Borgs amerikanska racket

Bancroft Borg Personal.

Nu på väggen i min heliga hörna: Bancroft Borg Personal. Det var racketmodellen som Björn Borg exklusivt spelade med i USA och Japan åren 1975-79 (i europeiska turneringar som på Roland Garros och i Wimbledon var det Donney som gällde).

Den läckra racketen är i perfekt nyskick och har därtill ett Borgblått ”B” målat i strängningen. När modellen såldes på marknaden under 70-talet var det annars med ett svart ”B”. Kan man bli gladare som samlande tenniskonnässör?

Björn Borg i US Open 1978, där han gick till final mot Jimmy Connors. Jimbo, som det året förlorat stort mot Borg i Wimbledonfinalen, tog nu revansch och vann med 6-4, 6-2, 6-2.

McEnroes vapen mot Borg i Wimbledon

McEnroe inför Wimbledonfinalen mot Borg 1980.

Den 5 juli 1980 utmanade John McEnroe sin rival Björn Borg om mästartiteln på All England Club i Wimbledon. Det blev en legendarisk batalj i fem set, inte minst minns vi det nervknäckande tiebreaket i fjärde som McEnroe efter långt om länge vann med 18–16 (”Det är roligt med spänning. Men den här spänningen är nästan obehaglig”, utbrast SVT:s kommentator Bengt Grive under tvekampen).

Stilstudie: John McEnroe med sin Jack Kramer.

Men det räckte inte. Borg kom iskallt tillbaka, avslutade matchens sista kapitel med 8-6 och kunde lyfta Wimbledonbucklan på centrecourens gröna gräs för femte gången. Surt för McEnroe, som ändå spelat gudabenådad tennis med sin Wilson Jack Kramer Pro Staff i vänsterhanden.

Den racketmodellen tillhör nu samlingen hemma på Långö, ett utsökt exemplar i nyskick att låta ögonen njuta av. Det är sånt som gör livet värt att leva! Att Björn Borg också använt racketen, när han vann Kungens Kanna 1971, gör förstås inte saken sämre.

Wilson Jack Kramer Pro Staff, en klassisk skönhet.
Kungens Kanna i Stockholm 1971: Björn Borg och Jack Kramer.

Den fjärde juli 1981 blev det favorit i repris för Wimbledonpubliken, Borg ställdes åter mot McEnroe i finalen. Men denna gång hade amerikanen bytt racket till Dunlop Maxply Fort. Och det var med detta vapen som Björn Borg detroniserades från tennistronen med setsiffrorna 4-6, 7-6 (7-1), 7-6 (7-4), 6-4.

John McEnroe i segerögonblicket när han tar Wimbledontiteln från Borg 1981.

Tja, vad vore då ett anständigt tennishushåll utan en MaxPly Fort? Naturligtvis har jag inte kunnat låta bli att införskaffa även denna modell att stoltsera med hemmavid. Exemplaret är i nyskick och ger en berusande förnimmelse om tiden när gudarna fortfarande duellerade på gräs, grus och hardcourt.

Läcker ”Borgdödare”: Dunlop Maxply Fort.
Men juvelen i kronan är trots allt Björns Borgs racket från 1980- och 81-års holmgångar: Donnay Borg Pro!

John McEnroe: ”Wood, to me, has glamour”

Dunlop MaxPly McEnroe 1982.

Jovisst, nog är det något glamoröst över svunna tiders tennisracketar, dessa eleganta och svårartat nostalgiframkallande artefakter från den vita sportens gyllene era. En racket i trä vore för mig naturligtvis hopplös att spela med idag, om man ens skulle tänka tanken. Men varför göra det?

Ett vackert, välvårdat exemplar anno dazumal har snarare karaktären av ett konstverk – som mitt senaste förvärv till samlingen: Dunlop MaxPly McEnroe. Modellen kom 1982 och var den sista träracketen som John McEnroe använde (bland annat i det årets Wimbledonfinal mot Jimmy Connors). Nästföljande säsong, 1983, tvingades även McEnore böja sig för utvecklingen och börja spela med en modern grafitracket (Dunlop Max 200G i hans fall).

En skönhet som pryder sin plats i varje tenniskonnässörs hem.

För allas vår ”superbrat” var skiftet inte helt lyckligt. Han fortsatte spela fantastisk tennis säsongen 1983, och i synnerhet 1984 då hans segerstatistisk i singelmatcher på touren blev närmast överjordiska 82-3! Ändå hade något väsentligt gått förlorat med grafitrevolutionen, tyckte McEnroe.

I sin självbiografi Serious (2002) menar han att träracketen borde göra comback i proffstennisen:

A return to wooden rackets would be a huge improvement for professional tennis. The biggest change in the game in last twenty-five years – the replacement of wood by graphite – has been a bad one. I happen to think that wooden rackets are beautiful aesthetically and purer for the game.

Look at baseball: Kids start with aluminium bats in Little League, than move on to graphite or Kevlar or whatever in college, and then – and only then – if they make it to the majors, do they get to use those beautiful wooden bats that require greater expertise for success.

