Kategoriarkiv: Sverigedemokraterna

Hurra för Karl XII!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/11:Corren.

Imorgon är det inte bara första advent, utan också årsdagen av Karl XII:s död utanför Fredrikstens fästning 1718. Då brukar det rycka i marschreflexerna bland svenska extremnationalister.

Dessa har ju en liten tradition av att högtidlighålla hjältekonungens ärorika frånfälle den 30 november med fackeltåg och kransnedläggelse vid närmaste Karl XII-staty. En aktivitet som SD:s ledarkrets Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Björn Söder och Richard Jomshof gärna ägnade sig åt under studietiden i Lund.

Förmodligen delade de inte August Strindbergs uppfattning om Karl XII som ”Sveriges bödel”. Onekligen ett träffande omdöme av vår gamle nationalförfattare.

Innan Karl XII själv stupade hade han redan tvingat liemannen att jobba övertid genom nära två decenniers oavbrutet krigande. Att 200 000 unga karolinersoldater låg döda på Europas slagfält var inte nog.

Den enväldige kungen krävde ständigt att nya arméer skulle stampas ur marken och avfärdade rutinmässigt fiendernas anbud om fredsförhandlingar. Strax före det dödande skottet slog Karl XII halsstarrigt fast att han skulle kriga vidare i 40 år (!), om så krävdes för att få motståndarna att kapitulera. Samtidigt var Sverige ett statsfinansiellt konkursbo och stormaktsväldet kring Östersjön en brinnande ruin.

Vilket i dagens backspegel var en himla tur.

Ty tänk om vi haft kvar alla landområden i öster och söder som Karl XII förlorade? Gissa om vi fått problem! Hade inte det mångetniska svenska stormaktsriket sprängts av 1800-talets eldfängda nationalistiska rörelser, skulle vi med största sannolikhet dragits in i första världskriget 1914. Och efter den pärsen hade vi garanterat blivit hårdmanglade av både Stalin och Hitler under nästkommande världskrig.

Karl XII må ha förskingrat sitt ärvda kungadöme. Men därigenom lades grunden till att Sverige lyckades undkomma 1900-talets blodiga häxkittel med blotta förskräckelsen. Ur senare generationer svenskars perspektiv har Karl XII varit en mycket bra regent, just därför att han var så formidabelt kass.

Extremnationalisterna gör på sätt och vis rätt som uppskattar klåparen, fast jag misstänker att deras karolinervurm kanske inte precis motiveras av den insikten.

Spräck SD:s sagotroll

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/9:Corren.

Sverigedemokraterna är en politisk framgångssaga. Partiet har ökat oavbrutet i de senaste valen genom att berätta sagor om att flyktingar och invandrare hotar Sverige.

Nu har Jimmie Åkessons främlingsfientliga järnrörsrörelse samlat 781 000 väljare bakom detta budskap. I eftervalsdebatten höjs en del röster som menar att dessa väljares ”oro” måste tas på allvar. Varför det? Det är komplett nonsens att ett land hotas av att det får fler invånare.

Hade Sverige däremot varit ett land med stagnerat eller minskat befolkningsantal, ja det skulle sannerligen varit oroväckande. Ty den främsta källan till nationellt välstånd är humankapitalet. Egentligen är varje individ som söker sig hit en resurs, ingen belastning.

Det är människors arbetskraft, flit, idéer, entreprenörskap, framtidstro och personliga strävan att bygga upp en bättre tillvaro som ger ett land dess styrka.

Det klassiska exemplet är USA, avskytt av europeiska högerextremister därför att det amerikanska projektet i sig motbevisar tesen att massiv invandring och kulturell mångfald obevekligen leder till svaghet, dekadens och söndring. USA är som bekant en supermakt som ställer alla andra länder i skuggan och utgör världens ekonomiska draglok.

Problemet Sverige lider av är icke, som SD hävdar, tillströmningen av människor och utvecklingen mot större mångfald i samhället. Problemet är det fyrkantiga svenska systemet som dåligt lyckats hantera dessa i grunden positiva fenomen.

