Kategoriarkiv: Sverigedemokraterna

SD och näthatet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/11:

I torsdags gav Expressen ännu ett filmat bevis på vad SD:s partitoppar är kapabla till. I Stockholmsnatten beväpnar sig riksdagsmännen Erik Almqvist och Kent Ekeroth med järnrör i jakten på en berusad meningsmotståndare.

Almqvist har redan fått lämna sitt uppdrag som ekonomisk talesman för partiet. Gatuhuliganskollegan Ekeroth meddelade därefter att han tar time-out som rättspolitisk dito. En mer komprometterad företrädare för lag och ordning har väl aldrig tidigare suttit i justitieutskottet. Jag tänker då inte bara på Ekeroths böjelser för järnrörens egenmäktiga rättvisa.

Han är också en drivande kraft bakom hatsajten Avpixlat, en inblandning som Ekeroth själv medgivit. Avpixlat sprider grov rasism och utmålar Sverige som invaderat av utländska brottslingar, företrädesvis muslimer. Något som vanliga medier, styrda av ”kulturmarxister”, döljer för allmänheten i landsförrädisk maskopi med det ”multikulti”-frälsta politiska etablissemanget.

Sajten basunerar även ut febriga konspirationsteorier om att Europa står inför ett islamistiskt maktövertagande och prisar den ökända fascistbloggaren Pamela Geller, som uttryckt sympatier med både Anders Behring Breivik och Slobodan Milošević. Kommentarsfälten späckas av främlingsfientliga inlägg, tonen är aggressiv, rå och brutal.

SD-ledaren Jimmie Åkesson talar om nolltolerans mot sånt här. Men i Sydsvenskan förra året hyllade han Ekeroths Avpixlat med orden: ”Utan internet hade vi inte varit där vi är idag. Jag är väldigt tacksamma för att de här människorna finns… Många av våra väljare anser att man uttrycker sanningar där som andra medier inte gör, och det tycker jag är väldigt bra.”

För att travestera en klassisk formulering av Olof Palme: så talar hatets och illviljans kolportörer.

Sverigedemokraternas nakna ansikte

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/11:

”Vi vet att vi inte drivs av hat, utan av kärlek.” Dessa ord står att läsa i SD:s nya kommunikationsplan, avsedd att lägga grunden till en rejäl charmoffensiv inför valet 2014. Hårda kanter ska slipas bort, framtoningen ska bli mjukare.

I synnerhet gäller det att locka kvinnliga sympatisörer till SD:s hittills påfallande mansdominerade skara. Jimmie Åkesson vill nämligen inte leda ett parti i skuggan av några andra. Hans målsättning är klar: SD ska växa till ”det stora, statsbärande partiet med verkligt inflytande över samhällsutvecklingen”. I den stunden må omvandlingens krafter släppas lösa som får Sverige att bäva, men inte förr.

Och ska illusionstricket lyckas att sminka upp främlingsfientlighet till ”kärlek”, måste förstås nolltolerans råda mot alla dessa råbarkade uttalanden som partiets företrädare längre ned i hierarkin gärna kläcker ur sig. Mycket kan man säga om Jimmie Åkesson, men korkad är han inte.

Säkert betraktar han den senaste tidens opinionsframgångar, där SD nått positionen som riksdagens tredje största parti, som ett kvitto på att strategin är på väg att bära frukt. Så plötsligt ser den ut att ruttna över en natt.

Expressen avslöjar en intern SD-film där tre av Åkessons nära förtrogna uppträder som de redan fått makten att leva ut partiets rätta jag. Sekvensen är från ett gatubråk i Stockholm sommaren 2010. Erik Almqvist, Åkessons kronprins och SD:s kommande ekonomiske talesman i riksdagen, vräker ut sig rasistiska och sexistiska spyor. En ung kvinna blir kallad hora, en komiker av utländsk bakgrund kallas svenskfientlig babbe, en berusad förbipasserande attackeras som varande en blatte-lover.

Stämningen är otäck, minst sagt hotfull. Men Almqvist och hans kumpaner, Christian Westling i SD:s utrikespolitiska råd, samt Kent Ekeroth som nu sitter i riksdagens justitieutskott, myser av upphetsad tillfredsställelse efteråt. Garvande lämnar de platsen, som ett SA-gäng i kostym och lågskor istället för brunskjorta och kängor.