Why not do the same in tennis? I think it looks great to have a little wand in your hand, instead of some ultra-thick elub big enough to kill somebody with! Wood, to me, has glamour. You need strategy and technique. Tennis, these days, is sadly lacking in all those things. It’s all (as David Bowie said) Wham, bam, thank you, ma’am.

John McEnroe i Wimbledon 1982 med Dunlops skräddarsydda trämodell MaxPly McEnroe.

Game, set och grus

Sista forehandcrossen har slagits på gruset sent i september. Vi tackar för en härlig utomhussäsong 2025 på Karlskrona TK och laddar nu om för övervintring på hardcourten i hallen tills vi släpps ut igen framåt vårkanten 2026 (då det inte minst börjar brännas för att ta revansch i nästa upplaga av Agge Cup!).

Agge Cup 2025!

Vinnaren Alexander Lüning, 13 år, visar stolt upp prispokalen i Agge Cup. Bakom honom från vänster: jag, Fredrik Almén, Selma Matthiasdottir, Hans Dahlgren, Björn Lüning och Kerstin Dahlgren.

Lördagen den 17 maj var det urpremiär för Agge Cup, tennisturneringen för släkt och vänner som uppkallats efter min far Anders Dahlgren (kallad Agge bland sina närmaste). Vi kläckte spontant idén till denna begivenhet under hans glammiga begravningsmiddag på Grand Hotell i Lund i höstas. Ty man kan väl knappast hedra minnet av en kär anförvant på bättre vis än genom den vita sporten?

Denna första gång blev vi sju deltagare som samlades på Karlskrona TK:s för säsongen nyligen öppnade grustennisbanor. Varje match spelades i ett set och som lottningen utföll mötte jag i starten min rutinerat bollsäkre kusin Björn Lüning. Och gick på pumpen. Attans!

Slutvinnare och champion blev Björns unge son Alexander Lüning som välförtjänt fick ta hem prispokalen till Malmö. På kvällen var det galamiddag på Långö för samtliga spelare och nästa år blir det förstås Agge Cup igen. Då jäklar ska jag ta revansch!

Jag laddar för att hålla serven…
…men kusinen Björn från Malmö blev för tuff att knäcka. Han vann med 6-4.
Min kusin Hans från Borås i domarstolen. Denne giftige racketfantom fick först möta vännen Fredrik Almén och vann med 6-3. Därefter spelade han och min överman Björn en stenhård rafflande semifinal, som Björn gick segrande ur med 7-6 (tiebreak 7-3).
Syrran Kerstin hade inte spelat tennis på två år, men bet ändå väldigt bra ifrån sig när hon mötte Alexander i sin startgrupp. Han fick kämpa för sin vinst med 6-3.
En riktig fight med långa game blev det också när Alexander gick vidare för att möta vännen Selma (som på grund av det ojämna deltagarantalet drog lotten att gå direkt till semi). Alexander vann till sist med 6-3 och var klar för final mot sin pappa Björn. Men efter två slitsamma matcher i följd under bältet valde Björn att med ålderns rätt lämna walkover och Alex knep därmed Agge Cup-titeln 2025!
Hedersomnämnande till Fredrik (Selmas sambo) som inte bara spelade tennis med den äran, utan också gjorde en förnämlig domarinsats – såväl i matchen mellan mig och Björn, som mellan Björn och Hans.
Prisutdelning!
Aftertennis på Arkitektgatan 8, Långö, där jag och Björn tar en gin & tonic. Egentligen skulle vi grillat utomhus i pergolan på gården. Vädrets kylslagna makter gjorde emellertid att Agge Cup-festen fick improviseras i pappas gamla våning istället.
Hans utbyter match-erfarenheter…
,,,med Fredrik som precis skaffat en ny racket, dagen till ära.
Grillat var det här! Syrran (som övertagit våningen efter pappa) hade förutseende köpt en elgrill till balkongen och intog med självklar auktoritet rollen som kvällens kock.
Agge Cup-mästaren Alexander smörjer kråset.

Återbesök i Borås

Upp till kamp, dock oklart om vad, manas det utanför stadshuset i Borås. Egentligen är jag på visit för att spela tennis, men kan förstås inte låta bli att fångas av denna sköna agitprop-skulptur från den folkhemska epokens glansdagar.
Skulpturgruppens titel är Folktalaren, skapad 1957 av konstnären Sven Lundqvist (1918-2010). Väl värd att spana in för den som har vägarna förbi. Dock har ännu inte tennisstjärnan Sven Davidson, Borås store son som samma år, 1957, vann mästartiteln på Roland Garros, blivit staty i stan. Obegripligt.
Ett kärt återseende! Tillsammans med Bengt Sjögren, då hallchef på Borås Tenniscenter och idag aktiv inom IK Ymer, drev jag under min tid på Borås Tidning frågan om att Sven Davidson skulle hedras med ett minnesmärke i sin hemstad. Jag kanske borde göra comeback i spalterna så det blir lite tryck igen?
Sven Davidson (1928-2008) kammade hem finalsegern i Öppna franska mästerskapen 1957 mot amerikanen Herbie Flam i tre raka set (6-3, 6-4, 6-4) och blev därmed historisk som Sveriges första Grand Slam-vinnare i herrsingel.