Konsekvensen är dels att resursutnyttjandet blivit sämre än vad det kunde ha varit, dels att en stigande mottaglighet skapats för Jimmie Åkessons förvillelser.

Det effektivaste sättet att desarmera SD är inte fler slagord, breda manifestationer och upprop, eller symbolpolitiska åtgärder (typ språktest, medborgarskapsritualer, mångfaldsplaner, etc). Det är strukturella reformer.

Idag har ett destruktivt batteri av politiska regleringar saboterat bostadsmarknaden. Det har bland annat tagit sig uttryck i hård segregering, missgynnande av familjer med blygsammare ekonomisk ställning och ett akutartat bristande utbud i Sveriges tillväxtområden (främst storstäderna).

Men den värsta stötesten är möjligheterna till egen produktiv försörjning. Enligt OECD är Sverige det industriland som har störst sysselsättningsklyfta mellan inrikes- och utrikesfödda (76,6 respektive 62,6 procent var i arbete 2011).

SCB:s siffror för 2013 visar att andelen sysselsatta inrikesfödda svenskar uppgick till 83,1 procent, medan endast 66,1 procent av de utrikesfödda hade jobb. Mediantiden för en nyanländ flykting att komma ut på arbetsmarknaden är 8 år!

Tunga skatter, orimligt höga lägstalöner, krångligt regelverk och rigid lagstiftning straffar ut enkla jobb, försvårar anställningar, hämmar företagande och entreprenörskap. Så kan vi bara inte fortsätta.

Med en dysfunktionell bostads- och arbetsmarknad borde väl få förvånas över att integrationen gnisslar. Att räcka varandras händer och sjunga ”We shall overcome” löser föga ur det perspektivet.

Men om S och LO slutar att stå i vägen för nödvändiga liberaliseringar, och borgerligheten i sin tur blir mindre systemreformistiskt ängsliga, lär nog situationen kunna ljusna betydligt. På kuppen spricker SD:s sagotroll.

Vänsterns antirasism bäddade för SD

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/9:Corren.

Antirasism och feminism. Två frågor som diskuterats intensivt och stått högt på den politiska agendan. På kultursidornas intellektuella kommandohöjder har det fullkomligt frossats i dessa ämnen. Vad blev effekten på valresultatet?

System- och civilisationskritiska partier som V och MP, vilka flitigt testuggat antirasismens och feminismens credo, lyfte aldrig. Trots hyfsad framgång kvarstod Schymans Fi i den utomparlamentariska kylan. Istället drabbades vi av en backlash när SD svällde till närmare 13 procent i väljarstöd och intog prestigepositionen som riksdagens tredje största parti. Kan ni förstå? En främlingsfientlig rörelse sprungen ur nazismen!

Jag har en gnagande misstanke om att vänstern bidragit till SD:s triumftåg. Självklart inte för att antirasism och feminism i sig skulle vara något fel. Det är utslag av klassisk liberalism, den universella idén om att alla människor är skapade fria och jämlika. Diskriminering svär mot dessa civilisatoriska grundvärden.

Men vänstern är inte liberaler. Deras tankevärld baseras på marxistisk klasskamp och antikapitalism. Man tillskriver människor kollektiva egenskaper beroende på plats i samhällshierarkin (arbetare är goda, borgare onda) och strävar efter revolutionär förändring.

Reformism av liberalt eller socialdemokratiskt snitt är en omöjlig väg på grund av det kapitalistiska systemets strukturella förtryckarmekanismer. Därför blir det kompromisslösa störtandet av rådande förhållanden en objektivt tvingade nödvändighet för att befria arbetarklassen.

Våra dagars intellektuella vänster har tappat intresset för den traditionella arbetaren. Denne finns ju knappt längre, utan har blivit hopplöst förborgerligad och medelklassig.

Desto populärare är att applicera den marxistiska modellen på kön och etnicitet. Således duger inte gängse tal om jämställdhet och jämlikhet.

Nej, kvinnor är som grupp strukturellt förtryckta, oavsett om de som individer är medvetna om det eller ej. Män förtrycker strukturellt, medvetet eller ej. Ty så är könsmaktsordningen konstruerad. I princip är det bara dem med marxistiskt färgade feministiska glasögon som kan se och åtgärda detta.