Vittnesmålen om händelsen har Almqvist kategoriskt avfärdat som osanna. Tills i går då Expressen offentliggjorde filmen som i ett slag rev masken av SD och visade partiets nakna ansikte. Almqvists lögner låg i öppen dager, kronprinsen tvingades lämna sina uppdrag. Förutom riksdagsplatsen och partimedlemskapet som denne blåljugande rasist tydligen får behålla.

Oklart vad som händer med Kent Ekeroth. Men hans trovärdighet som representant i lag- och ordningsfrågor torde vara bortblåst. En gatumarodör i justitieutskottet? Knappast hållbart. Jimmie Åkessons försök att göra partiet salongsfähigt har också rimligen punkterats när vi med all önskvärd tydlighet sett vilka attityder som frodats i hans innersta krets.

Nog drivs SD av kärlek alltid. Kärleken till intolerans, rasism och kvinnoförnedring.

Arbete är A och O

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/11:

”Vi kommer aldrig att köpa den felaktiga utgångspunkten att det går att bedriva fortsatt massinvandringspolitik och samtidigt radera ut utanförskapet. Ingen integrationspolitik i världen kan fungera under nuvarande förhållanden.”

Det skrev Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson på DN Debatt i måndags. Knappast något överraskande budskap från hans håll. Och Åkessons recept för att lösa integrationsproblemen var lika förutsägbart: att ”kraftigt minska invandringen”. Varken flyktingar undan krig och terror, eller några andra människor från kulturer utanför vår egen krets är längre välkomna. Sverige åt pursvenska vikingaättlingar, för evigt, amen!

Det är en bastant dumhet, förstås. Inte bara ur ett humanistiskt perspektiv. Utan även rent ekonomiskt. Men Sverigedemokraterna måste samtidigt tas på allvar. Deras blotta existens som riksdagsparti, i opinionen nu det tredje största efter Moderaterna och Socialdemokraterna, kan ses som ett symptom på de strukturella integrationsfel som Sverige lider av. Många talar om det, inte mycket blir gjort.

Då öppnas lätt fältet för främlingsfientliga förvillelser. Ty migration är i grunden inget problem. Varje individ som söker sig till Sverige är en resurs, ingen belastning. Den främsta källan till nationellt välstånd är nämligen humankapitalet: människors arbetskraft, idéer, entreprenörskap och framtidstro, deras vilja att forma en bättre tillvaro för sig själva och sina barn.

Sverige har tveklöst varit dåligt på att tillvara på migrationsströmmarnas möjligheter. Trösklarna för att komma in i samhället är höga och svåra att ta sig över. Baksidorna är väl kända: långvarigt bidragsberoende, bostadssegregation, arbetslöshet, etc. Vi släcker människors förhoppningar, snarare än att ge dem vingar.

Talande är en färsk rapport från Malmö högskola om somaliska flyktingars situation, som presenterades i går. Sysselsättningsgraden för somliafödda i Sverige ligger mellan 20-30 procent, egenföretagandet är en halv procent. Sysselsättningsgraden för samma flyktinggrupp i USA och Kanada är 54 respektive 46 procent, egenföretagandet i båda länder ligger kring fem procent.

Varför dessa skillnader? Rapportförfattarna menar att det svenska misslyckandet dels beror på myndigheternas fyrkantigt skötta integrationsansvar, som sannolikt hade hanteras bättre om det överlåtits på civilsamhället. Dels handlar det om vår tröga arbetsmarknad, där enkla jobb straffats ut genom tunga skatter, orimligt höga lägstalöner och oflexibel lagstiftning som LAS.

Språktest och medborgarskapsritualer för nyanlända är säkert bra, men egentligen ett utanpåverk. A och O i all meningsfull integration är detta: jobb, företagande, individuell skaparglädje. Ge människor rätt förutsättningar så lyfter de Sverige. Och därmed dras även mattan undan för Sverigedemokraternas agitation.

Rädslans parti

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/10:

Lagom till Sverigedemokraternas kommundagar i Västerås under helgen som gick, visade en opinionsmätning att partiet nu är riksdagens tredje största. Enligt DN/Ipsos siffror når SD 8,6 procent, en substantiell ökning jämfört med valresultatet 2010 på 5,7 procent.

