Nelson Mandela satt sedan många år fängslad på ökända Robben Island utanför Kapstaden. Det vidriga apartheidsystemet hade funnits ännu längre och föreföll lika gjutet i orubblig armerad betong som Berlinmuren. Ett fritt och demokratiskt Sydafrika, absolut!

Fast hur realistisk var egentligen chansen att vi skulle få uppleva detta inom vår livstid? Inför ANC-galan hade Thomas Ledin och Mikael Wiehe skrivit en låt med den trotsigt, trosvissa titeln Berg är till för att flyttas. Och bara några år senare fick de bevisligen rätt. Berg kunde flyttas, apartheidregimen gav upp, Sydafrika nådde friheten.

Mannen som mer än någon annan enskild person förtjänar att prisas för detta mirakel är naturligtvis Nelson Mandela. I spetsen för ANC försökte han inledningsvis resonera med de vita härskarna, häva deras rasdiskriminering genom icke-våldsmetoder, väjda till den vita minoritetens förnuft att istället bygga ett öppet och harmoniskt samhälle för hela Sydafrikas befolkning. Svaret var ständigt detsamma: brutalt avvisande.

Massakern i Sharpeville 1960, då polis öppnade eld med automatgevär mot svarta demonstranter, markerade en vändpunkt. ANC förbjöds, Mandela gick under jorden och såg sig tvingad att mana till väpnad kamp.

Stämplad som terrorist greps han 1962. Regimen trodde att de kunde begrava honom levande i fängelset, bortglömd och isolerad från omvärlden. Under decennier tilläts ingen varken fotografera eller ens citera Mandela.

Men tystnaden befäste tvärtom Mandelas auktoritet. Hans status som hjälte och legend växte till att bli ANC:s mäktigaste vapen. Myten Mandela bidrog verkningsfullt till ökat internationellt engagemang mot den sydafrikanska rasdiktaturen på 70- och 80-talen, där särskilt Sverige och Olof Palme spelade en viktig roll i arbetet för riva den synbarligen ointagliga fästning i Afrika som apartheidpolitikerna uppfört.

ANC-galan i Göteborg 1985 är ett av uttrycken som visar hur djupt vi svenskar kände för Sydafrikas plågade folk. Bara en månad efter att Nelson Mandela släpptes i februari 1990 valde han att besöka Sverige och tacka för stödet.

Han hade då suttit mer än ett kvarts sekel bakom murarna och vandrade ut som en totalt obruten man, redo att skapa ett nytt och värdigare land. Frihet, demokrati och försoning löd budskapet. Hämnd fanns inte på hans karta. Apartheidepokens Sydafrika vilade på vit despoti, våld och terror. Slutet kom när regimen insåg att deras makt ändå hopplöst vittrade och Mandela var den enda som de kunde förhandla om framtiden med.

Spänningarna i samhället hade kunnat utlösa ett blodigt inbördeskrig, Mandelas imponerande moraliska resning och politiska navigationsgeni förhindrade katastrofen.

Som Sydafrikans första demokratiskt valda president 1994-99 försökte han hela sin nation och lyckades i häpnadsväckande grad, givet svårigheterna. I sitt tal efter valsegern 1994 slog han an den karaktäristiska ton som gjort honom älskad och beundrad världen över:

”Att både svarta och vita i vårt land i dag kan säga att vi är varandras systrar och bröder, en förenad regnbågsnation som hämtar styrka från föreningen av dess många raser och färger, det är en hyllning till hela mänskligheten”.

Det är en sorg att dagens ANC, korrupt och maktfullkomligt, är i färd att försnilla hans arv. Nu är Nelson Mandela borta, en godhetens statsman som kunde flytta berg. Men som inspiration och förebild lär hans brinnande, varma ljus sannolikt aldrig slockna.