Kategoriarkiv: Sverigedemokraterna

Ryck undan mattan för Åkesson

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 19/11:Corren.

Vem bildar regering med vem och hur? Det verkar bli den stora frågan inför riksdagsvalet 2014. Politikens inriktning hamnar i skuggan av spelteorier om maktens taburetter.

Varken det rödgröna eller blåa laget tycks heller kunna formera något annat än en svagare minoritetsregering än dagens, konstaterar Fokus politiska reporter Torbjörn Nilsson i tidskriftens senaste nummer. Och tillägger dystert: ”Handlingskraft och mandat för reformer ser inte ut ingå i något av alternativen”.

Orsaken är naturligtvis Sverigedemokraternas frammarsch. Redan deras intåg i riksdagen 2010 betydde att Alliansen förlorade sin majoritet, vilket delvis förklarar ministären Reinfeldts klena prestationer sedan dess. SD hovrar numera kring 10 procent i opinionsundersökningarna och är på väg att etablera sig som tredje största parti.

En kil har slagits in mellan blocken, det framtida parlamentariska läget blir en besvärande oviss thriller. Men i söndags försökte partiledaren Jimmie Åkesson ikläda sig rollen som försoningens man.

Intervjuad i SvD kunde han tänka sig att i en låst situation tillfälligt släppa invandringsfrågan som öppning till en ”långsiktig dialog” med någon av statsministerkandidaterna. Att Reinfeldt eller Löfven skulle låta Åkesson bli kungamakare, och sedan hållas som hans gisslan när det invandringsfientliga moratoriumet löpt ut, vore förstås lika knasigt som oacceptabelt.

Det blev också kalla handen direkt från de anständiga partierna. Åkesson mötte även, föga förvånande, kritik från sina egna led. Släppa invandringsfrågan?! SD:s hela världsbild och existens bygger ju på misstro, förakt och hets mot människor som kommer från andra kulturer än vår egen.

Åkesson backade snabbt från uttalandet, menade att han blivit felciterad och hävdade i Aftonbladet att han aldrig släpper fram en regering utan att få tillbaka något i invandringspolitiken.

Men det måste ändå sägas vara en smart testballong av Åkesson, ännu ett led i att hans slipade strategi att framställa sig som resonabel och salongsfähig. För att vinna ökat och stabilt opinionsstöd måste stigmat av aggressiv främlingsfientlighet bort.

Nyckeln till makt och inflytande är att ompaketera fördomar och intolerans till något mjukare, aptitligare – ett budskap som kan maskeras till statsmannamässighet, men där slutsatsen likafullt ständigt är densamma: allt är ”massinvandringens” fel. Så agerar nyfascistiska rörelser i hela Europa och de är framgångsrika.

SD går inte att tänka iväg, men de går att bemöta. Som den brittiske ekonomen, journalisten och författaren Philippe Legrain skrev i gårdagens DN är det hög tid att svenska politiker på allvar tar kampen mot SD, rycker undan mattan för deras argumentation genom att ihärdigt påvisa att en frisk, dynamisk ekonomi förutsätter invandring och mångfald.

Och detta samtidigt som man undanröjer de strukturella problemen (inom arbetsmarknaden icke minst) ur vilka SD hämtar sin näring. Axla ansvaret över blockgränsen. För Sveriges skull.

Vision och hjältemod

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/8:Corren.

”Jag har en dröm, att denna nation en dag ska resa sig och leva ut den innersta meningen i denna övertygelse: Vi anser dessa sanningar vara självklara, att alla människor är skapade med samma värde.”

I morgon är det precis 50 år sedan Martin Luther King höll sitt legendariska ”I have a dream”-tal vid Lincolnmonumentet i Washington. En passionerad plädering för visionen om ett samhälle befriat från rasism, intolerans och diskriminering.

Medborgarrättskämpen Martin Luther King tillhör 1900-talets stora hjältar som fortsätter att inspirera världen över. Det gör även Raoul Wallenberg. Han höll aldrig några berömda anföranden. Hans gärning är desto mer talande.