På samma sätt fungerar rasismen. ”Vithetsnormen” och ”rasifieringen” av människor är inbyggt i vårt samhällssystem, ja en direkt produkt av det. Vilket liberala antirasister med ljus hudfärg inte kan förstå, inte heller liberala antirasister med mörk hudfärg (dessa mot sin etnicitet svekfulla Onkel Tom-figurer!).

Deras engagemang utgör ett bländsken som avleder uppmärksamheten från kärnproblematiken och befäster på så sätt diskrimineringen som finns varsomhelst och överallt.

Denna vänsterideologiska radikalisering försvagar motståndet mot SD och stöter bort förnuftigt folk, i värsta fall lockar galenskaperna över dem till Jimmie Åkessons famn. Paradoxalt nog bekräftar vänsterns urspårade idéer SD:s världsbild av ett konspiratoriskt gruppförtryck från maktens sida, fast med omvända förtecken.

Det är vanliga, hederligt strävsamma vita svenskar som är offren! De är systematiskt förfördelade genom mångkulturalismens sinistra strukturer. Riv dessa, kör den svenskfientliga politiska och mediala eliten på porten, och ni skall bliva fria!

Ytterligheterna göder som vanligt varandra. 2014 blev kostymfascisterna vinnare.

Desperat och infamt

Publicerad den av
3

Skrivit i Corren 18/8:Corren.

Vinden blåser i riktning mot regeringsskifte. I den viktigaste valkretsen Stockholm har Moderaterna lagt ut en bombmatta till affischkampanj, som varnar väljarna för vad som komma skall i så fall. ”Tack å hej fritt skolval”, ”R.I.P. Rut” och ”Boom! Där rök försvaret” är några av budskapen. En akt av desperat skrämseltaktik?

”Den här typen av osant kampanjande hoppas jag att väljarna genomskådar, men det bidrar tyvärr mest till ökat politikerförakt”, sa Lisa Hedin som är kommunikationschef för S i huvudstaden. ”Ren och skär sakupplysning”, kontrade statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M).

Sanningen är att ingen vet vad som blir konsekvensen av en rödgrön regering, eller ens om det är praktiskt möjligt att sy ihop någon. En röst på S är ett lotteri med högst oklar utdelning.

Men det är knappast en djärv gissning att ju vildvuxet starkare krafterna till vänster om S blir, desto mörkare ser det ut för valfriheten i välfärden, rutavdragen, en vettigare försvarspolitik, et cetera. Och vem är Stefan Löfven att balansera ett radikaliserat vänsterblock?

Göran Persson var en skicklig maktspelare som förmådde styra Sverige ganska hyfsat, trots beroendet av MP och V i riksdagen. Förre Metallbasen Löfven är helt oprövad. Han pekar gärna på sina erfarenheter från fackförenings- och näringslivssektorn, där man pragmatiskt söker kompromisser som bägge parter inte bara kan leva med, utan även vinna på. Ett hårdhänt uppvaknade väntar honom.

Ty den partipolitiska kulturen har snarare karaktären av en äta-eller-ätas värld i jämförelse. Med sannolikheten av en valutgång mer komplicerad än i mannaminne, hade S varit betjänt av en comeback för sluge Persson som hjälp att hålla partiet någorlunda kvar på mittenspåret.

Tyvärr har han förklarat sig ointresserad. Istället dyker Margot Wallström upp igen. Hon kan säkert dra ett knippe extra röster. Men inrikespolitiskt är hon dels påfallande ringrostig, dels lider hon av substansproblem. Få kan erinra sig vad hon faktiskt har åstadkommit tidigare. Som stöd åt Löfven hade det nog behövts rejälare doningar.

Och det är väl vad hans gamle kompis Karl-Petter Thorwaldsson i LO tror sig kunna bidra med i något slags försök att prata upp det egna skakiga regeringsalternativet. Genom att snacka ner Reinfeldt i gyttjan.

