Det är en gråmurrig förmiddag i Göteborg. Enstaka snöflingor vindlar genom luften medan frusna fotgängare skyndar fram längs Västra Hamngatan. Per Johansson har valt baren på Hotell Plaza som mötesplats.

Men, tyvärr. Stängt.

Vi sätter oss på ett näst intill folktomt fik runt hörnet istället. En expresso, en café latte. Och så lägger jag hans debutroman Göteborg i päls på bordet och drämmer till med frågan:

Hur känns det att plötsligt vara författare och få stå i bokhyllan med Strindberg och gänget?

– Det känns ju… skôj, garvar Per Johansson på imiterad göteborgsdialekt.

Han är egentligen från Eskilstuna, bägge föräldrar var dock boråsare ursprungligen.

Men allvarligt?
– Jo, det är väldigt kul. Men det har hänt så mycket sedan boken kom ut, jag har inte riktigt… Vet i fan, alltså.

Han tvekar, letar efter orden.

– Det är nog först när jag varit ute och gjort uppläsningar inför publik som jag verkligen begripit att jag skrivit en bok. Annars känns det bara som boken kommer ut och ingen läser den. Men nu fattar man att folk faktiskt har gjort det.

Han nämner en författarafton på Café Hängmattan i Majorna. Efteråt fick han beröm av en kvinnlig åhörare – Marika Lagercrantz. Knappast en tillfällighet.

Åtskilliga lovord har strötts över romanen, vilken tar oss med bakom restaurangvärldens kulisser i rikets andra stad – till högar av smutsiga porslinstallrikar och skitiga kastruller.

Där, längst ner i kroghierakin, arbetar bokens huvudperson som diskare efter att ha hoppat av universitetsstudierna i statsvetenskap. Tempot är högt, ryggen värker och ångesten stundtals övermäktig.

Per Johansson bjuder på en egensinnigt blandning av en närmast plågsam vardagsrealism och stora portioner humor i en detaljskarp skildring med stark närvarokänsla.

Berättelsen är uppbruten i korta prosastycken, interfolierad med litterära referenser och redogörelser för råttornas liv och matvanor.

– Jag har själv jobbat sju år som diskare, så boken är väldigt självbiografisk. Till 78 procent (skratt). Fast jag kallar det dokumentärfiktion. En del moment är helt fiktiva.

Du har ett speciellt, fragmentariskt sätt att skriva…

– Ofta när författare försöker binda samman en hel roman får jag en känsla av en enhetlig röst som är falsk. Det jag är intresserad av, nuet och närvaron – ja, då är tillvaron ganska skör och tankarna spretiga. Det är väl det jag försöker komma åt med det fragmentariska, att det finns flera olika dimensioner i nuet.

Per Johansson berättar att vissa stycken är helt obearbetade. Episoder och replikväxlingar från restaurangköket som nedtecknats direkt i anteckningsblocket och sedan fogats in i romanen. Allt för att nå ett så autentiskt uttryck som möjligt.

– Jag brukar använda uttrycket ”logga på”. En roman med ett nedslipat och perfekt språk har aldrig riktigt loggat på verkligheten. Den är ju ganska kaotisk.

Det förekommer en del verkliga personer i boken också. Bland annat figurerar statsvetaren Bo Rothstein, skådespelaren Tuva Novotny, en medlem av Broder Daniel. ”Big Brother-estetik”, säger Per Johansson:

– Det handlar om att använda det som är kroppsligt och ganska direkt. När jag pluggade litteraturvetenskap sas det att man absolut inte får använda något som är förgängligt – som namn på kändisar, för om hundra år vet ingen vilka det är.

Titeln Göteborg i päls är dels en blinkning åt Leopold Sacher-Masochs beryktade 1800-talsroman Venus i päls, dels anspelar den på ett i boken flitigt förekommande pälsdjur. Råttorna med sina gångar under marken kan förvisso hierarkiskt kopplas till diskarens tillvaro. Det är dock inte enda skälet till råttornas centrala roll.

– Samtidigt som jag vill lösa upp den traditionella berättelsen, vill jag inte göra boken omöjlig att läsa. Läsaren kan följa råttorna som en trygghet i historien. Själv kan jag också utnyttja råttorna genom att låta mina fragment följa dem och på så sätt sprida berättelsen, förklarar han och tillägger:

– Jag var lite rädd för att råttorna skulle bli ett alltför abstrakt eller teoretiskt grepp. Men eftersom jag har haft direktkontakt med råttor både som diskare och privat, känns det ändå införlivat i det som faktiskt hände.