Med förbluffande mod och djärvhet ställde han sig i vägen för Hitlers dödsmaskineri och lyckades rädda tiotusentals judar undan SS-bödlarnas klor. Denna tisdag är det första gången vi i Sverige hyllar honom med en särskild Raoul Wallenberg-dag.

Det blir en årligt återkommande påminnelse om vikten av att visa civilkurage när människovärdet på olika sätt riskerar att devalveras; att vi alla bär ett personligt, moraliskt ansvar att stå intoleransens krafter emot.

Enligt senaste Sifo sympatiserar nu var tionde väljare med SD, ett öppet främlingsfientligt riksdagsparti sprunget ur nazismen. Vill vi att deras värderingar och visioner ska prägla samhället? Eller Martin Luther Kings och Raoul Wallenbergs?

Få frågor är lika dagsaktuellt brännande.

Åkessons dilemma

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/6:Corren.

SD-ledaren Jimmie Åkesson har en klar strategi. Genom att försöka putsa upp partiets solkiga fasad vill han göra dess främlingsfientliga budskap aptitligare för bredare väljargrupper. Därav Åkessons proklamation att det ska råda ”nolltolerans” mot rasism i SD.

Frågan för dagen blir förstås då hur han ska göra med sin riksdagsledamot Kent Ekeroth, en i det famösa järnrörsgänget som löpte amok på Stockholms gator häromåret.

Nu är Ekeroth bortom allt tvivel avslöjad i Aftonbladet som drivande kraft och finansiär bakom den ökända hatsajten Avpixlat, något han tidigare förnekat. SD har också bestämt nekat till samröre med detta kloakutsläpp av antimuslimsk hets, högerextremism och grov rasism på nätet.

Fast det blir kanske ändå lite svårt att skicka Ekeroth ut i kylan, med tanke på att Åkesson tidigare hyllat Avpixlat med orden: ”Många av våra väljare anser att man uttrycker sanningar där som andra medier inte gör, och det tycker jag är väldigt bra” (Sydsvenskan 22/11 2011).

Ska Åkesson praktisera nolltolerans mot Ekeroths rasism, måste väl det rimligen logiskt innebära att SD-ledaren även tvingas sparka sig själv.

Lär av Golding

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/5:Corren.

Det började med eldfängda upplopp i Husby, spred sig till andra Stockholmsförorter och därefter vidare över landet. I Linköping har bostadsområden som Skäggetorp, Lambohov, Ryd och Berga utsatts för våldsverkarnas förstörelselust. Varför denna plötsligt uppflammande huliganism?

Från den klasskampsfixerande marxistvänsterns sida vill man gärna se det som en oartikulerad, instinktivt betingad revolt mot marknaden, Reinfeldt och folkhemmets förtvinade jämlikhetsideal.

I andra ringhörnan ropar SD triumferande att allt är invandringens och det mångkulturella samhällets fel. De enkla lösningarnas ideologiska läger mobiliserar i den illa dolda förhoppningen att oroligheterna ska gynna deras politiska syften.

Kriminologen Jerzy Sarnecki har dock en nyktrare syn och säger till Aftonbladet (27/5):

”Det är oerhört attraktivt för vissa grupper av unga människor att slåss med polisen och ställa till bråk. De söker spänning, vill kanske visa sig tuffa inför sina kompisar och möjligen uttrycka sitt missnöje. De inspirerar varandra, och det är inte så märkvärdigt egentligen, med tanke på den uppmärksamhet det fått.”

Vi bör inte glömma att det finns en primitiv berusning och lockelse i våldet som inte ska underskattas.

Författaren William Golding beskrev det i grunden tidlösa fenomenet med skrämmande briljans i sin klassiska civilisationskritiska roman Flugornas herre (1954). Barn och ungdomar som lämnas utan vuxenvärldens fasta, normbildande och tryggskapande hand kan i vissa situationer göra förskräckliga ting. Golding baserade boken bland annat på sina tio år som lärare i den engelska pojkskolan.