Thorwaldsson påstår sig nämligen veta att Alliansen siktar på en pakt med Jimmie Åkesson, om SD kvarstår som vågmästare: ”Jag är väldigt säker på att vi då väljer en statsminister som heter Fredrik Reinfeldt. Jag tror inte väljarna är medvetna om att det är på väg att hända… en blåbrun sörja” (DN 15/8). Verkligen?

I motsats till den europeiska trenden av att högerregeringar närmar sig framgångsrika främlingsfientliga partier, har Reinfeldt med berömlig fasthet hållit SD på avstånd. Han bemötte SD:s intåg i riksdagen 2010 med en generösare migrationspolitik, inte tvärtom.

Under helgens sommartal profilerade han sig som SD:s huvudmotståndare och manade svenska folket att öppna sina hjärtan för flyktingar undan världens krigshärdar.

Så vilken grund har Thorwaldsson för att Reinfeldt ändå vill liera sig med SD? Vem är det som egentligen ger prov på ”osant kampanjande” som underblåser ”ökat politikerförakt”? Agerandet från arbetarrörelsens sida mot Reinfeldt är smutsigt, ovärdigt och infamt.

Om man jämför

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/6:Corren.

10-årige Ingemar i filmen Mitt liv som hund, som utspelar sig i femtiotalets Sverige, tänker ofta på hunden Laika. Uppskickad i en bana runt jorden, utan hopp att komma hem igen, utan tillräckligt med mat och vatten. Ensam lämnades Laika att dö i den svarta rymden, offrad på vetenskapens altare.

”Det är viktigt att ha sånt att jämföra med. Man måste hela tiden jämföra”, säger Ingemar till sig själv när han kontrasterar Laikas öde till sin egen, inte alltid muntra situation. ”Det är inte så farligt, när man tänker efter. Det kunde ha varit värre”, tycker han då.

Låt oss använda samma princip när vi betraktar supervalårets Sverige. Vi har utan tvekan samhällsproblem som förtjänar en allvarlig politisk diskussion: arbetslöshet, skolkris, vårdköer, etc. Men relativt sett är det ingenting, noll. Vi bor i en trygghetens sörgårdsidyll, är fria, välmående, har oändligt rika möjligheter och ältar marginalbekymmer. Om man jämför.

Ty livets lott kunde fallit annorlunda. Du och jag kunde varit födda i Syrien. Där har det nu också hållits val. Under ett bibliskt inferno till inbördeskrig som kräver sju dödsoffer varje timme, dygnet runt. Hittills har över 160 000 män, kvinnor och barn omkommit i striderna, en del ihjälgasade av kemiska stridsmedel.

Nationen är i ruiner. Mat, vatten, mediciner? Lycka till. Nästan hälften av befolkningen är på desperat flykt, de flesta inom landet. 2,3 miljoner människor har lyckats ta sig ut, främst till grannländer som Libanon och Jordanien. Flyktinglägren är överfulla, de humanitära förhållandena är mycket svåra.

Den ansvarige slaktaren och folkfördrivaren till president, Bashar al-Assad, kan dock inte väljas bort. Presidentvalet är bara en svart fars och något som ens liknar fred finns inte i sikte. Detta sker alltså nu. I Europas närhet.

EU har emellertid föredragit att låta endast en liten skara syrier få fristad undan helvetet. Jämfört med övriga EU-länder är Sverige generösa. 12 000 syriska flyktingar tog vi emot förra året. Men även de är för många, anser SD:s Jimmie Åkesson. I Ekots lördagsintervju 31/5 förklarade han: ”Vi är inte i närområdet till Syrien, vi ligger i en annan del av världen.”

Så kan man också jämföra.

Vänd Åkesson ryggen istället

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/5:Corren.

Det finns en demokratisk familj. Medlemmarna har lite skilda uppfattningar om hur samhället bäst ska organiseras. De kan vara liberaler, konservativa, socialister eller något annat.

De är ivriga att kritisera varandras åsikter, precis som det ska vara i ett demokratiskt meningsutbyte. Förhoppningsvis leder debatten fram till ganska hyfsade beslut i slutänden. Ty familjen har lärt sig att kompromissa och umgås civiliserat, även om det stundtals kan hetta till sinsemellan.

