trio av den kalibern har varit en ynnest att följa. Har det någonsin spelats bättre, häftigare, mer gudabenådad tennis än vad dessa racketfantomer bjudit oss på?
Så kom det förbannade covid-19 och rubbade cirklarna. US Open fick spelas utan sin karaktäristiskt entusiastiska läktarpublik på Flushing Meadows (i fjol slogs biljettrekord med 740 000 åskådare under turneringen). Att se Nadal triumfera på Roland Garros var förvisso glädjande, även om det kändes märkligt med en grusfinal som på grund av pandemin försköts till oktober.
Men vad är en säsong när juvelen i kronan bland turneringarna fattas? Är det ett år då självaste Wimbledon ställs in, då vet man säkert: världen är illa ute. Ta hand om er! Coronan är inte att leka med och pandemifaran är inte på långa vägar över än.
The bottom is nådd – kanske!
Skrivit i Corren 7/8:
Det ekonomiska raset må vara kraftigare i andra OECD-länder som USA, Tyskland, Frankrike och Spanien. Men det är en tröst för tigerhjärtan. Det lilla exportberoende Sveriges BNP-siffror för årets andra kvartal kan knappast kallas annat än brutala. Minus 8,6 procent!
Inte ens sedan farfar var ung har vi upplevt ett brantare fall. Coronapandemin har slagit hårdare än finanskrisen 2008/2009, hårdare än strukturkrisen på 90-talet, hårdare än… ja, vad?
Å andra sidan är läget möjligen nu som den legendariske tennistränaren och svengelska språkekvilibristen Lennart ”Labbe” Bergelin sade om en sällsynt usel match Björn Borg gjorde i Monte Carlo: ”The bottom is nådd”.
Har vi slagit i botten kan det inte bli värre och en flämtande vändning uppåt visar sig i nästkommande BNP-mätning. Det är åtminstone vad en del optimistiska ekonomiska teckentydare hoppas på, däribland finansminister Magdalena Andersson.
Kanske med rätta. Antalet företagskonkurser har inte varit så många som befarats. Permitteringarna är omfattande, men samma sak där: inte i den storleksordning som tidigare kalkyler varnat för. Staten har vräkt ut miljarder i överbryggande räddningspaket till näringslivet. Men företagens intresse att ansöka om stödpengarna hittills varit måttligt (DN 5/8).
Likafullt är situationen skakig. Ses fladdrande ljus i tunneln, kan de vara utblåsta runt hörnet. Ska man spå någonting någorlunda säkert, är att krisen bär med sig rejäla förändringar. Coronan är en internationell mänsklig tragedi av episka dimensioner. Men påskyndar samtidigt ett schumpeterskt språng av ”skapande förstörelse” i ekonomin, vilket i långa loppet kommer samhället till godo.
Processen är redan i denna stund tydlig. Digitaliserings- och innovationstrycket har ökat kolossalt på svindlade kort tid. Obönhörligen kastas gamla lösningar åt sidan och framtvingar effektivare, mer rationella metoder av marknadens aktörer.
För att åter använda ett betvingat uttryck av käre Labbe: ”That is that, that that is doing!” (om lättsamheten ursäktas, jag kunde bara inte motstå det). Ty kontentan blir ett smartare resursutnyttjande och generellt förbättrat välstånd – när vi väl är igenom och har överlevt den smärtsamma ekluten, that is!
Mycket välkommet vore om svenska politiker skyndsamt tog tillfället i akt att underlätta och stärka tillväxtförutsättningarna genom minskad regelbyråkrati och sänkta skatter. Tyvärr har snarare Magdalena Andersson glunkat om motsatsen, liksom nervösa makthavare i kommuner och regioner: de offentliga extrautgifterna i coronans spår ska betalas med stora skattehöjningar.
Sådana stoppbollar för den ekonomiska återhämtningen har vi alla skäl att betacka oss för.
Play, Don’t Worry
Bild
Christian Dahlgrens Blogg 