Ska vi kunna förebygga att unga män, ofta från socialt utsatta miljöer, löper amok i framtiden rekommenderar jag nog hellre läsning av honom än att någon lånar örat till ytterkantspolitikens charlataner.

Billström öppnar vägen för SD?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/3:Corren.

Papperslösa flyktingar gömmer sig oftast inte hos ”blonda och blåögda” utan hos sina landsmän, påstod migrationsminister Tobias Billström (M) i dagens DN. Efter en storm av kritik både från opposition och Allianskolleger ber han nu om ursäkt för sitt uttalande – som föga förvånande kraftigt applåderats av Sverigedemokraterna.

Det är andra gången på kort tid som Billström hamnat i blåsväder för yttranden vilka kan tolkas som en anpassning till SD:s stärkta position i väljarkåren. Nyligen ifrågasatte ju Billström ”volymerna” av flyktingar som gavs fristad i vårt land.

I dagens DN-intervju framkom även att Tobias Billström tar tydligt avstånd från att papperslösa ungdomar ska få laglig rätt att gå i gymnasiet, trots att regeringen beslutat om motsatsen. Sedan lät migrationsministern sin pressekreterare dementera hela det utförliga resonemanget i frågan med hänvisning till att han ”sagt fel”. Ungefär som att det bara varit ett tillfälligt hjärnsläpp i största allmänhet.

Något är mycket underligt – och unket – i den här historien. Tobias Billström är ingen intellektuellt korkad person. Han måste rimligen vara medveten om att Alliansens migrationspolitiska överenskommelse med Miljöpartiet redan knakar i fogarna, bland annat till följd av den omstridda polisjakten på papperslösa (Reva).

Är Billströms agerande bara utslag för olycklig omdömeslöshet? Eller är det ett försök att spräcka MP-samarbetet i migrationspolitiken? I så fall förefaller det omöjligt att Billström skulle handlat på eget bevåg utan statsminister Fredrik Reinfeldts medgivande – annars finns bara en väg för Billström och det är att lämna sitt uppdrag.

Kommer MP att bränna bron?

Publicerad den av
Svara

 Skrivit i Corren 18Corren./3:

”Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter.” Orden är redan snudd på klassiska. Författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev i DN 13/3 till justitieministern hade en emotionellt drabbande kraft som inte lämnade någon oberörd.

Khemiri beskrev med personlig, träffsäker precision upplevelsen av att särbehandlas enbart på grund av sitt utseende, hur det var att känna rasismen bränna in på bara huden. Anledningen var Beatrice Asks försvar av Reva, det omstridda projektet mellan polisen, Migrationsverket och Kriminalvården som syftar till att ”rättssäkert” och ”effektivt” spåra upp och avvisa papperslösa flyktingar.

I detta sammanhang bör en sak vara absolut klar: asylrätten måste värnas. Och det får en konsekvens. Nämligen att den person som befunnits sakna giltiga skäl för asyl inte kan stanna, hur önskvärt det än vore ur liberalt perspektiv med fri individuell rörlighet över gränserna.

Men där är vi tyvärr inte ännu. Tills dess är det viktigt att vår, ändå förhållandevis generösa, asylrätt inte undergrävs och förlorar i legitimitet. Betänk att denna fråga handlar om något som bokstavligen kan betyda skillnaden mellan liv och död för medmänniskor på flykt undan krig och terror.

Med detta sagt, har mycket av kritiken mot Reva och justitieministern definitivt varit berättigad. Den motbjudande polisjakt på utlänningar utan uppehållstillstånd som skett i Stockholms tunnelbana tycks tyda på en förbluffande omdömesbrist och skrämmande känslolöshet i myndighetshanteringen.

Upprördheten, som fångades så väl i Khemiris artikel, blev massiv och fick även integrationsminister Erik Ullenhag (FP) att reagera: ”Är det så att människor med mörk hudfärg stoppas för ID-kontroll är det helt oacceptabelt”. Ja, något har verkligen gått snett om polisen misstänkliggör den svenska tillhörigheten hos folk på det enda kriteriet att de inte är rågblonda och blåögda. Man kan undra vad Ask då lägger i begreppet ”rättssäkert”.