Tillskottet av sympatisörer kommer främst från män i medelstora städer och mindre kommuner. Invandrardebatten i kombination med lågkonjunktur och oro för jobben anses vara förklaringen till SD:s lyft. Det är nog en riktig analys.

Ekonomiskt kärva tider brukar gynna främlingsfientliga krafter. Minns krisen i 90-talets början då Ny Demokrati skördade framgångar. Men SD är avsevärt bättre organiserade och mera slipade än de motbjudande clownerier som Ian & Bert bjöd på.

SD:s budskap är förrädiskt tacksamt för dem som upplever sig riskera fotfästet i globaliseringens föränderliga värld. Etablissemanget har lättsinnigt raserat folkhemmets idyll. Normupplösning och kaos hotar genom utifrån vällande ondska: militanta muslimer, parasitära flyktingar, gängkriminalitet och våldtäkter. I SD:s ögon är detta mångkulturens rätta ansikte.

Räddningen är nationell konformism och stopp för den gränsöverskridande rörligheten. Endast bakom solida murar kan vi vinna Sörgårdens förmenta trygghet åter. Priset är att offra individualiteten, friheten, toleransen, det öppna samhällets kärnvärden.

Det kan aldrig vara mitt Sverige. Är det ditt?

Jimmie Åkesson vinner mark

Publicerad den av
Svara

Sverigedemokraterna får rekordhögt stöd. Så lyder en rubrik i dagens DN. Enligt den senaste opinionsmätningen i Ipsos regi har nu SD 8,5 procent av väljarna bakom sig och befäster därmed sin position som riksdagens tredje största parti (förra veckan nådde Jimmie Åkessons främlingsfientliga gäng 9,9 procent i United Minds undersökning).

Jag undgår inte att personligen känna mig djupt illamående av SD:s frammarsch. Deras kvävande och unkna nationellt konformistiska utopi av förment Sörgårdsidyll hotar ju även min frihet, mina individuella rättigheter, min önskan om att leva i en öppen värld där jag kan göra och tycka vad jag vill.

Sverigedemokraterna är det i vid mening liberala samhällets fiender. När sådana krafter får vind i seglen har vi alla, oavsett bakgrund, anledning att oroas.

Skamligt!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/10:

Jag växte upp i Kungsbacka. En burgen kommun, solitt borgerlig. Folk bodde i villa, hade båt, spelade golf. Men ett fåtal avvek. De hade konstiga kläder, talade märkligt och kamperade i ett nedgånget hus vid min mellanstadieskola. Ibland smög vi dit under rasterna och kastade sten på deras fönster. När dörren flög upp skrek vi ”zigenarjävlar” och sprang flinande därifrån.

Varför vi egentligen gjorde detta vet jag inte. Det skedde oreflekterat, vi var bara småungar och såg det som ett kul bus. Romerna i denna familj hade inte ställt till med något, störde ingen. Men de var annorlunda.

Och då är det lätt att mobbarinstinkten slår till, denna primitiva och motbjudande impuls att ge sig på människor, oftast i underordnad position, vars enda ”brott” är att de sig skiljer från flocken. Tack och lov hör det till civilisationens landvinningar att vi lär oss att sådan mobbing är fel, orättvis och skamlig. Ändå finns det många som aldrig tar lärdom. Romernas situation bär syn för sägen.

Få minoriteter har blivit så drabbade, i dagens Europa tilltar trakasserierna. Tendenserna finns också här hemma. I onsdags avslöjade Ekot att romer systematiskt vägras att hyra bilar vid mängder av bensinstationer. Svart på vitt blottades vardagsrasismen.

Typisk var reaktionen från SD:s partisekreterare Björn Söder som på Facebook skrev: ”Det kanske finns en anledning till att de nekas? Istället skriks det som vanligt i Sverige om diskriminering”.

Vad visar detta, om inte att vissa människor förblir omogna stenkastare oavsett ålder. Att de kan väljas in i riksdagen gör knappast saken bättre.

Skall jag ta vara på min broder?