Den grundläggande värdegemenskapen är ändå stark: tron på människors lika värde, toleransen och respekten, humanismen. Utan denna delande övertygelse blir allt annat meningslöst och portarna till mörkret öppnar sig.

Ett riksdagsparti strävar mot att slå upp dessa portar. Det är SD, en främlingsfientlig rörelse sprungen ur nazismen, ett parti som hotar att slita sönder de band som håller den demokratiska familjen och det fria samhället samman. Vi kan omöjligen kompromissa med sådana företrädare som sår hat och illvilja mot andra människor.

Men trots allt har de rätten att hysa sina motbjudande åsikter, framföra dem offentligt, kandidera i val och ta plats i våra beslutande församlingar. Det betyder inte att vi måste acceptera ett enda kommatecken i deras budskap. Tvärtom.

När den organiserade främlingsfientligheten mobiliserar, är det av yttersta vikt att vi inom den demokratiska familjen mobiliserar ännu hårdare mot denna vämjeliga rörelse.

Men det ska ske med sakargument, med värdiga protester, med goda exempel i humanismens anda och på så sätt tydligt visa att vi är bättre än dem. Att kasta ägg mot Jimmie Åkessons bil som i Norrköping, att försöka överrösta honom med skränande burop som i Linköping – det är förfalla till mobbens och lynchgängens metoder.

Och då gör vi våld på oss själva, ty på detta vis agerar inte den demokratiska familjen.

I Karlskrona möttes häromdagen den inför EU-valet turnerande Jimmie Åkesson av flera hundra personer som under iskall tystnad vände sina ryggar mot honom. En fredlig, kraftfull manifestation som var långt effektivare i avståndstagande än ägg och skrän. Låt detta bli Åkessons lott istället nästa gång han besöker Östergötland.

Det icke-civiliserade uppförandet kan SD stå för. Aldrig vi.

Jazzen som frihetens och demokratins musik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/1:Corren.

”Man kan inte förstå jazzen om man inte taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö.”

Raderna levererades av nazisten Erik Walles i dennes famösa hatskrift Jazzen anfaller från 1946 (numera ett eftertraktat samlarobjekt bland svenska jazzdiggare). Boken var ett uttryck för hur många, ej bara politiska extremister, såg på denna musikform – en depraverad kulturfara av värsta sort, som inte minst hotade att fördärva ungdomars lättpåverkade sinnen.

Peststämpeln må förefalla svår att fatta idag. Men jazzen var en genuin produkt av den amerikanska smältdegeln och som sådan en direkt utmaning mot de ultranationalistiska och rasbiologiska idéer, vilka särskilt trollband Europa på 30- och 40-talen.

Även USA brottades dock med rasdiskriminering och djupt rotade fördomar. Att jazzen kunde verka som ett liberalt motgift är klarinettkungen Benny Goodman ett belysande exempel på. Goodman var stilbildande inom swingmusiken under denna epok. Och liksom påfallande många vita amerikanska jazzmusiker – som Gene Krupa, Stan Getz, Artie Shaw med flera – var han jude.

Sannolikt bidrog Goodmans bakgrund i den kosmopolitiska judiska kultursfären till att han våga bryta den tabubelagda rasbarriären 1937. Då plockade han in Teddy Wilson (piano) och Lionel Hampton (vibrafon) i sitt band. 1939 tillkom även gitarristen Charlie Christian.

Tidigare hade något sådant varit otänkbart. Jazzorkestrarna var antingen helsvarta eller helvita. Men Benny Goodman var färgblind. Hans insats gjorde svarta musiker mer accepterade bland den vita befolkningsmajoriteten i USA.

Det blev ett viktigt steg mot att krossa gamla rasistiska attityder och slog en liten, med betydelsefull, bräsch i segregeringen av det amerikanska samhället. Kunde ungdomsidolen Goodman – The King of Swing – umgås med svarta på jämlik basis kunde väl även andra. Eller åtminstone bli något mer fördomsfria.