Reva har inte bara skapat spänningar mellan regeringspartierna, utan även inom FP. Liberala ungdomsförbundet krävde nyligen att partiets hårdföra rättspolitiska talesman Johan Pehrson måste avgå, bland annat just för hans uppbackning av Asks olyckligt fungerande avvisningsapparat.

Än allvarligare är signalerna från Miljöpartiet, som nu hotar att dra sig ur den migrationspolitiska överenskommelse som slöts med Alliansen våren 2011.

Avsikten med denna var att isolera de främlingsfientliga Sverigedemokraterna från inflytande i en situation där regeringen förlorat sin tidigare riksdagsmajoritet. Tack vare MP:s stöd kunde exempelvis istället restriktionerna för arbetskraftinvandring lättas – vilket både SD, S och V dundrat mot.

Vad händer om MP använder Reva som motiv för att bränna bron till borgerligheten? Följden kan bli fatal för migrationspolitiken, liksom för möjligheten att bilda en stabil regering efter valet 2014 om SD stärks och inget av blocken vinner en klar seger.

Det är volymernas fel

Publicerad den av
Svara

SkrivitSydöstran, din lokaltidning i Blekinge. i Sydöstran 13/2:

Jimmie Åkesson är nöjd, läser jag i tidningen. Han gillade migrationsministerns uttalande under en pressträff i början av månaden om behovet av att påverka ”volymerna”. Tobias Billström sa ju så. ”Volymer”. Bara ordvalet hade en omisskännlig klang av kyla och distans. Moderaterna hade tillsatt en arbetsgrupp för att se över dessa ”volymer”.

Alliansregeringens dominerande kraft är ett lyssnade parti. Gång på gång har Moderaterna poängterat detta i sin retorik. Man lyssnar. Och tar ansvar. Billström påstod sig nu ha lyssnat in ett närmast entydigt budskap från folkviljan bland Moderaternas medlemmar och sympatisörer: ”De är ju väldigt, väldigt tydliga, de vill ha en förändring när det gäller migrationspolitiken”.

Vid mötet med journalisterna om den nya arbetsgruppen flankerades Billström av partisekreteraren Kent Persson som fyllde i: ”Vi måste ta problemen på allvar” och ”våga diskutera”. Oron sprider sig nämligen, enligt Persson. Alltså är det nödvändigt att fundera över hur strömmen av asylsökande ska kunna påverkas. De som är på flykt undan krig, övergrepp och förföljelse. Människorna som Billström kallar ”volymer”.

I jämförelse med andra EU-länder har Sverige tagit emot många flyktingar. Det är uppenbarligen inte längre att ta ansvar. För Sverige. Ty hur mycket invandring tål vårt land egentligen, som den famösa frågeställningen löd i SVT:s Agenda nyligen.

Migrationsministern var klurigt beräknande när han vägde formuleringarna. Utan att säga det rakt ut kunde ingen missförstå signalen. Moderaternas eget ungdomsförbund förfärades och tog anklagande avstånd: ”Tobias Billström vill stänga Sverige”. Från flera andra håll, däribland Alliansens småpartier, kom också häftig kritik. Fredrik Reinfeldt klev då ut och distanserade sig lite lagom klädsamt.

Men som nyhetsmagasinet Fokus skriver i sitt senaste nummer har statsministern en längre tid ofta kopplat samman samhällsproblem som hög arbetslöshet och dåliga skolresultat med invandringen. Inte lika brutalt och svepande som SD gör. Men ändå.  Jimmie Åkesson har skäl att vara nöjd.

Hans parti har inte bara stigande opinionssiffror. Hans unkna, främlingsfientliga verklighetsbild har även börjat påverka de trendkänsliga lyssnarna i regeringskansliet. Drabbas du av lågkonjunkturens kris och varselvåg viskar de svaret till dig: Det är volymernas fel.