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 1/10:

Det var 30-tal. Hitler hade gripit makten i Tyskland. Naziregimens förföljelser av den judiska befolkningsgruppen blev år för år allt hårdare. Mängder av judar försökte fly terrorn genom att söka fristad i något annat land. Men samtidigt som läget successivt förvärrades, svarade övriga Europa med att försöka strypa flyktingströmmen.

Hösten 1938, bara någon månad innan Kristallnatten, begärde den svenska regeringen att Tyskland skulle förse judarna med särskilda pass. Nazisterna tyckte det var en utmärkt idé.

Alla tyska judar fick ansöka om nya pass, där ett rött ”J” stämplades på första sidan. Sverige och andra länder blev väldigt nöjda. Genast kunde man enklare avvisa de besvärliga judarna direkt vid gränsen. Sedan bröt andra världskriget ut. Och i dess skugga började Hitler systematiska mörda alla judar som var fångade i hans välde. Hur många hade Sverige kunnat rädda om vår flyktingpolitik varit annorlunda?

I alla fall otaliga fler än den lilla skara om cirka 3000 människor som på nåder släpptes in i folkhemmet innan krematorieugnarna i Auschwitz tändes. Om ett samhälle ska dömas efter hur det behandlar de mest utsatta, tvingas vi obestridligen sänka våra huvuden i skam inför historiens åklagare. Att övriga demokratier inte handlade mycket bättre vi än själva, är knappast någon moraliskt hållbar ursäkt.

Men å andra sidan har Sverige försökt ta lärdom. Visst, dagens flyktingpolitik är långt ifrån perfekt, det finns åtskilliga brister att peka på.

Ändå råder en hyfsad bred uppslutning kring grundprincipen att samma cyniska kallsinnighet som vi mötte 30-talets tyska judar med, den hör förflutenheten till. Medmänniskor som flyr undan förföljelse, terror och krig har rätt till skydd. I början av 90-talet tog Sverige exempelvis emot 100 000 flyktingar från inbördeskrigets Jugoslavien, den blodigaste konflikten i Europa efter 1945. Nu brinner Syrien på likartat sätt.

Det urskiljningslösa våldet slår blint mot män, kvinnor och barn. Flera hundratusen syrier har flytt till grannländer som Libanon och Turkiet, strömmen beräknas uppgå till 700 000 vid årets slut. Inom EU är det Tyskland och Sverige som tagit störst ansvar för att ge desperata människor från Syrien asyl.

Det är just i denna situation som Sverigedemokraterna kräver att asyl- och anhöriginvandringen måste minska med 90 procent! Genom detta påstår sig SD spara massor av skattemiljarder åt statskassan. ”Vad vi har kunnat se blir inte invandringen en tillgång för Sverige”, menar SD:s ekonomisk-politiske talesman Erik Almqvist iskallt.

Förutom att partiets kalkyler är starkt ifrågasatta, har väl sällan deras krassa och råa människosyn åskådliggjorts tydligare. Syrier i nöd, fruktansvärda fasor i deras land, SD tar fram miniräknaren och säger: försvinn.

Så kan nog bara ett parti agera som har sina ideologiska rötter i den antihumanistiska hakkors-rörelse som förpestade Europa på 30- och 40-talet.

Att stå det onda emot

Publicerad den av
Svara

Sista veckan på ön innan Linköping och Corren kallar. Tyvärr vaknade vi upp till ett brutalt temperaturfall, där den senaste tidens härliga sommarvärme förbyttes i höstkyla och isande regnskurar. Att min och grannskapets brevlådor under gårdagen besudlades av tidningen SD-Kuriren var tydligen ett järtecken.

På omslaget grinade en leende Jimmie Åkesson i kostymförklädd fascistisk helfigur intill rubriken ”Här för att stanna!”. Aldrig. Inte inom de (förvisso blygsamma) domäner som jag råder över på Långö i alla fall.

Själv skulle jag äcklad och irriterad förpassa Åkessons otäcka alster till det övriga skräpet i soppåsen där SD förtjänar att stanna, när min blick råkade falla på ett programförklarande citat i tidningens redaktionsruta:

”En budkavle är utskickad. Den löper genom dag och natt. Den går, såsom otaliga budkavlar fordom har gått, rättsols från gård till gård, från härad till härad. Det är den löpande elden som genom dag och natt skall kringföras. Budkavle går. Rid i natt!”