Den ymniga litterära namnedroppningen då?

– En del tror att jag gjort det bara för att verka cool. Men människan försöker alltid göra historier av sitt kaos. Jag kunde exempelvis tänka att ”det här är precis som när George Orwell stod och diskade”. Det gav ett sammanhang och byggde upp min självkänsla. Jag misslyckades med statskunskapen, blev diskare och kunde inte bli kock. Men litteraturen var ändå något jag hade förbindelse med.

Vilka reaktioner har du fått från dina arbetskamrater på krogen?

– Jag har lämnat restaurangbranschen och jobbar inom hemtjänsten nu, så jag har inte hört några kommentarer. Borde kanske söka upp dem, skrattar Per Johansson och avslöjar sedan att han redan är på gång med en uppföljande roman.

– Många brukar få problem med andra boken, skrivkramp och så där. Men än så länge går det bra.

Under vårt samtal har lokalen fyllts av gäster. Utanför caféfönstret mot Domkyrkan glider spårvagnarna förbi i allt stridare ström och vi kommer in på en av Per Johanssons, möjligen något otippade, passioner. Att titta på damtennis.

– Det är inga dueller i herrtennis, det för mycket serve och missar hela tiden. Damtennis är roligare, där kan de hålla igång bollen mer. Det är perfekt när man är utslagen efter en dag på jobbet och behöver varva ner. Tennisen påminner om diskjobbet i sin monotoni, men är ändå vilsamt.

Favoritspelare?
– Kim Clijsters. Fast hon skall ju sluta. Det är för jävligt.

För övrigt gillar Per Johansson inte bara att kolla på tennis. Han har efter många års uppehåll nyligen tagit upp sporten igen.

– Det var skitsvårt i början. Och konditionskrävande. Även om jag har jobbat mycket fysiskt, så var jag helt slut efter fem minuter på banan.

Ditt bästa slag?

– Forehand, utan tvekan!

(Borås Tidning 2007-02-26)

Bok: Borg mot McEnroe
Författare: Malcom Folley
Förlag: Norstedts

Denna sommar är det precis 30 år sedan en orakad Björn Borg kastar sin racket mot himlen utanför London. Baslinjernas kung, det iskalla koncentrationsfenomenet från Södertälje, har just tvingat rumänen Ilie Nastase att bita i gräset och vunnit Wimbledon. Det är bara början till den osannolika segerraden av fem titlar i följd på ärevördiga All England Club.

För ett tag ställer Borg alla konkurrenter i skuggan. Ända tills ett yngre, hetlevrat bollgeni från New York gör entré: John McEnroe. Till spelstil och temperament Borgs motsats. Deras gladiatorliknande tvekamp på tennisarenorna hör till idrottshistoriens mest fascinerande kapitel. I centrum står förstås den monumentala Wimbledonfinalen 1980, då Borg besegrar serve- och volleyspecialisten McEnroe i en stenhård femsetare vars like varken skådats förr eller senare.

Året därpå är det McEnroes tur att triumfera över Borg, både i Wimbledon och i US Open. I praktiken betyder det slutet för Borg. Utbränd och detroniserad drar han sig tillbaka – omåttligt saknad av McEnroe som förlorar den ende motståndare han genuint respekterar.

Ingen har skildrat rivaliteten mellan dessa bägge tennisgudar bättre än Tim Adams, vars essä I huvudet på John McEnroe (Norstedts 2004) redan är en klassiker i sportlitteraturen. Samma höga klass när det gäller analytisk skärpa och stilistisk briljans håller inte den brittiske journalisten Malcom Folleys bok Borg mot McEnroe, som nu utkommer på svenska.

Men Folley bjuder i gengäld på en bredare bild av träracketarnas gyllene epok och har intervjuat de flesta nyckelfigurer kring Borg och McEnroe, inklusive huvudpersonerna själva. Resultatet blir en nostalgisk läsfest om en tid då tennisproffsen kunde vara lika spännande som rockstjärnor. Som komplement till Adams mästerverk är det inte så dumt.

(Borås Tidning 2006-05-29)