Föga överraskande förbjöds jazz i Tyskland efter Hitlers maktövertagande 1933. Musiken var ju starkt förknippad med svarta och judar, vilka inte precis stod högt i kurs hos nazisterna. Att ertappas med jazzskivor under armen kunde innebära livsfara.

Medan andra världskriget rasade misstänkliggjordes jazzdiggare rutinmässigt som sympatisörer till de allierade i det naziockuperade Europa. Inte undra på. För politiskt oliktänkande och aktiva motståndskämpar blev jazzen ett inspirerande andningshål som höll hoppet uppe.

Genom att lyssna på Benny Goodman, Duke Ellington eller Louis Armstrong hördes hur friheten och demokratin lät.

En sak är fortfarande säker. Den som älskar jazz är sällan eller aldrig rasist. Nog är det talande att jazzhataren Erik Walles på äldre dagar blev aktiv inom Sverigedemokraterna.

Svenska jobb åt svenskarna?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/12:Corren.

Snart ringer klockan in valåret 2014. Det är ingen högoddsare att frågor som rör invandrare, flyktingpolitik och integration kommer att spela en betydande roll i kampen om regeringsmakten.

Illa vore om SD:s främlingsfientliga demagogi tillåts sätta agendan. Tyvärr har S och LO redan gjort en anpassningsrörelse i protektionistisk riktning.

”Svenska jobb åt svenskarna” är den föga maskerade signal som Löfven & Co sänder ut när man talar om nödvändigheten av att skärpa reglerna för arbetskraftsinvandring och att riva upp Lex Laval-domen (vilken begränsar fackets makt att diktera löner och avtalsvillkor för utländska arbetare). Denna oblyga arbetsmarknadsnationalism är mycket olycklig.

SD riskerar att få ett problemformuleringsföreträde i debatten, en felaktig bild skapas av att antalet jobb är statiskt och att öppnare gränser hotar svenska medborgarens egna möjligheter till försörjning.

Som Socialdemokraternas valgeneral Jan Larsson nyligen uttryckte det i Dagens Industri: ”Innan vi går ut i omvärlden och ber människor att flytta till Sverige är det väl väldigt bra om vi först ser om det finns människor i Sverige som vill ha de här jobben.”

Det är en fördummande retorik som svär mot hur en modern, dynamisk ekonomi fungerar. Drygt 60 000 människor har kommit hit sedan Alliansregeringen lättade på restriktionerna för arbetskraftsinvandring 2008. Många är högutbildade i specialistyrken som svenska företag behövt för att kunna expandera och klara fortsatt konkurrens på marknaden.

Arbetskraftsinvandrarna har bidragit till att göra vårt land rikare och mera välmående, inte tvärtom. Ställ Jan Larssons populistiska villfarelser mot förre Volvochefen Leif Johanssons uttalande i Svenskt Näringslivs skrift Feltolkad folkopinion som publicerades tidigare i år: ”Vi har en fullständigt absurd debatt kring invandring i Europa… Största hotet mot Sverige är bristen på folk som kan driva välståndsutvecklingen framåt genom kvalificerad forskning och utveckling. Och så har vi en debatt som handlar om motsatsen.”

En annan sak är sysselsättningen bland flyktingar som fått asyl i Sverige. Dessa har svårare att få jobb och tvingats inte sällan till långvarigt bidragsberoende. Vems är felet? Deras eget?

Nationalekonomen Andreas Bergh har i en färsk rapport undersökt arbetsmarknadssituationen för utlandsfödda i OECD-området. Hans slutsats är att länder med starka kollektivavtal (som Sverige) har större segregation än andra. Kollektivavtalen ger nämligen facket möjlighet att hindra utlandsfödda från att snabbt komma in på arbetsmarknaden, exempelvis genom lägre löner och enklare jobb.

Detta tvättäkta, hemlagade svenska strukturfel göder ett demoraliserande utanförskap vars nota skjuts över till skattebetalarna, något som sedan SD:s kostymfascister kan exploatera för sprida hat och misstroende mot alla som inte är ”originalsvenskar”.

Anser S och LO att det är ett pris värt att betala för dagens kollektivavtalssmodell? Tycker Alliansen det? Berätta gärna!