Löfvens julbudskap

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 28/12:

”Go home, go home!” Så hälsade LO-förbundet Byggnads lettiska arbetare välkomna till Sverige i slutet av 2004. Lettland hade då precis blivit medlem i EU. Men att unionens fria rörlighet för arbetskraft även skulle omfatta invånarna i öst sågs med stor skepsis av den svenska fackföreningsrörelsen.

Man fruktade konkurrens om jobben och att LO:s maktställning skulle försvagas. När en lettisk firma vann en upphandling i Vaxholm om ett kommunalt skolbygge, försatte Byggnads arbetsplatsen i blockad. Detta trots att den lettiska firman var villig att teckna kollektivavtal (fallet hamnade senare i EG-domstolen, som dömde till letternas fördel).

I samma veva varnade statsminister Göran Persson för ”social turism”, det vill säga att de nya EU-medborgarna skulle flockas i Sverige och sno åt sig trygghetssystemens förmånsgodis. Det var otäcka tongångar som avslöjade en tendens till protektionistisk välfärdschauvinism inom den blågula socialdemokratins led.

Vi påmindes sorgligt nog om detta dagen före julafton då Stefan Löfven intervjuades i DN. Som ett eko av Byggnads ”go home, go home!” i Vaxholm skyllde han SD:s opinionsframgångar på att människor utanför EU fått större möjligheter att jobba i Sverige.

Regeringens uppgörelse med Miljöpartiet om att öppna för ökad arbetskraftsinvandring menade Löfven vara fel, och han ansåg att denna invandring borde stoppas. Signalen var tydlig: utlänningar tar våra jobb, fäll ner gränsbommarna! Det var alltså julbudskapet från ledaren för Sveriges största parti. En populistisk flirt med tidigare S-väljare som gått till SD? Det är svårt att se det på annat sätt.

Tidigare i år påstod Jimmie Åkesson: ”Som sprungen ur fackföreningsrörelsen har Stefan Löfven ungefär samma syn som vi på arbetskraftsinvandring.” (SvD 27/1). Nu är det tyvärr bekräftat.

Demokrati under hot

Publicerad den av
2

Corren.Skrivit i Corren 11/12:

I januari 2011 sköts den amerikanska kongressledamoten Gabrielle Giffords i huvudet. Det skedde under ett politiskt möte i Arizona. Giffords överlevde mirakulöst trots svåra skador. Gärningsmannen Jared Lee Loughner greps snabbt av polisen och ansågs psykiskt störd. Nyligen dömdes han till livstids fängelse.

Det är ingen tvekan om att Loughner agerade ensam. Dådet hade dock speciella omständigheter. Innan hade nämligen den ultrakonservativa Tea Party-rörelsens drottning Sarah Palin publicerat en lista över 20 förhatliga demokratiska kongressledamöter vilka skulle ”oskadliggöras”. Samtliga hade märkts ut med hårkorset på ett kikarsikte. Palin uppmanade sina anhängare att ”ladda om och sikta”. En av de utpekade i skottlinjen var Gabrielle Giffords.

Sarah Palins avsikt var förstås inte bokstavligt menad. Men hennes militanta retorik och bildspråk kan ha bidragit att trigga en virrpanna som Loughner till handling. Det hela kan tjäna som en tragisk illustration av dagens polariserade politiska klimat i USA. Tonläget mellan partierna har blivit allt hårdare, allt oförsonligare.

Polemik, stundtals hetsig, ligger i demokratins natur. Men tillåts känslorna svalla så högt att meningsmotståndare tenderar att avhumaniseras kan konsekvenserna bli ödesdigra.

I jämförelse med USA är den etablerade politiska debatten i Sverige ett under av mildhet. Att även idyllen har mörka stråk står dock smärtsamt klart efter morden på Olof Palme och Anna Lindh. Det var exceptionella händelser som visade att också det otänkbara är tänkbart. Skyddet av våra ledande politiker har blivit bättre sedan dess, tack och lov.

Men kanske finns fortfarande en kvardröjande naivitet i synen på hur utsatta de förtroendevalda i den svenska demokratins tjänst faktiskt är. Glopord, hatmejl och anonyma hotelser på nätet från väljare som tappat balansen är tyvärr inte ovanliga.