Vilhelm Moberg! En fri liberal humanist, med brinnande avsky för såväl kommunismen som den nazistiska kvasi-ideologi ur vars stinkande sörja Sverigedemokraterna uppstått. Hur kan dessa SD-stollar ha mage att försöka göra hans rader till sina?

Rid i natt!, utgiven det nattsvarta krigsåret 1941, är alltså den berömda beredskapsromanen som manade till kamp mot Hitlerväldet. Moberg skrev boken i form av en historisk allegori, om svenska 1600-talsbönder som förtrycktes av utländska inkräktare (tyskar) och gjorde uppror mot sina utsugande plågoandar. Ingen i samtiden kunde naturligtvis ta fel på budskapet. Det gör väl knappast några nutida läsare heller, för den delen.

Förutom Sverigedemokraterna då. Deras massutskickade SD-Kuriren är sannerligen ingen budkavle i Mobergs anda. Tvärtom. Den hetlevrade motståndsmannen Vilhelm Moberg hade garanterat gett Åkesson & Co en uppsträckning som de sent kunnat glömma om han visste hur dessa charlataner utnyttjade hans ord.

Helt uppenbart vill SD att vi som är ättlingar till den ”äktsvenska” bondestammen ska ta strid och slänga ut dagens förment parasiterande inkräktare. Vilka då skulle representeras av människor vars enda ”brott” är att de härstammar från en annan kultursfär än vår egen gamla blågula dito. Främst givetvis muslimer – dessa som Jimmie Åkesson uttryckligen hävdar vara ”vårt största utländska hot mot Sverige sedan andra världskriget” (Aftonbladet 19/10 2009).

Vilhelm Moberg var en svensk patriot i kulturradikal tradition som envist och rakryggat försvarade individens, frihetens och demokratins värden. Mobergs Sverige är inte Jimmie Åkessons Sverige av monoman vulgärnationalistisk trångsynthet, intolerans och fientlighet. Hösten 1939, när nazisternas arméer marscherade i syfte att göra hela Europa till ett etniskt rensat ariskt imperium, skrev Moberg i ett upprop som delvis alluderade på Bergspredikan:

”Jag har fått något att dö för, som är av högre värde än mitt enskilda liv, än mina återstående levnadsår… Det är andens fria liv på vår jord, det är tron på andens suveränitet och okränkbarhet – det är allt som jag sammanfattat i den sköna drömmen om jorderiket, som än en gång skall höra människan till.

Detta är värden, större än mitt liv, detta är värden att dö för. Och det onda är allt det, som hotar att ta ifrån mig dessa värden.

Jag måste stå det onda emot.”

Hade Sverigedemokraterna fått råda över vårt land skulle snart andens fria liv, tron på dess suveränitet och okränkbarhet, vara förkvävd och strypt. Vi vet ur vilken rörelse SD fötts, vilkas arvtagare de är, dessa illa uppsminkade kostymfascister. Därför är det även vår plikt att stå det onda emot.

Tänker jag och tillbringar kvällen i läsfåtöljen med en kopp hett engelskt te och valda, inspirerande delar ur Mobergs författarskap. Det är mörknar över Danmarksfjärden, fortfarande rått och kyligt i luften. Men regnet har slutat och molntäcket tycks spricka upp. I morgon är det en ny och förhoppningsvis bättre dag då solen värmer ön igen.

Den paranoida världsbilden

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Så stod han där i talarstolen, Jimmie Åkesson. Det var i lördags, solen sken över hans idylliska hemstad Sölvesborg. Men kring SD-ledarens huvud fanns ändå mörka moln, omöjliga att jaga bort. Terrordåden i Norge, blodbadet på Utøya, Anders Behring Breivik.

Åkesson påstod sig vara förbannad och arg. Orsaken till hans ilska var ”häxjakten” i media som pågick mot Sverigedemokraterna i chockvågen efter den norska massmördaren. Dennes motiv grundades på psykisk sjukdom, menade Åkesson. Att koppla ihop SD med Breivik var skamligt och falskt.

Åkessons sommartal övertygade dock knappast. Vad blodbadet i Norge blottat är ju ofrånkomligen den yttersta konsekvensen av extremismens retorik, sprungen ur samma paranoida världsbild som förenar Europas vulgärnationalister på den yttersta högerkanten.