Sabotage uppskjutet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/12:Corren.

Riksdagsförvaltningen utredde saken, fann det olagligt att som oppositionen vilja riva upp regeringens förslag om höjd brytpunkt för den statliga inkomstskatten.

Beskedet i går gjorde att talmannen Per Westerberg stoppade riksdagens omröstning. Nu går ärendet till KU. Tragiskt att Stefan Löfven (S) väljer omdömeslös konfrontation i denna fråga, dessutom i armkrok med SD.

Beloppet motsvarar 0,2 procent av skatteuttaget. För dessa felräkningspengar låter alltså Löfven sabotera budgetreglerna bara i syfte att ge Alliansen ett tjuvnyp. Statsministerämne? Döm själva.

Kollektivavtalens förbannelse

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/12Corren.

Den 22 maj 1928. S och LO utlyser storstrejk. Närmare 400 000 arbetare vägrar jobba. Demonstrationer hålls över hela landet. Vad hade hänt?

Svar: den frisinnade minoritetsregeringen under statsminister C-G Ekman gjorde upp med högern om en kollektivavtalslag för arbetsmarknaden. Gustav Möller, sedermera legendarisk socialminister (S), fällde domen över Folkpartiets och Moderaternas föregångare i ett dramatiskt anförande med biblisk anspelning: ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra!”.

Ur liberalt perspektiv hade han knappast fel. Anledningen till motståndet var nämligen att S och LO såg kollektivavtalslagen som ett förödande hot mot arbetarnas fria förhandlingsrätt. Vilket inte minst visade sig år 2004 i Vaxholm.

Då försatte Byggnads ett skolbygge av en lettisk firma (Laval) i blockad och skrek ”Go home!” åt sina kolleger från andra sidan Östersjön. Byggnads ville påtvinga de lettiska arbetarna svenskt kollektivavtal, vilket ledde till att Laval stämde facket i EG-domstolen och vann.

I praktiken försökte LO hindra utländsk arbetskraft från att konkurrera med deras medlemmar om jobben, något som svär mot rörligheten på EU:s inre marknad. Men genom Lex Laval-domen anno 2007 begränsades fackets makt att diktera löner och villkor i förhandlingar om utomstående medborgare som jobbar i Sverige.

Sex år senare går Stefan Löfven på offensiven i armkrok med LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. De lovar att göra skrotandet av Lex Laval till en valfråga, ett oblygt försök att ånyo fälla ner gränsbommarna och inskränka konkurrensen. Varför lanserar de kravet just nu?

Misstanken ligger nära till hands att SD spökar. Det främlingsfientliga partiet äter sig in i arbetarrörelsens djupa led. I syfte att stoppa de växande SD-sympatierna bland LO-medlemmarna svarar Löfven och Thorwaldsson med en protektionistisk anpassning. Svenska jobb åt svenskarna, det är den lika tragiska som oroande undertonen.

Det hela illustrerar också hur rätt 1928 års arbetarrörelse hade som protesterade mot obligatoriska kollektivavtal. Modellen fungerar ju som en kartell, där arbetsgivarnas och fackets organisationer sluter bindande överenskommelser som gäller samtliga företag och anställda inom en viss bransch.

Enskilda aktörer kan inte ställa sig vid sidan av systemet utan att drabbas av stenhårda repressalier. Att LO och S snart bytte fot, berodde förstås på upptäckten att kollektivavtalstvånget gav facket formidabla medel att skaffa sig kontroll över svensk arbetsmarknad och gynna sina egna intressen. Lex Laval är ett litet andningshål, men fortfarande förnekas vi den fundamentala principen om fri avtalsrätt.

När ingen individuell kontraktsmöjlighet finns, missgynnar kartellbildningen särskilt den okvalificerade arbetskraften som inte tillåts att konkurrera på en marknadsmässigt realistisk lönenivå.

I kombination med det tunga skattetrycket blir effekten att massor jobb prissätts för högt och att stora sysselsättningsproblem skapas i samhället. En gång hade Sverige en solidarisk arbetarrörelse som vägrade acceptera sånt. Inte längre.