I går offentliggjorde Brottsförebyggande rådet en rapport kallad Politikernas trygghetsundersökning, den första genomgripande kartläggningen i sitt slag. Alla ordinarie ledamöter i kommuner, landsting, regioner och riksdag har tillfrågats. Resultatet är djupt oroande: var sjätte politiker säger sig varit drabbad av hot, trakasserier eller våld som följd av sitt engagemang. Bland partierna är Sverigedemokraterna överlägset mest utsatta.

Detta är givetvis fullständigt oacceptabelt. Att ogilla andras åsikter är en sak. Men utan grundläggande respekt för människorna i politikerkostymen äventyras demokratin som system. Trenden att vräka ur sig grovheter på nätet får inte nonchaleras. Ta bara rasistsajten Avpixlat som nu manar till aktiv förföljelse av misshagliga politiker och journalister. Fråga Gabrielle Giffords vad sånt i värsta fall kan medföra.

Ett parti som är värt företroende?

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 30/11:

Autumnus horribilis, en förskräcklig höst. Det är inte osannolikt att Jimmie Åkesson upplever situationen ungefär så i dessa dagar.

Genom att kräva nolltolerans mot sina partikamraters offentliga förgripligheter försökte han putsa fasaden. Den rämnade istället ganska omgående och blottade Sverigedemokraterna i all dess nakna icke-prakt: notorisk och reflexmässig rasism, aggressivitet, gatubråk, järnrör, sexistiska påhopp, fylla, skamlösa lögner.

Knappt hade två av Jimmie Åkessons närmaste i partitoppen, Erik Almqvist och Kent Ekeroth, skandaliserat sig själva bortom räddning, innan ännu en SD-riksdagsledamot avslöjade sin omöjlighet.

I går fick Jimmie Åkesson ånyo kalla till presskonferens och lämnade beskedet att Lars Isovaara tvingats avgå. Berusad efter en krogrunda hade Isovaara fällt rasistiska glopord, gjort grisljud och spottat mot en vakt med invandrarbakgrund i riksdagshuset.

Det hela hade föregåtts av att Isovaara blivit fräckt bestulen på en väska av två lömska utlänningar. Påstod han. Och SD var givetvis snabba med att skicka ut ett pressmeddelande om detta flagranta exempel på utländsk kriminalitet, vilket tydligen skulle ses som en slags ursäkt för Isovaaras uppförande. Tills det framkom att han i alkoholdimmorna glömt väskan på krogen. Ridå och hej då.

Men till skillnad från duon Almqvist och Ekeroth, som inaktiva sitter kvar i sina riksdagsbänkar och kvitterar ut fortsatt saftig lön på skattebetalarnas bekostnad, är Helgeandsholmen historia för Lars Isovaaras del. Vilket innebär att ersättaren blir Markus Wiechel, distriktsordförande i Östergötland, två gånger fälld i domstol för förtal. ”Vi bedömer det inte så allvarligt att han inte kan företräda partiet”, säger Åkesson om Wiechel. Intressant.

Lag och ordning är ett område som SD haft ambitionen att visa hög profil inom, som ett komplement till de ständiga huvudfrågorna främlingsfientlighet, kulturrasism och islamofobi. Ändå torde det nu vara uppenbart att ledande sverigedemokrater själva har ett anmärkningsvärt flexibelt rättsmedvetande. För att uttrycka det milt.

Lycka till med nolltoleransen! Den är naturligtvis hopplös. Skulle Åkesson agera logiskt konsekvent mot minsta yttring av främlingsfientlig natur inom sitt parti, återstår snart noll medlemmar – inklusive partiledaren. Ty SD:s existens bygger på fascismens djupt komprometterade idéarv. Den är klädd i kostym och anpassad efter en ny tids förhållanden. Men är likafullt fascism.

Därför borde det inte vara ett skvatt överraskande för någon att SD-folket beter sig i enlighet med den dypöl till värderingar som de faktiskt omfattar. Väljare som ger sina röster och sympatier till detta gäng har skäl till övervägande om sådana krafter är värda förtroende.