Breivik kan förvisso anses sjuk. Men sjukdomen är av ideologisk natur, symptom som även märks inom SD. Hos både Breivik och Åkesson finns föreställningen att vi lever i en samhällelig nödsituation, där normupplösning, kaos och gränsöverskridande rörlighet utgör ett akut hot mot allt som vi har gammalt och kärt.

Utifrån väller ondskan in över oss med militanta muslimer, galopperande våldskriminalitet och ekonomiskt parasitära flyktingar som främsta uttryck. Och det tyngsta ansvaret bär de kulturradikala Socialdemokraterna, vilka förråder nationen genom att bejaka islamisering och massinvandring.

Vad högernationalisterna kolporterar är rädsla, oro, misstro och avsky. Minns exempelvis vad Åkesson skrev i Aftonbladet om den muslimska invandringen: ”Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden” (19/10 2009).

Två dagar tidigare hade Åkessons kollega Richard Jomshof deklarerat följande på SD:s partidagar i Ljungbyhed: ”Vi har en aldrig sinande ström av människor som vill ta sig hit. Visst kan man stå vid gränsen och skjuta dem, men jag företräder absolut inte den vägen.”

Nej, Jomshof vill inte skjuta. Något annat finns heller inga skäl att tro om Åkesson. Men uppenbarligen finns risken att andra triggas att löpa hela den hatfyllda linan ut. I 90-talets början ansåg lasermannen att Ny Demokratis hets mot invandrare gav honom rätt att skjuta.

Likaså anser Breivik att hans terrordåd legitimerades av det budskap som dagens högernationalister sprider. Må detta bli en väckarklocka för alla dem som frestats att lägga sin röst på Åkesson och hans kumpaner.

Håll Raoul Wallenberg levande

Publicerad den av
1

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Den fjärde augusti 1912 föddes Raoul Wallenberg. Om drygt ett år skulle han alltså fyllt hundra år. Inför detta jubileum har regeringen nyligen beslutat att tillsätta en nationalkommitté, med syfte att samla olika delar av det svenska samhället för att uppmärksamma Raoul Wallenbergs gärning.

Det är ett utmärkt och angeläget initiativ, särskilt mot bakgrund av hur klimatet blivit kylare, råare. I Sverige som i övriga Europa har främlingsfientliga och rasistiska stämningar åter fått fäste. Den kostymklädda fascismen, likt Sverigedemokraterna här hemma, skördar framgångar samtidigt som etablerade partier tenderar att anpassa sig efter tidens snålare vindar.

Nog kan det vara lätt att förtvivla. Men tänk då på Raoul Wallenberg. Under Europas mörkaste epok visade han vad den enskilda människan faktiskt kan förmå. Raoul Wallenberg vägrade att passivt beskåda nazisternas förintelsemaskineri. I Budapest 1944 fattade han ett personligt beslut att trots allt göra det
 omöjliga; att själv utmana historiens brutalaste mördarband och 
försöka rädda så många judiska medmänniskor som han kunde undan deportation till gaskamrarna i Auschwitz.

Per Ahlmark har skrivit att Raoul Wallenberg ”för tanken till några av 
människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska, det moraliska och fysiska modet”.

Raoul Wallenbergs gärning har universell räckvidd. Varje människa som 
bekänner sig till grundläggande humanistiska ideal har ett moraliskt tvingande 
ansvar att reagera mot krafter som hotar det öppna samhället, präglat av 
tolerans och mångfald. Aldrig får vi vända oss bort från utsatta människor under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet, ty varje individs bidrag till en bättre värld spelar roll.

Wallenberg säger oss att vi aldrig får löpa med tidsandans opportunister, att vi ska lita på vår egen synskärpa och oavsett odds aldrig ge upp hoppet. Vi människor behöver goda förebilder. Sådana som får oss att höja blicken bortom vår egen inskränkta krets, som visar vikten av ideella insatsers betydelse, förebilder som kan egga oss till handling mot trångsynthet, intolerans, likgiltighet.

En sak är glasklar: så länge vi håller Raoul Wallenberg levande bland oss har främlingsfientlighetens företrädare ingen chans och Jimmie Åkesson får skaffa sig en annan karriär.